Britt-Marie var här
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 januari 2019
Regi Tuva Novotny
När Britt-Marie efter 40 års äktenskap står ansikte mot ansikte med makens älskarinna tar hon av sig ringen och går. I alla år har hon tvättat hans parfymdoftande skjortor utan att säga något trots att hon själv inte använder parfym. Hennes liv har bestått av städning, tvätt och ett väl inrutat hemmafruliv. Nu söker hon vid 63-års ålder jobb på arbetsförmedlingen och hamnar som fotbollstränare i Borg, ett litet samhälle på avveckling. Där fortsätter hon med ordning och reda i sin omutliga stil i en helt ny omgivning. Det påverkar alla, inte minst henne själv. Så småningom öppnar hon upp sig för alla nya situationer.
Det här är en film efter Fredrik Backmans succébok med samma namn. Likt sin manliga föregångare i filmen ”En man som heter Ove” är hon fyrkantig och håller på sitt. Men är samtidigt noga med att allt ska vara rättvist och rätt. Med ideliga återblickar till barndomen och systern som hade alla drömmar trummas orsaken till Britt-Maries liv in. Och devisen ”En dag till, Britt-Marie”.
Pernilla August gör rollen som Britt-Marie bra. Det är mer hennes roll som inte är trovärdig. Vem går efter 40 års äktenskap utan att fälla en tår. Åtminstone borde hon gråta av oro för hur hennes liv ska bli. I övriga roller medverkar några av Sveriges bästa skådespelare. Peter Haber som ångestfylld make , Olle Sarri som kommunpolitiker och Anders Mossling som polis. Ett gäng ungdomar som är precis så struliga och kaxiga som i de kan vara i verkligheten är helt naturliga i sina roller.
Filmen är rolig men lite för tillrättalagd. Man förstår redan vid ankomsten till Borg hur det skall gå. Även en feelgoodfilm behöver lite överraskningsmoment. Inte heller har man samma igenkänningseffekt som i filmen om Ove. Alla har ju haft en riktig surgubbe som granne men en sådan som Britt-Marie märks mindre. Kanske kvinnor som Britt-Marie är ett utdöende släkte nu när de flesta kvinnor arbetar. Men tanken i filmen känns bra och kanske det är dags för äldre kvinnors revansch. Det är aldrig för sent att ändra sitt liv även om det kanske blir med större vånda än här. Se filmen som en ny vår för äldre kvinnor. De där som inte syns men som alltid finns och behövs.
Shulem har sex barn. Tre av dem lever i samma stadsdel och vi får följa deras liv. Shulem lägger stor energi på att få Akiva, yngste sonen gift. Shulem går till områdets judiske äktenskapsförmedlare och arrangerar dejter för sonen och lämpliga unga kvinnor.
Akiva har konstnärlig talang och är duktig på att teckna och måla. Det är inget som hans pappa uppmuntrar. Pappas ambition är att Akiva ska arbeta som lärare på samma skola som pappan jobbar på. Det är till och med så att pappan motarbetar sonens framgångar som konstnär.
Premiär-föreställningen fick stående ovationer. Föreställningen är färgstark med en fascinerande blandning av magi och realism. Snyggt regisserad av Lena Endre och med duktiga skådespelare. Föreställningen har flera styrkor: dess många nivåer av vad den berättar, dess drömlika koreografi, dräkterna som får mig att associera till både clowner och sjukvårdspersonal och de kommersiella klädföretagen försök att få oss att sluta med smala byxor. De sista en lustig reaktion från mig, förmodligen, men det visar på föreställningen stora styrka att tala på flera plan och ge oss en mängd associationer och tankar.
Handlingen startat 2015 i Berlin med en ung kvinna, Dana i fokus. Hon är självständig och har en mångårig universitetsexamen. Hon har raggat upp en snygg sexig man på krogen och de har haft en bra natt tillsammans. På morgon börjar de gräla och han kräver att få betala för deras natt tillsammans. Hon avböjer förnärmat och där börjar mardrömmen. Dana är övertygad om att varenda gång hon har chansen att få pengar är det den mannen som ligger bakom och hon flyr tillsammans med sin gravida syster.
En tanke med drömspelet är att visa att vem som helst kan hamna i den situationen att hon eller han måste fly från sitt land och vilket land som helst kan falla samman. Det känns ändå som en dålig jämförelse när den som flyr i det här fallet kanske flyr för att hon inte vill få 45 euro av en man som säger sig vara mäktig. De flesta som flyr gör det för att det är krig, inbördeskrig eller så fattigt att det näst intill omöjligt att försörja sig eller för att de måste fly från förföljelse på grund av sin religion, sin etnicitet eller sexuella läggning.
