Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Joyland – en unik film om kamp för rätten att vara individ i ett patriarkat

by

Joyland
Betyg 4
Svensk biopremiär 29 september 2023
Regi Saim Sadiq

När kultur, oavsett om det är film eller litteratur eller teater eller bild, är som starkast är när de för in oss i en värld, eller samhälle, eller in i människors känslor och tankar – till miljöer och situationer som vi antingen kan känna igen oss i eller någon plats eller situation som vi aldrig varit i och förmodligen aldrig kommer till. När kulturen gör båda delarna: både får oss att känna igen saker i våra liv och samtidigt får vi uppleva andras liv och tankar – då är det nog kulturens främsta gåva till oss människor. Det gör denna unika film från Pakistan som har fått tjugo internationella priser och blev shortlisted till Oscars i kategorin Bästa internationella film.

Vi får följa familjen Rana i Pakistan. En äldre far, två vuxna söner och deras fruar, som bor tillsammans. De är muslimer men till skillnad från i Iran kan kvinnorna gå utan att vara täckta av någon form av slöja. Kvinnorna har också viss frihet, men det är fortfarande männen som styr och då framför allt den gamle mannen. Som tvåa i att ha rätten att bestämma kommer den äldste sonen. Den äldste sonen och hans fru får sitt tredje barn i början av filmen. Det är ytterligare an flicka, vilket för med sig viss besvikelse, även om de inte visar det tydligt.

Yngste sonen Haider har varit utan jobb i flera år och hjälper därför till hemma med allt tillsammans med sin brors fru. Haiders fru har ett jobb som hon trivs mycket med. Då får plötsligt Haider ett jobb och livet förändras för familjen på flera sätt. Haiders fru tvingas att sluta jobba för att hjälpa till hemma. Det är mycket som ska skötas om: den gamla pappan och barnen. Det är ett samhälle där det inte tycks finnas dagis och de äldre bor hemma med familjerna. Haiders fru mår inte bra av att inte få jobba. Hon har dock ingen talan. Den gamla mannen bestämmer som en patriark.

Haiders jobb vänder upp och ner på mycket, framför för honom själv. Jobbet han fått är som dansare på en burlesk teater med erotisk dans. Han är bakgrundsdansare åt Bibi, en trans-kvinna som är showens fixstjärna. Haider blir upp över öronen förälskade i Bibi och hen låter honom komma nära. De inleder en nära relation. Allt detta måste ske i hemlighet. Ingen granne till familjen får ens ana var Haider jobbar. Att han dessutom har en förhållande med en transperson samtidigt som han är gift får inte på något sätt komma fram.

Det är en mörk film där mycket ger mig en klaustrofobisk känsla, de är alla så fastbundna vid alla traditioner. Allt är reglerat, där är så många murar och regler för hur de ska leva och det är viktigt att inte ge grannar något att skvallra om. Det handlar om familjens heder.

Filmdistributören skriver.
Joyland är en varm kärleksfilm från långfilmsdebuterande regissören Saim Sadiq. På grund av sitt tema har den skapat viss kontrovers i hemlandet. Men publiken har tagit Joyland till sina hjärtan både i Pakistan på de många festivaler där den visats.

Jag skriver inte riktigt under på att det är en varm kärleksfilm. Haider är en fascinerande ung man som ger så mycket kärlek till alla och som tycks vara varm med barnen och helt utan prestige. Men Bibi är ingen enkel person att vara tillsammans med och det är svårt att beskriva hen som varm eller kärleksfull, snarare rätt utnyttjande.

Där där ingen större utveckling av karaktärerna under berättelsen, men så är livet ibland. Det gör inte filmen sämre. Anledningen till att filmen inte får ännu högre betyg är två skäl:
där är konstiga hopp i handlingen av och till som när en person sticker till flygplatsen och det verkar som att personen tänker fly, men plötsligt i nästa scen är den personen åter i familjens hägn. Det andra skälet är att många scener är inspelade i näst-intill mörker, det kan vara svårt att se vad som sker ibland.

Men det är en unik film som för oss in i en miljö där traditioner möter nya livsstilar och berättelsen känns äkta och går inte att se oberörd. Det går inte att se filmen utan att fälla någon tår. Det är en film som gör oss uppmärksammade på osynliga regler i våra liv och en resa in i en helt annan miljö än vår egen. En stark och djupt berörande film om kamp för rätten att vara individuell i ett begränsande patriarkat. En kamp som kan ta tid och bara är möjlig att genomföra med små steg i taget.

