• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Snömannen

12 oktober, 2017 by Rosemari Södergren

Snömannen
Betyg 3
Svensk biopremiär 13 oktober 2017
Regi Tomas Alfredson
Manus av Hossein Amini och Matthew Michael Carnahan, som bygger på em deckare av Jo Nesbø

Snömannen bygger på boken med samma namn av den norska deckarförfattaren Jo Nesbø och har hans nerdekade polisman Harry Hole i huvudrollen. Boken är spännande och är en skrämmande historia om vad som händer i ett samhälle där barnen blir svikna. Som i alla deckare med Harry Hole är mördarna ruggigt grymma och sadistiska och med total brist på empati även om de på ytan kan se välartade ut och ha fina arbeten.

Filmen blir … Jag vet inte riktigt hur jag ska hitta orden. Flera komponenter är välgjorda men ändå är det något som fattas och mycket är förutsägbart. Det är som tiden runnit iväg och deprimerade polismän som Harry Hole är passé. Vi har sett dessa berättelser förr och bara för att mördaren är en sadist blir handlingen inte mer berörande, snarare tvärton.

Den är snyggt fotad. Utan tvekan. Och musiken är skickligt införd. En del av musiken har komponerats av Jonny Greenwood, Marco Beltrami. Men trots en spännande deckare som grund och en lång, lång rad av skickliga skådespelare med Michael Fassbender som Harry Hole så blir jag aldrig särskilt engagerad av filmen. Delvis håller den, men delvis blir den tröttsam.

Det är på ett sätt ganska spännande med denna europeiska kulturblandning: Filmen bygger på en norsk deckare och handlingen utspelar sig i Norge, till stor del i Oslo medan skådespelarna talar engelska och kommer bland annat från Storbritannien, Norge, Frankrike (Charlotte Gainsbourg), Sverige (Rebecca Ferguson, David Dencik och Jonas Karlsson) och USA (Val Kilmer). Samtidigt känns det lite konstigt att se exempelvis Adrian Dunbar (känd som den korruptionsjagande polischefen Ted Hastings i Line of duty) spela en norsk affärsman. Det blir knas när norska politiker, norska poliser och norska norska affärsmän och läkare pratar engelska.

Snömannen är den första av Jo Nesbøs romaner om polisen Harry Hole som blir film och med tanke på slutet är det uppenbart att det kommer fler filmer om Harry Hole. Men jag undrar om inte tiden sprungit förbi denna typ av berättelser där våldet är så extremt sadistiskt och brottslingarna så överdrivet genomonda – det är svårt att se att det har något att säga oss. Det är inte trovärdigt och då förlorar jag engagemanget. Kanske sadismen i dessa deckare skulle må bra av att något nedtonas för att filmerna ska bli mer intressanta. För grundberättelsen har ändå flera intressanta teman.

Handlingen mycket förkortad:
Någon har skickat ett anonymt meddelande till polisen i Oslo, som får kriminalaren Harry Hole att se likheter mellan försvinnandet av en kvinna och äldre ouppklarade fall. Kan en seriemördare ha återvänt efter flera års tystnad? Tillsammans med sin assistent Katrine Bratt letar Harry Hole desperat efter sammanhang och ledtrådar som kan ta dem tillräckligt nära mördaren för att hindra honom begå flera bestialiska mord.

Så, javisst, Tomas Alfredson kan hantverket att regissera film. Den är inte oäven och är delvis engagerande. Men den kommer inte att räknas till hans största filmverk.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Deckare, Filmrecension, Jo Nesbö, Norge, Scen, Snömannen

Filmrecension: Winnerbäck – ett slags liv

3 oktober, 2017 by Rosemari Södergren

Winnerbäck – ett slags liv
Betyg 3
Svensk biopremiär 6 oktober 2017

En dokumentär som är ett måste för alla Lars Winnerbäcks fans, utan tvekan. Men inte en dokumentär som de mästerliga dokumentärfilmer som genom att skildra en person berättar något om ett samhälle eller ett historiskt skede. ”Winnerbäck – ett slags liv” har intressanta frågeställningar men det syns ändå väldigt tydligt att teamet som står för regi och foto är för fyllt av respekt och beundran, lite för mycket för att filmen ska bli riktigt intressant.

