Stockholms stadsteater

En kvinnlig Don Juan i Hasse och Tage-musikalen Donna Juanita på Stockholms stadsteater

15 september, 2016 by Redaktionen

Att angöra en brygga, Släpp fångarna loss, En bedårande sommarvals, Ska vi byta grejer med varann? Det är några av de Hasse och Tage-örhängen som finns med i den nyskrivna musikalen Donna Juanita. Här får vi möta Anita från Kramfors som blir manslukerskan Donna Juanita när hon ger sig ut på ett erövringståg genom Sverige. Berättelsen startar i 60-talets Kramfors och tar oss med till Vällingby via Tomelilla.

Ett pressmeddelande berättar:
I rollen som den unga Anita ser vi Gina Dirawi, och som den äldre, Claire Wikholm. I övriga roller Robin Keller, Kajsa Reingardt, Ole Forsberg, Fredrik Lycke, Kalle Westerdahl, Ann-Sofie Rase, Sven Ahlström, Maja Rung, Matilda Ragnerstam, Stran Cetin, Tove Edfeldt och Kristofer Kamiyasu. På scen även en femmannaorkester under ledning av Carl Bagge. Regi Johanna Garpe. Kostym av Kersti Vitali Rudolfsson. Urpremiär 30 september på Stora scenen.

Kramfors på 1960-talet. Unga Anita provar mammas gamla brudklänning och får panik. Aldrig ska hon låta sig fångas i ett sådant plagg! Världen är till för att erövras. Varför inte börja med brevbäraren? Och varför inte döpa om sig till något vildare; Donna Juanita!

Donna Juanita är en nyskriven musikal av Erik Norberg och Johanna Garpe som tar sitt avstamp i Hasse Alfredssons och Tage Danielssons frigjorda Donna Juanita ur revyn Spader, Madame! Hon som var syster till Don Juan. Här blir det en musikalisk roadmovie genom Sverige ut i världen från 1960-talets Kramfors via Tomelilla till Vällingby år 2016.

I centrum för berättelsen står Anita, en kvinnlig Don Juan, som vill ta för sig av livet på samma självklara sätt som hennes bror Dan. Hon är lika pilsk som honom men samhället håller henne tillbaka. Berättelsen tar sin början idag när Anita är i 70-årsåldern och upptäcker att hennes bror ska ge ut sina memoarer om alla han har erövrat. Men det är inte hans historia utan hennes egen som han tänkt stjäla.

Varför en Hasse och Tage-musikal idag, år 2016?
– 1977 skriver Hasse å Tage en sång om en normbrytande, feministisk hjältinna, Donna Juanita, som har sex med allt och alla och kräver att få leva sitt liv precis som hon vill – det är svårt att inte bli intresserad… Idag är deras låt-texter fortfarande underfundiga, djupt mänskliga, komiska, knasiga, politiska och poetiska – en slags huskur mot trötthet och uppgivenhet, säger Johanna Garpe som skrivit manus tillsammans med Erik Norberg och även regisserar.

Musikalen innehåller 28 låtar ur Hasse och Tages låtskatt. Och många karaktärer som vi känner igen från Hasse och Tages revyer. Gina Dirawi gör sin debut på teaterscenen som den frigjorda Anita/Donna Juanita. Den äldre Donna Juanita gestaltas av Claire Wikholm.

– Jag har ingen direkt relation till Hasse och Tage men jag gillar verkligen deras humor – de vill lyfta viktiga samhällsfrågor men med glimten i ögat. Och så har jag har alltid uppskattat Monica Zetterlund och hennes sätt att sjunga så jag är väldigt glad över att få sjunga låtar som Monica Zetterlund en gång sjöng, säger Gina Dirawi.

– Hasse och Tage är det bästa av allt som är svenskt. Och jag minns Spader, Madame och hur mycket jag avundades karaktären Donna Juanita. Hon var så stark och härlig. Det var inte jag. Nu, vid 72 års ålder, inser jag att jag borde ha satsat på henne som förebild. Vilken jävla härlig kärring jag får spela, säger Claire Wikholm.

– Jag kan verkligen känna igen mig i Donna Juanita. Vi båda väldigt raka, modiga, överärliga och buffliga. Och vågar göra saker på vårt eget sätt och stå för vad vi tycker. Men Donna Juanita är mer extrem. Hon förför precis alla hon träffar, vilket jag kanske inte gör haha, säger Gina Dirawi.