Filmrecension: Past Lives – en av årets mest medryckande filmupplevelser

by

Past Lives
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 september 2023
Regi Celine Song

Uppfattningen att dramatiska produktioner – med romantiska undertoner, tenderar att dra åt det lågmälda och försiktiga hållet är en sanning med kraftig modifikation. Ett antal dramatiska produktioner, oavsett om de är kritikerfavoriter eller ej, vältrar sig i ett fyrverkeri av känslomässiga vulkanutbrott och tårdrypande skådespel som på det mest cyniska sätt avser att manipulera publiken. Den ökända Oscarsjuryn är särskilt svag och förförd av dessa typer av ansatser. En rad regissörer med försmak för det onödigt dramatiska, skulle därför behöva gå kurs hos Past Lives-regissören Celine Song.

Past Lives är antitesten till allt som kan kategoriseras som högljutt eller framfusigt. Detta är en studie i lugn och återhållsamhet. Samtidigt som varken filmen eller dess karaktärer höjer sina röster över normal samtalston finns det inget tillknäppt eller högtravande över presentationen. Personerna är inte svarta lådor som måste dechiffreras eller tolkas genom diagram. Celine Song besitter en fantastisk personregi vilket gör den mycket kompetenta ensemblen både intressant och sympatisk. Trots att lite sägs råder det ingen ambivalens vad karaktärerna står eller avser. Att kunna berätta subtilt och tydligt är sannerligen ingen enkel uppgift, men en som uppfylls till fullo här. Det finns också en vilja att låta väst möta öst, både i narrativet men också i dramatiseringen. Tidigare möten mellan den östasiatiska filmkonsten och den västerländska har inte alltid varit ett lyckligt äktenskap. Se bara till den katastrofala The Great Wall där regissören Zhang Yimou fick se sina Hollywood-aspirationer gå upp i rök. Men Song har hittat ett sätt att ta det bästa från den amerikanska independentfilmen och föra det samman med den subtila dramatik som kan hittas i Wong Kar-wais bästa filmer.

Den finstämda romantiken från In The Mood For Love är den primära inspirationskällan, Song vägrar att låta Past Lives bli det minsta sentimental eller fysiskt erotisk. Sättet det platoniska förhållandet skildras på är båda moget och oerhört professionellt, genom prestigelöst skådespel från Greta Lee och Teo Yoo skapas en sällsynt magnetism som gör de mesta alldagliga händelser till fascinerande hållplatser på en förvånansvärt medryckande resa. Filmen är också estetisk tilltalande med ett mycket stilfullt foto som fångar Manhattan på ett oerhört naturtroget och alldagligt sätt, där distrikt som sällan får uppmärksamhet på film nu får stå i centrum.

Även om det vilar ett vemod över filmen finns det också en oerhörd värme som gör det svårt att slita sig. Då allting väl är slut är det svårt att inte fråga sig om Song skulle vara villig att producera en uppföljare. Så pass fascinerande är de två livsödena och karaktärerna vi fått möta.

Dock finns det invändningar som omöjliggör ett perfekt betyg. I och med att Celine Song väljer ett så mjukt handlag saknas det utmärkande moment som kan lyfta filmen från mycket bra till genial. Allting befinner sig på en spikrak bana som inte avviker eller tar några risker. Att implementera några – överdrivna, dramatiska skeenden hade varit ett svek mot hela filmens etos, samtidigt är filmen så pass lågmäld att den inte har möjlighet att gå hela vägen in i själen. Det finns också tillfällen då dialogen inte är fullt trovärdig, det gäller speciellt i scenerna mellan Greta Lee och John Magaro. Även om dessa sekvenser är välspelade är de inte skrivna med samma omsorg som dialogerna mellan Lee och Yoo.

Men Past Lives är en imponerande demonstration i konsten att vara återhållsam och oerhört empatisk. Trots det låga tonläget är detta en av årets mest medryckande filmupplevelser.

