Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Ariel Pink, som spelade på Way Out West med sitt band tidigare i somras, har spelat in en låt med sin läromästare – den legendariske slackern R. Stevie Moore. Samarbetet resulterade i låten Dutch Me som du kan höra här nedan.
Dutch Me ~ Ariel Pink R. Stevie Moore by rstvmo11
Om du missade vår intervju med Ariel Pink under Way Out West kan du läsa den här.
Animal Collectives gunstling Ariel Pink har spelat in mer eller mindre obskyr sängkammarpop i över tio års tid men det var med den senaste skivan Before Today som han fick sitt genombrott. Kulturbloggen mötte upp den excentriska sångaren några timmar innan han skulle gå på Linnéscenen på Way Out West med sitt husband Ariel Pink’s Haunted Graffiti.
Hur känns det att återigen vara på besök i Sverige?
Sverige är vackert så här års. Det är alltid vackert här, även när det är kallt. Det är antagligen det land som är mest lagom i hela världen. Flygbolaget marknadsförde sig som världens mest punktliga och vårt plan landade tio minuter före utsatt tid.
Ser du några skillnader jämfört med din hemstad Los Angeles?
Ja, det är trevligt här och vädret är lite annorlunda. Det kunde inte vara mer annorlunda.
Vad tycker du om turnerandet?
Det är roligt, det är en ynnest, det är en ära, det är spännande, det är krävande och det är mitt liv.
Hur länge har du hållit på med musik?
Så länge jag kan minnas. Jag skrev min första låt när jag var tio, den hette Sexy Lady. När jag var tio gjorde jag också min första inspelning. Fast den första inspelningen jag gjorde helt på egen hand var när jag var i femtonårsåldern. Jag spelade in ett kassettband där jag tryckte på och av en printer och kallade inspelningen för Modulate.
Var hittar du inspiration till din musik?
I världen. Hos andra artister och i mina gamla inspelningar. I vetenskap, i böcker, i politik, på tv och under resor. Hos tjejer. Eller tjejer är egentligen inte så inspirerande men de inspirerar en känsla av ångest.
Använder du dig av någon särskild metod när du skriver låtar?
Hur jag skriver mina låtar är mitt hemliga framgångsrecept, så det tänker jag inte dela med mig av till omvärlden. Det är metoden som är den avgörande skillnaden mellan mig och andra artister om du förstår vad jag menar. Det är mitt fingeravtryck. Jag börjar så gott som alltid med att skriva musiken före texten. Ibland har jag en titel och funderar ut vilken slags musik som skulle passa den titeln, sedan har jag ingen text förrän tio månader senare då jag spelar in låten.
Hur lång tid brukar det ta för dig att skriva en låt?
Det varierar beroende på vad du anser vara en låt. Jag är ingen låtskrivare. Jag skriver inte låtar utan jag spelar in läten jag själv vill höra. Det är ett sätt för mig att uttrycka mina idéer och den enda skillnaden mellan min musik och andra låtar är produktionen. Det är mer som en Broadway-ensemble men när vi uppträder live är det helt annorlunda färdigheter som krävs i alla avseenden.
Jag hörde att ni hade planer på att göra en film av er nästa skiva, stämmer det?
Antingen av nästa eller den efter det. Vi har redan en titel till nästa skiva, den ska heta Kurt’s Leg efter en natt av galenskap. Vi hade tagit ketamin och jag var helt övertygad att jag hörde Kenny (bandets ena gitarrist) säga ”Kurt’s leg, oh I can seize it”.
Har droger haft en stor inverkan på din musik?
Droger har haft en stor inverkan på min musik men inte förändrat min personlighet det minsta. Kanske har det gjort mig till en sämre musiker. Marijuana har definitivt spelat en viktig roll och speed har gett mig ork att spela in. Så för att vara ärlig, droger har haft en stor inverkan på min musik.
Vem är Kate som du sjunger om i For Kate I Wait?
Kate Bush men jag väntar inte på henne längre. Numera handlar den om alla tjejer som heter Kate.
Twin Shadow, Linné
Betyg: 3
Nånstans mellan new wave och post-punk hittar vi George Lewis Jr, mannen bakom Twin Shadow, som var först ut på finaldagen av årets upplaga av Way Out West. Med en röst vars vibrato stundtals förde tankarna till en spöklik Morrissey vann han över den publik som orkat ta sig till Slottsskogen vid den här tidpunkten.
