Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Dramaten

Det blåser på månen på Dramaten: Det är inte alltid lätt att veta vad som är gott

by

Det blåser på månen
Av Eric Linklater
Dramatisering Sofia Fredén
Regi Ellen Lamm
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljud-/videodesign Eric Holmberg
Kompositör Matti Bye
Dramaturg Magnus Florin
Premiär på Elverket (Dramaten) den 21 januari 2017

Det ligger alltid en spänning i att från en bok, skapa ett manus som kan ge dess gestaltningar rättvisa. Samtidigt kommer det alltid att finnas människor som bedömer det ena mot det andra. Bilder kan aldrig ge de skrivna orden samma upplevelser som det var att läsa en bok för första gången. Hur stor frihet kan man våga ta sig där emellan när man återger en klassiker? I dagens föreställning är det dessutom så att boken är skriven i en annan tid (1944) och en del översättning från då till nu är nödvändiga. Det är betydligt mer komplicerat än det faktum att det är en anglikansk klassiker på hög nivå. Eric Linklater genomgick två världskrig och därmed såg både ondska och godhet på lika nära håll. Möjligen är våra frågeställningar på en annan skräckslagen nivå. För varför tillåter mänskligheten liknande ondska på samma sätt igen? Varför lär vi oss ingenting av historien?

Det första man slås av när salongens lampor har släkts och ljuset riktas på scenen, är hur genomtänkt och lustfylld scenografi och kostym är. Att redan från första stund få se systrarna Dina (Sanna Sundqvist) och Dorinda (Emma Broomé) ur ett tvådimentionellt- och rakt uppifrån perspektiv gör att man förstår att barnslighet och fantasi kommer att ge glädje under föreställningen. Därefter känner man stor respekt åt den kreativitet och lekfullhet som ljud- och ljus design ger åt föreställningen. Jag förnimmer en stor tecknad bok eller seriemagasin med kraftiga penseldrag och vågade färger.

Barnen Dina och Dorinda är så där kavata, fräcka, roliga, viljestarka och framåt som 1940-talets busiga flickor skulle vara. En tjejighet som jag saknar mycket i vår egen tid, där de flesta flickor ska vara kvinnor, förföriska och sexiga innan de fyllt 10 år. Det är en Pippi-Långstrump-känsla (1945) utöver de vanliga och ’girlpower’ rakt igenom. Man upplever trygghet från första stund och barnen i publiken vet, utan att veta, att flickorna kommer att klara av vartenda äventyr som de tar sig för. Skådespelarna i dessa två roller har ett beundransvärt trovärdigt kroppsspråk och lyssnar hela tiden in barnens kommentarer och synpunkter. När de glatt konstaterar att de ”måste lära…att vara stygga på rätt sätt” blir man glad och vi skrattar alla åt möjligheterna.

Deras nervösa mamma (Maia Hansson Bergqvist) har jag dock svårt för. Men det är inte för att skådespelaren gör ett mindre bra jobb, utan för jag har svårt för den typen av kvinnlighet (alltid på gränsen till nervsammanbrott och väldigt fixerad vid utseende) och snarare hade jag hoppats på att döttrarna fått sina personligheter från sin mamma. Genom hela föreställningen måste ju tjejerna låta bli att ”ställa till med tråkigheter”, ”oroa sin moder” och mamman väljer gång på gång att avbryta och säga ”jag vill inte prata om det”, när svåra beslut måste tas. Karaktären lockar fram skratt hos många, medan jag själv inte ens tycker den är rolig. När barnen älskar hennes mat och väljer att äta väldigt mycket och bli stora som ballonger, väljer modern ganska självklart att konstatera, ”jag vet inte om jag kan älska två ballonger” och därefter överger hon dem. Ett fenomen som tyvärr ligger allt för nära dagens krav på kroppsideal hos föräldrar.

Man kan inget annat än beundra den intellektuella fadern som vill rädda världen och försöker förklara för sina barn varför ondska finns, ”det blåser på månen”. För nog är det lika svårbegripligt för oss alla varför det elaka i oss och runt omkring kommer tillbaka, men också försvinner ibland utan att man riktigt förstår varför. Vad beror det på? När ska vi ta åt oss av det och när ska vi göra något åt det? Pappan väljer i alla fall att åka till ett land långt borta för att göra en insats mot en diktator. Självklart leder det till att han råkar illa ut och hans fantastiska döttrar gör en insats som hjälten i oss all gärna hade velat göra, om vi bara hade vågat.

