• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Christoffer Robin & Nalle Puh – en kärleksförklaring till fantasin och lekfullheten

8 oktober, 2018 by Rosemari Södergren

Christoffer Robin & Nalle Puh
Betyg 4
Svensk biopremiär 11 oktober 2018
Regi Marc Forster

När en av världens mest älskade gosedjur kommer tillbaka på bio i ”Christoffer Robin & Nalle Puh” med Ewan McGregor i rollen som den vuxne Christoffer Robin är det en kärleksförklaring till fantasin och lekfullheten.

En vacker film. Fotot och miljöerna, skådespelarna – allt är så välgjort. Ewan McGregor i rollen som den vuxne Christoffer Robin är helt rätt man för den karaktären.

På svenska biografer kommer filmen att gå upp både i en svensk-dubbad version och i originalversionen. Om barnen som följer med inte kan läsa det textade tillräckligt snabbt är den svenskdubbade versionen att rekommendera, förstås. Den fungerar bra, ovanligt bra faktiskt. När engelsktalande skådespelare dubbas till svensk blir det alltid lite konstig läppsynkroniseringen men i den här versionen är dubbningen väl genomförd. Även om vi som vuxna hade uppskattat originalskådespelarnas röster.

Christoffer Robin tvingas som pojke att lämna sina vänner i Sjumilaskogen då han skickas på internatskola. Han lovar sina vänner, Nalle Puh, Nasse, Ior, Tiger, Kängu, Ruh och de andra att han aldrig kommer att glömma dem. Tiden rusar iväg och små pojkar blir vuxna män som skickas ut till krig, gifter sig, blir pappor och måste försörja sin familj. Christoffer Robin liksom de flesta vuxna glider allt längre bort från den pojke han en gång var.

Innerst inne känner han sig vilsen i vuxenvärlden och då är det något som drar iväg Nalle Puh som kliver in i öppningen i det träd där Christoffer Robin brukade komma till Sjumilaskogen. På något vis förs Nalle Puh till en parkbänk i London där han träffar Christoffer Robin.

Denna vackra, lågmälda film pekar på vad som är viktigast i livet. Javisst, ibland på typiskt snusförnuftigt vis men ändå, den som inte smälter för den här filmen må ha ett hjärta av sten.

För regin står Marc Forster som stått bakom en lång rad succéer som Oscarsbelönade dramerna ”Monster’s ball” och ”Finding Neverland”. Han har också gjort en Bond-film, ”Quantum of solace” och zombiefilmen ”World war z”.

Det är klart att vissa delar av filmen är förutsägbar, vi förstår vad som ska hända. Men det finns också en hel del överraskande vändningar. Vissa berättelser gör inget att vi vet vad som ska hända. Tänk bara på hur Shakespeares dramer som Hamlet och Romeo och Julia sätts upp om och om igen världen över och drar en publik. Ibland är det hur något berättas och framförs som är vad som gör dess storhet.

Jag kan tänka mig att för de minsta barnen kan den första halvtimmen vara lite seg. Efter en inledning med pojken Christoffer Robin kommer hans vuxna liv och vi får se hur han jobbar på ett kontor på ett stort företag som tillverkar och säljer reseväskor åt de rikaste människorna i samhället. Företaget har problem med ekonomin och den snälla halvchefen Christoffer Robin tvingas lägga fram ett besparingspaket som kan göra några av hans personal arbetslös. Han våndas över detta och har aldrig tid att vara med sin fru och sin dotter. Den här delen av filmen är nog inte så lätt för de minsta barnen att ta till sig men sedan blir det full fart med fantasi och underbar lekfullhet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Disney, Familjefilm, Filmrecension, Recension, Scen

Teaterkritik: Apologia

7 oktober, 2018 by Rosemari Södergren


Foto: Viktor Kjellberg

Apologia
Av Alexi Kaye Campbell
Regi Maria Löfgren
Scenografi Pia Wiik
Koreografi Dorte Olesen
Kostym Maria Felldin Almgren
Ljusdesign Kevin Wyn-Jones
Ljuddesign Daniel Douhan
Mask Rebecca Afzelius
Översättning Joachim Siegård
Premiär på Playhouse teater 6 oktober 2018

