• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott

13 november, 2018 by Redaktionen

Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott
Betyg 3
Svensk biopremiär 14 november 2018

Uppföljaren till ”Fantastiska vidunder och var man hittar dem” är en berättelse om händelser decennier före Harry Potters äventyr är en lång film och har sin målgrupp i det som är insatta i serien och första filmen. Den hade nog fungerat bättre om den var uppdelad i två delar. Den kan bli lätt förvirrande för den oinsatte.

I ”Fantastiska vidunder och var man hittar dem” var det sex karaktärer att hålla koll på nu är det tolv att hålla reda på och alla är mer utspridda, vilket gör det ännu mer förvirrande. Denna uppföljare passar nog inte dem som inte känner till grund serien och man måste ha sätt fösta delen för att förstå vad som händer.

Grafiken är fantastisk, och ”odjuren” är så pass bra animerade att de skulle kunna vara verkliga. Filmen har en mörkare ton än den förra och det är mindre fokus på de fantastiska vidundren. Jag hade gärna sett mer av dem. Däremot får vi titta in Newt Scamenders hem som påminner mycket om hans fantastiska väska.

i denna film får vi lära känna Newts bror Theseus, som är en krigshjälte från första världskriget och nämdes i förra filmen. Vi får även träffa Leta Lestrange som var god vän med Newt under skoltiden men nu är förlovad med Theseus. Jude Law är en väldigt karismatisk Dumbledore och han fyller rollen bra, även om han inte är med så mycket i filmen lämnar han avtryck och men förstår fort att han vet mer än vad han säger, men det är klassiskt för Dumbledore.
Jacob är en favorit från förra filmen, en god hjärtad mugglare som vill skydda sina vänner, och försöka hålla i hop gruppen.

En av de stora överraskningarna är att Credence har överlevt och tagit sig till Paris där han har lärt känna Nagini en ung kvinna med en blodförbannelse, hon försöker hjälpa Credence hitta sin familj

Nicolas Flamel är ett karaktär som dyker upp. För den som känner till Harry Potter-världen ringer nog en igenkännande klocka. Nicolas Flamel är skaparen av de vises sten som Voldemort försöker stjäla i den första Harry Potter boken, där får vi dock inte veta så mycket om honom. I denna film får man möta honom, han är dock svag fysikt sätt, han är trots allt 600 år när filmen utspelar sig.

Grindelwald har lyckats rymma ur arrestet i New York och är nu i Paris och försöker värva nya medlemmar till sin revolt för att ta över världen och styra över mugglarna (vanliga människor utan magiska krafter). Men han är ute efter något speciellt och använder sin charm och manupliation för att få trollkarlar att följa honom.

Som sagt, filmen är ett måste förstås för alla som noga följer allt som har med Harry Potter-världen att göra, men den hade nog mått bra av att delas upp i två långfilmer – och den kan vara lite krånglig att hänga med i för den som inte kan sin Harry Potter-värld.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: fantasy, Filmrecension, Harry Potter, Prequell, Recension, Scen

Filmrecension: Girls of the sun – Mäktig kvinnoskildring från krigets Kurdistan

11 november, 2018 by Redaktionen

Girls of the sun
Betyg: 4
Regissör: Eva Husson
Visas på Stockholms filmfestival

I den franska filmen Girls of the sun (Les filles du soleil) skickas vi till ett Kurdistan i brinnande inferno. Tillsammans med den franska, enögda krigskorrespondenten Mathilde tas vi med på en helikopterfärd från Turkiet rakt in i Islamiska Statens helvete, där en kvinnlig bataljon bestående av tidigare IS-tillfångatagna håller ställningarna i periferin av en stadskärna nu kontrollerad av den mordiska terrorsekten.

Den katastrofsökande Mathilde anländer med samma helikopter som de sista journalisterna på plats använder för att ta sig därifrån, när hennes skjuts har lämnat igen är även luftvägen totalt avskuren. Hon är fast med de kvinnliga Peshmergakrigarna som vakar över aktiviteten i staden, ledda av den karismatiska Bahar (Golshifteh Farahani) – en tidigare advokat i trettioårsåldern som talar flytande franska efter att ha studerat i Frankrike. Det är med Bahar Mathilde kan kommunicera, hon frågar henne om hon saknar att arbeta som advokat. ”Det är inte det jag saknar”, svarar Bahar.

Hennes svar följs av en tillbakablick på sitt liv i staden nedanför henne med sin man och deras son. Samma stad hon nu riktar en Kalashnikov mot. Men den Bahar som nu visas på skärmen håller inte i något vapen; hon sitter i kavaj vid en stol och ler åt sonen som säger att han hellre vill läsa än att vara med sina vänner. I fina kläder går de på födelsedagskalas. På kvällarna sover de i sängen alla tre; hon, hennes man och sonen. Denna berättarteknik kommer sedan att användas i resten av filmen.

