• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension av tv-serie

Recension av tv-serie: Kaleidoscope

1 januari, 2023 by Rosemari Södergren

Kaleidoscope
Betyg 3
Premiär på Netflix 1 januari 2023

En mästertjuv och hans liga planerar en storslagen och invecklad kupp värd sju miljarder dollar. Det är en historia vi hört i olika versioner tidigare. Och givetvis finns det stora utmaningar för gängets ledare. Dels är uppgiften oerhört komplicerad för det är världens säkraste system de ska ta sig igenom och dessutom finns det svek och girighet inom gruppen också.

Denna tv-serie är väldigt snyggt filmad. Ni vet, ett kalejdoskop där färgerna ändras om man skakar den och varje gång blir det en ny bild i kalejdoskopet. Varje avsnitt av de åtta avsnitten i serien har ett namn efter en färg och delvis bygger avsnittet på den färgen. Fast jag tycker ändå att det är mest på ytan. Det kunde gjorts mer av de olika färgerna, låtit oss tydligare följe olika karaktärer i varje avsnitt. Delvis får vi följa olika karaktärer men ändå är det ligans ledare vi får följa mest i alla fall.

Seriens ena fascinerande fördel är hur vi som tittare kan känna med tjuvarna och vilja att de ska lyckas. Att vi håller på den kriminella gruppen. Fast å andra sidan är ju de rika som de ska råna kriminella girigbukar bakom den fernissade elitistiska ytan. Det är en historia vi hört förr också. Hur de stora mäktiga rika ofta kan kännas som de verkliga bovarna.

Ligan och dess två ledare är väldigt smarta och noggranna men samtidigt har de några som är med i ligan som inte är att lita på. Hur kan de ens låta dem vara med? Det gör berättelsen lite svår att tro på.

Skådespelarna är bra, fast av och till klichéartat skildrade. Den är snyggt filmad och ihopklippta. Den är spännande även om jag efter ett par avsnitt redan var säker på vem som var den verkliga tjuven, vilket också visade sig vara rätt. Men den känns lite slarvigt hopklistrad mot slutet. Med ett bättre slut hade serien absolut fått ännu högra betyg.

Fast på ett sätt finns det inte något slut eftersom man kan välja att se avsnitten i vilken ordning man vill. Om man vill kan man se dem kronologiskt men man kan också hoppa i tiden den som man vill. Men jag rekommenderar att åtminstone se det som händer under kuppen och efteråt sist.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Netflix, Recension av tv-serie

Recension av tv-serie: Försvunna människor – en besvikelse

9 november, 2022 by Rosemari Södergren

Försvunna människor
Betyg 2
Premiär på SVT Play 8 november 2022

En mörk, deprimerande och högst orealistisk berättelse två män som ofrivilligt dras in i en katastrof. En stressande skildring som missar vad den egentligen berättar om.
Der är en sådan där bakvänd deckare som blivit vanlig på senaste år sombörjar med att vi får följa de som begår brottet och vi kommer dem nära och på sätt och vis förstår vi dem. Fast dt är svårt att sympatisera med nån, alla är skyldiga på sitt sätt. Inte ens poliserna är hjältar eller positiva förebilder.

Huvudpersonen Erwin (spelas av Peter Viitanen) tycks vara en rätt snäll man, inte särskilt våldsam i alla fall. Han jobbar på ett åkeri och då och då ställer han upp på att smuggla in flyktingar i en stor tankbil. Den här gången hämtar han åtta flyktingar i Köpenhamn, varav en är en liten krabat på under året. De är alla flyktingar från Syrien.

Erwin ville egentligen inte köra den här gången. Han är orolig av flera skäl. Hans gamla pappa som bor på ett äldreboende har trillat och brutit armen. Pappan är väldigt ledsen och vill helst att Erwin hälsar på varje dag. Det som stressar Erwin ännu mer är att hans fru vill skiljas. Frun är en riktig hemsk girigbuk till ragata. Erwin har en tonårsdotter som bor med sin mamma, som för övrigt verkar vara en mycket trevligare människa än Judit som vill skilja sig. Judit vill inte vara skiljas utan vill ha värdet av halva huset, som Erwin är uppväxt i och hans pappa hr byggt. Det är en rätt usel lag som säger att utan äktenskapsord får frun också halva huset som mannen hade redan innan de gifte sig.

