Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Strand

Japandroids på Strand

by

Japandroids, Hornstull Strand
29 september 2012
Betyg: 3

Senast Japandroids, den adrenalinkickande garagerock-duon från Vancouver, spelade i Sverige var 2010. Sedan dess har de hunnit ge ut ett av såväl kritiker som av fansen hyllat andra album i form av Celebration Rock tidigare i våras. Precis som titeln avslöjar så är skivan en ren hyllning till rock’n’rollen som livsstil, något som säkerligen varit med och vridit upp förväntningarna på bandets liveframträdanden. Men det som på skiva präglas av energi i överflöd fungerar bara sådär när det presenteras inför ett lite mer än halvfullt Strand.

Kanske beror det på att varje låt är ett konstant klimax – de köttiga gitarriffen möter de forcerande trummorna och skapar en tumult av svett och knytnävar i luften – men i längden finns det varken utrymme för nyanser eller variation. Younger Us, som Brian King berättar är bandets äldsta nya låt, spelas som tredje låt. Han sjunger ”remember saying things like ’we’ll sleep when we’re dead’ / and thinking this feeling was never gonna end”. Fullt så storslagna känslor inges knappast, men Japandroids ambitiösa energiurladdning lyckas ändå smitta av sig till publiken. Under The House That Heaven Built såklart – men energin eskalerar speciellt fram emot slutet av den timmeslånga spelningen.

Foto: Jonatan Södergren

Gallows på Strand

by

Gallows, Hornstull Strand
27 september 2012
Betyg: 4

2006 var året Gallows gav ut sin debutskiva Orchestra of Wolves. En skiva som kallats för det bästa som hänt hardcorepunken sedan Refused gav ut The Shape of Punk to Come nästan ett decennium tidigare. Sedan 2006 har Gallows bland annat hunnit få ett miljonkontrakt rivet av Warner Music. Ifjol tvingades de byta sångare och valet föll på den forne Alexisonfire-medlemmen Wade MacNeil. Sådana vitala förändringar skulle kunna få vilket annat band som helst på fall men Gallows vände framgångsrikt blad och gav tidigare under hösten på egna etiketten Venn Records ut sitt tredje, självbetitlade och – kanske – hittills bästa album. Nu var det dags för Watfords hårdaste hardcorepunkare att inta Hornstull Strand och klubben What We Do Is Secret.

Gallows inleder med Misery innan fokus förflyttas till Everyone Loves You (When You’re Dead) och många, många andra nya låtar. Men även de allra äldsta låtarna – exempelvis In the Belly of a Shark – känns uppgraderade. Med den nya frontmannen Wade MacNeil, vars stora överkropp är närmast helt täckt av tatueringar, låter det lite grövre. Hans röst smälter liksom in i musiken och får de millisekunder långa ljudvågorna att låta som mer enhetliga attacker. Han häcklar publiken. Han uppmannar till mosh pits. Att den i särklass mest förekommande textraden är ”fucking kill yourself” säger en hel del om musiken. Om de progressiva gitarrmönstren tar oss till apokalypsens rand så får MacNeil med sin blotta närvaro hela helvetet att braka loss. Under den hårda utsidan gömmer sig även någonting charmigt och sympatiskt som till exempel kryper fram när han frågar publiken efter extra sovplatser till bandet som inte har någonstans att bo. Eller när de i sista extranumret tillåter hela publiken att komma upp på scenen. Det är en urladdning men bäst av allt är att de känns som att Gallows verkligen menar allt de gör. 2012 var året Gallows körde över Strand när de gav en av årets bästa punkspelningar.

A Place to Bury Strangers på Strand

by

A Place to Bury Strangers, Strand
Betyg: 4

A Place to Bury Strangers går på knock out. Den amerikanska trion översköljde ett svettigt Hornstull Strand med kompromisslös och rå energi. Musikaliskt kan vi ägna oss åt att dra referenser till en rad genrer, såväl shoegaze som post punk ligger nära till hands, som på ett finurligt vis kryddas med både psykedeliska och aggressiva aspekter.

