• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Düsseldorf, Skåne – motsvarade inte mina förväntningar

29 januari, 2024 by Rosemari Södergren

Düsseldorf, Skåne
Betyg 3
Visas på Göteborg Filmfestival
Svensk biopremiär 9 februari 2024
Manus, regi och originalmusik Patrik Blomberg Book
I rollerna Erik Svedberg-Zelman, Rebecca Plymholt, Anna Blomberg, Magnus Schmitz, Karin Lithman, Daniel Gustavsson med flera

En Coming to age-film som utspelas i synthmiljö på skånska landsbygden under 1980-talet. Jag hade höga förväntningar på den här filmen. Jag minns så väl den tiden. Det var viktigt att ta ställning: synth eller hårdrock. Mina förväntningar blev inte infriade. Det är dumt att ha förväntningar, egentligen. I förhandssnacket har det sagts flera gånger att det här ska vara världens, eller åtminstone Sveriges, första synthfilm. Om det är den Fförsta kan jag inte avgöra men jag är tveksam till att definiera den som en synthfilm. Det är synthmusik med i filmen och huvudpersonerna gillar den musiken och klär sig som synthare och har dessa friserna, men jag saknar musik. Jag hade hoppats på en kavalkad av synthfavoriter. Jag tänker att det förmodligen hade kostat för mycket att betala för rätten att använda musiken i filmen.

Filmen handlar om kraften i kreativitet för att ta sig igenom svåra utmaningar i livet. Nu råkarhuvudpersonen Fredrik (spelas av Erik Svedberg-Zelman) syssla med synthmusik men berättelsen skulle kunna handla om hårdrockare eller dansbandsmusiker eller om någon som drömmer om att skriva. Det är en skildring av en ung, fattig tonåringskille som har stora drömmar och riktigt usla hemförhållanden. Han bor med sin ensamstående mamma i ett ruckel till hus och mamman tillbringar dagarna med att dricka vin eller annat ännu starkare, sova och läsa veckotidningar och Fredrik är också arbetslös. Hans pappa bor inte så långt därifrån och det enda pappan äter är korv.

Då blir Fredriks situation ännu värre. Hans flickvän Nina är duktig på att fotografera och har sökt till en fotohögskola i Stockholm. Fredrik upplever det som en katastrof om hon skulle flytta.

Fredriks sysselsättning är musiken och nu närmar sig dagen då han och hans två kompisar i ortens lokala synthband ska ge sin första konsert i ortens medborgarhus.

Jag är rätt kluven till denna film. Kläder, hårstil med mera är konsekvent genomfört liksom interiör från tåget. Minnen från 1980-talet sätter fart inom mig. Erik Svedberg-Zelman som är 28 år är dock för gammal för att vara trovärdig som en tonårskille. Obs det sägs aldrig i filmen vilken ålder som Fredrik eller Nina ska ha, vi får bara reda på att de gått i skolan samtidigt när hon flyttade dit från Stockholm. Det är min tolkning att de är i övre tonåren. Men då Nina sökt till högskolan är det rätt naturligt att se dem som tonåringar eller närmare tjugo år. Det blir så konstigt om en man på nästan trettio år lever som Fredrik gör. Det blir en olika berättelser om det är en kille i övre tonåren eller om det är en man som snart är trettio. Jag tror att om filmen haft en skådespelare som var yngre i den rollen hade jag mer fastnat för filmen. Erik Svedberg-Zelman är absolut inte dålig, det skriver jag inte. Han är duktig skådespelare men som för mig är lite för gammal för den rollen.

Det är väldigt sorgligt att se vilket liv Fredrik har. Klasskillnaderna mellan hans liv och flickvännens Nina är gigantiska. Nina bor med sin mamma, pappa och syster i ett fint hus, föräldrarna jobbar inom kultur eller media och har intressanta samtal kring middagsbordet. Föräldrarna är kloka och förstående och Nina och hennes syster kan prata med dem om det mesta. Den delen av filmen är mycket välgjord och säger mycket om olika förutsättningar i livet.

Filmen är absolut sevärd även om den inte riktigt motsvarade mina förväntningar. Själva grundhistorien om fattigdomen och hur Fredriks föräldrar ljuger för sig själva har skildrats många gånger tidigare och ger inga nya insikter. Det är bara sorgligt att livet kunde vara så då på 1980-talet och fortfarande kan vara så, fast i andra miljöer. Idag finns väl inte samma slags synthare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Synthmusik

Filmrecension: Ett hjärta är alltid rött – en film om Imperiet – en berättelse om mycket mer än ett rockband

18 januari, 2024 by Rosemari Södergren

Foto: Tove Falk Olsson

Ett hjärta är alltid rött – en film om Imperiet
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 januari 2024
Regi Balsam Hellström

En film om det svenska rockbandet Imperiet. För Imperiets fans är det här förstås en högt värderad försenad julklapp. Men det är mycket mer än en berättelse om några år i ett rockbands historia. Det är en berättelse om vad Sverige varit och det får oss att fundera på vad Sverige är idag. Som alla riktigt, riktigt välgjorda dokumentärer berättar det om något mer än filmens yttre handling. ”Ett hjärta är alltid rött – en film om Imperiet” handlar om Sverige, såväl om samhällsutvecklingen, politiken och om musikvärlden.