Frun ringer och är otrevlig och det gör att Erwin gör ett ödesdigert misstag under körningen av flyktingarna. Det är en väldigt stark bild av den så kallade fjärilseffekten som talar om att alla i världen är vävt av samma material och hör ihop. Allt påverkar varandra. Om Judit inte hade varit så elak och grym hade inte kedjan av katastrofer satts igång. Det är för mig seriens tema. Tyvärr räcker inte det för att göra serien bra. För det första har den en lång rad orealistiska delar, som att ortens poliser får utreda fallet helt själv utan att det kommer utredare från högre ort. Den tragedi som inträffar borde dessutom lockat dig en stor hord av journalister.

Det är också rätt svårt att tro på att Erwin är så handfallen att han inte gör något för att inte bli upptäckt. Att han fortsätter cykla omkring med sin speciella cykel, att han inte gör något för att förändra sitt utseende. Att han mest sitter hemma och deppar och häller i sig sprit.

Andra detaljer som är helt omöjliga att tro på är att bebisen har feber i värmen och ändå tog ingen av honom jackan utan får fortsätta vara tjockt påpälsad. Varenda vuxen människa vet väl att man tar av småbarn kläder så de kan bli avkylda när de har feber. Det är minst lika svårt att tro på att varken Erwin eller kvinnan i utrymmet bakom förarhytten inte skulle höra blandningarna från de som är instängda.

Peter Viitanen i rollen som Erwin har i stort sett samma ansiktsuttryck i varenda scen, helt förstörd. Ahmed som jobbar på pappas äldreboende är också väldigt klushigt framställt, mentalt blåögd som på fullt allvar tror att svensk polis skulle efterlysa flyktingar som är på väg till Sverige och försvunnit längs vägen. Ahmed framställs också som så gullig som en prinsesstårta.

Det serien framför allt visar är att något måste göras i världen för att få bort flyktingsmugglare, det måste gå att fly från förföljelse utan att anlita flyktingsmugglare.
Det är ju flyktingsmugglarna som sätter flyktingars liv på spel i båtar över medelhavet eller i containrar.

Jag är förvånad över hur många orealistiska detaljer det är och hur klyschigt karaktärer skildras. Och det där att i stort sett alla på något sätt har flyktingbakgrund blir lite för övertydligt budskap. Erwins pappa flydde från ett baltiskt land, polisen Anja flydde som unge från Bosnien och så vidare, och så vidare. Med så många duktiga skådespelare hade jag högre förväntningar.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Recension av tv-serie, SVT Play

Recension av tv-serie: The Crown säsong 5 – mörkare och mer kritisk

6 november, 2022 by Rosemari Södergren

The Crown säsong 5
Betyg 4
Premiär på Netflix 9 november 2022

Den femte säsongen av The Crown är troligen en av höstens mest efterlängtade tv-serier. Denna tv-serie om brittiska kungahuset och dess drottning Elizabeth II och hennes tid som monark för det brittiska samväldet har många tittare. Alla säsonger har varit välgjorda draman, delvis fiktiva och delvis byggda på verkligheten. Vi har fått en inblick i den brittiska monarkin på gott och ont. I denna femte säsong ändras stämningen och vrids om och blir mörkare och mer kritisk. Säsongen har tio avsnitt som utspelas under 1990-talet, ett decennium då den brittiska monarkin hade en många problem och dess popularitet var låg med ett undantag: folket älskade prinsessan Diana som var gift med tronföljaren prins Charles.