– För Anita är Kramfors och den lilla kärnfamiljen för litet – hon vill göra hela världen till sin familj. Det kan jag också känna igen mig i. Hon vill göra det hon själv vill, inte det andra tycker att hon ska göra. Jag tycker det är häftigt och stort att det görs en musikal där en sån kvinnlig karaktär får vara huvudperson, även om det är sorgligt att det fortfarande 2016 känns som en stor grej, säger Gina Dirawi.

– Jag är oerhört glad över att vara här på Kulturhuset Stadsteatern och arbeta med alla dessa skådespelarproffs. Jag har arbetat hårt för detta, säger Gina Dirawi.

För Claire Wikholm väcker arbetet med föreställningen många minnen till liv från hennes eget 60-tal.

– Min bästa kompis Grynet Molvig lät mig få träffa Hasse & Tage. Jag minns särskilt en natt med Hasse och kompisar – det vi gjorde var att läsa telefonkatalogen och det var jätteroligt. Jag skrattade så mycket att jag hade kramp i magmusklerna och hade svårt att gå hela nästa dag. Sen minns jag när jag och Gösta Ekman gick med i demonstrationståg mot Vietnamkriget. ”All makt åt folket” gjorde han om till ”Halmhatt åt Folke”. Vi var vänster men vi hade humor, säger Claire Wikholm.

Claire Wikholm tillhör en av våra mest folkkära skådespelare och har gjort en lång rad roller på film och tv som i Hotell Kantarell, Vi hade i alla fall tur med vädret, Björnbröder, Lilla Jönssonligan och cornflakeskuppen, Pensionat Oskar, Cheek to Cheek, Irma och Gerd och i adventskalendern Broster, Broster! Claire har tillhört Kulturhuset Stadsteaterns fasta ensemble sen 1971 och har gjort närmare 60 olika roller här sen starten.

Gina Dirawis karriär började med bloggen Ana Gina, där hon ville driva med fördomar och stereotyper med humorn som verktyg. Ginas stora genombrott kom i och med hennes medverkan i Melodifestivalen. Hon har även lett Grammisgalan, Musikhjälpen och Hungerhjälpen. Gina känns också igen från radio, bland annat i Hallå P3. Hon har mottagit flera priser för sitt arbete, däribland Kristallen för Årets kvinnliga programledare, årets Tv-stjärna på QX-galan och Expressens pris för Bästa webb-Tv.

Johanna Garpe är en av våra främsta musikteaterregissörer, verksam på de största av landets teater- och operascener. Karl Gerhard – en revy 2014 (med Rikard Wolff i titelrollen) på Kulturhuset Stadsteatern, Tamerlano (Timur Lenk) 2010 på Internationale Händel Festspiele i Tyskland, samt Don Giovanni 2010 på Drottningholmsteatern, Karmelitsystrarna 2011 på Kungliga operan, Benjamin Brittens opera Peter Grimes 2013 på Kungliga Operan är några av hennes mest uppmärksammade uppsättningar. Johanna Garpe är även professor, 2008 innehade hon en professur i musikdramatisk gestaltning på Operahögskolan i Stockholm och 2014 tillträdde hon en professur i ”Vokala och kroppsliga praktiker” på Stockholms konstnärliga högskola. 2004–2008 var hon Sveriges kulturråd i London.

Donna juanita – En musikal med 28 låtar ur Hasse och Tages låtskatt
Urpremiär 30 september på Stora scenen

Sångtexter Hans Alfredson och Tage Danielsson
Av Erik Norberg och Johanna Garpe
Regi Johanna Garpe
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Kersti Vitali Rudolfsson
Ljus Erik Berglund
Mask Katrin Wahlberg
Koreograf Roger Lybeck
Kapellmästare Carl Bagge
Musik av bl a Franz Schubert, Gunnar Svensson, Hoagy Carmichael

I rollerna
Anita/Juanita som ung Gina Dirawi
Anita 22,24,25/11 Maja Rung
Juanita den äldre Claire Wikholm
Maria/hemtjänstpersonal Matilda Ragnerstam
Dan/Anitas bror Robin Keller
Mamma Kajsa Reingardt
Pappa Ole Forsberg
Janne Lindeman/brevbäraren Fredrik Lycke
Robert Lind/tunnelbaneförare Kalle Westerdahl
Lena Lind/tunnelbaneförare Ann-Sofie Rase
Fader Pius Sven Ahlström
Charlotte/student Maja Rung
Charlotta/student Stran Cetin
Charlotte/student 22,24, 25/11 Tove Edfeldt
TV-programledare Kristofer Kamiyasu

