• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Show Dogs – för mycket uppfostrande sensmoral

14 augusti, 2018 by Rosemari Södergren

Show Dogs
Betyg 2
Svensk biopremiär 17 augusti 2018
Regi: Raja Gosnell

En hund (en rottweiler) är den ena av två huvudpersoner i denna polisfilm där hundar spelar en lång rad roller, med support av skådespelares röster. Det kunde blivit jätteroligt och lagom spännande för de minsta men det är för sockersöt, alldeles för många scener som vi sett i otaliga och bättre versioner i andra filmer.

Max (rösten görs av Chris ”Ludacris” Bridges) är en rottweiler som är en polishund och han blir ofrivilligt partner med FBI-agenten Frank (spelas av Will Arnett). Tillsammans ska de rädda en pandaunge som kidnappats för att sälja på en olaglig marknad med djur. Vi har sett detta uppslag i många filmer: två poliser som inte gillar varandra alls och som tvingas samarbeta. Tja, det finns en och annan scen som får mig att le men i stort sett är det oändligt förutsägbart. Tyvärr. För det är kul att så många hundar är med i filmen.

Däremot syns det lite för väl att både pandan och tigern är digitaliserade karaktärer och jag är rätt säker på att duvorna är till stor del skapade digitalt.

Det är en mängd snusförnuftig sensmoral. Tanken är väl att filmen ska vara en familjefilm, men vilka småbarn hinner läsa texterna? Jag har inte sett att filmen går upp med svenskt tal någonstans? Måste filmer som vänder sig till familjer med småbarn ha sådan uppfostrande ton som bas.

Max tvingas agera under täckmantel på världens mest exklusiva hundutställning och han är förstås fylld av förakt i början gentemot utställningshundar som han anser vara riktigt fjantiga. Att han ska lära sig uppskatta deras jobb är väl lite för förutsägbart.

Hundutställningen är framställd så löjlig. Det är förstås för att de ska vara kul och komiskt men det blir ändå så amerikanskt. Hundutställningar går inte alls till så där fjompigt. Filmen är förstås inte menad att vara en seriös beskrivning av hundutställningar eller hundliv, men det lite för innehållslöst och substanslöst

Den som älskar hundar får väl en del av sitt lystmäte tillgodosett. Det är en mängd fina hundar med. Att en rottweiler har huvudrollen är inte konstigt. Rottweilrar som får bra träning och har det bra kan lära sig oerhört mycket. Jag själv har en fantastisk hund, en shiba, och jag gillar många hundar och djur överhuvudtaget och jag hade rätt höga förväntningar på filmen, som tyvärr inte riktigt infriades. Jag kan ha gett filmen ett steg för högt betyg just för de charmiga och söta hundarna.

Den som upptäckt duktiga skådespelerskan Natasha Lyonne som har en av de större rollerna i kultserien Orange is the new black kan ju njuta av hennes charm. Hon spelar hundexperten Mattie som har en hel del glimt i ögat. Mattie och rottweilern Max är nog filmens två plus.

I rollerna: Will Arnett, Chris ”Ludacris” Bridges, Natasha Lyonne, Jordin Sparks, Gabriel Iglesias, Shaquille O’Neal, Alan Cumming, och Stanley Tucci.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Animerat, Filmrecension, Hundar, Recension, Scen

Filmrecension: Den 12:e mannen – engagerande, stark, kryper under huden och får mig att fundera på mycket

12 augusti, 2018 by Rosemari Södergren

Den 12:e mannen
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 augusti 2018

En stark film som bygger på verkliga händelser – och en film som påminner om att vårt grannland Norge har upplevt något som vi svenskar inte gjort. Filmen skildrar en norsk motståndsman som skottskadad försöker ta sig över gränsen till Sverige.

Handlingen utspelar sig 1943 i Tromsø, mitt i brinnande krig och Norge är ockuperat av de tyska nazisterna. En tysk styrka på vakt upptäcker fiskebåten med de tolv norska motståndsmän och striden blir inte långvarig. Den tyska övermakten fångar en alla motståndsmän. Alla utom en: Jan Baalsrud.