Ofta är det mer oväsen än melodier och det kan säkert diskuteras om huruvida ljudvolymen är för hög eller inte – till och med Kevin Shields hade nog övervägt att använda öronproppar vid en del tillfällen. Jag kan tänka mig att de låtit sig influeras av The Jesus and Mary Chains tidigaste spelningar. Vid en punkt då Oliver Ackermann slänger sin Fender Jaguar på golvet och det börjar tjuta i hela lokalen känner jag kicken av adrenalin som hjärnan börjar utsöndra. Just där och då är A Place to Bury Strangers det enda bandet på hela planeten. Den typen av förbindelse mellan band och publik är tyvärr inte alltför vanligt förekommande i en värld där band ofta försöker vara sin publik till lags snarare än att följa sina egna ambitioner.

Ända sedan debuten för fem år sedan har de varit nästintill fatalistiskt trogna det sound som de på sin senaste EP Onwards to the Wall tar ett steg längre. Senare i år släpper de högljudda visionärerna sin tredje fullängdare.

Kulturbloggen möter Charli XCX

by

Det brittiska stjärnskottet Charli XCX är bara nitton år men de rätta orden har redan börjat snurra runt på de rätta musikbloggarna. I november släpper hon sitt ännu obetitlade debutalbum som delvis är inspelad i Patrik Bergers (som tidigare producerat Robyn) hemmastudio i Stockholm. Så här lät det när Kulturbloggen mötte upp henne inför hennes spelning på Hornstull Strand.

Hittills har du släppt de två singlarna Nuclear Seasons och Stay Away, vilket blir ditt nästa drag?

De var bara små indie-singlar, den första riktiga singeln från min skiva heter You’re the One och ges ut i juli och i juni ger jag ut en EP i USA via skivbolaget IAMSOUND.

Har du någon titel till skivan ännu?

Jag är verkligen dålig på att döpa saker. När jag var yngre hade jag två guldfiskar som jag bytte namn på varje vecka. Jag har kommit på massa titelidéer men jag har fortfarande inte bestämt mig för vad skivan ska heta.

Hur var det att lämna London för att spela in i Los Angeles?

En del spelades in i Los Angeles och en del spelades in här i Stockholm, de flesta låtarna tog sin början hemma i min sängkammare i London. Blandningen av platser passade verkligen mitt sätt att skriva och Los Angeles speglar min musik på ett bra sätt. Under den skinande ytan finns det mörka subkulturer som reflekteras i min musik.

Du har varit förband åt Sleigh Bells och uppträtt på SXSW, vad har det betytt för din karriär?

Sleigh Bells är ett av mina favoritband. Jag älskade deras senaste skiva och Alexis är en stor inspiration för mig. Starka kvinnliga sångerskor är viktiga i en tid som denna. SXSW var som världens ände i galenskap. Det var ofattbart många musiker och olika typer av människor i en och samma stad. Jag spelade på Pitchfork-scenen med Fiona Apple och Grimes. Grimes är en intressant artist som jag fått chansen att spela med rätt ofta på sistone. Dessutom var det i en kyrka så atmosfären var fantastisk.

När började du med musik och när bestämde du dig för att satsa på det professionellt?

Jag började skriva låtar när jag var sju men när jag var fjorton började jag lägga upp demos på MySpace. En vän till mig som arrangerade olagliga ravefester i London bad mig uppträda på en av hans fester och det var så det började. Det var inget val, bara något som hände. Jag kastades in i en konstig, utflippad undergroundscen när jag var fjorton och det är något som influerat mig en hel del. Folk sprang omkring halvnakna och spydde och målade på varandra.

Var hittar du inspiration till att skriva musik?

