• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Jumanji – Welcome to the Jungle – bättre än den första Jumanji

20 december, 2017 by Rosemari Södergren

Kevin Hart, Dwayne Johnson, Karen Gillan och Jack Black

Jumanji – Welcome to the Jungle
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 december 2017
Regi Jake Kasdan
Manus Jake Kasdan, Scott Rosenberg, Jeff Pinkner, Chris McKenna och Erik Sommers.

Fyra skolungdomar som fått kvarsittning har hamnat i en lagerlokal i skolan som de fått order av rektorn att rensa då de hittar ett gammal tv-spel. De två pojkarna kan inte låta bli att testa spelet och vips har de fyra hamnat mitt i tv-spelet. De har var och en förvandlats till den avatar de valt. Den nördige magre killen har blivit värsta vältränade muskelknippet. Den sportige killen har blivit en kortväxt akademiskt kunnig sidekick och den blyga tjejen har blivit värsta karatekvinnan medan den ständigt instagrammande sexbomben har blivit en medelålders, småfet gubbe. De fyra som inte hade något gemensamt i sitt vanliga liv tvingas nu att samarbeta för att överleva och kunna ta sig tillbaka till det verkliga livet.

”Jumanji – Welcome to the Jungle” är överraskande bra. De mindre barn som var på pressvisningen applåderade filmen när den var slut. Den är spännande och den är rolig och bättre än jag hade väntat mig. för tjugotvå år sedan kom filmen Jumanji första gången – och trots att den hade en av mina favoritskådespelare, Robin Williams, i rollistan var den filmen en besvikelse. Nu 22 år senare kommer en slags uppföljare, eller ny version, och den är både smartare och roligare och har förstås bra digitala effekter som en hjord av albino-noshörningar och andra farligheter i djungeln i spelets värld.

I Jumanji från 1995 var spelet ungdomarna drogs in i ett brädspel. Att det måste vara ett tv-spel i vår tids version är uppenbart.

En av filmens stora behållningar är skådespelarnas insatser. Att Dwayne Johnson som spelar avataren hjältefigurern Smolder Braverstone som den nördiga magra otränade Spencer förvandlats är riktigt kul. Dwayne Johnson gör detta riktigt bra. En annan av filmens behållningar är Jack Black som spelar den självupptagna Bethany som förvandlats till småfeta gubben Dr. Shelly Oberon. Bethany måste plötsligt klara sig utan sin kurviga unga kvinnokropp.

Den som ska gå på bio med barn i tioårsåldern har här en bra äventyrsfilm som hela familjen kan ha behållning av, förutom de allra minsta.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Titta: Musikvideon till filmen Ted – för kärlekens skull

18 december, 2017 by Redaktionen

Nu har musikvideon släppts från filmen TED – FÖR KÄRLEKENS SKULL.

Ett pressmeddelande berättar:
Ted Gärdestads makalösa genombrott saknar motstycke i svensk pophistoria.
Den 3 januari har spelfilmen om hans liv – i regi av Hannes Holm – biopremiär över hela landet. Men redan nu kan vi bjuda på en förhandstitt på valda delar ur filmen till tonerna av en Ted-klassiker, här med sång av huvudrollsinnehavaren Adam Pålsson.
Musikvideon är regisserad av Mikeadelica.

Filmmusiken utkommer den 5 januari 2018. Albumet är producerat av Martin Höper och mixat av Måns Lundberg.
TED – FÖR KÄRLEKENS SKULL handlar om en av Sveriges mest älskade artister och hans dramatiska, kontrastrika och alltför korta liv. I början av 70-talet greps Sverige av total Ted-feber och hela landet fascinerades av hans glädje, energi, talang och fantastiska låtar. Över en natt blev han Sveriges första riktiga tonårsidol.
Filmen är en berättelse om en av vår tids största kompositörer, hans orubbliga relation till brodern Kenneth, till musiken och till livet. Teds livsöde kom att beröra en hel nation. Hans musik har på många sätt definierat svensk pop, med genialiska texter av brodern Kenneth, fyllda med liv, kärlek, smärta och hopp.

Ted spelas av Adam Pålsson och filmen regisseras av Hannes Holm, som senast regisserade succén En man som heter Ove, och produceras av StellaNova Film, som även gjorde flerfaldigt guldbaggebelönade Monica Z. I övriga roller ser vi bland andra Peter Viitanen, Happy Jankell, Lotta Ramel, Maria Kulle, Jonas Karlsson med flera.

