Avatar: The Way of Water
Betyg 2
Svensk biopremiär 14 December 2022
Regi James Cameron
Även om Avatar kan stoltsera med att vara den mest inkomstbringande filmen – icke justerat för inflation, har den aldrig lyckats göra samma djupa avtryck i populärkulturen som exempelvis Star Wars eller Star Trek. Avatar beskrivs av vissa som ett temporärt rus, en slags sommarromans som snabbt försvann. Där stora delar av 2009 och 2010 upptogs av James Camerons skapelse har den successivt tappat sin relevans under de gångna åren.
Det faktum att produktionstakten för uppföljaren har rört sig i samma tempo som en snigel nedkörd i gyttja, har lagt en våt filt över hela filmserien. Men skam den som ger sig, nu tretton år senare har uppföljaren slutligen anlänt. Efter denna långa väntan och James Camerons eviga hype, vars väloljade munläder lovat manna från himmelen, borde slutresultatet vara omskakande, genialiskt och helt oemotståndligt. Även en skeptiker som jag själv hade hoppats att Cameron skulle lyckas återskapa hysterin från den första filmen. Så är tyvärr inte fallet och estradören Karl Gerhard summerar det hela väldigt väl i Jazzgossen: ’’kulturen har gått framåt när vi nutidsmänniskor har fest’’.
Sedan den första trailern anlände har orosmolnen varit tydliga, i alla fall för egen räkning. Efter tretton år borde saker och ting ha förändrats, justerats och förbättrats, framförallt tekniskt. Men Way Of Water är i många avseende tekniskt identisk med sin föregångare. Förvisso var Avatar revolutionerande vad gällde att digitalisera sina skådespelare, men det som var spjutspets-teknologi 2009 är gammal skåpmat idag. Med tanke på den absurda väntetiden är det chockerande att konstatera att flera av specialeffekterna inte har förändrats nämnvärt. Förutom bättre texturer och ljussättning går det många gånger inte att se skillnad på Way Of Water och originalfilmen. Därmed kan Cameron inte blända publiken tekniskt utan måste istället förlita sig på sin berättelse. Något som visar sig inte fungera då vi har att göra med ett manus som är lika förutsägbart som trafikljus. Dansar Med Vargar-berättandet från den första filmen må ha varit djupt kritiserat, men det skänkte projektet en traditionell dramatisk struktur. Något som behövdes i ett bombardemang av specialeffekter och storslagna vyer. Denna gång har Cameron nöjt sig med det mest slapphänta och fantasilösa av manuskript. Vi får nu möta ett gäng unga protagonister vars uppväxt, omognad och misslyckanden ska få stå i centrum. Att ändra fokus från föräldrar till barn har fungerat utmärkt i en rad artistiska uttryck. Men i sådana fall måste författarskapet och dess idéer vara betydligt mer skarpsinniga och livfulla än det vi får här. Det simpla och grovhuggna smittar av sig på allt. Se bara till filmens tre akter, de kan enklast beskrivas såhär: kort resumé, outhärdlig tonårsdramatik och slutligen ett action-kalas som orsakar tinnitus.
Cameron har på senare tid blivit en framträdande miljöaktivist. Att det finns en förkärlek för havet och vår natur råder det inget tvivel om. Men det ursäktar inte att han låter stora delar av filmen bestå av evighetslånga bilder på digitala korallrev. Övergripande etos, gällande miljöförstöring, är dessutom så simpelt att det känns som en pliktskyldig fernissa.
Att något så simpelt som Way Of Water behöver tre timmar för att förmedla en berättelse, som inte är mycket mer avancerad än böckerna om Totte, känns som ren och skär hybris från alla inblandande. Cameron har talat om hur Way Of Water skulle kännas mer emotionell, hur spektaklet skulle åsidosättas för att istället studera persongalleriet. Detta visar sig vara ett rent falsarium då Cameron är totalt ointresserad av personregi. Trots magiska skådespelare som Sigourney Weaver och Kate Winslet, är deras karaktärer smärtsamt marginaliserade. Vad som återstår är en muttrade Sam Worthington som påminner om varför hans karriär kraschade likt Hindenburg. Zoe Saldana som visat på både ömhet och iskall beslutsamhet i Guardians Of The Galaxy gör en erbarmlig insats. Saldana kan dock få viss dispens då hon brottas med ett manuskript som gör hennes karaktär Neytiri till ett hysteriskt nervvrak.
Men allt det här hade kunnat ursäktas om Way Of Water hade fängslat och fascinerat biopubliken som för tretton år sedan. Där det visuella gick hand i hand med den simpla storyn
Men den här gången har Cameron slut på tricks. Även om Way Of Water besitter ett vackert foto och miljöer räcker det inte för att begeistra publiken 2022. Slutligen måste det riktas stark kritik mot Camerons vanföreställning om 3D-bio som ett format för framtiden. Ännu en gång tvingas publiken köpa usla 3D-glasögon för att få en filmupplevelse som är fysiskt ansträngande och mörkare, till följd av glasögonen. Än värre än 3D-otyget är att Cameron beslutat ändra antalet bilder per sekund. Istället för traditionella 24 rutor i sekunden har Cameron dubblat det till 48. Detta prövades senast av Peter Jackson med The Hobbit-trilogin där resultatet var förödande.
Cameron har dock valt att återuppliva denna teknik. Oavsett ens personliga preferenser gällande 48 rutor i sekunden, finns det nog ingen som hade hoppats på att filmen skulle skifta mellan de två lägena. Detta gör att filmen uppträder som om den håller på att krascha likt ett alltför avancerat datorspel där ens hårdvara inte är kapabel att hänga med. Detta är lika absurt som den gången Michael Man valde att filma Collateral med både analoga och digitala kameror. I dessa stunder känns det som att Cameron behandlar hela filmen som en förvriden pojkdröm. En plats där de värsta impulser och vansinnesidéer är tillåtna utan översikt från någon som kan stava till ansvar och måttlighet.
Finalen är synnerligen demonstrativ för detta hedonistiska överflöd. I minst en timme överöses tittaren av ett sorts digitalt konfettiregn där det rivna pappret ersatts av explosioner och oupphörlig förstörelse. Förödelsen vet inga gränser och efter en kort stund går det inte längre att registrera vad som händer.
Sällan har begreppet ”för lite och försent” varit lika uppenbart som med Avatar: The Way Of Water. Trots en massiv budget och en evighetslång produktion är slutresultatet som bäst en axelryckning och i värsta fall provocerande slentrian.
