• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Innan vintern kommer – en gripande sorgesång över mänskligheten

12 februari, 2018 by Rosemari Södergren

Innan vintern kommer
Betyg 4
Svensk biopremiär 23 februari 2018

Stefan Jarls nya film, ”Innan vintern kommer”, är en sorgesång över mänskligheten. I centrum för filmen står en liten familj på den svenska landsbygden i ett land som är i krig. Familjen som består av mamma, pappa och en pojke (som verkar vara i elvaårsåldern) och hans älskade vita häst Poco, försöker leva vidare i ett krigsdrabbat land utan att blanda sig i konflikten.

Familjen försöker överleva i skuggan av en statskupp och hotet är ständigt närvarande. Det finns dåligt med mat att köpa i butikerna i staden och det är riskabelt att ta sig dig. Vägspärrar är upprättade och begränsar befolkningens rörlighet. En dag får familjen besök av några av kuppmakarna.

Stefan Jarl, en av vår tids unika svenska filmkonstnärer, står både för manus och regi. När han skildrar Sverige mitt i ett inbördeskrig har han barnets upplevelse i centrum. Hotfullt dundrar stridsflygplanen över landskapet.

På sin hemsida beskriver Stefan Jarl själv filmen mycket bra:
En pojke trär smultron på ett strå. Strax därefter faller en bomb borta vid ängens horisont. I ”Innan vintern kommer” utgör en svensk sommaridyll kulissen till ett krig. Det är morgonkaffe, skira pelargoner och en barnteckning på köksväggen. Och så pojken och hans häst, som rider genom landsbygden med stridsflygplanen dånandes någonstans i periferin. Innan vintern kommer” tar även med tittarna in i den stund när allt vänder, det ögonblick då några av kuppmakarna knackar på familjens dörr.

Filmen har många styrkor. Händelserna är mycket trovärdiga. Skräcken och hotet är smygande och känns långt in i magen. Jag tror ingen kan se filmen och förbli oberörd. Den har en lång rad duktiga skådespelare i rollerna – och deras reaktioner är precis som om det vore verkligheten. Mamman som kommer hem när pappan sitter med kuppmakarnas vapen mot sitt huvud i köket och den lilla pojken har lyckats gömma sig i stallet med hästen. Pojken varnar mamman för att gå in, han har tjuvlyssnat och vet att pappan sagt att han lever ensam i huset. Mamman envisas med att inte lyssna på pojken och går in ändå i huset. Och därmed förstör hon mycket. Det är väldigt irriterande att sitta stilla och se hur dum hon är som inte lyssnar på barnet. Det är en av filmens styrkor att jag som tittare engagerar mig i handlingen, att jag inte kan sitta som en objektiv okänslig publik.

En annan av filmens styrkor är dess enastående och starka foto av Philip Øgaard. Nära bilder på blommor, havets vågor, hästen med pojken på ryggen (fast rider han verkligen utan hjälp?).

Att filmen inte får ännu högre betyg beror på att den har en hel del förutsägbara händelser – och dess bildspråk ibland är lite för klichéartat. Som att mamman plockar upp en vacker blomma i förbifarten när hon hastar till bilen för att köra till staden för inköp. Eller som när pojken är ute på ridtur med den vackra hästen och stannar för att hjälpa en söt liten grön larv över stigen. Lite övertydliga bilder.

Att Stefan Jarls syfte med filmen är att visa på krigets ondska. Det är helt klart en film som tar ställning, en anti-krigsfilm. Stefan Jarl uttrycker det så här:
I en låda hittar jag en gammal badge med texten ”Stoppa kriget”, en sådan där knapp att fästa på kläderna. Hur länge har den legat där? Vilket krig avsåg den? Jag sätter den på min tröja. Innan vintern kommer är en anti-krigsfilm. Sverige är idag förskonat från de levnadsvillkor under vilka många människor runt om i världen lever. Hur länge?

”Innan vintern kommer” är tredje delen i en trilogi, där ”Goda människor” och ”Jag är din krigare” utgör första och andra delen.

I rollerna:
Eva Röse, Henrik Norlén, Peter Andersson, Joel Spira, Valter Skarsgård och Wilhelm Abraham

Lite fakta om Stefan Jarl från Wikipedia:
Stefan Jarl, född 18 mars 1941 i Skara, är en svensk dokumentärfilmare, filmregissör, författare och debattör. Han är fil. kand. i estetik och utbildade sig vid Svenska Filminstitutets filmskola 1965-1967.