Arkiverad under: Musik, Scen Taggad som: Musikvideo, Scen, Ted

Filmrecension: Gisslan – starkt och stundtals plågsamt georgiskt thrillerdrama

13 december, 2017 by Redaktionen

Gisslan
Betyg: 3
Svensk biopremiär: 5 januari 2018

Vissa filmer vill jag inte se. Eller rättare sagt, jag vill helst inte se dem. Jag slipper dem gärna om jag kan. Det handlar i dessa fall inte om filmer som jag inte tror kommer vara bra och att jag vill undvika dem för att jag inte kommer att tycka om dem, utan oftast om att filmen kommer att beröra ett eller flera ämnen som jag helst håller utanför mitt huvud för tillfället. Någonting som jag känner kommer vara jobbigt och tungt att hantera, hur bra filmen än är. Det kan handla om krig, övergrepp, utdragna rättsprocesser, psykisk misshandel eller liknande, som jag vet kräver mer reflektion än att som likt vattendroppar av en hund skakas av när jag lämnat salongen. Efter bara några minuter in i Gisslan, märker jag att detta är precis en sådan film.

Sovjetunionen, delrepubliken Georgien, 1983.
Det är grått, himlen är huggen i matt järn över det underliggande havet, målat i samma färg, fast bångstyrigt; hårt slående i frustande vågor mot den öde stranden. Solen, som knappt gläntar fram under hela filmen, är på väg ned tillsammans med dagsljuset och de enda människorna på stranden är ett gäng ungdomar som trotsande ger sig ut i det oinbjudande vattnet. Någon filmar med en handkamera, någon skrattar, det blivande brudparet Anna och Nika kastar sig i med kläderna på, blir översköljda av en stor våg och faller omkull. Skrattande.

En i gänget går upp till strandkanten för att röka och betraktarna, vi i salongen, visas för första gången att ungdomarna inte är ensamma. Uppe i strandbrynet står två uniformerade militärer med Kalashnikovs över axlarna, den ena har en varglik schäfer i ett koppel. ”Kan jag få en cigarett?”, frågar han med schäfern. ”Självklart!” ”Åh, amerikanska Camel!” Han skrattar. Den mörke ynglingen med hårig bröstkorg och badshorts skrattar också. ”Hörru”, säger soldaten när han tänt sin cigarett. ”Det är dags att gå härifrån nu. Det är förbudet att beträda stranden efter klockan 23.00.” ”Vad ska de göra?”, frågar den blöte mannen, fortfarande leende och pekar på sina kamrater. ”Simma till Turkiet?” Vakten ser bistert på honom. ”Upp. Nu.”

Scenbyte. En av föräldrarna till ungdomarna vid stranden är kallad till förhör hos KGB. Förhörsledaren frågar om hans son går i kyrkan. Ja, det gör han. Varför har han och hans kamrater gett sig ut i vattnet? Gett sig ut i vattnet? Pappan ser frågande ut. Är det ett brott? Ja, förklarar förhörsledaren. Att lämna landets gränser är ett allvarligt brott. Pappan ser orolig ut. Han måste ha bättre koll på sin son, säger förhörsledaren. Risken finns att ungdomar nu för tiden kan bli hjärntvättade.

Gisslan är en film om en flygkapning som ägde rum i Georgien år 1983, utförd av en grupp begåvade, konstnärliga ungdomar som ville fly till väst. Den desperata handlingen urartade, oskyldiga människor förlorade sina liv och händelsen skapade rubriker världen över. Alltså är katastrofen alltjämt ständigt nära förestående, ända från filmens början vet man att det kommer gå mycket dåligt för dessa unga människor, detta badande kompisgäng.

De håller på att planera, de köper pistoler som de ska använda och dagen efter Annas och Nikas bröllop ska de göra det. En ständig spänning ligger i luften, en underliggande oro som ökar ett snäpp för varje sekund, för varje minut, för varje dag som går. Knappt någon musik används i filmen, istället är man utlämnad till den spända dialogen, till de oroliga blickarna och de ständiga ”Är du rädd?”, som kamraterna frågar varandra. ”Nej!” Ingen får vara rädd. Men alla är de desperata, Beatlesskivor smusslas i väskor som vore de nitroglycerin och varje herre i hatt och rock kan vara en hemlig agent, ett illavarslande, avlyssnande omen. Bröllopet kommer och under den levande musiken, dansen och lyckönskningarna ses de härjade blickarna i kamraternas ögon och sent på natten får bruden ett nervsammanbrott när hon tror att en berusad gäst är där för att avlyssna dem. Spänningen, i rasande, outhärdligt långsam takt på väg mot sitt klimax intensifieras mer och mer och till slut blir det rent av plågsamt. Jag klickar med pennan jag har i handen gång på gång; in/ut, in/ut och mina handflator blir alldeles svettiga. Jag funderar på om jag ska lämna salongen, gå ut till den kyliga Stockholmsluften för att bli kvitt denna tortyr, men jag kan inte, jag måste stanna kvar och se vad som händer.

