Kulturbloggen

Hon växte upp med proggmusiken och vänstervågen i slutet av 60-talet. Som liten var det lika naturligt att gå Vietnamdemonstrationer som att lyssna på progressiv musik. Men istället för att gå motsatt väg har Nike Markelius blivit sig själv och idealen från tidiga år trogen. Världen är inte bättre, tyvärr, säger Nike den är sämre.

Miljöproblem, fattigdom var inte aktuella frågor när Nike växte upp. Teman för politiska texter saknas inte,.
Nike Markelius med sin Röda Orkester kommer om några veckor släppa gruppens andra skiva, ”Vi är alla”. Skivtiteln är också en text på skivan skriven av Göran Greider. Journalist, debattör och poet. Det är i den politiska verkligheten Nike vill befinna sig, ”jag står mitt i sången och sjunger”, säger hon och jag gillar uttrycket. Med andra ord Nikes texter är inte bara en spegling av andras tuffa vardag, utan i högsta grad det hon själv upplevt. Som ensamstående mamma med två barn, sjukförsäkringens glapp när sjukdomen gör sig gällande. Arbetsmarknadspolitik med FAS 3 (slutstationen kallar många det) men Nike klarade sig ur FAS 3 men hann innan dess skriva en debattartikel i DN, om upplevelsen att nästan vara på väg in.

” – Du har ju inga meriter. Du blir nu kallad till ”kompletterande aktör”. Där ska du delta aktivt på heltid. Du kommer sedan att bli placerad i sysselsättning. Också det på heltid. Inom annat område än kultur.” (DN 2013-01-20)
Artikeln i DN väckte uppmärksamhet och debatten om FAS 3 var ofrånkomlig.

Nike kommenterar att det inte är sjukdomen som avgör tiden för sjukskrivning utan antalet dagar man får vara sjukskriven och det var just efter en operation som beskedet om utförsäkringen kom. Relativt nyopererad skulle Nike ställa sig till arbetsmarknadens förfogande, ett öde som delades och delas med många.

Livet idag är lättare och roligare, men att ha skrapat det sista ur skafferiet, fått säga nej till barnen att delta i arrangemang med skolan på grund av ekonomiska skäl sitter kvar. Därför är alla texter eller den musik som Nike framför förankrad i den eget upplevda vardagens vedermödor.
Den första skivan (2012) gruppen gjorde, liksom den nya ” Vi är alla”, har spelats in i Benny Anderssons studio och det är något som Nike och Röda Orkestern uppskattar av många skäl.
-Benny tycker om våra texter och vår musik, det är bra och vi är glada över att han har ställt upp på oss.
Är din musik progg, frågar jag.

-Ja kanske, nyprogg med mycket inslag av nypunk. Men det är svårt, det finns ingen samlad musikrörelse idag på samma sätt som på 60-70-talet. Hip Hopen kan kanske ses som en politisk musikalisk rörelse.
Nike är uppväxt inom vänstern och även om hon tidigare stöttat både S och MP med musikalisk medverkan, är vänsterpartiet idag det enda alternativet.

-Jag tycker att både S och MP har gått åt fel håll. Inför förra valet stöttade jag de röd-gröna. Men nu är det bara vänstern. Jag har erbjudit mig att medverka vid olika politiska sammanhang där vänstern syns, men det verkar som kulturens kraft har väldigt lite utrymme i dagens politiska budskap. Det kan ju vara ekonomiska skäl, men ibland undrar jag om det inte också är åldersdiskriminering. Vi hade en spelning  bokad med FI sedan ringer de några veckor innan och meddelar att de inte har plats för oss.

Istället hade utrymmet lagts till den unga generationen musiker, och Nike som tillhör 50 gänget tror att åldern vid val av kvinnliga artister har en viss inverkan. Ändå, säger hon tryggt,  känner jag mig starkare nu än vid 40, tar för mig mer. Utvecklas snabbare. Visst som yngre var det mindre bekymmersamt. Men det känns så bra nu. Manliga äldre musiker är coola, men vem säger det om oss äldre kvinnor i branschen.
Den nya skivan som snart släpps, kanske är ett tecken på det som Nike tar upp. Att känna sig trygg i det man gör. Våga ta ut svängarna, inte fråga om lov utan bara göra det. Trygghet ligger att våga välja tunga namn, som poeten, Bruno K. Öijer, Susanna Alakoski, Inger Edelfeldt och Jenny Wrangborg vars texter finns med på skivan. Texter om fattigdom, tiggeri och utsatthet. ”Trä och Blod” som också släpps som video, har Nike skrivet efter upplevelsen från manifestationen i Kärrtorp.

Till den förra skivan hade hon bjudit in gästartister, nu är det bara de fyra i bandet. Lotta Partapuoli, gitarristen har fått blomma ut och skapat som Nike säger ett sprakande gitarrspel. Mia Kempff, bas och Johannes Nordell, trummor har skapat en tajt rytmsektion. ”Jag tycker att vi har eget sound helt klart, säger Nike.
Till våren kommer Nike med en musikalisk självbiografi och en dokumentärfilm är på gång. Release för skivan. Anlitad som både musiker, skribent. Vem kan säga att livet tar slut efter 50 det kanske är då det börjar.