Jag inspireras av massa olika saker. Musikaliskt från Björk och Kate Bush men mina texter är framför allt fyllda av visuella referenser till fotografer som David LaChapelle som skapar mystiska världar. När jag ser hans bilder vill jag föra över det till musik. Tonårskultfilmer såsom Jawbreaker och Virgin Suicides har också varit inspirerande. Jag vill göra en synestetisk, visuell skiva. Om man tänker i färger är min skiva guld, rosa och svart. Jag är även inspirerad av Tumblr och hur post-MTV-generationen sprider sina saker på nätet.

Varför just guld, rosa och svart. Vad representerar de färgerna?

De representerar egentligen inte någon särskilt sinnesstämning men sättet syntharna låter ger upphov till magiska gyllene övertoner. Glitter faller från himlen och exploderar över solnedgången men medan glittret faller ner förvandlas det till en oljestorm av mörker och där oljan träffar marken börjar rosa rosor växa. Jag skulle vilja göra hela min skiva till en enda lång musikvideo fylld av hyperrealistiska syner och och magiska bilder.

Vilka är de viktigaste elementen i din musik?

För mig är texterna viktiga. Det känns som att jag har någonting att säga. En historia att berätta. Jag vill förändra hur popmusik uppfattas. Jag vill göra popmusik riktigt igen. Det ska inte bara handla om att gå och dansa på någon klubb, det måste vara mer poetiskt än så och jag tror att det är en ström av artister som håller på att göra det för tillfället. Kanske beror det på att jag är sångerska men hur rösten framställs genom djup och lager är också viktigt. Basgångarna är också viktiga, de måste gå rakt in i hjärtat vilket Robyns With Every Heartbeat är ett bra exempel på.

Hur skulle du beskriva din musik för någon som inte hört dig ännu?

Det är någonstans mittemellan häxhouse och rak pop. Energin från 90-talets girl power blandat med det med det vackra hos Kate Bush och sedan en popprägel, i stil med Gwen Stefani, på det.

Till sist, kan du lista dina fem favoritlåtar?

Björk – Like Someone in Love
Kate Bush – The Sensual World
Grace Jones – Nightclubbing
Siouxsie and the Banshees – Hong Kong Garden
Miley Cyrus – Party in the USA

Foto: Emma Andersson

Charli XCX på Strand

by

Charli XCX, Strand
Betyg: 3+

Lykke Li och Zola Jesus har fått en arvtagerska som, åtminstone till ytan, vågar föra in lite lättsammare element i sin mörka pop. Det brittiska stjärnskottet Charli XCX är bara nitton år gammal men visar att hon redan är ett namn att räkna med.

Hittills har hon bara släppt de två indie-singlarna Nuclear Seasons och Stay Away så när hon på påskafton intar Hornstull Strand i Stockholm är det av förståeliga skäl inte riktigt så fullt som det borde vara. Bitvis faller hon på att ljudbilden ännu inte riktigt gör henne rättvisa men jag tänker mig att hon lagom till festivalsommaren med all sannolikhet kommer tillhöra det hetaste stoffet på musikhimlen.

Inledningen med kommande singeln You’re the One är lovande och hon premiärspelar även en ny låt som verkar gå under titeln Lock You Up. För ett ögonblick i Nuclear Seasons tangerar hon världsrekordet för hur bra den här typen av elektroniska popmusik kan vara. Den bristande ljussättningen bidrar säkert till att helhetsintrycket blir aningen sparsmakat och konsertens längd på cirka trettio minuter gör att det känns mer som showcase än konsert men den nittonåriga sångerskan gör det bästa av situationen och hennes exalterade rörelsemönster sprider sig snabbt i lokalen. Så håll utkik, jag misstänker att Charli XCX har någonting stort på gång.

Följande låtar spelades:

You’re the One
Feel My Pain
How Can I
Stay Away
Lock You Up
Nuclear Seasons
End of the World
Mess

Foto: Emma Andersson