Filmrecension: Mord i Venedig – fuskas bort med karaktärer utan djup

by

Mord i Venedig
Betyg 2
Svensk biopremiär 15 september 2023
Regi Kenneth Branagh
Originalmusik Hildur Guðnadóttir
Skådespelare Kyle Allen, Kenneth Branagh, Camille Cottin, Jamie Dornan, Tina Fey, Jude Hill, Kelly Reilly, Michelle Yeoh

Mord i Venedig i regi av Kenneth Branagh (som också gör huvudrollen som detektiven Hercule Poirot) är traditionell puzzeldeckare som bygger på Agatha Christies deckare Mord på Allhelgonadagen. Det är den tredje av Christies Poirot-deckare som filmatiseras av och med Kenneth Branagh. Mord i Venedig är en uppföljare till de tidigare filmerna Mordet på Orientexpressen (2017) och Döden på Nilen (2022). Tyvärr tycker jag att denna tredje film inte alls är lika bra som de tidigare två. Vi talar ju trots allt om ett filmbolag som har enorma resurser.

Handlingen utspelas på All Helgona afton en tid efter andra världskriget. Hercule Poirot har gått i pension. Han har bosatt sig i ett tjusigt hus i Venedig och skaffat sig en livvakt som ser till att ingen kan komma nära honom nog för att locka honom till att lösa några mord. Han är trött på död, mord, brott och att lösa gåtor. Självklart är det någon som ändå lyckas ta sig fram till honom och förmår honom att sätta tänderna i ett mystiskt fall.

Det är en gammal bekant till honom, en kvinnlig författare, som övertalar honom att följa med till en seans med ett spiritistisk medium som sägs kunna få kontakt med andevärlden, det vill säga människor som gått ur tiden. I det här fallet är det en ensamstående kvinna som förlorat sin dotter i något som påstås vara ett självmord. Mamman hoppas få kontakt med sin döda dotter och också få svar på om det var självmord eller inte. Den kvinnliga författaren vill skriva en bäst-säljare om detta medium och hon utmanar Poirot att försöka avslöja om detta medium är falskt. Poirot tror inte på något som inte går att fastställa med vetenskap.

Det här skulle kunna bli en spännande berättelse om existentiella frågor. Men jag tycker allt fuskas bort med karaktärer utan djup som mest är en karikatyr på något. Jag tycker Kenneth Branagh är en duktig skådespelare men antingen är problemet att han samtidigt regisserar eller att han är fel person för rollen som Poirot. Det blir lite löjligt när han ska tala med belgisk accent, för att inte tala om hans mustasch som hur påklistrad ut som helst. Tacka vet jag Albert Finney och Peter Ustinov som Poirot, båda gör den rollen mycket bättre.

Agatha Christie har skrivit 30 böcker där Hercule Poirot är huvudpersonen. Frågan är om tiden hunnit ikapp dessa böcker, om det kommit så många efterföljare att de inte längre fungerar som film eller tv-serie? Deckarna och filmerna bygger på nostalgi och trygghet, ofarliga kriminalhistorier som hela tiden upprepar samma mönster. Cirka tio personer är misstänkta, enh efter en hannar i fokus för våra misstankar och när mördaren avslöjas är det givetvis de vi inte alls misstänkte. Det känns som att tiden hunnit ikapp dessa puzzeldeckare. Vi har sett för många med samma mönster, samma upplägg och Poirot är dessutom en karaktär som inte utvecklas. Har man sett honom i en film, då har man sett honom i alla.

Visst, det är en spännande miljö med ett hemsökt hus i Venedig. Människor som tar sig fram mellan husen med gondoler. En gammaldags stämning och levande ljus och terasser och balkonger. Men det räcker inte. Det är segt och aldrig riktigt spännande.

Filmrecension: Avgrunden – Kiruna i fokus

by

Avgrunden
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 september 2023
Regi Richard Holm
Manus Richard Holm, Robin Sherlock Holm och Nicola Sinclair
I rollerna Tuva Novotny, Kardo Razzazi, Peter Franzén, Felicia Maxime, Tintin Poggats Sarri och Edvin Ryding

En familj i total upplösning, familjemedlemmar som inte kan tala med varandra utan bara bråkar och hamnar mitt i en katastrof och plötsligt väcks sammanhållningen och de måste kämpa tillsammans. Ett tema vi sett förr, ett långt ifrån ovanligt tema för en film. Det speciella den här gången är att den utspelas i Kiruna, på svensk mark. Avgrunden, en svensk katastroffilm, utspelar sig i och omkring Kiruna och järnmalmsgruvan i Kiirunavaara.

Stora delar av staden Kiruna har tvingats flytta. Det är i verkligheten och filmen bygger på detta faktum. Anledningen till att staden måste flytta beror på gruvindustrin.