Redan i fjärde säsongen skildrades hur populär prinsessan Diana var hos folket och hur obesvärat och naturligt hon kunde möta människor. Något som tycktes väcka viss avundsjuka och missunnsamhet hos framför prins Charles.

Denna femte säsongen tar upp en opinionsundersökning som en brittisk tidning publicerade som visade att folket tyckte att drottningen var gammaldags, för konservativ. En majoritet ville se en monarki som följde med i tiden, som anpassade sig till moderna tider. Denna opinion visade sig också i det politiska valet några år senare då Labour gick mot en storseger. Vi får följa hur prins Charles tar fasta på detta och försök få gehör för sina idéer om hur den brittiska monarkin skulle kunna förnyas. Han försöker till och med förmå drottningen av abdikera till förmån för honom.

Den brittiska skådespelerskan Judi Dench har uttryckt skarp kritik denna femte säsong:
Den brittiska skådespelerskan Judi Dench skriver i ett öppet brev publicerat i The Times att hon tycker att serien skildrar den brittiska kungafamiljen på ett grymt och orättvist sätt och att det i början av varje avsnitt borde poängteras att det är ett fiktivt verk.

Jag kan förstå vad Judi Dench menar. Skildringen av drottningen och hennes hov är inte särskilt smickrande. Denna säsong är mer ett drama och fiktiv än tidigare säsonger, i alla fall uppfattar jag den så. Men för mig gör det serien bättre och starkare. Den fjäskar inte för monarkin men svartmålar inte totalt heller utan visar på ett realistiskt sätt hur människor agerar och som får mig att se monarkin ur olika perspektiv.

Drottningen (spelas av Imelda Staunton) skildras mer förstelnad i sin position är tidigare säsonger. Hon har alltid skildrats som traditionell och konservativ men tycks blivit mer stel i denna säsong. Det är lätt att känna antipati mot hennes karaktär då vi ser hur otrevlig hon är mot den egyptiska mångmiljardärer Mohamed Al-Fayed, pappa till Dodi som omkom tillsammans med Diana i en bilolycka i Paris 1997. Bilolyckan är inte med i denna säsong, jag förmodar att den kommer i säsong 6.

Imelda Staunton är ganska porträttlik och likaså Elizabeth Debicki som Diana liknar originalet. Däremot är inte Jonathan Pryce som Prins Philip, drottning Elizabeths make, särskilt lik sitt original, fast sminkad till viss likhet. Dominic West som prins Charles, har inga likheter alls med prins Charles. Dominic West gör nog aldrig någon dålig rolltolkning och han är mycket stark i rollen som prins Charles som skildras mer energisk och självsäker än i tidigare säsonger – också hans flickvän Camilla och deras förhållande skildras mer positivt är jag sett någon annanstans. Det blir begripligt hur nära Camilla och Charles står varandra. Fruktansvärt tungt för Diana, förstås, som upplever att de varit tre i deras äktenskap från första början.

Diana framställs som väldigt skör och så ensam. Jag får nästan ont i magen när jag ser hur ensam och isolerad hon tycks vara. Jag blir lite skeptisk till hur realistiskt det är. Hon syns i stort sett aldrig tillsammans med sina två söner. Hennes ensamhet utnyttjas samvetslöst av BBC då hon luras till den numer kända/ökända intervjun där hon får häva ur sig kritik av den brittiska monarkin.

Det är en starkt säsong och jag tycker det är viktigt att se den som ett drama som bara delvis bygger på verkligheten.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Netflix, Recension av tv-serie, The Crown, TV-serie

Recension av tv-serie: Young Royals 2 – minst lika bra som första säsongen

31 oktober, 2022 by Rosemari Södergren

Young Royals säsong 2
Betyg 4
Premiär på Netflix 1 november 2022

Den första säsongen av Young Royals gjorde succé. Berättelsen om den ofrivillige kronprinsen Wilhelm och hans kärlekshistoria med underklass-pojken Simon var engagerande. Ett drama där det gick att känna med och förstå de olika karaktärerna och deras reaktioner. I den andra säsongen tar det några avsnitt innan intrigerna riktigt tar fart, men det är värt denna långa uppstarten. Säsong 2 är lika bra som den första säsongen.

