Stockholms stadsteater

Min kamp
Av Karl Ove Knausgård
Dramatisering och regi Ole Anders Tandberg
Översättning Rebecca Alsberg
Scenografi och kostym Erlend Birkeland
Ljus Ellen Ruge
Mask Carina Saxenberg
Urpremiär 29 augusti 2015 Lilla scenen på Stockholms stadsteater

Genom att en människa blottar sig, berättar om sitt innersta, berättar både om lyckliga stunder och om  ångest och känslor av skam, kan vi upptäcka något om oss själva, lära oss något om existensen, om vad det är att leva nu.

Min kamp av den norske författaren Karl Ove Kanusgård överförd till teater är en resa in i ett människoöde – presenterad i en blandform mellan scenkonst och uppläsning av roman. Fyra skådespelare är med i föreställningen, alla fyra spelar Karl Ove Knausgård. Det är andra gången på kort tid som en föreställning på Stockholms stadsteater bygger mer på en monolog framförd med fyra munnar istället för att skådespelarna agerar dramatiskt i roller. Senast var föreställningen om Sara Lidman. I ”Min kamp”, dramatiserad av och i regi av Ole Anders Tandberg, fungerar det dock bra. När de fyra skådespelarna tänker högt blir det som de inre dialoger vi människor kan ha med oss själva.

Föreställningen pendlar mellan olika tider. Vi får uppleva Karl Ove som rädd åttaåring, som förvirrad tonåring, som ung man, som medelålders man. Dessutom medverkar en stark röst som ljuder genom en högtalare med hög volym uppifrån, en röst som ska vara faderns röst. Det är ett starkt grepp som får mig att känna hur stor och stark fadern var och hur liten Karl Ove kände sig då, som utsatt pojke. Som åskådare lider jag med den försvarslöse lille pojken och jag lider med alla de barn i världen som utsätts för hårda föräldrar.

Är litteratur som är påhittad falsk? Kan en författare kommunicera mer äkta och mer på djupet om hen skriver precis vad hen upplever? Karl Ove Knausgård reflekterar kring detta och hans självbiografi ”Min kamp”, utgiven i sex band, är ett stort experiment kring detta. Ärlighet för dock med sig en hel del konsekvenser. Berättelsen är en berättelse från ett perspektiv, alla de människor han skriver om har sitt perspektiv och det som är sanning för den ena är inte sanning för den andra. Hur är det för barnen som blir officiella så tidigt när Knausgård berättar om dem, innan de själva kan välja? Dessa frågor berörs också. Vi får inget svar, men det är inte heller en föreställnings uppgift att ge oss svar, svaren får vi söka själva.

Varför föra över bok till teater? Den som läst alla böckerna i serien min kamp har troligen en del att säga. Det är omöjligt att packa om litteratur till en teaterföreställning, litteratur är en form, ett sätt att berätta något medan scenkonst är ett annat. Det kan aldrig vara tanken att göra en rättvis överföring, utan det måste handla om att fånga några viktiga frågeställningar och framställa dem på scen med scenkonstens medel. Det har dramatikern och regissören Ole Anders Tandberg tillsammans med de fyra skådespelarna Sven Ahlström, Gerhard Hoberstorfer, Ann-Sofie Rase och Jessica Liedberg lyckats bra med. Böckerna är en sak och teaterföreställningen en annan, det krävs inte att ha läst böckerna för att få ut något av föreställningen.

Regissören formulerar bra varför han ville göra föreställningen:
– När jag läste Min kamp fick jag syn på mitt eget liv. Jag beundrar Karl Ove Knausgård för hans förmåga att se sitt eget liv i ett större perspektiv, att han tänker så stort och insisterar på det komplexa och motsättningsfyllda. Genom att så envetet skriva om sitt eget liv, så som han upplevt det, skärskådar han också ondskans problem genom människans historia – från Kain och Abel, till Hitler och Breivik. Om det är möjligt att förlösa den kraften i författarskapet på scenen är Min kamp en viktig pjäs för teatern, säger Ole Anders Tandberg.

Själv hade stundtals mycket roligt, skrattade igenkännande åt situationer som jag kunde känna igen i mitt eller mina vänners liv i. Knausgård beskriver en del situationer träffsäkert – hur han slits mellan att vilja vara en pappa och familjefar och sitt skrivande, sitt skapande. Hur han känner att han misslyckas som pappa då han ser alla andra familjer som ser ut att vara så perfekta. Ur hans bok:

Jag hade en enda chans. Jag måste klippa av alla band till den inställsamma, genomkorrumperade kultursfären, där alla, varenda liten småskit, var till salu, klippa av alla band till den tomma tv- och tidningssfären, sätta mig i ett rum och börja läsa på allvar, inte samtidslitteratur, utan litteratur av absolut högsta kvalitet, och sedan skriva som om det gällde liv och död. Gärna i tjugo år, om det var det som krävdes.

Men den chansen kunde jag inte ta. Jag hade familj, jag var skyldig dem att finnas till hands. Jag hade vänner. Och jag hade en karaktärsbrist som gjorde att jag sa ja ja när jag menade nej nej och var så rädd för att såra andra, var så rädd för konflikter, var så rädd för att inte bli omtyckt, att jag kunde göra avkall på alla principer, alla drömmar, alla chanser, allt som hade en smak av sanning, för att inte utsättas för det.

Han debuterade litterärt 1998 med romanen Ute av verden, som fick stor uppmärksamhet och belönades med Kritikerpriset (som första debutant). År 2005 nominerades han till Nordiska rådets litteraturpris för sin andra roman, En tid för allt.

Knausgårds tredje roman, Min kamp, är en självbiografi som ges ut i sex fristående band. För den första delen belönades han med det norska litterära priset, Brageprisen, utsågs till en av de senaste tio årens bästa böcker i Verdens Gang samt utsågs av Morgenbladets läsare till årets bok 2009. Första delen handlar om Knausgårds uppgörelse med sin far och har skapat stor debatt i Norge.

I rollerna
Sven Ahlström
Gerhard Hoberstorfer
Ann-Sofie Rase
Jessica Liedberg

Foto: Petra Hellberg