När Manchester-kvartetten The 1975 tidigare i år släppte sin självbetitlade fullängdsdebut gick den upp som etta på den brittiska albumlistan och knep därmed oväntat platsen från Nine Inch Nails och deras comebackalbum. Gruppen, som existerat i olika skepnader sedan medlemmarna gick i skolan, är kända för sina låtar som ofta tar upp teman som sex, droger och storstadsliv. Kulturbloggen fick möta upp bandets sångare Matthew Healy i samband med deras spelning på Strand den 22 november.
På albumet kan man höra väldigt många olika influenser. Fanns det några specifika sound ni hade i åtanke när ni påbörjade arbetet med albumet?
På grund av den stilistiska polaritet som löper genom albumet varierar soundet från låt till låt. Jag tror att det är en generationsfråga. Folk i vår ålder konsumerar media på ett annorlunda sätt. Det är mer tvetydigt, mindre linjärt. Det är egentligen bara en representation för vilka vi är som människor. Jag skapar musik på samma sätt som jag konsumerar musik. Det är svårt att bara ha en viss typ av output, det skulle inte vara ett genuint uttryck för min personlighet. De flesta har en mångsidig personlighet som byggs upp av flera lager och det här bandet är verkligen en återspegling av det. Vi startade inte det här bandet av någon annan anledning än musiken, det faktum att det här albumet innehåller flera olika stilar är bara vilka vi är. Jag har aldrig haft några avsikter att hålla mig till en viss stil, jag vill bara göra musik som jag älskar — och det kan vara inspirerat av alltifrån Loveless av My Bloody Valentine till Bad av Michael Jackson. Jag vill bara göra en sammanslagning av allt det.
I en tidigare intervju har du berättat att ni har en postmodern attityd till låtskrivandet. Kan du utveckla det en aning?
Jag tror att vi har en postmodern inställning till allt, när vi startade bandet visste vi inte ens om vi ville presentera oss själva som ett band. Vi ville bara vara en enhet som producerade innehåll. Att det skulle finnas en direkt samverkan mellan konst och musik — mellan musik och kultur — att försöka bli något som folk kan relatera till. Sedan föreslogs det att vi skulle ha en klassisk rockuppsättning eftersom det är något som verkligen är förståeligt; om du kan klä ut det till allt annat så kommer folk ändå kunna relatera till det. Jag skulle inte vara pretentiös och säga att vi försöker skapa postmodern musik, att vi är extremt experimentella och försöker återuppfinna hjulet eller så, men att inte ha en föråldrad syn på musik, att inte bry sig om geografi eller musikstil, jag tror att det är en postmodern syn på musik — och det är verkligen det bästa sättet att förklara hur vi gör musik.
Innan ni dök upp som The 1975 har ni spelat ihop under andra namn. Kan du berätta vad som har förändrats sedan ni bytte namn från The Slowdowns?
Vi har växt upp. Vad var vi i The Slowdowns? 21? 22? Vi prövade oss fortfarande fram. Det här bandet, vi är inte fantastiska, vi fick inte till allt på en gång. Anledningen till att folk gillar oss är att vi gjorde fel femtio gånger. Fel namn, fel stil, fel sound. Allt var fel. När vi blev The 1975, det var då vi insåg att vi hade materialet — vi behövde bara göra allting mer sammanhängande och förståeligt — till en genuin förlängning av vilka vi är. Tidigare när vi spelade in en låt ville vi kanske att det skulle låta en aning som något annat band, när vi slutade med det och bara fokuserade på att göra musik som gladde oss, då hittade vi det. Alla namnbyten börjar få en mening nu, men de hade ingen betydelse då. De får bara en betydelse eftersom folk känner till The 1975. Vi var bara ett gäng killar som blev uttråkade med sitt namn. Vi gillade inte The Slowdowns, så vi bytte och när vi hette Bigsleep blev vi stämda, så då blev vi också tvungna att ändra. Det var ganska tråkiga skäl till namnbytena, men när vi bestämde oss för The 1975 visste vi att det var det.
Finns det någon historia bakom varför valet av namn föll på just The 1975?
När jag var 19 åkte jag på semester, då blev jag vän med en konstnär som gav mig massa böcker. När jag sedan kom hem läste jag igenom dem. En av böckerna, som jag tror hade tillhört honom, hade använts som någon slags dagbok. Någon hade gjort små anteckningar genom hela boken och skrivit in datum som ”1 June, The 1975”. Just ”The 1975” återkommer kontinuerligt genom hela boken. Jag hade ingen aning om vad det innebar, men jag tyckte det var en intressant användning av språket. Det var nästan lite spöklikt, varför skriver de ”The 1975”? Grammatiskt är det ju helt fel, men jag gillade det, och när vi döpte bandet insåg jag att det aldrig funnits ett band där ”The” är viktigare än det efterföljande ordet. Folk frågar varför vi är döpta efter årtalet, men det handlar egentligen om ”The”, det är det som är viktigt.
I en av era mer 80-talsdoftande låtar, Heart Out, är det ett par rader jag inte riktigt förstår; ”it’s nice to have your friends round but we’re watching the television with no sound” och ”once we started having friends round you created a television of your mouth”. Vad betyder det?