Jan Baalsrud lyckas simma i iskallt vatten över ett sund som ingen ens simmat över sommartid, trots att han är skottsskadad i en fot. Det är en fantastisk och berörande berättelse om en mans envishet och

Filmen är två timme och en kvart – men det känns knappt att den är så lång. Trots att vi redan från filmens början vet att Baalsrud klarar sig är den både spännande och engagerande. Baalsrud måste ta sig fram i iskall terräng, över snöklädda fjäll och med en skottskada som blir värre och värre. Han blir snart en symbol för motståndskampen och trots att tyskarna försöker låtsas att de tagit alla tolv männen sprids sanningen bland den norska befolkningen och många är de norrmän som i hemlighet hjälper Baalsruds flykt. Att hjälpa en motståndsman på flykt kan ge dödsstraff åt den som blir upptäckt. Flykten tar flera månader.

Att filmen gjort stor succé på hemmaplan i Norge är begripligt. Det är ett stycke av deras historia som skildras. Det finns levande människor idag vars föräldrar var med och hjälpte Baalsrud på hans flykt.

Filmleverantören skriver om filmen:
DEN 12:E MANNEN bygger på en sann historia och är en av de mest fantastiska överlevnadshistorierna som ägde rum under andra världskriget.

Det är inga överord. Filmer som bygger på verkliga händelser har en tendens att bli övertydliga, filmskaparna kan bli för noga med att följa verkligheten in i minsta detalj. Jag har ingen aning hur noga de verkliga händelserna är skildrade nu eller hur exakt de återges. Det har ingen betydelse. Filmen är oerhört stark och kryper verkligen under huden och ger många, många tankar och funderingar.

Jag tänker på hur lätt det är för många i Sverige att tala om att nationalism är fel. Men om norrmännen inte varit nationalistiska hade de inte gjort motstånd alls. Ska en befolkning lägga sig platt fall om de blir ockuperade? Det är hemskt att inse att för inte alltför länge sedan pågick andra världskriget och ett lands ledare ansåg sig ha rätt att ockupera både Norge och Danmark.

Manuset är skrivet av Petter Skavlan som gjorde succé med ”Kon-Tiki” och för regin svarar Harald Zwart, som mestadels är verksam i USA och har lockat stor publik till bland annat nyinspelningen av ”The Karate Kid” (2010). Jan Baalsrud spelas av nykomlingen Thomas Gullestad och som Gestapoofficeren Kurt Stage ser vi Jonathan Rhys Myers, dubbelt Golden Globe-nominerad för succéserien ”The Tudors”.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Norge, Recension, Scen

Filmrecension: Mary och häxans blomma

10 augusti, 2018 by Rosemari Södergren

Mary och häxans blomma
Betyg 3
Svensk biopremiär 10 augusti 2018

En söt, rolig, gullig japansk animerad berättelse om en rödhårig liten flicka som så gärna vill hjälpa till men nästan alltid misslyckas. Filmens skapare har tidigare släppt två fantastiska filmer, ”Lånaren Arrietty” (2010) och ”När Marnie var där” (2014). Mary och häxans blomma är inte dålig, men den kommer inte upp i samma underbara mästerliga nivå som de två tidigare filmerna.

Det som stör filmens helhet mest är att det är för mycket full fart emellanåt, för lite av det filosofiska och lugnet som litar på publiken som finns i Lånaren Arrietty.

Mary och häxans blomma är Baserad på Mary Stewarts klassiska barnbok ”The Little Broomstick” och filmens skapare har tagit sin inspiration från många håll. Där finns Harry Potter-influenser och där finns tydliga spår av att Yonebayashi är fostrad på Studio Ghibli. Den som kan Studio Ghiblis produktion kan roa sig med de många referenserna från dessa filmer som filmen gödslar friskt med.