Varvat med nuets bilder av kvinnor i uniform och med vapen i händerna visas hur IS tar över staden, skjuter männen och fraktar kvinnorna i buss för att därefter bli sålda till diverse invånare i ”Kalifatet”, för att hållas som sexslavar. Historien berättas med kraft: och jag blir totalt slagen av det fullständigt paradoxala av kvinnor som i ena scenen är fullkomligt undergivna, förslavade och utlämnade åt dessa rentav djävulska mäns våld – för att i nästa med vapen i hand och till gälla krigstjut attackera sina demoner snarare än att ta sig långt därifrån.

Girls of the sun är en film som berör på djupet. Med ett fantastiskt foto visas de närmast oförståeliga fasorna från detta avlägsna krig, men också det mod och den styrka som föds mitt ibland dem. Det är kanske just detta som får den att beröra mig med sådan kraft, dessa paradoxer: förskräckelse och skönhet – förödelse och kraft som spirar upp ur askan. Golshifteh Farahani står för en enastående skådespelarinsats som den beundransvärda Bahar – som leder sin bataljon i frontlinjen för de kurdiska styrkorna mot samma terrorsekt som hon själv lyckades fly ifrån. Scenerna är rörande: kvinnor i kamouflerade uniformer med AK47or i händerna som dansar och sjunger, som flätar varandras hår om morgnarna och som springer rakt mot döden istället för vända åt motsatt håll.

Girls of the sun är en film som trots sin nominering till Guldpalmen på Cannes i somras, fullständigt har drunknat i mediebruset kring filmer som Birds of Passage, Cold War och Jesus på årets filmfestival i Stockholm. Och det finns visserligen brister, som när Bahar envisas med att avfyra sin Kalashnikov med vänsterhanden greppande om magasinet eller när Mathildes utläggande monolog i filmens slut blir för lång. Men allt detta förlåter man och det blir i slutändan ovidkommande när de sätts mot de starka känslor och den skönhet som Eva Husson lyckas frammana. Detta är en film som under dess lopp flera gånger snuddar på att bli en fullträff. Den förtjänar ett större erkännande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Filmfestival, Filmrecension, Recension, Scen, Stockholms filmfestival

Litteraturkritik: Augustprisnominerade En shtetl i Stockholm

10 november, 2018 by Rosemari Södergren

En shtetl i Stockholm
Författare: Kenneth Hermele
Utgiven: 2018-01
ISBN: 9789176811054
Förlag: Weyler Förlag

En shtetl är ett judiskt ord för en judisk by, eller en grupp av människor med judisk bakgrund som lever nära varandra i en storstad. Kenneth Hermele berättar i den självbiografiska romanen En shtetl i Stockholm om sin uppväxt i en Stockholm. Båda hans föräldrar kunde komma till Sverige och Stockholm och under andra världskriget och överleva Hitlers Nazi-Tysklands utrotning av det judiska folket, men de hade båda släkt och vänner som inte klarade sig lika bra. Kenneths föräldrar hann fly från polska Suwalki respektive Berlin strax före katastrofen tillsammans med mor- och farföräldrarna. Kenneth och hans bror lever med judar omkring sig och går i en judisk skola, där många av barnen har psykiska åkommor efter vad deras familj och släkt får genomleva.

Berättelsen är stark och jag lär mig mycket om att växa upp som judiskt barn i Sverige efter andra världskriget. Kenneth Hermele berättar, som jag upplever det, både ärligt och med stor värme. Han kan se både det positiva och negativa med sina föräldrar. Han lämnar ut många talande detaljer men ändå känner jag omtanken och kärleken mellan honom och hans föräldrar.

Kenneth och hans bror och föräldrar bor i en fastighet som kallas judehuset. Familjen umgås ed hans judiska släkt och föräldrar träffas på den ortodoxa synagogan på S:t Paulsgatan. Pojkarna går i den judiska skolan. Familjen lever helt enkelt i en judisk shtetl, ett samhälle mitt i samhället.

Boken har ingen kapitelindelning och är i stället indelad i tre delar, en om hans mamma, en om hans pappa och en om honom själv. Föräldrarna är väldigt olika. Mamman är en judisk ortodox kvinna som håller hårt på traditionen. Pappan är en betydligt mer sekulär judisk entreprenör som kämpar hårt och lyckas skapa en god ekonomi åt familjen. Kenneth är splittrad mellan föräldrarna. Som barn står han nära sin mamma men det judiska är för honom med ritualerna än någon genomträngande gudstro. Pappan hamnar lite utanför familjen som aldrig riktigt förstår hur stort det är att ha ekonomisk trygghet, tack vara pappans hårda arbete.