Vad hände med de unga arga som 1968 ville förändra världen? Apologia av Alexi Kaye Campbell låter en kvinna från den perioden göra upp med sina vuxna söner och deras flickvänner. Det är ett möte mellan olika generationer som det sprakar kring. Det är roligt och det är tankeväckande och det är sorgligt samtidigt och vi känner tidens obevekliga vingar. Ingenting förblivit någonsin som det alltid har varit.

Dramat som är lite drygt två och en halv timme (med en liten paus) handlar både om ideologier och inställningar till livet och livets mening som möts men också om föräldraskap och barn. Hur ansvariga är föräldrar för hur barnen mår som vuxna? Bitvis är det så tydligt hur svårt människor har för att lyssna på andra, hur människorna pratar förbi varandra.

I centrum för pjäsen står Kristin Miller (som spelas av Marika Lindström) som är en gammal vänsterikon och konsthistoriker. Hon vet allt bäst. Hennes besvikelse är stor över att den ena sonen, Peter (spelas av Jonas Kruse) jobbar inom bankväsendet och dessutom jobbar han internationellt. Han är enligt mammans marxistiska samhällssyn en tärande som lever på andras arbete.

Scenen domineras av ett långbord. Där ska nämligen dukas upp till födelsedagsfirande. Kristin fyller år och båda sönerna ska komma med sina flickvänner. När det gäller Peters flickvän, Trudi (spelas av Frida Hallgren) är det första gången Kristin träffar henne. Trudi är en pigg, positiv ung kvinna fylld av förväntan och rent av är hon uppspelt av att få träffa den berömda Kristin. Det är ett möte som blir väldigt intressant, en bit in i pjäsen avslöjas att Trudi och Peter träffades på ett bönemöte, i en kristen församling. Kristin blir lätt chockad: hennes ena son fast i religiositet? Fast ännu värre tycker Kristin det är med Claire (spelas av Cecilia Frode), flickvän till Simon, den andre sonen. Claire är skådespelerska och tjänar bra på en roll i vad Kristin kallar en såpa. Om det är en såpa eller en tv-serie av kvalitet, det får vi nog bestämma själva hur vi vill tolka.

Kristin är en kvinna med hårda principer och som visar upp en självsäker yta av att hon vet allt bäst och hon tvekar inte att hacka på och förakta andra människor. Sönerna är uppfyllda av självömkan över sin uppväxt, över att mamman inte tog hand om dem efter skilsmässan med deras pappa. Föreställningen styrka är att den inte ger oss svaren utan presenterar alla dessa olika sätt som människor tar till sig tillvaron.

En viktig aspekt som dock inte finns mer är klassperspektivet. Kristin Miller och samtliga karaktärer tillhör en välbärgad övre medelklass. Yngste sonen Simon tycks ha gått utan arbete väldigt långe medan han försöker skriva sin stora roman. Det är ett liv som är fjärran för den arbetarklass som Kristins marxistiska ideal. Den enda som tycks ha en aning om hur det är att leva fattig är Claire, sonens Simons flickvän. Claire som tjänar bra för tillfället och kan betala 700 pund för en klänning har växt upp under fattiga och utsatta förhållande.

Den sjätte karaktären på scen är Henry (spelas av Donald Högberg) som är en homosexuell man och nära vän till Kristin redan från tiden kring 1968. Han var med på tiden då det begav sig och är fortfarande, precis som Kristin, aktiv med att demonstrera och rädda världen.

Samtliga skådespelare är duktiga och en extra eloge för Marika Lindström om fick hoppa in bara några veckor före premiär då Eva-Britt Strandberg som skulle haft rollen blev sjukskriven.

Uppsättningen är snyggt gjord med massor av musik från sextio- och sjuttiotalet och ämnet om vuxna söner och deras relation till sin mamma har många intressanta underteman. Inget är bara svart eller vitt, ingen är bara god eller bara ond, de är alla mänskliga.