Lars Winnerbäck är en av de svenska artister som inte är särskilt kända utomlands men hemma i Sverige fyller en arena och som kan åka på turné med utsålda konserter. Han är omåttligt populär.

Wikipedia berättar: Lars Mattias Winnerbäck, ursprungligen Nilsson, född 19 oktober 1975 i Stockholm, är en svensk musiker, som skriver och framför musik på svenska. Han har blivit flerfaldigt belönad med utmärkelser för sin musik, bland annat har han vunnit sju Grammisar och fem Rockbjörnar.

Winnerbäck, som växte upp i Linköping, inledde sin karriär med att sjunga och spela i punkbandet Snoddas. Fram till 2007 agerade bandet Hovet kompband, men på albumet Daugava handplockade han musiker.

Att han redan nu, snart fyllda 42 år, får en hyllningsdokumentär känns lite tidigt. I filmen får vi veta att han redan som liten pojke älskade att måla och teckna. Han trodde som pojke att han skulle jobba med något som hade med teckning att göra, kanske bli teckningslärare (trots att han hatade att vara i skolan). Musiken tog dock över och hur det gått, det vet vi ju. I filmen får vi se att han tagit upp målandet på senare och det vi får se av hans alster visar att han har stor talang där. Kanske kommer han att ha också en karriär inom konst? Och då kommer det att visa sig att en hyllningsdokumentär om honom redan nu var alldeles för tidig i hans karriär.

Filmens intressanta aspekter som kan vara givande för också den som inte älskar hans musik är framför allt två saker: berättandet om hans känsla av skolmiljön och hans scenskräck och olust inför att vara känd.

Han var duktig i skolan men han höll inte pennan så som lärarna tyckte att alla skulle göra. Men han tecknade ju bra och kunde skriva: varför var det då så viktigt att göra som alla? Det är bra frågor han ställer om det tvång som skolan hade på den tiden, när han för drygt trettio år sedan växte upp i en svensk stad.

I ett pressmeddelande skriver filmdistributören:
Nu firar Winnerbäck 20 år som artist, trots att han knappt hunnit fylla 40. Denna dokumentär tar oss närmare honom än någonsin, samtidigt som den sammanfattar en musikaliskt osannolik karriär. Men mest av allt ger den en inblick i en extremt komplex människa som med alla sina svagheter och karaktärsdrag speglar en hel generations känslor. Vid sidan av Lars Winnerbäck återfinns i filmen Rolf Lassgård, Per Gessle och Melissa Horn.

Jag förmodar att det som menas med ”extremt komplex” är att han tycks ha svår scenskräck och inte trivs att vara känd, jag vet inte om jag skulle kalla det ”extremt komplex”. Det är väl många som är sådana.

Jag gillar Winnerbäcks musik så jag trivdes under filmvisningen, men samtidigt kändes det inte som att jag kom honom särskilt nära ändå och vad jag absolut saknade var mer fördjupning om samhället.

Regissör och producent är Øystein Karlsen, som står bakom ”Dag” och tv-serien ”Lilyhammer”.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Scen, Winnerbäck - ett slags liv

Filmrecension: The Glass Castle – räkna med flera Oscarsnomineringar

27 september, 2017 by Rosemari Södergren

The Glass Castle
Betyg 4
Svensk biopremiär november 2017
Regi: Destin Daniel Cretton

En berörande film som verkligen kryper under huden på mig om en flicka som växer upp i en dysfunktionell familj med en alkoholiserad pappa med storhetsvansinne. En av de starkaste filmer jag sett på länge och det måste bli flera Oscars-nomineringar för skådespelarna, givetvis för Woody Harrelson som nog gör sitt livs roll men framför allt till Ella Anderson, den unga flicka som spelar Jeanette i tio-elvaårsåldern. Hon äger scenen.