Sin filmbana började han som elev och assistent åt regissören Arne Sucksdorff i bland annat i Pojken i trädet (1961). Genom samarbetet med Sucksdorff väcktes hans intresse för sambandet människa och natur, ett ämne han återkommit till i filmer som Naturens hämnd (1983), Samernas land (1994) och Jag är din krigare (1997). Senare gjorde han också filmen Skönheten ska rädda världen (2001) om Arne Sucksdorff.

Jarl är mest känd som dokumentärfilmare, men har också gjort spelfilm med starkt socialt engagemang; Goda människor (1990) och Jag är din krigare (1997). Som centralperson i den alternativa filmrörelsen i Sverige är han en stridbar debattör som fört en envis kamp mot kommersialismen i filmbranschen. Tillsammans med Ulf Berggren grundade han 1973 kulturföreningen och biografkedjan Folkets Bio. Jarl har även arbetat som produktionsledare, bl.a åt Bo Widerberg. Om den senare gjorde han dokumentärfilmen Liv till varje pris (1998).

Hans mest kända filmer är den dokumentära Modstrilogin, Dom kallar oss mods (1968), Ett anständigt liv (1979) och Det sociala arvet (1993). Han följer där under några decennier människor i samhällets utkanter och avslutar med att se hur deras barn i sin tur gör sina livsval. Modstrilogin avrundas med kortfilmen Epilog (2006).
..
Jarl är fortfarande en i högsta grad kontroversiell filmare. Hans film Godheten från 2013, som SVT köpte visningsrättigheten till, fick inte som planerat visas före riksdagsvalet 2014. Detta trots att filmen inte tar någon partipolitisk ställning.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Kulturpolitik, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, kulturpolitk, Recension, Scen, Stefan Jarl

Grattis: Ni vann biobiljetter till filmen The Disaster Artist

9 februari, 2018 by Redaktionen

The Disaster Artist är en komedi som tar oss med bakom kulisserna av ”The Room” – filmen som uppmärksammades stort över hela världen när den kom, då den anses vara den bästa sämsta filmen någonsin gjorts.
Här får vi följa den excentriske Hollywood-outsidern Tommy Wiseau (James Franco) vars passion för sitt filmskapande är lika stor som hans metoder är ifrågasatta. The Disaster Artist påminner oss om att det finns mer än ett sätt att bli en legend, samt om att det finns ingen begränsning i vad man kan åstadkomma – om man inte har någon som helst aning om vad man håller på med…
I övriga roller ser vi bl a Dave Franco, Seth Rogen, Kristen Bell och Zac Efron.

The Disaster Artist har biopremiär 9 februari 2018. Kulturbloggen har fått sex biobiljetter som våra besökare kan vara med och tävla om. Tre vinnare får två biljetter var.

Tävlingen är nu avgjord. Vinnare som får två biobiljetter var med posten är:
Rune Vallentin Klüft, Bunkeflostrand
Christoffer von Essen, Stockholm
Angelica Lind, Tyringe

Vill du vara med och tävla om biobiljetter? Gör så här:
Berätta varför just du borde vinna en sådan biljetter.
Skicka din motivering – och din postadress (hur ska vi annars kunna posta biljetterna till dig?) med epost till
tavling snabel-a kulturbloggen punkt com
Om du inte skickar med din postadress har du ingen chans att vinna.
Vi måste ha ditt tävlingsbidrag senast den 10 februari kl 15.

Arkiverad under: Film, Toppnytt Taggad som: biobiljetter, Scen, Tävlingar

Filmrecension: Happy End – inte samma mästerverk som Det vita bandet

6 februari, 2018 by Rosemari Södergren

Happy End
Betyg 3
Svensk biopremiär 9 februari 2018
Regi Michael Haneke
I rollerna: Isabelle Huppert, Tony Jones, Fantine Harduin, Franz Rogowski, Hassam Ghancy, Isabelle Huppert, Jean-Louis Trintignant, Mathieu Kassovitz, Nabiha Akkari

“Runt omkring oss världen och vi i mitten, blinda.” Den redan är temat för den österrikiske filmregissören Michael Hanekes nya film som är en mörk bild av den västereuropeiske övre medelklassen. Filmen har hyllats av internationella filmkritiker som Peter Bradshaw i den brittiske The Guardian som gav den högsta betyg (5 av 5) och skriver: The Austrian director returns to many of his classic themes in a stark, unforgiving and gripping satire on bourgeois Europeans and the people who serve them.