Musiker Carl Bagge, Per Ekdahl, Per ”Texas” Johansson, Nils Jansson, Joe Williamson

Foto: Carl Bengtsson/Skarp Agent

En tävling – vem orkar dansa till slutet? Premiär för Maratondansen 25 augusti på Stockholms stadsteater

11 augusti, 2016 by Redaktionen

Maratondansen – höstens stora satsning på genreöverskridande scenkonst – har premiär på Stora scenen 25 augusti. I Maratondansen tävlar de medverkande om att vinna förstapriset: en fast anställning. Och det är publiken som är jury. Vår danschef Kenneth Kvarnström debuterar som teaterregissör och flera av våra mest erfarna skådespelare debuterar som dansare, bland andra Philip Zandén, Gunilla Röör, Kajsa Ernst och Katarina Ewerlöf. Kostym av Camilla Thulin.

Ett pressmeddelande berättar:
Det är dags för mästerskapen i maratondans. Till den glittrande showen kommer deltagarna, i hopp om att stå ensamma kvar som segrare på dansgolvet. Det gäller att orka dansa längst. Och mer än så, det gäller att synas. Att få sin stund i rampljuset.

– Det här är en kreativ krock mellan olika konstnärskap, att det är just vår danschef Kenneth Kvarnström som gör detta pionjärprojekt var en förutsättning. Han har en stark konstnärlig vision. Och den erfarenhet som krävs för att leda denna maffiga ensemble, som består av några av våra mest älskade och erfarna skådespelare, till nya höjder och konstnärliga uttryck, säger Anna Takanen, teater- och scenkonstchef.

Maratondansen, efter Horace McCoys roman, är en pjäs om drömmar och rivalitet, men också en berättelse om livet. Showen måste fortsätta, fastän kroppen strejkar och fötterna värker. Vår danschef, Kenneth Kvarnström debuterar här som regissör med en erfaren ensemble som ställer frågan på sin spets: vem orkar dansa till slutet?

– Det är med en viss skräckblandad förtjusning som jag har gått in i detta projekt. Det är spännande att arbeta med så erfarna skådespelare. Vad händer när etablerade skådespelare möter dansens uttryck och när själva föreställningen blir en tävling i att orka dansa längst? säger Kenneth Kvarnström, danschef.

I föreställningen kommer ensemblen att tävla mot varandra i en rad olika dansstilar som finsk tango, charleston och bollywood. Vem som är bäst avgör publiken som röstar med sina programblad.
Kenneth Kvarnström har sedan genombrottet 1990 satt upp ett fyrtiotal dansverk och sceniska produktioner. Han har varit konstnärsprofessor i Finland och chef för Dansens Hus i Stockholm. Kenneth Kvarnström räknas till en av Europas främsta koreografer inom samtida dans. Tidigare i år tilldelades han Per Gannevik-stipendiet. Kenneth Kvarnström har sedan han 2013 tillträdde som danschef på Kulturhuset Stadsteatern satt upp flera kritikerrosade dansföreställningar, bland annat TAPE, den första akten av den hyllade föreställningen DOUBLEtake, som 2015 turnerade i USA och spelade på prestigefyllda BAM, Brooklyn Academy of Music, i New York.

MARATONDANSEN
EFTER EN ROMAN AV HORACE MCCOY
Premiär 25 augusti på Stora scenen

Regi, koreografi & scenografi Kenneth Kvarnström
Kostym Camilla Thulin
Ljus Patrik Bogårdh
Mask Susanne von Platen
Dramaturg Lucas Svensson
Biträdande regissör Mia Winge

Medverkande: Mina Azarian, Ulf Eklund, Kajsa Ernst, Katarina Ewerlöf, Françoise Fournier, Robert Fux, Anders Johannisson, Jan Mybrand, Odile Nunes, Gunilla Röör, Per Sandberg, Eva Stenson och Philip Zandén

Vad händer när skådespelare från storstaden skickas ut för att vandra i naturen? – urpremiär på Stockholms stadsteater

4 augusti, 2016 by Redaktionen

En humoristisk vandringspjäs är höstens första urpremiär på Kulturhuset Stadsteatern, berättar ett pressmeddealnde:

Vad händer när en grupp skådespelare från storstaden skickas ut för att vandra i naturen? Vad upplever de när tystnaden sänker sig och kartan är det enda sällskapet? Vandring är utgångspunkten i Den långa marschen – Gunilla Heilborns debut som regissör på Kulturhuset Stadsteatern. En dokumentär föreställning med Alma Pöysti, Kirsti Stubø, Kristiina Viiala, Andreas Kundler, Jessica Liedberg, Daniel Nyström och Emil Almén. Urpremiär 19 augusti på Lilla scenen.

