I Break Horses, Pavillion
Roskildefestivalen 4 juli 2014
Betyg: 4
I en tid när elektronisk pop har blivit synonymt med laptop-hemmaproducenter och iPad-applikationer är det skönt att se ett så nästintill perfektionistiskt estetiserat band som I Break Horses med trummor (såväl elektroniska pads som analoga), gamla synthar och mikrofoner för sång, gärna med ekande rösteffekter, då den energi bandet generar är svårslagen. Det här är riktig live-musik, och ger mig en upplevelse som ingen laptop-DJ som står och vevar med armen och vrider på lite rattar i världen kan ge mig. Alltför ofta får jag känslan av att många ”artister” bara skulle kunna trycka på PLAY-knappen, för att sedan hoppa ned i publiken och dricka öl. Det problemet uppstår knappast här: när de kyliga 80-talssyntharna hamrar igång får jag känslan av att höra soundtracket till en nyversion av klassikern Blade Runner. Lyckligtvis är inte någon sådan under planering, men musiken är ändå högst verklig. Även om det stundtals är svårt att tro i sin drömska atmosfär.
Även om bandet rör sig väldigt minimalistiskt, nästintill inte alls (förutom när sångaren och låtskrivaren Maria Lindén viker sig över sin synth med håret), känns spelningen ändå väldigt händelserik. Detta mycket tack vare den tillhörande ljusshowen som gömmer bandet i snyggt motljus och blixtrande färger, men också för den kraftiga trumkompen som hamras ut. Att trummisen dessutom varierar mellan sittande och stående position hjälper lite det också. Ändå är det hans energi med trumslag som bomber över kala betongbyggnader som en gång rymde lyckliga och livliga familjer, men nu enbart samlar damm, sot och gamla minnen. Men även om musiken i stor utsträckning får mig att tänka på krig och dess tillhörande melankoli, lämnar den mig ändå inte med någon känsla av hopplöshet. Snarare tvärtom: att även om det mesta är ödelagt finns ändå en väg till förbättring och återuppbyggnad när nu kriget äntligen är slut (tänk Tyskland efter andra världskriget).
Om musiken är melodisk är framförandet arkitektorisk. Ljuset må visserligen inte lyfta fram bandet, men det rör varken dem eller publiken i ryggen. Det här rör sig om konstnärliga popmusiker och inte någon populistisk lördagsgodisvariant som till exempel Håkan Hellström. Det är musiken som står i centrum, och inte bandet som enskilda individer: de fyller en roll som musiker, för musikens skull, och inte deras egna. Det är lika coolt som neo-modernistiskt. Vilket gör att jag mycket enklare kan ta till mig musikens drömska känsla av både förstörelse och konstruktion, även den hypermodern men med tydliga trådar till 60-talsestetik ala miljonprogrammet. Vitt, ljust men ändå deprimerande mångkopierat. Och det är genom den hopplöst långa vägen bandets musik färdar oss igenom med; eller snarare mardrömmen om den, om vad som varit och hur det påverkar oss än idag. Vilket representeras med moderiktig 80-talsinspiration i musiken, även om den som sagt käns nymodern.
Tyvärr känns spelningen alldeles för kort, och inga extranummer blev det, men det beror kanske lika mycket på hur bra det var snarare än att bandet legat på latsidan för att framföra sitt material. För det har de uppenbarligen inte. Så egentligen finns inte speciellt mycket att anmärka på. Speciellt inte som en lite äldre låt luftas till publikens stora jubel. Eller när en låt presenteras som en av få dansanta låtar, men i stort sett resten av spelningen fylldes med låtar som förvandlade tältet till en stor danssal. Det är väl i sådana fall de få långsammare låtarna som ger känslan av högstadiedisco med awkward tryckare, men å andra sidan skänker de en välbehövlig variation så jag vet inte om det egentligen är någonting dåligt. Eller om det bara är ytterligare en mardröm vi måste lotsas igenom.
Text: Linou Gertz