På detta vis lyckas regissören otvivelaktigen med vad han företar sig. Samtidigt som han plågar en naglar han fast en i stolen. En annan sak som filmen är stark med är att den inte väljer sida. Den visar både hur plågsamt instängt detta folk är under sin diktatur, hur sjuk, förvriden och misslyckad den genomruttna, ständigt misstänkta stadsapparaten är och vilka desperata metoder folk med ständigt nekade utreseansökningar måste ta till för att söka ett bättre liv. Samtidigt som den gör detta målar den inte upp kaparna som några hjältar, istället visar den hur hemskt och irrationellt det är när kapningen urartar, när begåvade unga människor tar till vapen och i raseri, fruktan och desperation i blindo skjuter ihjäl oskyldiga människor, som en misstänkt KGB-agent som var en vanlig passagerare, en flygvärd som försökte stoppa honom från att bli dödad och en ung flygvärdinna som försökte kasta sig ut på landningsbanan för att fly vansinnet och fick en kula i ryggen. Den visar också hur hemskt det är när en oskyldig präst som försett en av dem med just en Beatlesskiva blir lurad av rättsväsendet att ta på sig skulden för dådet, för att lindra straffen för de unga. Han gör det, med ett löfte om att själv inte straffas hårt. Han var ju inte med på planet. Men istället blir han dömd till döden för att, som han själv ironiskt säger, ”ha hjärntvättat dem med Beatlesskivor och evangelier”. Efterdyningarna av dådet åtföljs av ständiga ”Vad saknade de? Alla kom de ju från framstående familjer!” och dylika uttalanden från olika delar av samhället. Alla kapare förutom en, den unga bruden Anna, avrättades och begravdes i okända gravar på öppna fält. Familjerna fick aldrig veta var deras barn begravdes någonstans.

Gisslan är en stark och tung film, lika stark som längtan hos ungdomarna att ta sig från Sovjet som järnridån de måste passera är tung. Den är också ett bra sätt att komma runt den vanliga Hollywood-kvicksanden och vidga sina filmvyer, georgiska filmer är inte direkt vardagsmat för den svenska biopubliken. Av mig får Gisslan en stark trea, för det skickliga och gripande sättet att berätta en dyster och viktig historia.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Film på gång: Euphoria med Alicia Vikander har biopremiär 2 februari 2018

13 december, 2017 by Redaktionen

Euphoria med Alicia Vikander har svensk biopremiär 2 februari 2018. Euphoria är Lisa Langseths engelskspråkiga debutfilm.

Handling i korthet:
Systrarna Ines och Emelie står inför en stor existentiell uppgörelse när livet plötsligt ställs på sin spets. Fullständig främmande för varandra och med olika livssanningar möts de och tar med oss på en resa i konflikt och försoning. Tillsammans spenderar de en avgörande tid under extraordinära omständigheter, allt på en plats som står för något större än oss själva. Euphoria berör livets ytterligheter i en känslomässig bergochdalbana. Värme och humor blandas med ilska och sorg. Filmen bjuder in till en kollision på randen av det moderna samhället. Den tar oss bortom föreställningen om vad vi strävar efter att vara. Istället konfronteras vi med vad vi i själva verket är.

I rollerna bland andra Alicia Vikander (Oscarbelönad för bästa kvinnliga biroll i THE DANISH GIRL) och Eva Green (CASINO ROYALE, Tim Burtons MISS PEREGRINES HEM FÖR BESYNNERLIGA BARN) samt Charlotte Rampling (45 ÅR, MELANCHOLIA). I övriga roller bland andra Charles Dance (biosuccén LIVET EFTER DIG, GAME OF THRONES), samt Adrian Lester och det brittiska stjärnskottet Mark Stanley.