– Jag ville få ut skådespelarna ur huset och göra någonting utifrån deras upplevelser i stället för att ge dem ett färdigt manus. Att vandra är enkelt, men det skapar samtidigt tid och rum för att tänka, säger regissören Gunilla Heilborn.

Koreografen och filmskaparen Gunilla Heilborn har hyllats för sina unika föreställningar, spetsade med humor. Bland hennes tidigare koreografiska verk märks bland andra Potatislandet, This is not a love story och Femårsplanen. Hennes senaste föreställning, The Knowledge, handlade om kunskap, hjärnan och att navigera. Gunilla Heilborn har flera gånger Guldbaggenominerats för sina kortfilmer och vann 2007 med filmen Hur man gör.

Arbetet med Den långa marschen inleddes med flera veckor av vandring, på kortare och längre sträckor, i grupp och ensam. De medverkande skådespelarna skickades ut ur repsalen med kartor och förslag på vandringssträckor. De fick bland annat i uppgift att utforska det bästa tempot att gå i om man vill tänka eller undvika att tänka.

– Det finns något präktigt över att vara ute och gå i naturen, men vi tar ner det till en mer mänsklig nivå. Någon är hungrig, någon annan har gått vilse och en tredje funderar över vilka vandringskängor som är bäst. Hela upplevelsen blev lite som ett scoutläger, säger Gunilla Heilborn.
Skådespelarnas upplevelser ligger till grund för föreställningen. Med humor, musik och koreografi är det en betraktelse över vår mest grundläggande rörelse: att gå.
– Alla har varit otroligt generösa med sina tankar och erfarenheter. Det ger en dokumentär känsla som vi hoppas kunna förmedla på scenen, säger Gunilla Heilborn.

Den långa marschen
AV GUNILLA HEILBORN

Premiär 19 augusti på Lilla scenen

Av och regi: Gunilla Heilborn
Musik: Hans Appelqvist
Scenografi och kostym: Katarina Wiklund och Susanna Wiklund
Ljus: Minna Tiikainen
Mask: Maria Lindstedt
Medverkande och text:
Alma Pöysti
Kirsti Stubø
Kristiina Viiala
Andreas Kundler
Jessica Liedberg
Daniel Nyström
Emil Almén

Fröken Rosita – håll tummarna för att det blir nypremiär

10 juni, 2016 by Rosemari Södergren

Fröken Rosita
Av Federico Garcia Lorca
Översättning Lars Bjurman
Regi Thommy Berggren
Scenografi Anna Asp
Kostym Lotta Petersson
Föreställning som recenseras: 9 juni 2016

Federico Garcia Lorcas drama Fröken Rosita är ett poetiskt drama som är både tragedi och delvis en komedi. När detta skrivs är det tyvärr bara en föreställning kvar. Vi får hålla tummarna på att Stockholms stadsteater lyckas få ihop ensemblen till en nypremiär så småningom. Föreställningen har absolut sevärd och har skickliga skådespelare som Anita Ekström, Gunilla Nyroos, Ingvar Hirdwall och Sten Ljunggren i rollistan.

Som alltid när det handlar om ett drama av Garcia Lorca är det poetiskt och suggestivt. Scenografin målar upp den typiska atmosfären från Granada och Alhambra i Spanien under 1900-talets början: vita väggar, blodröda rosor och färgsprakande unga kvinnor som vandrar längs stadens stora gata. Handlingen utspelar sig i flamencons hemstad och det har scenografin fångat in starkt. Det är starka färger och det är starka känslor.

