Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Anna von Hausswolff på Stockholm Music and Arts, Eric Ericsonhallen
1 augusti 2015 (natt till söndag)
Anna von Hausswolff var sist ut på lördagens program på Stockholm Music and Arts. Musikern med de ödesmättade popsymfonierna är ett förstås helt rätt val till att spela efter midnatt. Hennes musik med toner från kyrkorglar och pianon är grandios, mörk pop i den allra vackraste prakt, som det står i presentationen av henne i programmet.
Här ett bildgalleri från spelningen.
Tori Amos på Stockholm Music and Arts, stora scenen
1 augusti 2015
Betyg 4
Den eldfängda (i dubbel mening ned tanke på hårfärgen) amerikanskan är ett aktat namn, nomineras ofta till grammy och kritiker strör gärna beröm över henne. Jag har aldrig skaffat något av hennes dussintal skivor, har väl ansett att hon är lite av en light-variant till Kate Bush. Hur som helst imponeras jag över det grepp hon har om publiken när hon alternerar mellan flygel och elpiano/synt. Hon fick omgående ett varmt mottagande, svarade med att attackera sina klaviaturer. Den inspirerade damen gav verkligen av sig själv och sitt stora kunnande som singer & songwriter. Öppningslåten markerade hon slutet på genom att smälla igen locket på pianot. Effektfullt! I andra låten, ”Secrets”?, förekom en stilig tonartshöjning.
Tycker hon gjorde en grymt bra version av ”Feel like teen spirit” , som påstods tillhörde hennes absoluta favoritballader. Låten sades vara en ”special request”. I minst en sång växlade hon mitt i mellan flygel och elpiano. Någon gång kändes syntens hårda trumprogrammering aningen malplacerad, men det ska ses som randanmärkning. Andra gången Amos vräkte på med tunggung förstärkte hon med eko och spelade melodistämman på sitt elpiano. Lät ordentligt medryckande. Hennes show hade som finalnummer en stampa-takten-rökare som innehöll några takter från engelskt tidigt 80-tal (Duran Duran?).
Konserten som klockade in på cirka 65 minuter hade skönt nog föredömligt ljud. Ljudteknikerna ska verkligen ha cred eftersom det är vanskligt att få till rätt ljud på stora utomhusscener med de speciella förutsättningar som råder på den vackra plats vi befinner oss på.Anmärkningsvärt att hon på Pridetågets dag i Stockholm, hade förberett ett passande minitema. Då vajade några regnbågsvimplar längst fram i publikhavet. Eftersom det var denna speciella dag fick vi höra en stark låt med Joe Jackson (har den på LP hemma men osäker på titeln. Tror den finns med på Body & Soul från -84) jämte filmmusik i form av Bruce Springsteen´s Philadelphia. Apropå vind såg det lite komiskt ut när notpapper for iväg över scengolvet, varvid en ur hennes crew plockade upp dem utan ordning, vilket innebar att stackars Amos fick välja bort ett stycke då noterna hade försvunnit. Amos behärskar till fullo vad hon gör, men jag är lite tveksam till om hon är en fullfjädrad låtskrivare. Ibland påminner hon ganska mycket om utlevande Kate Bush. Sammantaget är jag väldigt nöjd och gör väl klokt i att botanisera bland hennes rikhaltiga produktion.
Foto: Linda Åkerberg
José González på Stockholm Music and Arts, stora scenen
1 augusti 2015
Betyg 4
Finstämt drar José González oss med sin mjuka stämma. Han är så naturlig på scen med sin gitarr och sitt band och utan stora choser eller åthävor suger hans musik in oss. Det är oemotståndligt och han dirigerar sin konsert med fingertoppkänsla: just innan vi kan börja känna att det är enformigt kommer några rytmiska sånger där bongotrummorna tar täten.
Han inledde konserten med vackra sången Crosses och avslutade med Heartbeats som extranummer – däremellan bjöd och bandet på en resa genom hans musikkonst. Hans mjuka stämma, hans vemodiga texter och hans skickliga gitarrspel är dem där kombinationen som gör skillnad på en medioker festival och en succé.
Egentligen är det slöseri med hans enorma kvalitét som musiker att han spelar på stora scenen där snattrande människor förstör lyssningen. Hans musik kommer allra mest till sin rätt i en konserthall för en sittande publik.
Att det mesta han gör har hög kvalitet visar väl hans produktion: på tolv år har han bara släppt tre album, alla tre fulländade. I sommar gör han bara en Sverigespelning – den på Stockholm Music and Arts. En lyckad bokning.