Händelserna utspelas på den privata skolan Hellenska. utspelas på hillerska
unga människor i kläm mellan tradition och nya tider. mest av allt Wilhelm …Om jag inte träffat personen som berättat hur det varit att gå på en privat skola för överklassen hade jag sett skildringen av skolan och dess lärare som ironisk och överdriven, men vad jag förstår kan det gå till precis så traditionellt och ålderdomligt. Simon och hans syster Sara är några få av eleverna som inte kommer från en välbärgad bakgrund, de har fått plats på skolan genom stipendier.

Om det är något jag egentligen skulle vilja se mer av är det konflikterna mellan överklassen och de vanliga människorna. I säsong två är det framför allt Sara som får spegla den konflikten. Hon blir vän med Felice, en av de rikaste flickorna. Trots att Felice och hennes tjejgäng tror sig vara generösa som släpper in Sara i gemenskapen är det väldigt oförstående för Saras situation. Sara har inte råd att köpa fika i området ibland ens.

När det gäller Wilhelms och Simons relation är den förstås rejält infekterad. Simon tycker att Wilhelm varit feg som inte erkänt offentligt att det är de två på videofilmen som läckt ut. Wilhelm söker hämnd på August som läckt videon. Wilhelm utmanar hela svenska kungahuset i sin ilska.

Serien har en lång rad duktiga skådespelare, både de yngre och de mer erfarna som Pernilla August och Ingela Olsson med flera. Bland de yngre imponeras jag stort av Edvin Ryding som spelas kronprins Wilhelm. Trots sin unga ålder är Edvard Ryding en erfaren skådespelare redan som haft roller i bland annat Gåsmamman och Älska mig. Många av de yngre skådespelarna lär vi se mer av i fler sammanhang. Frida Argento som spelas Sara är en av de unga skådespelare jag hoppas få se mer av i andra sammanhang. Hon spelas så bra, det är lätt att känna med henne.

Jag är väl inte seriens främsta målgrupp som jag förmodar är tonåringar, gärna yngre tonåringar.
Det är så tydligt hur starka känslor unga människor kan ha. Hur de kan vara övertygade om att den de är förälskade i som tonåring är deras livs kärlek. Det är något jag tror de flesta kan känna igen. För min del är jag rätt glad att jag inte gifte mig med den person jag var kär i som 16-åring. Men oavsett vilken ålder man har är säsong 2 sevärd. Den har överraskande vändningar. Den är väl något sötsliskig mot slutet men säsongen har ett slut som absolut öppnar för en fortsättning.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Recension av tv-serie, Young Royals

Recension av tv-serie: Stranger Things 4 – riktigt bra

25 maj, 2022 by Rosemari Södergren

Stranger Things 4
Betyg 4
Premiär på Netflix 27 maj 2022
Regissörer Bröderna Duffer (401, 402, 407, 408, 409), Shawn Levy (403, 404), Nimród Antal (405, 406)
Manusförfattare Bröderna Duffer (401, 402, 407, 408, 409), Caitlin Schneiderhan (403), Paul Dichter (404), Kate Trefry (405), Curtis Gwinn (406)

Säsong 4 av denna kultförklarade serie är säkert efterlängtad. De två första säsongerna av denna så speciella tv-serie, unik i sitt slag med en blandning av mystik, skräck och symbolism. var mästerliga. Allra allra bäst var säsong 1. Men i säsong 3 tog actionskräck-genren över för mycket och det hur inspirerad seriens skapare är av tv-spel blev för uppenbart. Säsong 4 balanserar elegant mellan den mystiska atmosfären i de första två säsongerna och skräckaction från den tredje. Det är spännande, emellanåt olidlig spännande, överraskande ibland, roligt och romantiskt gulligt några gånger också. Det är skickligt berättat, skickligt filmat och imponerande.