Det är intressant uppväxtskildring, både för att jag får en insyn i hur det var att växa upp i en judisk familj under 1950- och 1960-talet men också som en uppväxtskildring överlag. Kenneth Hermele har en starkt öga för detaljer. Det är nästan för mycket emellanåt. Dramaturgin, berättelsen, förlorar i fart och engagemang något för att han är alltför generös med detaljer.

Kenneth Hermele är ekonom och författare med ett tjugotal skrifter om utvecklingsfrågor bakom sig. Han bor och verkar i Göteborg. Detta är hans debut som berättare, och det är väl det som märks, att boken är mycket självbiografisk men inte lika skönlitterär.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Augustpriset, Böcker, Bok, Bokrecension, Litteraturkritik, Recension

Filmrecension: Birds of Passage

10 november, 2018 by Redaktionen

Birds of Passage
Betyg: 4
Regissörer: Ciro Guerra och Cristina Gallego
Visas på Stockholms Filmfestival

Birds of Passage (Pájaros de verano) är Colombias officiella Oscarsbidrag inför 2019 års gala och nästa film av Ciro Guerra, sedan hans El abrazo de la serpiente nominerades i den icke-engelskspråkiga kategorin 2016. Likt den förra filmen koncentrerar sig även denna på den sydamerikanska ursprungsbefolkningen.

Colombia, i början på sextiotalet.
I filmens öppningsscen befinner vi oss hos Wayuufolket i norra delen av landet; i en liten samling hyddor i ett ökenlandskap förbereds en stor fest för att byns överhuvud och schamankvinnas (Úrsula) dotter har blivit kvinna. Den vackra Zaida är klädd i röda skynken och är målad i ansiktet, hon är i de yngre tonåren och folk har kommit långa vägar för att delta i festen. En av dem är Rapayet, en ung man med stora ambitioner. I en speciell ritual där vinden blåser och den unga kvinnans kläder fladdrar som en fågel dansar han med Zaida och efter att ha gjort imponerande ifrån sig viskar han till henne: ”Du är min kvinna nu”.

Så är händelseutvecklingen igång och för att få ihop den enorma hemgift som krävs för att få be om brudens hand tvingas Rapayet använda sin uppfinningsrikedom. Tillsammans med sin vän och affärspartner Moíses investerar han i marijuana som han sedan säljer till amerikaner som är i landet med sina Peace Corps. Denna gröna guldgruva odlas av Rapayets släkting och efter att ha levererat till amerikanerna som utlovat kommer nya beställningar. Snart har Rapayet gift sig med Zaida och är tillsammans med sin odlande släkting mycket rik, Wayuufolket har det bättre än någonsin men i takt med den växande rikedomen följer girigheten.

Birds of Passage är en vacker film med fantastiskt foto. Hela storyn är i sig mycket intressant, här får vi följa den groende marijuanahysterin med fokus på ursprungsbefolkningen, vilket senare fullständigt exkluderas i den romantiserade bilden av Pablo Escobars Colombia Vice. Majoriteten av filmen är på Wayuuspråket och inte på spanska, berättelsen är fängslande och filmen är på förhand extremt hajpad – inte minst för att en bild från den valts till omslaget för hela festivalen.

Birds of Passage påminner för mig om en antik grekisk tragedi. I utsökt skönhet känner man snart på sig att allting inte kan gå någon annan väg än rakt ned i Hades. Snart spelar valen individerna tar inte någon som helst roll, det är som att en okänd kraft styr allting åt helt fel håll och om misstagen som görs kunde förhindras skulle andra göras i deras ställen. Den gröna planta som bidrar till plötsligt välstånd visar sig snart vara som Kung Midas förbannelse och leder tillsammans med girigheten som ständigt kretsar kring den till att slå en urgammal kultur – vilken lyckats stå emot både holländare, engelsmän och spanjorer – i spillror.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Filmfestival, Filmrecension, Recension, Scen, Stockholms filmfestival

Danskritik: Monolit Polygon – Unika organiska formationer med valmöjligheter till strålande överlevnad

8 november, 2018 by Lotta Altner

Monolit Polygon
Koreografi Virpi Pahkinen
Koreografiassistent Pontus Sundset Granat
Ljusdesign Tobias Hallgren (Lumination of Sweden)
Musik Jonas Sjöblom
Kostym Virpi Pahkinen, Yin Ai Ping
Foto José Figueroa
Producent Birna Bolladóttir Wallin (Bohm Bohm Room)
Stockholm Stadsteatern, Klarascen
Urpremiär den 7 november 2018

I en värld där det mesta i konstnärlig form har någon typ av en början, en mitt och ett slut, kan modern dans ibland upplevas som en spännande gåta som man antingen utmanas av eller känner sig förbisedd av. För vad är det man ska hänga upp sina intryck på om handlingen spretar? Utan att rå för det letar jag således ännu en gång efter trådar (inte alltid röda) som kan fogas samman och skapa mening när inga ord utan enbart rörelser levereras. Jag rår inte för att jag oroar mig över att komplexiteten är så intensiv att jag kommer att missa någon, eftersom det är svårt att läsa mellan raderna.