Filmen handlar om välbärgad, högborgerlig familj som bor i ett förnämt kvarter i ett fantastiskt hus i Calais. En familj det är svårt att känna sympati för, fylld av konflikter under ytan. Georges (Jean-Louis Trintignant) är gammal och livstrött och har lämnat över ansvaret för familjeföretaget till sin effektiva dotter Anne (Isabelle Huppert). Tanken var att Annes son Pierre i sin tur skulle ta över företaget efter henne, men Pierre är en besvikelse som har kort temperament, dricker för mycket och inte klarar av något. Till och med när han försöker göra någon slags uppror och vara rebellisk misslyckas han med det.

I centrum i filmen står den trettonåriga Eve som inleder filmen med en kort film hon spelat in på sin mobil där hon ger sin hamster sina mammas antidepressiva mediciner och vi ser hur hamstern faller ihop och dör. Det var ett test, säger Eve själv i sin inspelning och strax efter får vi se att Eve kommit sin pappa och ska på bo hos honom eftersom hennes mamma tagit livet av sig av en blandning av antidepressiva och gamla malariamedel. En konstig blandning och vi anar att det är Eve som sett till att mamman röjts ur vägen. Mamman är nämligen djupt deprimerad och bara gråter. Inte konstigt att pappan övergav dem för flera år sedan, menade Eve.

Eves väninna som var på besök kommenterade till Eve att hennes mamma aldrig pratar med Eva, aldrig svarar henne. Mamman bara grottar ner sig i sitt eget elände. längre in i filmen får vi dock en förklaring till mammans depression.

Ju mer vi får följa familjen ser vi hur sjuka de är, var och en. Eve bär på sin hemliga skuld, hennes pappa kan inte vara trogen någon, farfadern vill bara dö och blir mer och mer dement för varje dag, familjeföretaget orsakar några arbetares död men lyckas med sina advokater slippa ansvar för olyckan. Den som har pengar har också makt och kan manipulera det mest. Det vet vi ju redan. Och där har vi också varför jag inte ger filmen samma höga betyg som The Guardians filmkritiker. Happy End är absolut en intressant film, en stark film, en helt godkänd film men för spretig och förhållningssättet i hur det skildras är för svalt.

Ja varenda en i familjen är rätt skadad och beter sig sjukt. Men varför? Eva och hennes mamma är de enda vi får någon form av förklaring till. Jag saknar någon slags engagemang i berättandet.

Men filmen har sina poänger och den både startar och slutar med mobiltelefonens inspelning i centrum, det säger något om vår tid. Haneke låter sociala medier berätta en del av historien, både med Eves Snapchat i filmens början som hennes pappas chatt på Facebook med sin hemliga älskarinna. Sättet Haneke väljer att låta kameran välja vinklar hjälper till att skapa en känsla av obehag.

Filmen är en parodi på den rikaste delen av västerlandets borgerskap, men det är svårt att skratta ändå. Det är så sorgligt samtidigt – och där någonstans tappar filmen den storhet som flera av Hanekes tidigare filmer haft.

Michael Haneke ses inte utan skäl av många som en av Europas mest framstående och nyskapande regissörer. Han har fått flera filmpriser genom årens lopp. Hans debutfilm Den sjunde kontinenten vann två priser 1989, bland annat i kategorin ”bästa användande av musik” vid filmfestivalen Flanders International Film Festival i Ghent, Belgien.