Serien utspelas under 1980-talet, handlingen i den första säsongen är från 1983 och den andra säsongen är 1984. Varje säsong tar ett år i taget. Åttiotals-känslan är en av seriens nostalgiska styrker. Tänk att det fanns en tid då ingen gick runt med mobiltelefon och inte kunde följa någon på Facebook. Redan denna så väl förvaltade tidsmiljö ger serien högt betyg. Även om säsong 3 var knepig här då Mike, Will och de andra som var barn och sprang runt i kortbyxor i de första två säsongerna fortfarande sprang omkring i kortbyxor men med långa ben och det såg jättelöjligt ut. I denna fjärde säsong har barnen fått bli de tonåringar som de är och både Mike och Will har äntligen fått på sig långbyxor.

Handlingen i denna fjärde säsong börjar sex månader sedan den stora striden i slutet av tredje säsongen, Battle of Starcourt. som ledde till stor skräck och förödelse i Hawkins. Kompisgänget är för första gången separerade. Will och Jomathan har flyttat till Californien tillsammans med sin mamma Joyce.

Kompisgänget, som är separerade för första gången, kämpar med efterdyningarna av slaget och försöker samtidigt navigera komplexiteten med gymnasiet. El, som nu går under namnet Jane, har liksom övriga börjat i gymnasiet, vilket inte är så kul för den som är lite udda. Men något skrämmande övernaturligt hot kommer och gånget måste på olika hålla sätta igång och försöka hysta upp mysteriet. Det blir spännande och läskigt och berörande. Räkna med en spännande ny säsong och att du får svar på en del frågor om El och laboratoriet i Hawkins.

Några intressanta nya karaktärer dyker också upp. Så vad som än händer i de två återstående avsnitten i denna säsong finns det säkert underlag för en femte säsong med tanke på de olika karaktärerna. Det är fascinerande och imponerande hur serieskaparna lyckas både mejsla ut de olika karaktärerna men samtidigt ge dem djup i sig, de blir trovärdiga människor även om de ibland målas upp med komik.

De första sju avsnitten i säsong 4, volym 1, har premiär 27 maj medan de sista två avsnitten, volym 2, kommer 1 juli. En fundering finns förstås: varför släppa säsongen i två omgångar? Siffror visar att Netflix förlorat ett stort antal prenumeranter i Storbritannien. Konkurrensen mellan streamingtjänster har hårdnat. Kriget i Ukraina och efterverkningar efter covid-19-pandemin har satt igång en inflation som gör att många familjers ekonomi försämrats. Det är naturligt att många börjar se över sina kostnader och väljer kanske bort en eller fler streamingtjänster. Samhället öppnat upp och det finns annat att göra än att sitta inomhus och kolla på tv-serier. Kan uppdelning av säsong 4 av en av årets säkert mest efterlängtade säsongspremiären på Netflix vara ett sätt att ”lura” prenumeranter att behålla Netflix under sommaren?

I rollerna: Winona Ryder (Joyce Byers), David Harbour (Jim Hopper), Millie Bobby Brown (Eleven), Finn Wolfhard (Mike Wheeler), Gaten Matarazzo (Dustin Henderson), Caleb McLaughlin (Lucas Sinclair), Noah Schnapp (Will Byers), Sadie Sink (Max Mayfield), Natalia Dyer (Nancy Wheeler), Charlie Heaton (Jonathan Byers), Joe Keery (Steve Harrington), Maya Hawke (Robin Buckley), Priah Ferguson (Erica Sinclair), Brett Gelman (Murray), Cara Buono (Karen Wheeler) och Matthew Modine (Dr. Brenner).