Som ett eko från åttiotalet skapar de episka synt-mattorna, de drivande basgångarna och de smarta melodislingorna en ljudbild som kanske egentligen skulle passa bättre på en mörk klubbspelning men som ändå går hem någorlunda väl i solskenet.
Jag skulle inte bli förvånad om vi hittar band som The Smiths, Joy Division och The Psychedelic Furs i Twin Shadows iPod men på något sätt lyckas han med bedriften att klippa ihop influenserna på ett så finurligt sätt att det känns fräscht.
Han passade på att hylla sin kompis Moto Boy samtidigt som han berättade att de inte sovit något natten innan. Bäst var den blytunga versionen av Forget som han avslutade spelningen med.
Noah and the Whale, Azalea
Betyg: 3
Svärmorsdrömmarna i Noah and the Whale gick på Azaleascenen till tonerna av Bohemian Rhapsody och bjöd på en uppvisning i hur feelgood-musik ska låta. Men även om låtarna nästan sitter lika perfekt som Charlie Finks kostym blir det aldrig riktigt utmanande. Det känns som att de hellre strävar efter att knyta samman olika referenspunkter än att vara nyskapande. Som att de är mer hypotetiska än angelägna.
De nämner ofta Lou Reed som en influens men när han dokumenterar vissa grupper av samhället ägnar sig Noah and the Whale snarare åt att berätta historier som tagna ur en film.
Höjdpunkten var när de gjorde en tolkning av Robyns Call Your Girlfriend som var så trogen deras eget sound att det lika gärna kunde ha varit en Noah and the Whale-låt. Eller förresten, höjdpunkten var nog när de avslutade med L.I.F.E.G.O.E.S.O.N som utan tvekan är deras bästa låt.
Pulp, Flamingo
Betyg: 3
Ett återförenat Pulp intog Way Out Wests största scen för att framföra brittpop från det glada nittiotalet. De flesta låtarna handlar om sex men det finns alltid någon form av humoristisk underton och bandets gänglige sångare Jarvis Cocker framstår allt mer som musikvärldens Monthy Python.
Jarvis Cocker ser ut som en lärare och i mellansnacket undervisar han publiken i onödiga men alltjämt charmiga anekdoter som på något sätt är talande för var bandet står idag. Till skillnad från många andra återförenade nittiotalsband vars musik blivit daterad kan Pulp luta sig tillbaka på Jarvis Cockers anmärkningsvärda förmåga att underhålla. Om det finns ett bäst-före-datum för musik så har Pulps troligtvis gått ut för länge sedan men live fungerar det mer än väl.
Som en bonus kom Tom Hobden från Noah and the Whale upp på scen för att spela fiol under sista låten, Common People, och det är ju inget snack om att det var konsertens höjdpunkt.
Ariel Pink’s Haunted Graffiti, Linné
Betyg: 4
Ariel Pink är en minst sagt underlig filur men det går inte att komma ifrån att han är fullständigt trollbindande på scen. Tyvärr verkade han inte vara på samma utflippade humör som under spelningen på Debaser Slussen förra året.
De började med Hardcore Pops Are Fun och fyrade därefter av halva senaste skivan Before Today innan spelningen urartade i den lika briljanta som flummiga kakofoni av skrik som bara ett jazzband på syra borde kunna framkalla.
Med Ariel Pink finns det aldrig några förutsättningar då han inte är en musiker på samma villkor som andra. Musiken är bara ett redskap för att komma närmre en värld av galenskap. En anledning att våga släppa kontrollen. Eftersom upplevelsen på något sätt går före musiken ställer det till problem när bandet inte är så där utflippat som de kan vara.
Visst fanns det potential i låtar som Menopause Man, och kanske framförallt avslutande Bright Lit Blue Skies, men den där magin som uppstod under spelningen i Stockholm förra året visade sig i slutändan utebli. Men det var ändå bra spelning.
Foto: Linnea Amling
Nu har Klubbland lagt upp ett sexton minuter långt klipp med Ariel Pink som består av en intervju om musikbranschens framtid samt tre låtar från konserten i Malmö tidigare i år. Låtarna som spelas är Beverly Kills, Can’t Hear My Eyes och For Kate I Wait.
Bakom den nittonde luckan i vår adventskalender hittar vi lo-fi geniet Ariel Pink. Hans senaste och utan tvekan mest lättillgängliga album Before Today var ett mästerverk och hans spelning på Debaser Slussen i höstas var kanske årets spelning.
Du kan även följa vår kalender på Spotify!