Kvällens urpremiär ger i förväg inte mer förklaring om sig själv än namnet i sin titel d.v.s ”Monolit Polygon”. Tittar man då på varje ord för sig så kan man tolka det som ett större föremål i formen av en geometrisk månghörning. Med glädje ser jag också att många rörelsemönster under kvällen bjuder just på formationer som går att härleda till fasta geometriska figurer. Dessutom känns det som att koreografen blivit inspirerad av en av den moderna dansens pionjärer, Isadora Duncan.

Även om inte föreställningen medvetet vill utge sig för att ha en markant röd tråd genom föreställningen, så ger den mig känslan av att vilja påbjuda hur ett organistiskt samhälle är uppbyggt och vad som krävs för dess överlevnad. Jag upplever att det finns utvalda krafter med rätten att få välja livskvalitet, samtidigt som dessa måste slåss för att ligga på topp. De solodansare som erbjuds hela scenen för att uttrycka sin nödvändighet, får också förr eller senare dansa emot någon av de andra och ta sin livsviktiga position. Aldrig förr har jag skådat en sådan unikhet mellan solodansare än vad kvällen erbjöd. Ingen var den andra lik vare sig i teknik, uttryck, muskelstyrka eller utstrålning. I en levande organism kunde de lika gärna ha kunnat vara ett öra, en fot, munnens läppar och en tunntarm. Ingen av dem kunde därmed räknas bort om helheten skulle hålla ihop för organismens överlevnad.

Det fanns också en mörk symmetrisk massa av dansare. Oftast var de tillsammans i konstellationer med en gemensamt drivande kraft som dock skiftade dem i emellan. Vid ett tillfälle växte de samman i en knoppliknande näckros där kroppsdelar gick om varandra och där vems arm eller ben i sammanflätningen spelade mindre roll. Det var härligt nog det gemensamma resultatet som var det viktigaste i deras formationer. Deras individuella undergivenhet gav utrymme för att resultatet dem tillsammans kunde få lov att bli utomordentligt strålande och nervkittlande. Energin kunde gå från styrka, finmotorik och tydlig underkastelse.

Uppsättningens kläder/kostymer upplevdes uttrycksfulla och individuellt baserade. Varje färg, materiel och form hade ett syfte . För en gångs skull hade man också tagit hänsyn till både synintrycken och dansarens fysiologi. Att kombinera det tighta delarna, med de draperande och ojämna, gjorde att varje enskild rörelse hos samtliga dansare gav mer än enbart det självklara. Det krävs så mycket mer än långa ben för att kunna bära upp en kjol och behövs mer än spänd muskulatur för att återge styrka i polyester.

Om man enbart kan leva i nuet och glädjas av det som händer då, skulle jag rekommendera den inställningen till föreställningen. Det är rörelsescheman av enbart njutning för böjligheten, yogan och anatomin som kanske inte ens ska sättas ord på. Dans kräver kroppsmedvetenhet för att göra det koreografen säger. Men för att lyckas med det där lilla extra måste en koreograf få kroppar, som vågar tänja på alla orimliga gränser. Kvällens uppsättning gav sken av att ett fantastiskt samarbete, utöver det vanliga, måste ha skett mellan skaparen och materialet. Så glöm inte när du sitter där att bara njuta av det som erbjuds för njutningens skull.

Dansare Virpi Pahkinen, Pontus Sundset Granat, Philip Sundset Granat, Tibault Monnier, HUI-HUI Hu Gustavsson

Studerande vid yrkesdansutbildningen vid Balettakademien Stockholm
Annika Alarotu, Jessica Bergström, Filippa Fahlin, Jenny Håltem Fongaard, Sigrid Jegleim, Fannie Johansson, Alicia Karhunen Larsson, Isabell Karlsson, Erna Landefjord, Filippa Lindman, Zofia Lundbäck, Linnea Malmström, Tuvalisa Nilsson, Minna Rieppo, Ella Maria Snellman, Simon Stenholm Söderlund, Alexandra Svensson, Serine Torp Drejer, Emma Wagenius, Ragnar Westerberg Martinez, Sabine Young Langeland

Arkiverad under: Dans, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dans, Recension, Scenkonst. Danskritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 52
  • Sida 53
  • Sida 54
  • Sida 55
  • Sida 56
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in