I övriga roller syns Jamie Campbell Bower (Peter Ballard), Joseph Quinn (Eddie Munson), Eduardo Franco (Argyle), Sherman Augustus (Lt. Colonel Sullivan), Mason Dye (Jason Carver), Nikola Djuricko (Yuri), Tom Wlaschiha (Dmitri), Myles Truitt (Patrick), Regina Ting Chen (Ms. Kelly), Grace Van Dien (Chrissy), Logan Riley Bruner (Fred Benson), Logan Allen (Jake), Elodie Grace Orkin (Angela), John Reynolds (Officer Callahan), Rob Morgan (Chief Powell), Amybeth McNulty (Vickie) och Robert Englund (Victor Creel).

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Netflix, Recension av tv-serie, Stranger Things, TV-serie

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 3
  • Sida 4
  • Sida 5
  • Sida 6
  • Sida 7
  • Sida 8
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Recension: Markus Krunegård – Två kvällar på Orionteatern, två helt olika upplevelser

Markus Krunegård på Orionteatern 28 och … Läs mer om Recension: Markus Krunegård – Två kvällar på Orionteatern, två helt olika upplevelser

Filmrecension: Backrooms

Backrooms Betyg 4 Svensk biopremiär 29 … Läs mer om Filmrecension: Backrooms

Hyfsad tribut låter oss ana den hyllades storhet – En kväll till Tottas minne på Stora Teatern

24/5 2026 Stora Teatern i … Läs mer om Hyfsad tribut låter oss ana den hyllades storhet – En kväll till Tottas minne på Stora Teatern

Tal R på Millesgården väcker trötta sinnen med lekfull skaparglädje och mystik

Millesgården Tal R - Elefanten i … Läs mer om Tal R på Millesgården väcker trötta sinnen med lekfull skaparglädje och mystik

Debuterar med sinnrik estetik om mödosam process – Chiasmus av August Björn

August … Läs mer om Debuterar med sinnrik estetik om mödosam process – Chiasmus av August Björn

Teaterkritik: Galeasens Eurotrash träffar mitt i prick som en aktuell spegel. Våra psykiska besvär i Europa, vår flykt från skuld, men också hur band skadas i en nutida schweizisk överklassfamilj – drabbad av världskrig och nazism – blir kännbara.

Eurotrash (sedd 25 maj 2026) Scen … Läs mer om Teaterkritik: Galeasens Eurotrash träffar mitt i prick som en aktuell spegel. Våra psykiska besvär i Europa, vår flykt från skuld, men också hur band skadas i en nutida schweizisk överklassfamilj – drabbad av världskrig och nazism – blir kännbara.

Drömska förflyttningar med fransk klang – Ship Song på Kinesiska Muren

Manus & regi: Emilie … Läs mer om Drömska förflyttningar med fransk klang – Ship Song på Kinesiska Muren

Kganye på Fotografiska iscensätter folkliga myter och berättelser som fortlever i demokratiprojektets moderna RDP-bostäder i Sydafrika.

/ Lebohang Kganye - Le Sale ka … Läs mer om Kganye på Fotografiska iscensätter folkliga myter och berättelser som fortlever i demokratiprojektets moderna RDP-bostäder i Sydafrika.

Enastående samarbete och uppdatering av sound – Nordan med Lena Willemark & Ale Möller på Stora Teatern

21/5 2026 Stora Teatern i … Läs mer om Enastående samarbete och uppdatering av sound – Nordan med Lena Willemark & Ale Möller på Stora Teatern

Lotta Antonsson på Fotografiska – Vaneseendets trygga objekt för begär biter tillbaka som lockande mysterium

Lotta Antonsson - I Am … Läs mer om Lotta Antonsson på Fotografiska – Vaneseendets trygga objekt för begär biter tillbaka som lockande mysterium

Filmrecension: Viktlös – en tidlös berättelse om mekanismen bakom utnyttjande

Viktlös Betyg 4 Svensk biopremiär 22 maj … Läs mer om Filmrecension: Viktlös – en tidlös berättelse om mekanismen bakom utnyttjande

Opera: Nietzsche kontra Wagner – En triumf för Folkoperan

Foto: Sören Vilks Nietzsche kontra … Läs mer om Opera: Nietzsche kontra Wagner – En triumf för Folkoperan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in