Euphoria är Alicia Vikanders tredje film med manusförfattaren och regissören Lisa Langseth. Vikander spelade huvudrollen i Langseths debutfilm TILL DET SOM ÄR VACKERT och kritikerrosade HOTELL.

Rob Hardy är filmens fotograf och arbetar nu med Alicia Vikander för tredje gången efter EX MACHINA och TESTAMENT OF YOUTH. Klippare är Dino Jonsäter, produktionsdesigner Christian M. Goldbeck, kostymör Denise Östholm, make-up Morna Ferguson, hair stylist Orla Carroll och kompositör är Lisa Holmqvist

Filmen är inspelad på den bayerska landsbygden och i München.

Euphoria är en svensk, brittisk och tysk samproduktion där B-Reel Films är svenska huvudproducenter med Frida Bargo och Patrik Andersson, som även producerade Lisa Langseths förra prisbelönade långfilm HOTELL. Filmens brittiska producent är Vikarious Film, Alicia Vikanders egna produktionsbolag som hon nyligen startade tillsammans med sin London-baserade agent Charles Collier från Tavistock Wood. Både Vikander och Collier producerar åt Vikarious Film och EUFORIA är deras första film. Christine Ruppert är tysk samproducent för Dancing Camel.

Arkiverad under: Film, Scen Taggad som: Scen

Filmrecension: Star Wars: The Last Jedi – både spänning och skratt och en rejäl dos filosofi

12 december, 2017 by Rosemari Södergren

Star Wars: The Last Jedi
Betyg 5
Svensk biopremiär 13 december 2017

Äntligen är ett riktigt Star Wars-äventyr tillbaka på biodukarna. The Last Jedi är den andra filmen av de tre nyinspelade äventyren. Den kommer att utgöra den åttonde delen i filmsagan Star Wars och är uppföljaren till Star Wars: The Force Awakens (som Kulturbloggens recensent var ganska besviken på).

När Star Wars är som bäst då är den en enastående blandning av episkt äventyr, storslagna rymdscener, roliga karaktärer och både spänning och skratt och en rejäl dos filosofi. The Last Jeid har allt detta, plus självklart några nya hjältar och en del djupdykning i historien om Kraftens uråldriga mysterier och några efterlängtade gamla hjältar finns med.

När vi filmkritiker fick äran att se filmen på en pressvisning var vi tvungna att skriva under på att vi inte skulle avslöja handlingen i filmen. En del av att se filmen är förstås att inte veta vad som ska hända. Men en del är ändå redan känt som att syskon Luke och Leia finns med. Carrie Fisher som spelar prinsessan Leia Organa av Alderaan, senare känd som General Leia Organa, är en av huvudrollsfigurerna i de tre ursprungliga Stjärnornas krig-filmerna (episod IV–VI) som spelades in 1977–1983. Hon spelas, som alla Star Wars-fans vet. av Carrie Fisher som avled 27 december 2016. Hon hann spela in sina scener i filmen, till stor glädje för alla som älskar Star Wars.

Leia är tvillingsyster till Luke Skywalker, en av de sista Jedi-riddarna som ska ha kraft nog att kunna bjuda motstånd mot Kylo Ren som är den ondskefulle Snokes hantlangare. I slutet av förra filmen, Star Wars: The Force Awakens, vet vi att Rey (spelas av Daisy Ridley) gav sig av för att leta efter Luke, som ska ha gömt sig för de ondskefulla maktgalningarna i Första ordningen som försöker få herravälde över rymden. Att avslöja att både Luke och Leia är med i filmen är knappast att avslöja särskilt mycket, de är ju båda fullt synliga på de affischer som finns för filmen.

Visst är det fortfarande lite klichéartat att Första ordningens folk alla är klädda som och uppför sig som någon slags nazister eller liknande högerextrema arméer – och att de själva är så noga med att påpeka att de tillhöra mörkret och ondskan. Men den här gången finns det i alla fall lite mer schatteringar inom de onda krafterna. Rebellerna som kämpar mot Första ordningen är alla unika, med en mångfald av människor och andra varelser och robotar. Så visst använder regissör och producent också denna film välkända manér – men den här gången fungerar det mycket bättre.

Filmen är två och en halv timme lång men jag upplevde inte att den var lång alls. Den fångade in mig totalt och tiden gick jättefort. Jag skulle helt lugnt kunna se en timme till.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen, Science fiction, Star Wars

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 57
  • Sida 58
  • Sida 59
  • Sida 60
  • Sida 61
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in