En kvinna som levde tillsammans med en alkoholiserad man berättade att omgivningen ofta var misstänksam och kritisk mot henne. ”Varför lämnar du honom inte bara”, fick hon ofta höra. Hon menade att det på det sättet var lättare för föräldrar till missbrukande barn, för ingen ifrågasatte att föräldrar fortsätter att ställa upp på sina barn, föräldrar förväntas älska sina barn i ur och skur. Men den vuxen kvinna borde kunna lämna en svårt missbrukande man som förstör livet för alla i omgivningen. Det är inte lätt att lämna någon, menade kvinna. För det finns ju kärlek som binder samman dem. Trots allt. Trots missbruket finns där en man hon älskar.

Jeanette, eller Stengeten som hon kallas av sin pappa, är näst äldst i en syskonskara på fyra som växer upp med en mamma och pappa med svåra problem. Pappan, Rex (spelas av Woody Harrelson) är charmig och älskar sina barn med har stora alkoholproblem och är enormt egenkär. Allt kretsar kring honom. Han har stora drömmar och är smart, men samtidigt kan han inte samarbeta, är snarstucken och hamnar i konflikt jämt. Familjen måste ständigt fly från den plats de bor på och han får sparken från alla jobb. Barnen får inte mat ordentligt och går inte i skolor.

Jeanette hamnar på sjukhus med en svår brännskada som liten flicka blir bränd när hon tvingas laga mat åt sig och sina syskon för att mamman inte har tid eftersom mamman är koncentrerad på att måla en tavla. ”Vad tycker du är bäst att jag ägnar mig åt: göra mat åt er och ni är mätta i en timme eller jag målar ett mästerverk som kommer att finnas i evighet” – är mammans motivering.

På sjukhuset reagerar läkare och socialtjänst över familjens situation: men då arrangerar pappan en flykt med hela familjen igen. Det är så hemskt att se hur barn lyder och älskar föräldrar också när barnen mår dåligt av familjesituationen. Det är väldigt sorgligt, men också en bra skildring av hur livet är för många barn. Barn är tyvärr ofta för lojala mot sina föräldrar.

Filmen bygger på Jeannette Walls memoarer och den gripande succéromanen ”Glasslottet”, som bygger på verkliga händelser. I slutet av filmen får vi också se foton från den familj som filmen skildrar. Jag lade märke till att familjens yngsta, Laureen, inte är med på några av dessa foton. Jag vet inte varför, men det är väl troligt att hon inte uppskattar att deras liv blivit en film. Och jag kan förstå henne, i så fall. Att växa upp med sådana föräldrar måste vara mycket tungt och splittrande.

Jag uppskattar att filmen skildrar inte bara misären utan också det fina, att pappan gav dem mycket kärlek också. Men, men, men … hur mycket är skönmålning efteråt? Att en alkoholiserad far kan ha både fina och sämre sidor, är säkert nära verkligheten. Vi människor har ofta både bra och dåliga delar. Ofta skildras människor som har stora sociala problem enbart som dysfunktionella. Filmens styrka första halvan är just att denna udda familj också har mycket fint och på vissa områden har förstått mer än de samhällsmedborgare som bara går i lagens ledband och aldrig funderar vidare och ser utanför staketen. Många som blivit missbrukare har stor sensibilitet och skulle kunna åstadkomma mycket om de inte fastnat i missbruk. Att peka på detta är en av berättelsen styrkor, men denna skönmålning av föräldrarna har fått ta över lite för mycket, tänker jag.

Om det inte var för det tillrättalagda slutet som jag är i allra högsta grad misstänksam mot skulle filmen fått allra högsta betyget, 5 av 5.

I rollerna: Brie Larsson, Woody Harrelson, Naomi Watts, Sarah Snook m fl

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Scen, Woody Harrelson

Filmrecension: Mother! – det hemskaste jag sett på länge

26 september, 2017 by Rosemari Södergren

Mother!
Betyg 2
Svensk biopremiär 29 september 2017

Mother! är den äckligaste och hemskaste film jag sett på många år. Det är en ovanlig form av skräckfilms-rysare med några av världens bästa skådespelare som Ed Harris och Javier Bardem.

Ett av affischnamnen och en av huvudrollerna har Jennifer Lawrence, som ju är världens högst betalda skådespelerska (enligt IMDB). Hon slog igenom i den kritikerhyllade ”Winter’s Bone” 2010 och fick sitt gigantiska internationella genomslag i och med Hunger Games-filmerna.