Foto: BeA Nilsson
Hello Saferide på Stockholm Music and Arts, stora scenen
1 augusti 2015
Betyg 2
Hello Saferide med multipopulära Annika Norlin borde vara ett av festivalens säkraste kort – ett publiktändande nummer utan like. Tja, på ett sätt blev det väl det. Det var dagens första spelning som gav ”extranummer”. Det var i och för sig också den första spelningen som hade så pass mycket tid i schemaläggningen att det var tillåtet med ett nummer efter publikens applåder.
Annika Norlin med sitt svengelska band Hello Saferide, där hennes tänkvärda samhällskritiska texter är på engelska och framförs medvetet med en mycket svensk accent, har många stora hits. De flesta framfördes på Skeppsholmens stora scen men ändå tände de aldrig till rejält. Då och då försökte några fans i publiken dra igång taktklappning och dans – men det var aldrig något som spred sig. Kanske var det solens värme som sänkt publikens energi. Men jag hade väntat mig mer drag i publiken till Hello Saferide. Nej, det var en ovanligt seg konsert med dessa publikmagneter.
Bandet började med en låt från senaste albumet och därefter var det en blandning av bandets låtar från olika album.
Se vår spelning som en efterfest, sade Annika Norlin och förtydligade:
– Tänk er känslan av att ha hamnat på en efterfest och ni råkar hamna i köket där någon diskuterar allvarliga, seriösa ämnen.
Den som tar upp dessa seriösa ämnen på efterfesten på stora scenen är då Annika Norlin med bandet Hello Saferide. Javisst, det gör de. De tar upp hur sorg färdas genom generationer, om att bryta upp, om hur själviskheten hos en person som prompt måst crawla och förstöra för alla som samsas och simmar när det är trångt i simbassängen – som en metafor för den egoistiska samhällssynen av idag med mera. Ändå är det som att jag hört samma konsert för tio år sedan då de släppt det första albumet, ”Hello Saferide”. Fast det kan ju inte ha varit samma konsert eftersom de nu var med låtar från senaste albumet från 2014, ”The Fox, The Hunter and Hello Saferide”.
Inledningen på konserten var fartfylld och fångade in mig, sedan var det tyvärr rätt segt det mesta. Bäst var när Maia Hirasawa gästade och sjöng en sång tillsammans med Annika Norlin.
Musikaliskt kändes spelningen oftast mer loj – mellansnacket var ofta det mest spännande och Annika Norlin är helt klart en driven person som har mycket hon vill och kan säga. Idag räckte det dock inte för att tända hela publiken. Det var inte hennes bästa spelning genom tiderna.
Foto: BeA Nilsson
Nils Frahm på Stockholm Music and Arts, stora scenen
1 augusti 2015
Betyg 5
Att boka en västtysk konsertpianist på stora scenen på lördagseftermiddagen känns som en konstig bokning. Borde inte en sådan pianist spela inomhus, i Eric Ericsonhallen? Så fel jag tänkte. Nils Frahm fyllde ut och fångade in hela festivalområdets åhörare och publik.
Nils Frahm är en helt fantastisk pianomästare. På scenen är han mest tiden vänd med ryggen mot publiken, koncentrerad på att hantera sin flygel och snyt – och tonerna är helt underbar. Första halvan av konserttimmen var som att uppleva en yngre Michael Jarre. Det var syntiga toner som fick mig att uppleva inre äventyr. Den andra halvan av konserten innehåll mer av traditionell klassisk pianomusik, fast med en rejäl stämpel av nutid och avantgarde. Det är konstmusik som möter popmusik som möter framtidens musik som möter världens musikhistoria.
Inför spelningen på Stockholm Music and Arts var Nils Frahm ett av de i förväg mest hajpade namnet, med mycket surr om att han nu ska slå igenom ordentligt i Sverige. Ja det tror jag han gör.
2011 släppte han albumet Felt och med det albumet fick pianot en välförtjänt renässans i spellistorna. I senaste albumet, ”Spaces”, laborerar han med vardagsljud som när de tag vägen genom Nils Frahms fingrar blir musik. Han gav ett exempel i avslutningslåten på konserten där han med knackningar på flygellocket både skapade rytmik och nivåer på toner.
Nils Frahms konsert var värd hela festivalbesöket. Att bara sitta ned, blunda och låta tonerna föra mig iväg på inre resor och äventyr – det var helt enkelt fantastiskt. Hans musik är filmmusik, klassisk musik, popmusik och konstmusik i en osedvanligt lyckad blandning.