Sidospåret kring djuren på zoo tog sin tid att landa i ett förståeligt perspektiv. Några av djuren hjälpte handlingen framåt efter en stund, men det är möjligt att inte alla djuren hade behövt vara med eftersom deras personligheter inte fick växa till sig och få ett meningsfyllt syfte. Budskapet kring ” du kan lita på mig för jag är inte en människa” är spikrakt och mer sant än man vill ta till sig. Vänskapen mellan djur och människa ger också en fin inblick och ett konstaterande d.v.s. att om vi ger varandra frihet så kommer vi att vilja komma tillbaka till varandra. Vi är båda levande varelser som kan få ut något av varandra. Men man blev lite förvirrad i djurparksvaktens rundturen bland djuren och jag kan inget annat än hålla med pojken snett framför mig i publiken som frågade sin pappa, ”vad hände med gorilla nu då?”. Man hinner knappt säga hej innan det är hejdå till vissa karaktärer.

Första akten har ett bra tempo oavsett om du kan historierna från förr eller inte, så kan du följa någon typ av röd tråd. I andra akten förlorar handlingen tempo och fler sidospår spretar vilt och detaljer trycks in och man får en känsla av att man antingen behövt få mer kött på benen, eller också kunde man tagit bort den informationen. Rollkaraktären Gido (Christoffer Svensson) är ett exempel på det. Han får aldrig en chans. Man skrapar lite på ytan av dennes syfte och sedan lägger man in en högre växel för att han behöver dra handlingen framåt och sedan försvinner karaktären lika fort och slutar i ett platt fall. Vi får inte ens se honom dansa trots att vi fått information om att han är duktig på det. Det kändes tråkigt och någonstans tror jag att den karaktären hade kunnat få mer utrymme och varit bärare för fler kunskaper och glädjeämnen.

Föreställningen ger en mersmak att läsa fler av författarens böcker. Jag tycker mig kunna ana att den upplevelsen mycket väl skulle kunna ge förlängning av livsdefinitionen från döttrarna, d.v.s att livet/böckerna ger något som kan bli ”fint, spännande och intressant” om du väljer att inte vara helt snäll alla gånger.

I rollerna
Sanna Sundqvist, Emma Broomé, David Book, Maia Hansson Bergqvist, Thérèse Brunnander, Peter Engman, Magnus Ehrner, Mia Benson, Christoffer Svensson och Charlotta Jonsson.

Existentiell djupdykning på Dramaten med modevärlden som kuliss i Fassbinders Petra von Kants bittra tårar

by

Ingela Olsson Foto: Knotan

Den 9 februari är det premiär för Petra von Kants bittra tårar med Ingela Olsson i huvudrollen som den högpresterande modedesignern som plötsligt drabbas av kärleken. Regisserar gör Sunil Munshi som tidigare på Dramaten svarat för succéföreställningarna Jag vill inte leva, jag vill bara inte dö med Melinda Kinnaman och Hallå! med Magnus Uggla.

Ett pressmeddelande berättar:
Petra von Kant är modeskapare och dominant härskare i en elitistisk och högpresterande värld där yta är allt. Hennes ateljé osar av champagne, kokain och tillfälliga romanser. Hon lever hårt, snabbt och effektivt. Man och dotter har skrämts iväg sedan länge. Kvar att utsättas för hennes vassa tunga är bara en hunsad assistent. Petra är okrossbar. Men inuti henne finns något som rasar, ett behov av högre mening och när den betydligt yngre Karin plötsligt dyker upp slår kärleken till som ett virus. Petra blir som besatt, förryckt – och en kamp på liv och död börjar.

– För mig är det här en pjäs om tomheten som uppstår när alla jagar personlig lycka, och lever i avsaknad av kollektiva mål och andlighet, säger Sunil Munshi.

Petra von Kants bittra tårar är av många ansedd som Fassbinders starkaste film och teaterstycke. En existentiell djupdykning om hur omöjligt det är att leva utan tro i ett samhälle byggt på biblisk moral, där höga ideal krockar med en cynisk verklighet.

Med inspiration från modevärlden blir föreställningen en exklusiv dödsföraktande catwalk med stort fokus på gud, sex, våld – och kläder.