Det handlar om kokain — ”it’s nice to have your friends round but we’re watching the television with no sound” — jag ska vara helt uppriktig, det var mycket droger inblandade i min umgängeskrets när jag var 18. Vi brukade hänga i vissa personers lägenheter med tv:n på samtidigt som vi lyssnade på musik. Jag blev medveten om sambandet mellan att ta kokain och låta en tv stå på utan ljud, det blev synonymt med varandra i den utsträckning att jag idag alltid måste ha ljudet på när jag ser på tv. ”Creating a television of your mouth” handlar om ett småstadsförhållande där man visar upp relationen för alla.
Blev det ett statement att hämta inspiration från 80-talet?
Problemet med popkulturen från 80-talet är att den exploateras i modern media, oavsett om det är i film eller — i synnerhet — dansmusik så är det bara de korkade elementen som folk väljer att komma ihåg, alla guilty pleasures, medan 80-talet inte var ett bortkastat årtionde för musik. Se på album som So av Peter Gabriel, Graceland av Paul Simon och Bad av Michael Jackson; de var stora popalbum, men inte så belastade av självmedvetande och cynism. Det var ok att göra popmusik. Vi är stora fans av den tidsperioden. Stora, upplyftande poplåtar och texter som provocerar dig att bli mer introspektiv, det är min uppfattning av den perfekta poplåten, och i stor utsträckning tror jag att det är vad vi försökt utforska. Soundmässigt var det inget statement att försöka göra ett album som lät 80-tal, men albumets idealiserade och romantiserade syn på ungdomen påminner väldigt mycket om en 80-talsfilm. John Hughes och Cameron Crowe, jag kan verkligen relatera till delar av deras filmer som handlar om en längtan efter någonting större, romantiseringen av kärlek i en småstad, närheten — eller ”fucking in a small town” som i Heart Out. Tankarna som utforskas i dessa filmer, sättet alla romantiserar tonåren och fyller luckorna med idealistiska åsikter, det är verkligen något som fick ta en stor plats på albumet och låtar som Settle Down, Heart Out, Robbers och Girls. Vi ville göra soundtracket till våra tonår och det tror jag vi lyckades med.
Skulle du säga att de tre korta, instrumentala spåren bidrar till albumets filmiska känsla?
Självklart. De är övergångsfaser och de har alla små historier. An Encounter handlar till exempel om när de två karaktärerna i Robbers träffas. Det bidrar till rörligheten och hjälper till att segregera albumets tre delar; den första delen är något mer alternativ, vi visar upp vår identitet och säger vilka vi är; mittensektionen är en 80-talsfilm; i slutet kommer vår version av modern soul och gospel. De tre delarna — grunden alternativ, hjärtat filmisk, själen svart musik — är hur vi vill översätta albumet och jag tror att det är vad vi alltid kommer gå för. Det måste vara en upplevelse, vi ville göra ett riktigt album.
Idag lyssnar ju många på musik genom Spotify och liknande tjänster där folk kan skapa egna playlists. Tror du att det finns en risk att folk bara väljer ut vissa låtar som de lyssnar på i sina playlists och således går miste om hela album-upplevelsen?
När jag har skrivit färdigt en låt är det inte länge mitt ansvar, jag kan inte styra hur folk konsumerar vår musik. Jag har insett vilka saker jag behöver oroa mig över och vad jag inte behöver oroa mig över. Jag har inte ens tid att tänka på min familj. Jag hinner inte prata med mina vänner, så att spendera tid på att klaga över hur folk konsumerar vår musik skulle vara så dumt av mig. Jag har verkligen inte tänkt på det. Det är ingenting jag kan kontrollera. Allt jag kan göra är att fortsätta ge ut skivor och hoppas att de som är likasinnade lyssnar på samma sätt, men vi är också ett popband så jag vill inte hindra någon från att bara lyssna på våra singlar — självklart kan man göra det — det är poplåtar, det är det som är poängen med dem. Kidsen lyssnar ändå på musiken hur de vill.
Det var intressant att du nämnde Peter Gabriel tidigare, för när jag lyssnade på albumets avslutningsspår Is There Somebody Who Could Watch You tyckte jag att din sångstil påminde om hans. Kan du berätta lite om hur den låten kom till?
Vi var egentligen klara med albumet, vi åkte på turné i USA och lyssnade på det konstant. Då insåg vi att det var en genuin skildring av vilka vi är, men att det som saknades på ett annars väldigt välproducerat album var en mänsklig faktor. Så vi åkte hem, jag var väldigt upprörd eftersom jag skulle flytta ifrån huset jag växt upp i — jag hade två dagar ledigt och var tvungen att åka hem för att packa ihop alla mina saker — när vi började bära ut sakerna satte jag mig vid pianot och började bara spela de här ackorden. George satte upp en mikrofon och jag måste ha suttit där i tjugo minuter och hittat på texter som jag sjung. Jag blev lite upprörd, så jag lämnade rummet, när jag kom tillbaka hade George arrangerat de där tjugo minuterna jag hade spelat in till en treminuters-sekvens — och det var Is There Somebody Who Could Watch You. Den gjordes på en och en halv timme och gick rakt in på albumet. Den handlar om att jag har en tolvårig bror och att mina föräldrar precis har skilt sig. Min mamma har en ny man och min pappa har en ny flickvän. Det hände på sex månader och jag har en tolvårig bror som jag känner att jag har en skyldighet att ta hand om, men mitt schema innebar att jag inte hade sett honom på ett år, så den handlar om skuld, längtan och viljan att vara där för någon.