Mary tillbringar sommarlovets sista dagar på landet hos en äldre släkting och hon är uttråkad. När hon äntligen möter ett annat barn, pojken Peter, missuppfattar hon honom och tror att han retar henne. En dag hittar hon en blå liten blomma. Vad varken hon eller trädgårdsmästaren hon visar den för vet att det är en magisk blomma. Men ingen som hittar en magisk blomma kan undgå att utsättas för dessa mystiska kraft. När Mary struntar i allas varningar om att gå ut i skogen när det är dimmigt sätter magin igång. Hon hittar en kvast som kan flyta och som tar med henne till en skola för häxor och trollkarlar.

I den magiska skolan blir Mary mottagen med öppna armar. Skolans rektor är imponerad av både hennes magiska krafter och att hon har detta underbara röda vildvuxna hår som bara de främsta häxorna har. Kan Mary ha hittat en plats i livet där hon äntligen duger och till och med kan vara vara en av de främsta? Fullt så enkelspårig är berättelsen dock inte. Som tur är. Det händer många oväntade vändningar.

Egentligen är det lite orättvist kanske att jämföra filmen med mästerverket Lånaren Arrietty (som jag gav betyg 5 av 5 i min recension). Alla filmer kan inte vara mästerverk. Mary och häxans blomma är en bra film och framför allt är animationerna underbara och jag njuter av alla bilder. Däremot är den inte lika berörande, karaktärerna lite ytliga och det är lite för yvigt och för mycket action.

Filmen kommer finnas tillgänglig både dubbad på svenska och på originalspråk (japanska) med svenska undertexter.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Anime, Animerat, Filmrecension, Japan, japanskt, Recension, Scen

Filmrecension: The Darkest Minds – kunde blivit så bra

8 augusti, 2018 by Rosemari Södergren

The Darkest Minds
Betyg 2
Svensk biopremiär 10 augusti 2018

En spinoff-film på den kultförklarade tv-serien Stranger Things som tyvärr trots goda föresatser inte håller ända fram.

En förfärlig smitta slår till och utrotar nästan 98 procent av barnen i USA. De barn som överlevt har fått övernaturliga krafter och eftersom myndigheterna är rädda för dem samlas barnen in och placeras i bestraffningsläger.

En del av barnen har blivit extremt intelligenta. Vad gör då myndigheter? Sätter dem att göra skor i en industri. Det är liksom löjligt. Det gör själva filmens drama omöjligt att tro på.

Några av barnen, bland annat huvudpersonen Ruby, kan styra människor med sin tankekraft. Hon ser dem djupt i ögonen och får dem att göra precis det hon vill.

De överlevande barnen delas in i gruppen. De gröna är de som är super-intelligenta. De orange är sådana som Ruby och de räknas som livsfarliga och ska därför avlivas direkt. Ruby lyckas dock lura läkaren som ska klassificera henne så hon blir registrerad som grön och får därför stå och sy skor på löpande band.

Det finns en del metaforiska paralleller: barnen placeras i arbetsläger, delas in efter färg – det är väl en slags långsökta symboler för nazisternas koncentrationsläger och för de läger för papperslösa barn som Trumps regim inrättade. Det kunde blivit en intressant film. Men den tappar mitt engagemang av flera skäl. Dels är det så mycket som inte stämmer. Som när Ruby lyckats fly och möter några andra barn som hon slår följe med då kan de ta in på motell och röra sig ganska fritt. Men alla barn är ju omhändertagna, hur kan de då röra sig fritt utan att omgivningen reagerar?

Dessutom har det lite för mycket av hollywoods sötsliskiga manér som kan förstöra många filmer.

Filmen är baserad på en bokserie av Alexandra Bracken och jag misstänker att tanken är att det ska bli en serie av filmer. Tyvärr.

I rollerna: Amandla Stenberg, Mandy Moore, Gwendoline Christie, Harris Dickinson, Patrick Gibson, Miya Cech, Skylan Brooks

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Slender Man – ett sömnpiller

8 augusti, 2018 by Rosemari Södergren

Slender Man
Betyg 1
Svensk biopremiär 10 augusti 2018

En film eller berättelse kan bygga på vilka fantastiska overkliga fantasier som helst, men det måste finnas en inre logik i det overkliga för att vi som publik ska leva oss in i det som berättas. Slender Man är en skräckfilm som slarvar och missar alldeles för mycket med detaljer och med handlingen. Det är alldeles för mycket skräckscener som visar sig vara en dröm och ibland en dröm i en dröm i en dröm.