Filmens regissör, Balsam Hellström, säger i ett pressmeddelande:
– Att titta närmare på Imperiets historia 1983–1988 ger en bild av Sveriges roll i världen. Det synliggör hur vi gått från att vara en viktig, stark global röst till försiktig och viskande. Det politiska klimatet är idag mer polariserat. Att artister engagerar sig politiskt är inte längre en norm på samma sätt.

Skildringar börjar förstås med punkbandet Ebba Grön och vi får se hur Imperiet föddes ur splittringen, eller snarare vidareutvecklades. Medlemmarna i grupperna vara politiska samhällsmedvetna. Men det blev också, som så många entusiastiska unga musiker lurade på en hel del av den ersättning de borde fått. De blev också utnyttjade av politiker. För många punk- och rock-band som poppade upp i kölvattnet efter band som Hoola Bandoola och Nationalteatern var det självklart att ta ställning i politik, framför allt världspolitiken.

Stämningen var till och med så politisk att Imperiet fick kritik av andra vänstergrupper när de gjorde låtar som sålde bra.

Denna dokumentär berättar mycket om musikindustrin, om kulturen och dess förhållande till samhället och politiken. Men jag funderar på det där med regeln om armlängds avstånd mellan politiker och musiker/kulturarbetare, som varit på tapeten i svenska medier en hel del. När Imperiet åkte på turné till Mexico, Kuba och Nicaragua var det med stöd av statsminister Olof Palmes. Det var ett samarbete, ett uppdrag, där det inte var någon armlängds avstånd. Hur fri är kulturen då? Det är inte frågor med glasklara svar.

Jag tycker filmen är helt underbar med mycket bra musik och musiker och anhöriga som berättar om sina upplevelser. Allt ger ett ärligt intryck. Thåström tycks så avslappnad och naturligt, utan stora choser. Det känns som att jag återupplever dessa år. Det är en av de starkaste och bästa dokumentärer jag sett på länge.

Fakta om regissören:
Balsam Hellström är dokumentärfilmare, regissör och TV-producent utbildad vid Dramatiska Institutet. Balsam är uppvuxen i Högdalen under punkens framväxt, intill dess nav i Rågsved. Han har arbetat nära Thåström under flera decennier och regisserat flera pris- och guldskivebelönade konsertfilmer och musikvideor med artisten.
– Att titta närmare på Imperiets historia 1983–88 ger en bild av Sveriges roll i världen. Det synliggör hur vi gått från att vara en viktig, stark global röst till försiktig och viskande. Det politiska klimatet är idag mer polariserat. Att artister engagerar sig politiskt är inte längre en norm på samma sätt, säger Balsam Hellström.

Ett hjärta är alltid rött – trailer from Folkets Bio on Vimeo.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Imperiet, Thåström

Filmrecension: Stockholm Bloodbath – rolig, absurd och spännande

17 januari, 2024 by Rosemari Södergren

Stockholm Bloodbath
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 januari 2024
Regi Mikael Håfström
Manus Erlend Loe och Nora Landsrød

Rolig, absurd och spännande historielektion från 1500-talet där några starka kvinnor också får ta plats i svensk historia. Det kan vara svårt att hålla balansen i en film som pendlar mellan äventyr, spänning och komedi. Regissören Mikael Håfström lyckas hålla ihop det, mycket tack vara duktiga skådespelare, enastående kostymer och dräkter och skickligt foto. Och handlingen är på sätt och vis en spegling av vår tid.

Handlingen utspelas under 1500-talet där den maktgalne danske kungen Kristian Tyrann (också känd som Kristian II) bestämmer sig för att ta den svenska kronan från svenska riksföreståndaren Sten Sture som styrde Sverige. Den danska armén under ledning av Kristian Tyrann skövlar, dödar och våldtar när de tar sig fram genom Sverige på väg mot Stockholm. I en by dödar några av danskarna en hel familj mitt under ett bröllop. Två systrar överlever, Freja och Anne. De svär att hämnas och döda de män som så brutalt mördat deras familj.