2001 fick hans film Pianisten, en filmatisering av Elfriede Jelineks roman Pianolärarinnan, pris för bästa film vid filmfestivalen i Cannes. Isabelle Huppert som är med i Happy End var Pianolärarinnans huvudrollsinnehavare och hon prisades i Cannes. 2005 vann Dolt Hot flertalet priser, och Michael Haneke tilldelades pris för bland annat bästa regissör i både Cannes, European Film Awards och Chlotrudis Awards. Dolt Hot vann även hela 21 priser vid filmfestivaler runt om i världen.
2009 tilldelades Haneke Guldpalmen för filmen Det vita bandet. Tre år senare fick han återigen Guldpalmen, denna gång för sin film Amour. Vid Oscarsgalan 2013 mottog han en Oscar för Bästa utländska film för Amour.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: En fantastisk kvinna

31 januari, 2018 by Rosemari Södergren

En fantastisk kvinna
Betyg 3
Svensk biopremiär 9 februari 2018
Regi Sebastián Leilo

Ett hyllat drama om fördomar mot den som bryter mot normen. Regissören Sebastián Leilos En fantastisk kvinna vann en Silverbjörn på Berlins filmfestival för bästa manus och har nominerats till bästa icke-engelskspråkiga film på både Golden Globe och Oscarsgalan, där den alltså konkurrerar med den svenska filmregissören Ruben Östlunds The Square. Daniela Vega i huvudrollen som Marina belönades dessutom med Bästa kvinnliga roll under Berlins Filmfestival 2017.

Filmen är stark men samtidigt är den sval och det är svårt att komma huvudkaraktären nära. Det är ett avstånd i hur dramat berättas som gör att det är svårt att riktigt känna sig in i filmen.

Handlingen kretsar kring Marina, som föddes som pojkens Daniel. Marina är en trans-kvinna i Santiago. Filmen är inspelad i Chile, Tyskland, USA och Spanien. Marina försörjer sig servitris men uppträder ibland som sångerska. Hen tar lektioner i sång och har drömmar och ambitioner om en karriär inom musiken.

Marina har ett förhållande med en betydligt äldre man, Orlando. Han uppvaktar Marina på hennes födelsedag och de sover tillsammans i hans lägenhet då han plötsligt blir yr och trillar omkull. Istället för att kalla på ambulans tar Marina ut honom i trappan, springer in i lägenheten för att hämta något medan Orlando som är snurrig och inte helt klar tar några steg mot trappan där han trillar ner och slår sig rejält. Marina kör honom till sjukhuset.

Redan där får jag en stark obehag-känsla och förstår inte varför Marina prompt måste köra honom till sjukhuset istället för att få dit en ambulans. Orlando dör på sjukhuset. Om Marina istället ringt efter ambulans kanske han hade klarat sig. Fast då hade det inte blivit en film, förstås.

Orlandos före detta fru, hans son, hans bror och andra släktingar accepterar inte Marina. Hen får inte komma på likvakan, inte på begravningen och blev tillsagd att så snabbt som möjligt flytta ut från Orlandos lägenhet. Konflikten trappas upp och Marina blir rejält illa behandlad.

Det är inte bara Orlandos släkt som har fördomar. Polisen är misstänksam mot Marina. Varför har Orlando färska blåmärken på kroppen och ett sår i huvudet?

Jag tror ingen kan se filmen och förbli oberörd. Samtidigt känner jag en distans till Marina. Det är svårt att riktigt förstå hens reaktioner. Om vi kommit närmare Marina tror jag filmen fått ännu högre betyg. Filmen har ett viktigt budskap. Fördomar måste bekämpas, varje individ måste ha rätt att få vara sig själv så länge individen inte skadar andra. Men budskapet måste också förpackas konstnärligt och dramaturgiskt på ett sätt som når in i oss. En fantastisk kvinna är absolut en bra film, men berättad för svalt och med för stor distans för att bli ett mästerligt drama som de bästa av Pedro Almadovar, den spanske filmregissören som ofta används som jämförelse.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, hbtq, Oscars, Recension, Scen, Transperson

Filmrecension: Euphoria – Stjärnspäckad huvudrollsduo i starkt systerdrama

31 januari, 2018 by Redaktionen

Euphoria
Betyg: 4
Svensk biopremiär: 2 februari
Regi: Lisa Langseth

Det är till en full salong jag kommer fyra minuter försent en tisdagsmorgon för att se Lisa Langseths nya film, Euphoria. ”Tassa in!”, viskar värdarna utanför dörren och jag nickar, trodde de att jag tänkte låta ut ett morgonvrål i just detta tillfälle? Jag hittar en ledig stol och konstaterar att ingen pressvisning jag varit på tidigare har varit så välbesökt, kanske är det den svenska filmskaparduon varav den ena är vår alldeles egna Oscarsvinnare som lockar. Jag kommer in precis i tid för att se Alicia Vikander, som konstnären Ines, komma gående med en resväska vid en flygplats. Hon möter sin syster Emilie (Eva Green) med en stel hälsning och de hoppar in i en taxi. ”Tack för att du tog dig tiden att komma!”, säger Emilie, och får en nick tillbaka.