Premiär på Kulturhuset/ Stadsteatern, Klarascenen den 22 april 2016 Regi: Tommy Berggren Scenografi: Anna Asp — Premiär på Kulturhuset/ Stadsteatern, Klarascenen den 22 april 2016
Regi: Tommy Berggren
Scenografi: Anna Asp

Dramat har många många bottnar och kan tolkas på flera sätt. Den yttre handlingen kretsar kring den unga kvinnan Rosita som i dramats början är tonåring och vacker och strålande. Hon är föräldralös och växer upp hos sin faster och farbror som älskar henne mest av allt i hela världen. Rosita är lycklig och vandrar arm i arm med sina väninnor som är lite vänskapligt avundsjuka på hennes lycka. Hon är vacker, klädd i lysande rosa långklänning enligt tidens mode och hon är förlovad med sin kusin som hon är så förälskad i.

Hennes farbror odlar rosor – en av arterna blommar endast en dag. På morgonen är den rosa, mitt på dagens blodröd och på kvällen strax innan den vissnar är blombladen vita. Vi förstår redan tidigt i dramat att rosen är en metafor för Rosita. Hon är klädd i rosa som sprudlande ung kvinna. När hennes fästman överger henne för han måste till sina föräldrar i Argentina lovar de varandra att de ska vänta på varandra, han ska komma tillbaka för att gifta sig med henne. Femton år går och Rosita är fortfarande ogift och nu är hon klädd i rött. När ytterligare tid gått och hon är en femtioårig ensamstående kvinna bär hon vitt. Rosens öde är hennes öde. Det är sorgligt och det är skrämmande hur inlåsta kvinnor var i det spanska samhället denna tid då fascismen växte och snart tog över, ledd av Franco.

Dramat kan ses som ett politiskt feministiskt spel, som visar kvinnoförtrycket: hur föraktad Rosita blir av omgivningen för att hon aldrig blir gift, hur en kvinna inte har något värde utan en man vid sin sida. Federico Garcia Lorca är en spansk Ibsen, på sätt och vis. Dramat har flera andra aspekter också. Det skildrar våra livslögner, både när vi lurar oss själva för att överleva men också hur omgivningen håller upp lögner och illusioner för att orka. Fastern som försöker intala sig att Rosita ändå ska kunna hitta någon att gifta sig med, Rosita som egentligen hela tiden vet att kusinen inte kommer att återvända.

Jag kunde bli rätt irriterad på Rosita, att hon gräver ned sig i sin saknad av kusinen och sin stora kärlek, att hon inte tar tag i sitt liv och lever vidare. Men jag förstår också den förlamning som saknad och sorg kan orsaka. Jag har själv en stor sorg efter min yngste son som dog som 21-åring – och jag skulle aldrig kunna adoptera något barn som skulle kunna ersätta honom. På samma sätt vägrar Rosita att låta något ersätta hennes stora kärlek. Ett annat sätt att se hennes roll är som en symbol för författaren själv. Federico Garcia Lorca var homosexuell och det var nog i stort sett omöjligt för honom att få leva ut sin kärlek.

Det är en föreställning med duktiga skådespelare och speciellt tycker jag att Anita Ekström i rollen som fastern bär en stor del av föreställningens styrka. Det är en vacker föreställning, sorglig men ändå finns visst hopp. Kanske lyckas Rosita att åldras utan att bli bitter. Kanske.

Att förena komedi med tragedi kräver regisäkerhet. Lars Ring i SVD menade i sin rapport från premiären att Thommy Berggren nästan lyckades:
Lorcas pjäs ”Fröken Rosita”, om hur en kvinna försakas av den hon älskar, vill vara tragedi och komedi på en gång. Thommy Berggren lyckas nästan hitta dit.

Du ska veta ditt värde – en intellektuell utmaning, en filosofisk djupdykning

8 maj, 2016 by Lotta Altner

Du ska veta ditt värde
Av Joakim Sten
Regi Carolina Frände
Scenografi och kostym Sven Haraldsson
Ljus Karl Svensson
Mask Patricia Svajger
Föreställning på Stockholms Stadsteater, Lilla scen, 7 maj 2016

Om du vill gå på teatern en kväll för att ha det lättsamt, fridfullt, avslappnande och behagligt, ska du inte se den här föreställningen. Men om du däremot vill se en intellektuell utmaning, ha en filosofisk djupdykning i dig själv eller känna motsträvig tragedi med komiska inslag, så har du inte kommit till fel föreställning.
Inledningsvis kan jag inte rå för att le åt den härliga 50-tals inredningen som är gjord i pressat trä, men med de rätta formerna från sitt årtionde. Trots sitt ”träiga” och enfärgade intryck har tydliga gränser gjorts för ut- och ingång på ett klassiskt snyggt vis. Fyrkantigheten gör det logiskt retoriska i uppsättningen mer naturligt när den ger en självklar plattform som säger allt om dess innehåll.