Kristian Tyrann spelas av Claes Bang som är absurt rolig. Både Kristian och andra av filmens karaktärer strör kommentarer omkring sig som är sjukt komiska då de ofta är utryck från vår tid. I ett samtal med biskop Trolle (som svek Sverige och gav öppet stöd åt Kristians attack mot Sverige) får Kristian rådet av Trolle att se till att vara den som styr ”narrativet”. Som klippt och skuret från rådgivare från dagens kommunikationsbyråer. Alla dessa uttryck från vår tid är redan under 2000-talet rejält klyschiga och placerade under 1500-talet blir det extremt löjliga. Dessa skrattretande klichéer gav mig många skratt under filmen.

När Kristian Tyrann och hans armé intagit Stockholm kulminerar allt i blodbadet, massavrättningarna av adelsmän och präster. Ett blodbad som Kristian fick betala dyrt för så småningom.

Filmen är underhållande men samtidigt finns det en udd riktad mot dagens värld. Det finns en hel del tyranner idag som är redo att offra mångas liv för sin maktlystnad eller korruption. Både Putin och Hamas liksom Ayatollan i Iran är minst lika tyranniska som Kristian och hans män var på sin tid.

En lång rad duktiga skådespelare gör filmen lyckad. Det är en utmaning att både spela allvarligt och samtidigt ge publiken skratt. Claes Bang har jag redan nämnt. Adam Pålsson som Sten Sture gör en lustig nästintill naiv figur. Och framför allt får de tre damerna, Freja (Alba August), Anne (Sophie Cookson)och Kristina Gyllenstierna (Emily Beecham) högt betyg för sin rollprestationer.

Lite fakta om blodbadet från Wikipedia:
Stockholms blodbad var den rannsakning med efterföljande avrättningar som ägde rum i Stockholm den 7–9 november 1520. Händelserna inleddes direkt efter Kristian II:s (som efter blodbadet blev känd som Kristian Tyrann i Sverige kröning till svensk kung när gästerna på kröningsfesten kallades till ett möte på slottet. Ärkebiskop Gustaf Trolles krav på ekonomisk kompensation för bland annat Stäkets rivning ledde till frågan om den tidigare riksföreståndaren Sten Sture den yngre och hans anhängare hade gjort sig skyldiga till kätteri. Med påstått stöd i kanonisk rätt avrättades uppemot 100 personer de följande dagarna. Bland de avrättade fanns många inom aristokratin som hade givit sitt stöd åt Sturepartiet under de föregående åren.

Verkligheten var ännu grymmare och skoningslösare än i filmen. Jag kan känna mig kluven till att något så grymt blir underhållning, men samtidigt kan det vara hoppingivande att skratta åt tyranner. Kanske hade det blivit för tungt att se blodbadet utan att de onda skildrades riktigt löjeväckande. Jag tycker om hur 1500-talet speglas genom vår tid genom att de flesta dialoger skulle kunna sagts idag, det är en av filmens stora styrkor.

Fakta om regissören:
Mikael Håfström Guldbaggebelönades för manuset till sin film Leva livet, och fick ett internationellt genombrott med Ondskan som Oscarsnominerades för bästa utländska film. Sedan dess har han regisserat filmer som Quick, 1408, Derailed, The Rite, Escape Plan och Outside the Wire, och serier som Dirigenten och Bloodline. Håfström är härnäst aktuell med thrillern Slingshot där Casey Affleck och Laurence Fishburne medverkar.

För min del skulle jag vilja se en liknande filmatisering av berättelsen om när Gustav Vasa blev kung.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Mikael Håfström, Stockholm Bloodbath

Filmrecension: The Eternal Memory

13 januari, 2024 by Rosemari Södergren

The Eternal Memory
Betyg 3
Svensk biopremiär 19 januari 2024
Regi Maite Alberdi

En berörande film om att leva med någon vars minne försvinner. Men den är inte bara mörk utan skildrar en kärlek som inte ger sig och visar hur det trots allt går att fylla på minnena och göra dem levande, åtminstone för en stund. Denna berättelse har ytterligare ett engagerande djup i sig då flera av Augustos minnen handlar om hans tid som journalist då han som chilenare rapporterade om militärkuppen av Pinochet och allt de mord på civilbefolkningen som Pinochets militärmaskin låt bakom.

Paulina och Augusto har varit tillsammans i 23 år. De träffades när de var medelålders. Nu har Augusto drabbats av Alzheimers och mer och mer av hans minne försvinner. Vissa dagar vet han inte ens vem Paulina, hans fru är. Paulina har varit kulturminister och skådespelare, Augusto jobbade många år som TV-journalist. De blor i ett vackert hus som de byggt tillsammans för många år sedan och huset är fyllt med minnen som Augusto långsamt glömmer.