Wikipedia berättar om bakgrunden till flytten:
Gruvbrytningen i Kiirunavaara sker under jord med så kallad skivrasbrytning. Det innebär att man spränger loss och lastar ut järnmalmen underifrån malmkroppen. Gråberget får sedan fylla igen det tomrum som malmen lämnar efter sig. Malmkroppen i Kiirunavaara lutar i ungefär 60 grader in mot Kiruna. Den bergmassa som ligger ovanpå malmkroppen kallas hängvägg, medan den som malmkroppen vilar på kallas liggvägg. Lutningen hos malmen gör att gråberg från hängväggen rasar in och fyller igen hålrummen som bildas vid malmbrytningen. Spänningar i berget gör att berget ovanför spricker och successivt följer med nedåt. Förskjutningen sprider sig uppåt och markdeformationer uppstår vid markytan, vilka med tiden utvecklas till sprickor.
Kiruna ligger på hängsidan och det är på grund av detta som staden måste flyttas, för att inte förstöras av markförskjutningarna.

Tuva Novotny spelar Frigga som är säkerhetschef i Kiirunavaaragruvan. Hennes ex är en av cheferna i gruvan. Om exet nu ska kallas ex är en definitionsfråga. Frigga har haft sex månader på sig att skicka in skilsmässopappren. Hennes relationer till både ex, son, dotter och nya pojkvännen är minst sagt rörig. Sonen, Simon, har födelsedag men är försvunnen, han har varken sovit över hos mamman eller pappan. Både Frigga och exet tar dock rätt lätt på att sonen inte sovit hemma och ingen vet var han är. Åtminstone till en början. Det är där någonstans filmen gör att det är svårt att identifiera sig med Frigga eller övriga familjemedlemmar.

När marken börjar rämna tar Frigga det lätt till en början och beger sig till gruvan för att undersöka vad som händer. Det är en katastroffilm och därför är det klart att det rasar mer och mer och kampen för att överleva startar.

Att skildra en katastrof utifrån några karaktärer är ett vanligt grepp och rätt nödvändigt för att vi alls ska bli engagerade i katastrof- eller skräckfilmer. Tyvärr tycker jag inte att det fungerar i Avgrunden. Det är svårt att känna för huvudkaraktärerna. Det gör att filmen blir seg och det är inte ens spännande när familjemedlemmarna kämpar för sina liv. Regissören har inte hunnit bygga upp någon känsla hos mig för familjemedlemmarna.

Det är också ett rätt utnött knep att låta föräldrar gräla och bråka med sina barn strax före en stor katastrof. Att karaktärerna dessutom kan springa rakt in mot det som är livsfarligt är orealistiskt eller fullständigt idiotiskt. Det är samma fenomen som många skräckfilmer bygger på att karaktärerna springer rakt in i faran. Vi har sett det förr, om och om igen.

Jag skulle tro att intresset från andra länder kan vara stort för en katastroffilm från Sverige. Att den utspelas på en plats där en stor del av staden tvingats flytta på grund av gruvan fångar säkert intresset. Det är kul att se svensk film börja ta plats internationellt i fler kategorier är kriminalserier. Det är ett skäl till att denna film ändå får betyg 3. Ett annat skäl är att det är kul att se flera av de nya yngre skådespelarna som Edvin Ryding, kronprinsen i tv-serien ”Young Royals”, här i en annan slags roll.

Avgrunden har spelas in dels på plats i Kiruna och dels i Tammerfors i Finland, där många av interiörscenerna i gruvan spelats in. Joakin Hansson, filmens producent berättar:
– Kiruna är den viktigaste platsen för historien vi vill berätta. Därför har det också varit viktigt för oss att kunna spela in på plats. Men för att kunna genomföra filmen och maximera både berättandet och kvalitén filmar vi i ytterligare tre europeiska länder.

Jag beundrar ambitionerna och det mest spännande är egentligen att den spelats in till viss del i Kiruna, vilket ger filmen en liten extra nerv. Tänk om det faktiskt skulle kunna hända?

Filmrecension: After Work – sätter igång många reflektioner

by

After Work
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 september 2023
Regi Erik Gandini

Vad är meningen med att arbete? Erik Gandinis nya dokumentär skärskådar frågor kring arbete och dess roll i människors liv. Arbetet är en av de viktigaste i livet får många. Varför? Dokumentären är långt ifrån heltäckande kring ämnet men är väl värd att se för den sätter igång funderingar kring ett ämne med många nivåer som var enda en borde reflektera kring och diskutera.