Medverkande:
Ingela Olsson, Joaquin NaBi Olsson, Angela Kovács, Electra Hallman, Lil Terselius, Louise Peterhoff
Regi: Sunil Munshi
Scenografi: Sunil Munshi och Linus Fellbom
Ljus: Linus Fellbom
Kostym: Camilla Thulin
Peruk och mask: Sofia Ranow Boix-Vives och Nathalie Pujol
Översättning: Lars Bjurman

Figaros bröllop på Dramaten – hejdlös rolig och varmhjärtad föreställning

by

Figaros bröllop
Av P.A.C. deBeaumarchais pjäs
Regi Tobias Theorell
Scenografi Herbert Barz Murauer
Ljus Torben Lendorph
Kostym Maria Gyllenhoff
Koreograf Anna Ståhl
Musik Janne Tavares och W. A. Mozart
Sångtexter Janne Tavares
Peruk och mask Lena Strandmark och Anne-Charlotte Reinhold
Översättning Göran O Eriksson
Premiär: 12 januari 2017, Stora scenen, Dramaten

Figaros bröllop som opera av Mozart är nog betydligt oftare framförd på scen är originalet, pjäsen från 1778 av Beaumarchais. Pjäsen Figaros bröllopblev en stor succé efter urpremiären 1784 – och ett subtilt startskott till den franska revolutionen genom sitt fräcka förkastande av adelns privilegier. Pjäsen skrevs 1778 av P.A.C. de Beaumarchais som vid sidan av författarskapet också var urmakare, diplomat, vapenhandlare, spion och domare, bland annat. På Dramaten spelades den för första gången redan 1799.

I regi av Tobias Theorell är Figaros bröllop mer av en kabaré. Nyskriven discomusik blandas med Mozart. I ett pressmeddelande beskrivs den så här:
Den galna dagen är mer galen än någonsin! En musikalisk och lekfull uppsättning i kabarékostym som blandar disco och Mozart, erotik och politik, allvar och fars.
Jo, visst kan jag skriva under på det – och visst har den i någon mån politik och allvar i sig i Tobias Theorells regi – även om den är långt ifrån så samhällsomstörtande och politisk som då den kom till under 1700-talet. Jag tror att de flesta ser den som mer för dessa underhållning, för att det är en skruvad fars som framför skickligt av skådespelare, med massor bra musik, underbar scenografi och roliga sprakande dräkter. Musiken ger föreställningen ett stort extra plus med nyskriven disco, pop och punk av Janne Tavares som blandas med personliga tolkningar av Mozarts operaörhängen.

Scenografin är mästerliv. Första akten spelas på en scen där en madrass ligger längst fram och över scenen är en stor matta framrullad som får mig att tänka på en gigantisk madrass, en bild på vad greven tänker sig.

Handlingen, intrigen, är rörig:
Figaro och Susanna ska gifta sig. Båda är tjänstefolk till en greve som lider av åldersnoja och sviktande framgångar hos det motsatta könet och därför försöker använda alla möjliga maktmedel för att få till det med Susanna. Något som Figaro, Susanna och grevens hustru tänker förhindra. Att husan Marcellina älskar Figaro i hemlighet och att grevens unge page Cherubino är galet attraherad av alla kvinnor gör inte bröllopsbestyren enklare … Innan dagen är över har alla roller och relationer vänts upp och ned.

Andreas Rothlin Svensson som greven och elgitarrist och elbasist är helt underbar. Han äger scenen och är som gjuten i sin roll. Andreas T Olsson har rollen som publikens guide som kommunicerar direkt med publiken – och det fungerar också mycket bra. Han får med sig publiken på ett naturligt sätt. Överlag är hela ensemblen klockrena i sina roller.

I stort sett är föreställningen en fars, rolig och underhållande, även om den inte säger så mycket om hur det är att leva eller något om samhällets problem. Jag går inte därifrån fylld av tankar om vad livet och existensen är och jag går inte därifrån fylld av energi att förändra samhället, men jag går därifrån lätt om stegen av att ha skrattat och helt enkelt fått avnjuta en hejdlöst komisk och varmhjärtad föreställning, proffsigt framförd in i minst detalj.

I rollerna
Greve Almaviva – Andreas Rothlin Svensson
Grevinnan Almaviva – Tova Magnusson
Figaro – Eric Stern
Susanna – Bahar Pars
Marcellina – Tanja Lorentzon
Antonio/Bartolo – Pontus Gustafsson
Cherubino/Brid’Oison – Rakel Benér Gajdusek
Bazile/Fanchette/Rättstjänare med flera – Andreas T Olsson
Musiker – Janne Tavares och Göran Martling

Skådespelare möter animationer i spektakulär visuell gestaltning av Det blåser på månen

by

Illustration: Henrik Tamm

Den 21 januari är det premiär för Det blåser på månen på Elverket. En familjeföreställning från 7 år om syskonkärlek och frihetsdrömmar i skuggan av krigets allvar. Ett sagoäventyr om behovet av att få vara den du är, gestaltat med hjälp av modern teknik.

Ett pressmeddelande:
Systrarna Dina och Dorinda har fått lära sig att de måste vara snälla och lydiga, annars kan en ond vind från månen blåsa in i deras hjärtan. Men allt de gör uppfattas som bus av omvärlden. Deras pappa har åkt iväg till landet Bombardiet för att hjälpa bombardierna att avsätta sin diktator och när han tillfångatas bestämmer systrarna sig för att rädda honom.