Paulina har en ängels tålamod. Trots att Augusto en del dagar inte ens vet vem hon är så stannar hon vid hans sida och försöker hela tiden hjälpa honom att minnas människor och händelser ur hans liv. Det är vackert och starkt berörande. En del av inspelningen är gjord under covid 19-pandemin och de kan därför inte träffa hans barn eller andra vänner. De får sköta kameran själv emellanåt också under pandemin.

Det är nog ovanligt att en anhörig klarar att ta hand om någon som har så hög grad av Alzheimers eller att de ens har råd att ta hand om dem. Jag tänker att denna dokumentära film borde kunna ses av beslutsfattare inom äldrevård. Kanske kunde man göra livet bättre för många med demenssjukdomar om anhöriga kunde få stöd att hjälpa den drabbade med att minnas, bland annat med foton och filmklipp.

En del av filmen jag gärna sett mer av är det som skildrar Chile under tiden då Pinochet härjade. Det var en fruktansvärd tid för de som bodde i Chile. En del lyckades fly och i Sverige har vi en hel del chilenare som flydde för sina liv under den tiden. Jag skulle välkomna en dokumentär om den tiden.

Jag har viss tveksamhet kring hur är det är att visa en människa som drabbats av Alzheimers. Augusto är helt klart med på att bli filmad, men hur mycket medveten är han om vad som sker? Jag vet inte vad jag tycker kring det. Han hade arbetat många år som TV-journalist och kanske är det därför helt naturligt för honom att också våga och vilja visa sig som dement.

Denna dokumentär är ändå imponerande och känns i magen. Det är så vackert att se Paulina och Augustos kärlek trots demensen och det är tydligt att det finns sätt att prata och minnas tillsammans som kan göra en sådan tid lättare.

Filmen vann id Sundance Film Festival och den vann Bronshästen för bästa dokumentärfilm vid Stockholm filmfestival. Regissören Maite Alberdi Oscarsnominerades år 2021 för hennes dokumentär Åldrade spion.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Alzheimers, Chile, Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: Det ensamma slottet i spegeln – magisk, vacker och mystisk

11 januari, 2024 by Rosemari Södergren

Det ensamma slottet i spegeln
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 januari 2024
Regi Keiichi Hara och Takakazu Nagatomo

En magisk, vacker och mystiskt japansk tecknad film. En berättelse om att vara ung och möta svåra saker, att vara mobbad eller förlora ett syskon eller fly från övergrepp. En handling som överraskar och inte följer den vanliga mallen. Den är fylld av oväntade vändningar.

Huvudpersonen är Kokoro, en blyg som inte går till skolan. Hon får ont i magen varenda morgon och klarar inte att gå till skolan eftersom hon är mobbad, men inte vågar berätta för någon om det hon utsätts för i skolan. Många unga kan känna igen sig i henne och hur hon reagerar. Det kan vara skamfyllt att berätta att man blir mobbad. Många barn skäms över det, fast det inte borde skämmas. Det är mobbare som ska skämmas. Men barn har en tendens att tiga om det svåra de möter.

En dag upptäcker Kokoro att spegeln i hennes sovrum lyser och är en portal. Hon kan inte motstå utan går in i portalen genom spegeln och där förs hon till ett magiskt slott där hon möter sex andra ungdomar och ett magiskt figur: en flicka med vargmask. Flickan i vargmask berättar att hon är utsänd för att ge dem ett uppdrag. De är inbjudna för att söka upp en nyckel i slottet. Den som hittar nyckeln kan ta sig till ett hemligt rum och där får han eller hon en önskan uppfylld. Men bara en kan vinna.

De unga ägnar dock inte så mycket tid åt att leta nyckeln. De hänger istället i slottet och umgås. De har alla, var och en, ett eget rum i slottet. De har det mysigt och spelar spel och annat. Det finns dock en viktig regel. De måste ge sig av tillbaka till sitt vanliga liv genom spegeln senast klockan fem på eftermiddag japansk tid. Om de stannar kvar efter fem blir de uppätna av en varg.

Det är mycket vackert tecknat, i en stil som jag sett i många japanska serietidningar. Kanske lite väl gulligt tecknat, men det kan vara en bra avvägning eftersom berättelsen ibland har en del otäcka händelser som de unga upplever. Det är en fantastiskt berättelse om vänskap, om att våga öppna sig för någon, att våga lita på någon och om att möta utmaningar och svårigheter, att möta de jobbiga i livet.

Jag tänker att den som ska se filmen inte ska vara för ung. Åldersgränsen är satt till elva år och jag tror att barn som ska se den bör vara minst elva år. För övrigt är filmen minst lika väl värd att upplevas av oss vuxna. Det är så med bra tecknade filmer: de talar både till de yngre och de äldre.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Anime, Filmkritik, Filmrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 52
  • Sida 53
  • Sida 54
  • Sida 55
  • Sida 56
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 81
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in