Sensmoralen är dessutom uråldrigt trist. Det är som Adam och Eva-berättelsen i Gamla Testamentet. Skaparen förbjuder dem att äta av äpplen av ett särskilt träd, för frukterna från detta träd skulle ge dem kunskap. Givetvis äter de av den frukten och allt går åt skogen. Sensmoralen: att lyda blint och inte vilja förstå. Det är budskapet i Slender Man också, fast nu handlar det om att inte ta reda på sanningen bakom en myt eller legend.

Legenden om Slender Man är ganska ny och det finns uppgifter i wikipedia: Slender Man är en fiktiv figur skapad av Victor Surge, pseudonym för Eric Knudsen, i juni 2009. Slender Man brukar framställas som en mager och onaturligt lång man med ett formlöst, vitt ansikte och iklädd svart kostym. Slender Man brukar enligt historierna förfölja, kidnappa eller traumatisera människor, oftast barn. Slender Man är inte bunden till någon speciell historia men förekommer i en del spel och i viss skönlitteratur.

Det finns ett amerikanskt rättsfall där Slender Man är inblandad: S31 maj 2014 påträffades en 12-årig flicka, Payton ”Bella” Leutner, svårt knivhuggen på en trottoar i staden Waukesha i Waukesha County i Wisconsin. Då polisen förhörde henne, uppgav hon att hon knivhuggits av sina jämnåriga vänner, Anissa Weier och Morgan Geyser. Båda flickorna greps senare samma dag och Leutner skrevs ut från sjukhuset efter sex dagar.

I förhör uppgav Weier och Geyser att de sedan december 2012 gemensamt planerat och utfört knivattacken i syftet att tillfredsställa den fiktiva figuren Slender Man. De var övertygade om att han existerade och att om de inte utförde en attack skulle deras familjer skadas.

Filmen handlar inte om rättsfallet men karaktären Slender Man i filmen är helt klart inspirerad av Victor Surges fiktiva figur. Fyra unga tjejer i en liten amerikansk stad i Massachusetts får nys om legenden om Slender Man och tittar på ett videoklipp som ska föra dem till Slender Man.

Vi känner igen konceptet från många skräckfilmer, speciellt filmserien The Ring: titta du på detta så drabbas du av värsta skräckscenariot och blir död. Det är ett rätt trist budskap: digitala medier kan vara livsfarliga. Men budskapet må vara vad som helst, när det framförs slarvigt med brister i berättelsen blir det långtråkigt. I början av filmen försvinner en av tjejerna. En bit in i filmen är hennes försvinnande helt bortglömt och det berättelsen vevar på. När kompisarna kommer till den försvunna Katies rum noterar de att hennes dator är borta, polisen har tagit den för att undersöka. Men då hittar de en hemlig laptop bakom ett skåp. Suck, hur troligt är det att poliserna inte hittat den. Och kompisarna kommer in direkt på den laptop, de verkar ha totalkoll på hennes lösenord (sådant kan i och för sig hända i en tjejgrupp som är nära vänner).

En bit in i filmen visar det sig att flera av de tjejer som i början inte visste något om Slender Man och inte kände till legenden har alla väggar i sitt rum tapetserade med tidningsurklipp och flera års forskning kring fenomenet Slender Man.

Ovanpå en lång rad saker som inte är trovärdiga inom berättelsens ramar kommer att alltför många scener består av tjejer med samma förskräckta uttryck.

Nej det här är ett sömnpiller, trots att det ska vara skräck och en rysare.

Censur: 11 år i vuxens sällskap (annars 15 år)

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Paranormalt, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 36
  • Sida 37
  • Sida 38
  • Sida 39
  • Sida 40
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in