Vad händer när AI, artificiell intelligens, tar över många jobb. När mer och mer sköts av automatiserade robotar och olika databaser? Det är en av de frågor som After Work tar upp. Men jag saknar fördjupning i dessa frågor. Filmen tar inte så mycket om AI som jag hade väntat mig. Vad händer om AI tar över allt? Kan AI göra det? Kan AI befria sig från människors programmering? Kan AI bygga nya AI? Vad händer om Ryssland skapar en slags AI och Kina en annan sort och dessa är villiga att förstöra andra AI?

Från filmens distributör beskrivs filmen: Filmen tar med oss på en existentiell resa runt jorden och lämnar publiken att ifrågasätta sin egen relation till arbete och meningen med livet. Den svenska välfärdsstaten och samhället bygger på att alla ska arbeta.

Att det svenska samhället bygger på att vi ska arbeta, att arbetet ger oss vår identitet, är ett påstående som delvis stämmer men inte är lika sant idag som för trettio år sedan. En viktig aspekt jag saknar fördjupning av i filmen är att om målet är att alla ska vara anställda måste det fortfarande finnas några som äger arbetsplatserna. Där finns chefer och makthavare, oavsett om det är ett land som är socialistiskt eller kapitalistiskt eller mitt-i-mellan. Jag saknar diskussionen kring varför samhällen som det svenska är uppbyggt på modellen: många anställda – några makthavare/chefer. Varför har vi inte ett samhälle där det är lättare att vara egen, att ha egna små företag. Varför är samhället som det svenska så centraliserade, varför finns ingen diskussion om decentralisering. Och då menar jag inte bara i filmen utan i det svenska samhället över huvudtaget. Det fanns en tid då Centern gick till val med ordet ”Decentralisering” och också syndikalisterna var framåt med sin syn på att sprida makten till de många istället för de får i toppen. Dessa frågor lyser med sin frånvaro i denna dokumentär. Ändå torde det vara en av de viktigaste frågorna inom politik, egentligen. Och tätt knuten till frågan om vad arbete är och vad arbete kan vara.

After Work är inspirerad av sociologen Roland Paulsens forskning och kritik mot arbetssamhället. Dokumentären ställer många frågor som är viktiga både ur samhällets perspektiv men också för varje individ men jag saknar mer existentiella frågor. Flera av mina vänner zenbuddhister som medvetet har valt att jobba halvtid för att hinna med att vara närvarande i livet. De vill inte stressa igenom livet, de vill ha tid att lyssna på någon de pratar med, tid att känna vad maten smakar, tid att lyssna på trädens sus. De har valt att leva mer ekonomiskt för att vara nära nu:et.

Ett förslag som filmer lyfter fram är att i den framtid där AI utför de flesta jobb borde det finnas en medborgarlön till alla. Var och en borde vara försäkrad en viss inkomst. Det kanske är bra, jag har inte satt mig in i det tillräckligt för att ha en bestämd åsikt. Däremot är jag övertygad om att en sådan lön inte på något sätt kommer att ta bort klyftor mellan människor. En del människor kommer att förvalta denna lön så de får högre inkomst, andra kommer att slösa och skuldsätta sig och bli fattigare. Det kommer fortfarande att finnas makthavare och en stor massa om eliten bestämmer över.

Filmens styrka är dess utblick över hela världen och nedslag i ett par sinsemellan väldigt olika länder, som Sydkorea där staten gått in nu för att försöka förmå människor att jobba färre timmar då det är ett hög andel av landets medborgare som mår psykiskt dåligt för att de jobbar för mycket. Vi får också följa en stenrik kvinna som sysselsätter sitt med allt möjligt och aldrig har något problem med vad hon ska göra medan andra människor mår jättedåligt om de förlorar sitt jobb. Att förlora sitt jobb handlar både om ekonomisk otrygghet men också en tomhet, att inte veta vem man när man inte jobbar. Det ser jag som ett stort problem. Det finns ju så mycket en människa kan göra om han eller hon inte behöver oroa sig för ekonomin: spela musik, skriva, måla, träna hundar, läsa, gå skogspromenader, skaffa häst, umgås, odla på balkongen, aktivera sig i olika föreningar …

Filmens styrka är att den sätter igång tankar och reflektioner, dess svaghet är att den helt blundar för de existentiella djupa frågorna.