Medverkande:
Marika Lindström, Frida Hallgren, Cecilia Frode,
Jonas Kruse, Jonathan Silén, Donald Högberg

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Playhouse Teater, Recension, Scenkonst, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Filmrecension: A Star is Born

5 oktober, 2018 by Rosemari Södergren

A Star is Born
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 oktober 2018

En vacker men också mycket sorglig kärleksberättelse med Lady Gaga som är helt enastående i den ena huvudrollen, den kämpande artisten Ally. Lady Gagas rollprestation är en av filmens stora behållningar.

Filmen är den fjärde versionen av den klassiska Hollywood-sagan. 1954 gick den på med Judy Garland och James Mason, 1976 med Barbra Streisand och Kris Kristofferson, originaltitel A Star Is Born. Den första versionen, 1937, med Janet Gaynor och Fredric March hade på svenska titeln Skandal i Hollywod.

Nu är den på bio igen, med Lady Gaga som den unga kommande artisten och Bradley Cooper som Jack Maine, en stor rockstjärna.

Handlingen i korthet: Av en slump hamnar den stora rockstjärnan Jack Maine på en liten bar där en ung servitris, Ally, sjunger en fransk sång. Jack blir både förälskad i henne och ser hennes potential som artist. De blir förälskade och Jack hjälper Ally att bli etablerad som artist. Då kommer problemen. Ally får en manager som utvecklar henne åt den kommersiella popmusikens håll och hennes utseende förändras, hon färgar håret och får lära sig uppträda med dansare. Där växer en konflikt mellan Jacks musikstil och den genre som Ally utvecklas mot. Säkert finns det också annat med som att Jack helst vill vara i centrum själv och nu är det Ally som blir stjärnan.

Samtidigt domineras filmen mer och mer av det största problemet: Jacks drogmissbruk. Det gör ont i mig att se hur en människa som fastnar i droger sakta med säkert. obönhörligt förstår allt omkring sig och framför allt förstör sig själv.

Filmen är berörande och gör mig väldigt ledsen, eftersom det som skildras sker dagligen om och om igen. Inte vara stora rockstjärnor förstör sig själva och allt omkring sig på grund av drogmissbruket, det händer i alla sociala sammanhang och inget samhälle verkar vilja ta itu med detta problemet på allvar. För annars borde dessa droger inte finnas alls, om de mäktiga presidenterna och deras medhjälpare på allvar ville förhindra att människor dör på grund av missbruk dagligen världen över. Med de drönare som amerikansk militär har bör de veta exakt var all opium växer och var alla drogfabriker finns. Den rätta viljan att få slut på att så många liv förstörs på grund av droger finns uppenbarligen inte bland makthavare. Det går inte att sluta tänka på detta efter att ha sett A Star is Born.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Missbruk, Recension, Scen

Filmrecension: Venom – underhållande tidsfördriv

3 oktober, 2018 by Rosemari Södergren

Venom
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 oktober 2018
Regi Ruben Fleischer

Det finns två olika slags superhjältefilmer. På ena sedan filmer där superhjälten räddar världen och hans största problem är att hålla sin identitet som hjälte hemlig för den tjej han är intresserad av. På andra sidan finns de superhjältar som Spindelmannen representerade när jag var liten och låg och läste serietidningar i tältet på campingsemestern på somrarna: superhjälten som har psykiska besvär och svårigheter med sin roll som superhjälte och att hantera sina krafter. Venom hör definitivt till den senare sorten.

Så du helst vill se superhjältefilmen med hjältar utan stora problem är Venom definitivt inget för dig. Men om du är intresserad av psykologi kring rollen som superhjälte är Venom med fantastiska skådespelaren Tom Hardy i huvudrollen absolut en film för dig.

I centrum för filmen står journalisten Eddie Brock (spelas av Tom Hardy) som envist undersöker för att kunna avslöja företagsledaren och utvecklaren Carlton Drake. Eddie Brock är övertygad om att Drake är en stor skurk. Brocks besatthet vid att avslöja Drake kostar honom allt, han förlorar jobbet, flickvän och lägenheten.