De ska någonstans och Ines vet inte var. ”Det vackraste stället i hela världen”, försäkrar Emilie. Det märks genast att systrarna inte har setts på länge, och att det inte är ett naturligt möte. Emilie är glad och verkar försöka mjuka upp den tillbakadragna och kyliga Ines, och den senare verkar undra varför hon ens är där.

Och någonting är fel. Det märks från början, och när de äter på en restaurang spyr Emilie upp champagnen innan maten ens har kommit. På golvet mitt framför gästerna. De går tillbaka till hotellrummet och Ines undrar hur hon mår. Emilie försäkrar att allting kommer bli så bra, så fort de kommit iväg.

De kommer fram till sin destination. I den svarta Mercedesen bryts Ines täckning när hon talar med en gallerist i New York om vilken pressbild de ska använda. ”Nej, ta den andra, den där jag inte ler.” Emilie ser ut genom fönstret. De stannar i en tjock lövskog, i något som ser ut att vara i mitten av Europa. Schweiz eller Frankrike. De möts av folk i märkliga cardigans, väntande i skogsbrynet. En äldre kvinna (spelad av Charlotte Rampling) presenterar sig som Emilies ”ledsagare”. ”Ska vi in här?”, frågar Ines och ser på den tjocka skogen. ”Vi hjälper dig om du inte orkar gå”, säger ledsagaren till Emilie.

De kommer fram till ett hus. En stor trävilla med märkliga personer i trädgården. En kvinna sitter naken och befinner sig i någon sorts trans. Alla har varsin ”ledsagare”. Framför huset ligger en sjö. Kameran filmar nära på bädden av näckrosor. Spänning ligger i luften.

”Euphoria”, är en stark film, och Lisa Langseth jobbar som en inbiten nyttjare av isbergstekniken. Manuset är skrivet för att hinta tittaren och för att låta den använda sin fantasi, ingenting sägs i onödan och viktiga saker avslöjas inte från början. Filmen är uppbyggd på vackra bilder, spända scener och en relation mellan två systrar som har en böljande skepnad. Det är som att ett lakan är upphängt från en lina och att två vindar blåser från olika håll, vinden blåser från Emilies håll och Ines blåser tillbaka. Den ena drar sig undan, den andra följer efter – konfrontation följer och lakanet hänger för ett ögonblick stilla igen; men spänt, darrande och väntande på nästa stormby.

Åratal av undertryckta känslor till följd av ett trauma ligger mellan dem, den kyliga Ines vägrar sig låta bli sentimental och den hudlösa Emilie kan inte lägga band på sina känslor. Ines har alltid flytt iväg, blivit en känd konstnär medan Emilie har tagit hand om deras mor. Ines kom inte på begravningen. Emilie erbjuder henne deras mors ring, men Ines vill inte ta emot den. Filmen kommer, inte oväntat, att handla om systrarnas sätt att hitta tillbaka till varandra. Eller åtminstone möta varandra. Emilie försöker greppa Ines, men Ines drar sig undan. Emilies ledsagare ser på. De har inte lång tid på sig.

Euphoria är en film som berör, och det är imponerande och roligt att se att kvinnor står för både regi, manus, båda huvudrollerna och den största birollen i filmen. Och att det inte är några små namn som står för dem. Detta är även första gången Alicia Vikander arbetar som producent, med sitt nya bolag Vikarious Productions. Euphoria är också mycket vacker, miljöerna är vackra, dialogen är vacker och kameravinklarna klara som kristall. Spänningen är en utdragen bågsträng, outtalade ord hovrar i luften och klockan tickar mot tragedi och förhoppningsvis katharsis. Det är emellertid tveksamt att filmen kommer att gå hem hos den breda publiken, det är en konstnärlig film som troligen reserveras för mer tålamodsrika invigda.

En sak jag tänkte på var dock att filmens titel inte motsvarar innehållet, åtminstone inte för mig. Filmen är fylld av mycket, men inte starka lyckorus. Kanske skulle ”Finding Nostalgia” varit en bättre titel.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 52
  • Sida 53
  • Sida 54
  • Sida 55
  • Sida 56
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in