Hårdrock

Den som shoppar på PUB nu under senhösten kan hamna mitt bland skräckinjagande foton av äkta satanister med drypande blod och avhuggna fårskallar på rad. Det är den amerikanske fotografen Peter Berge som följt norska Black Metal-band under åtta års tid som hittat en utställningsplats på Reuben och Caroline Sallmanders rockintresserade Galleri Operating Place på PUB:s tredje våning.

– Vi vill att OPERATINGPLACE skall vara en kulturell upplevelse i en oväntad miljö med ett exklusivt innehåll tillgängligt för de flesta, säger de redan på sin hemsida www.operatingplace.com. På plats under vernissagen utvecklar de sin syn på det hela:
– Vi vill stimulera till möten och visa bra samtidskonst. Black Metal är verkligen ett fenom i vår nutid, säger skådespelaren Reuben Sallmander, som äger Galleri Operatingplace ihop med sin fru Caroline. Han tycker det roligaste är när en tonåring släntrar in för att shoppa eller kolla på rockbilder och samtidigt råkar få syn på en del av den övriga samtidskonst som galleriet också presenterar.

– Kanske blir reaktionen: vilken bög!, men det viktiga är att det får igång reaktioner och att olika människor får upplevelser och möter varandra, fortsätter han.

Det finns tre starka skäl att Galleri Operatingplace nu visar Black Metal-bilder, säger Caroline Sallmander: att det är vackra bilder, att det lockar en hängiven publik som konstgallerier annars sällan drar till sig och att Black Metal är skrämmande.
Så här berättar de om sin utställning i ett pressmeddelande:

”För första gången i Sverige ställer Galleri Operatingplace ut den amerikanske dokumentärfotografen Peter Bestes ”True Norwegian Black Metal”.
Boken med samma namn släpptes 1 juni på Vice Books/Dokument, och ett åtta år långt fotoprojekt får nu sin final i denna fotoutställning.

I Norge har de senaste två decennierna den extrema och våldsamma musik-subkulturen black metal vuxit fram. Rötterna finns någonstans i splatterfilmer, hårdrock, satanism, nordisk asagudsdyrkan, hedniska myter och tonårsångest. I början av 90-talet brände medlemmar i subkulturen kyrkor, begick mord och skändade gravar. Samtidigt skapades en ny musikstil, så revolutionerande och progressiv inom genren att rockvärlden fortfarande kippar efter andan. Black metal har bemötts med avsevärd fientlighet då rörelsen kommit att symbolisera ett krig mot kristendomen i synnerhet, organiserade religioner i allmänhet, ett återupptäckande av de nordiska gudasagorna, och för att fullkomligt ställa sig utanför det övriga samhället.
Det är denna värld som fotografen Peter Beste dokumenterat de senaste åtta åren. Tillsammans med svenske New Yorkbaserade curatorn Johan Kugelberg, har Beste skapat ett unikt fotografiskt narrativ som utforskat black metal utifrån och in.
Både boken och utställningen är en omfattande och slutgiltigt vittnesmål från en ointaglig och elitistisk värld. ”

Min upplevelse av utställningen är att visst, bilderna är estetiska och har hög fotografisk kvalité. Men många av dem skiljer sig inte nämnvärt från skivbolagens promotion-bilder (även om de är bra och snygga sådana). Andra är ganska spekulativa eller effektsökande, vilket kanske i och för sig kanske ligger i sakens natur. Trots det kan jag inte låta bli att bli litet berörd av den avslutande, något oskarpa bilden av en utslagen Black Metal-musiker som ligger naken i ett badkar med smetigt skräck-smink och med vinflaskan intill. Men även här känns det litet sökt, hur kom den här bilden till egentligen? Vackrast är nog bilderna från skogar och fjällnatur, en omgivning som banden tydligen gärna springer omkring i med läderutstyrsel och corpspaint i fejan. Här är det nationalromantik så det bara skvätter om det, men vackert blir det.

Dess bilder känns förstås väldigt arrangerade, utom när vi närmar oss ett hus i obygden där tydligen ett av banden har sitt hemvist, långt från ära och redlighet. Hur de har det där får vi galleribesökare möjlighet att fördjupa oss mer i via den dokumentärfilm som rullar på en plasmaskärm i början av utställningsrummet. Den är riktigt givande.

Det jag saknar är att se dessa män, som efter sitt hektiska nittiotal nu börjar komma upp i åren och i mångas ögon blir smått patetiska i vad som mest tycks vara en revolt mot en alltför hård och sträng söndagsskola, och kyrka, i vardagssituationer. Hur försörjer de sig, hur ser de ut på jobbet, bakom sminket, hur lever de med sina nära och kära, vad tänker de om sin framtid? Det hade gett mig en verkligt dokumentär bild av dessa människor. Det finns en bild av en långhårig osminkad man som bearbetar ett fällt träd med en motorsåg. Det ger en extra dimension att han är skogsarbetare om han också är black metal-bandmedlem, vem är han? Finns samme man på någon av de andra bilderna? På något sätt känns det som om bilden är med för att få en att tänka på Motorsågsmassakern, att han hanterar ett farligt verktyg som man kan döda med, för att kittla. Mest beroende på sammanhanget. Om Peter Berge inte vill vara sensationslysten och effektsökande, hade fler dimensioner av det dokumentära varit på sin plats. Och sådan bilder borde han ha fler av efter åtta års sällskap med norska black metal-band.

Hur som helst, det är som att kliva in i en annan värld att ta del av vad de norske black metal gutterna har för sig. Och för den som är intresserad av människor, deras drivkrafter, göranden och låtanden, är det här en möjlighet att kika in i medvetandet på en grupp män som spelar rå, hård musik, men påpekar att musiken inte är det viktiga utan att de främst vill föra fram budskapet att de är emot allt som har med kristenhet och kyrklighet att göra.

Så nog är det på sin plats att det nu finns en mötesplats för detta budskap och den som shoppar på PUB eller kommer för att kanske investera i annan samtidskonst.

Tidigare har Galleri Operating Place haft bland annat en Velvet Underground-utställning, som drog sina fans, och en utställning av Marianne Lindbergs konstverk.

– Och så har vi haft en äkta Andy Warhol, men då var det så nervöst, vi var tvungna att ha vakter hela tiden, berättar galleriägarna.
Framöver hoppas Reuben och Caroline Sallmander på att kunna ha en utställning om Hiphop och konstnären Carl Johan de Geer.

Intervjuer och text: Lena Gavelin

Relaterat: SVD har också skrivit om utställningen.