Huvudrollsinnehavaren (Ayn) i föreställningen kallar i första scenen hem sitt filosofiska team (Fria kollektivet) till ännu en diskussionsgrupp. Personerna i samhörigheten har en gemensam uppgift och det är att bekräftar henne och lyssnar på hennes författarskap i ”förnuftets kultur”. Känslan man får är att dessa intellektuella män och kvinnor antingen är rädda för henne, eller så har hon hjärntvättat dem men enstaka fraser som de upprepar som vältränade schimpanser i bur. Det är enbart den fria marknadens ideal som skapar det riktiga livet och ingen människa kan bli riktigt fri förrän hen har insett att man måste vara en sann egoist i en kapitalistisk värld. Genom att vara en rationell kapitalist kan de som ska överleva uppnå sin fulla potential. Med den egoism som Ayn visar frågar man sig om det över huvud taget finns utrymme för någon annan att kunna tänka på sig själv det minsta?
Det är oerhört lätt att tycka mycket illa om rollkaraktären Ayn.

Hon är just så narcissistisk, självupptagen och cynisk som en författare med ett sådant manifest behöver vara. När hon får verbalt motstånd så bryter hon också ner sin motpart med att finna dess ömmaste punkter och konstaterar öppet inför alla i förhånande ton, ”du är värdelös”. Ann Petrén gör en utomordentlig tolkning av författarinnan och enbart vid några tillfällen stöter man på lätt obalans mellan hennes kroppsspråk och hennes fantastiska retorik.

Jag lider med Ayns man (Frank) som gång på gång blir satt i skymundan. Han blir hunsad och förminskad. Det känns som om han redan förr försökt ta strid om vad människans frihet också innebär för honom. Naturligtvis har hustrun pratat omkull honom och skapat sin egen bubbla av moralism som i långa loppet ger henne alla fördelar. När han bryter igenom och visar sina svagheter anser hon att det är hans eget fel som inte varit tillräckligt egoistisk och tänkt på vad han behöver. Jag satt länge och väntade och hoppades på att Frank (Per Sandberg) skulle läxa upp Ayn. Spänningen växte långsamt och uppbyggande och när hon fick höra hans sanning hade jag nästan velat dunka skådespelaren i ryggen och viskat ” bra jobbat – pang på henne!”

Det är inte förrän Ayn får problem med sin älskare Nataniel (Henrik Norlén) som människans sanna natur verkligen visar sig från sin rätt sida. För vad är det som händer när två människors egoism inte drar åt samma håll. Hon skriker åt honom att han är ”hämmad” och frågar sig varför han inte kan leverera den älgskog som hon vill ha. Han kan inte, men hon vill ha. Hon knäcker inte honom helt, för sin egen skull, men ger sig på hans manlighet. Men så länge hon tror att han älskar henne är allt ändå förlåtet. När han sedan bedrar henne med en yngre och vackrare kvinna, då blir det annat ljud i skällan. En brädad kvinna tänker inte förnuftigt och är inte rationell på något vis. Det är då Ayns magkänsla och känsloliv blir blottat. Hon ser inte att egoism och kärlek kanske inte direkt är ett par som går hand i hand. Att givande och tagande måste leva i någon form av ömsesidig generositet.

Slutscenen rensar allt runtomkring författarinnan. Egoismen för inte direkt människor samman. I mörker får hon stå ensam. Allt annat verkar brinner upp. Även om det är vansinnigt att totalt satsa på egoismen som ett medel för personlig frihet, så finns det många poänger. Faktum är att vi födds in i världen själva, vi dör själva och det är enbart var och en som kan ta ansvar för riktlinjerna i det liv vi vill leva. I slutet spelar det inte heller någon roll vad människor egentligen tänker om oss heller. Det är bara vad du känner för dig själv som är viktigt.

Min morfar sa alltid ” Man vaknar upp ganska många morgnar med sig själv. Då gäller det att gilla läget”

Medverkande på scen:
Ayn Rand Ann Petrén
Barbara Branden Annika Hallin
Marlene Maja Rung
Frank O´Connor Per Sandberg
Nathaniel Branden Henrik Norlén
Alan Greenspan Robin Keller
Allan Blumenthal Emil Almén
Leonard Peikoff Daniel Nyström

Stockholms stadsteater

Footer

Om oss