Jag är lite tveksam till hennes roll i den här filmen, jag tycker inte hon räckte till riktigt. Hon spelar en ung kvinna som ut i ett stort hus långt ut på landsbygden tillsammans med sin man, en medelålders författare (spelas av Javier Bardem).

Det skrämmande börjar lite smygande. Vi vet inte i början riktigt åt vilket håll filmen ska gå. Det är någon skumt outtalat mellan de två, frun och maken. Plötsligt kommer det oväntat besök och allt blir skummare och skummare.

I pressmailet beskrivs filmen så här:
Ett pars förhållande testas till dess yttersta gräns då oinbjudna gäster anländer till deras hem och avbryter deras lugna tillvaro. Denna psykologiska thriller om kärlek, tillit och uppoffring är skriven och regisserad av Darren Aronofsky (Black Swan, Requiem for a Dream).

Nja, det är inte ett pars förhållande filmen handlar om egentligen. Det går att se den på några olika sätt. Vissa delar är roligt skarpa beskrivningar av avigsidor av religion och då katolicismen i synnerhet. Driften med alla klichéer människor häver ur sig när de möter någon som har djup sorg var en av filmens behållningar.

Ett sätt att tolka filmen är förstås som en beskrivning av de ego-fixerade författarna, eller om du så vill kulturmannen. Fast jag för min del vill tolka den som att myten om tvåsamheten som ska jämt vilja vara bara de två är livsfarlig.

Anledningen till att filmen inte får högre betyg av mig är att den skruvas för många varv, att det är för våldsamt, för äckligt, för mycket blod för min smak. Fast slutet är så suveränt att jag nästan tänkte ge betyg 3.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Ed Harris, Filmrecension, Mother, rysare, Scen

Filmrecension: Kingsman: The Golden Circle

20 september, 2017 by Rosemari Södergren

Kingsman: The Golden Circle
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 september 2017

Jag vet, Kingsman: The Golden Circle är rätt tramsig. Jag vet. Men den är rolig samtidigt. Skruvad och knäpp. Det är kul när två extremt välklädda män (Colin Firth och Taron Egerton) slåss rena rama kungfu-slagsmål som Bruce Lee. Få skådespelare kan spela så typiskt brittiskt korrekta gentelmän som Colin Firth.

Biljakten som inleder filmen slår nästan den i Baby Driver. Det är full fart som avlöses i tempo av komiska scener och varmare känslofyllda scener, om dock det mest skruvat.

Om du sett den första filmen i Kingsman-serien vet du handlingen och du känner huvudkarakterna, men nu har Eggsy utvecklats och är inte någon nybörjaragent längre utan vältränat fullfjädrad.

Handlingen är en skruvad ironi över James Bond-genren där de brittiska agenterna nu måste samarbeta med amerikanska agenter i organisationen Statesmen. Välklädda britter möter cowboys från Kentucky. Visst det bygger på klichéer – men jag tycker det fungerar.

Filmen har en lång rad duktiga skådespelare som Colin Firth, Julianne Moore, Halle Berry, Channing Tatum och Sir Elton John. Ja du musikern Elton John har en roll i filmen och vi får se honom göra flygande karatesparkar (om det nu är han själv som verkligen utför dem eller en stuntman behöver vi inte fördjupa oss i).

Julianne Moore spelar den elaka boven Poppy. Hon är väldigt bra som vidrig knarkmaffiaboss med ambitioner att ta över världen.

En extra bonus är att se Björn Granath spela den svenska kungen. Det borde vara en av hans sista filmroller. Svensk kultur förlorade ju honom då han gick ur tiden i februari i år, 2017. Hanna Alström återkommer som den svenska prinsessan och Lena Endre spelar drottningen.

Trots att det är en underhållnings-actionkomedi har filmen en seriös sida också. Den amerikanska presidenten i filmen har en del gemensamt med dess nuvarande president – och filmen tar upp frågan om det är någon vits att rädda dödssjuka knarkare. Har de inte sig själva att skylla? Skulle inte världen bli bättre utan dem?

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Kingsman, Kingsman: The Golden Circle, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 63
  • Sida 64
  • Sida 65
  • Sida 66
  • Sida 67
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in