Brock har dock rätt. Drake har inte lite fuffens för sig. Han utvecklar rymdraketer och skickar ut forskare till andra planeter och där han har fått tag på några utomjordiska varelser som han forskar på. Drakes mål är att dessa rymdvarelser, dessa organismer, ska förenas med jordens människor och skada en supervarelse. Denna forskning förs förstås i hemlighet, med hög säkerhet omkring sig. Människors behövs som försöksdjur men den ena människan efter den andra dör i försöken.

En av forskarna orkar inte med att se hur utsatta människor används i forskningen och dör. Hon kontaktar Brock och hon släpper in honom i smyg i projektets hemligaste delar. Brock får chansen att ta foton och kan avslöja Drake. Men istället råkar han släppa loss en av organismerna som tar sig in i hans kropp. Brock och den utomjordiska organismen blir ett. Brock får superkrafter. De två måste lära sig att samarbeta samtidigt som hotat mot jorden och dess befolkning blir ännu större.

Det är en både spännande och emellanåt till och med rolig film med både biljakter och psykologi. Den har intressanta frågor att fundera på och tar upp det temat som gjordes så suveränt i filmen Arrival. Utomjordiska varelser behöver ju inte alls se ut som varelser gör på vår planet. Arrival är dock mycket mycket bättre och genomarbetade dialoger och filosofiska och existentiella frågor som tränger på djupet. Men som lagom underhållande tidsfördriv fungerar Venom.

En sak är säker: filmen är bara början på en serie om Venom.

I rollerna: Tom Hardy, Michelle Williams, Riz Ahmed, Woody Harrelson, Scott Haze, Reid Scott.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Marvel, Recension, Scen, Superhjältar

Bokrecension: Pandornas dal

1 oktober, 2018 by Rosemari Södergren

Pandornas dal
Författare: Eric Ericson och Susanna Wallstén
Utgiven: 2018-09
ISBN: 9789188629456
Förlag: Orosdi-Back

Vem älskar inte pandor? Pandor är väldigt söta djur och vi är nog många som upprörts över hur de är utrotningshotade när bambun försvinner. Jag minns den stora ledsna pandan jag sett i en bur i London Zoo.

Jag blev oerhört intresserad när jag hörde om en barnbok om pandor, Pandornas dal”. Boken är tänkt vända sig till nio- till tolvåringar och den är en slags spänningsroman.

I centrum för handlingen står pandan Albert som är en agent i organisationen Fraction de Panda som kämpar för att förbättra tillvaron för pandor. Nu är han ute på sitt livs viktigaste uppdrag att upprätta ett eget samhälle för pandor på en isolerad ö.

Boken har en del roliga fantasifulla inslag. Pandorna rör sig ute bland människor och eftersom människor inte vill glo på andra personer så upptäcker människorna inte att de är pandor.

Albert och hans panda.kollegor och de människor som också stöder deras kamp möter förstås på motgångar av olika slag: i form av dubbelspel och människornas försök att stoppa dem. Albert och hans kollegor jagas av nitiska poliser, österrikiska jägmästare, utsvultna hundar och blodtörstiga babenbergare.

Boken har sina intressanta delar, bäst är just de som lockar fantasin, som tanken på att pandor skulle kunna gå omkring bland oss människor.

Däremot tycker jag boken av och till är för mycket lärobok, den pekar finger lite för övertydligt ibland, ja det blir rätt trist emellanåt att läsa. Berättelsen har som syfta att belysa viktiga frågor som global uppvärmning, hållbarhet och etik. Det blir för övertydligt emellanåt, på bekostnad av utrymmet för fantasin. Det är som att författarna inte litar på att läsarna själva kan dra konsekvenser och tänka själva.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: barnbok, Barnlitteratur, Bok, Djur, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 58
  • Sida 59
  • Sida 60
  • Sida 61
  • Sida 62
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in