Den brittiska författaren Eric Linklaters älskade barnbok Det blåser på månen skrevs under andra världskriget och har med åren fått klassikerstatus. I Sverige har den gått som radioföljetong flera gånger, gjorts till tv-serie 1985 och har även bearbetats för teater. Manusförfattaren Sofia Fredéns svängiga dramatisering, som tidigare har satts upp på Helsingborgs Stadsteater, kommer nu till Dramaten i händerna på regissören Ellen Lamm. I huvudrollerna ser vi Emma Broomé och Sanna Sundqvist.

Genom en spektakulär visuell gestaltning – skådespelarna och scenografin interagerar med projicerade animationer på ett för Dramaten helt nytt sätt – kommer sagan till liv som aldrig förr. Dina och Dorinda blir stora som ballonger, förvandlas till skuttande kängurur och färdas med allt från moped till tåg. Det blir en hisnande resa, men med en allvarlig botten, till tonerna av nyskriven musik av Matti Bye. Det blåser på månen är en berättelse om instängdhet, frihetslängtan och systerskap, och som indirekt ställer frågan: vad innebär det egentligen att vara fri?

I rollerna: Sanna Sundqvist, Emma Broomé, David Book, Maia Hansson Bergqvist, Thérèse Brunnander, Peter Engman, Magnus Ehrner, Mia Benson, Christoffer Svensson och Charlotta Jonsson.

Regi: Ellen Lamm
Scenografi och kostym: Magdalena Åberg
Peruk och mask: Thea Holmberg Kristensen, Lena Bouic-Wrange
Animation: Stupid Studio
Musik: Matti Bye

Premiär: 21 januari 2017, Elverket
Speltid: 2 timmar 15 minuter (inklusive paus)
Rekommenderad ålder: Från 7 år

Fäder och söner på Dramaten – fascinerande och tankeväckande

by

Fäder och söner
Av Brian Friel efter Ivan Turgenev
Översättning Ragnar Strömberg
Regi Runar Hodne
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljus Andreas Fuchs
Peruk och mask Barbro Forsgårdh

Studenten Arkadij kommer hem till sin familj och deras gods på lovet, han har börjat studera på universitetet i storstan och har med sig Bazarov, en god vän han fått under studietiden. De två unga männen är nihilister, de tror inte på någon auktoritet. Det gamla samhället med alla orättvisor och klyftor mellan människor måste rivas och något nytt ska byggas. Ingen makt av något slag ska få hindra att de bygger den nya bättre världen – och den världen ska bygga på vetenskap, på fakta som går att kontrollera. Arkadijs far vet inte riktigt hur han ska reagera, han förstår sig inte på de där nya idéerna men tar det ändå med ro och tänker att det är ungdomens rätt att vara lite radikal. Farbror Pavel däremot blir lite mer upprörd och försöker diskutera med de två unga radikala männen.

Föreställningen är fascinerande. Turgenevs roman gavs ut 1862 och skildringen av mötet mellan två generationer och mötet mellan ideologier och människors mänsklighet är ständigt lika aktuell. Dramat går att se på många sätt. Det är en skildring av människor och det är en skildring av människors olika förhållningssätt gentemot idéer, konst och kärleken. Bazarov ser sig själv som den mest hängivna och bäste av de unga radikala. Kärleken finns inte, allt handlar bara om biologi: att en man och kvinna är tända på varandra rent kemiskt och biologiskt. Han ställs inför livet och verkligheten när den unga änkan Anna och hennes lillasyster Katja kommer på besök på godset. Bazarov måste hantera att han själv blir förälskad, fast han ju är övertygad om att förälskelse rent vetenskapligt inte finns.

Ivan Turgenev har helt klart betytt mycket för flera efterföljande ryska författare och dramatiker. Turgenev banade vägen för Tjechov och likheterna mellan dessa två är tydlig. Liksom i Tjechovs dramer finns det en mångfald av karaktärer och ingen karaktär är ensidig, alla har djup och flera sidor, precis som det är i verkligheten. Alla kan säkert känna igen sig i någon karaktär på scen någon gång under dramats gång. Ivan Turgenevs roman ”Föder och söner” har överförts och översatts till drama av den irländske dramatikern Brian Friel.

Regissör och skådespelarensemblen förvaltar Turgenevs roman och Friels drama väl. Karaktärerna fylls ut bra och ingen dominerar över de andra, alla har sin plats i rampljuset, alla har sitt levnadsöde och sin berättelse. Magnus Roosmann imponerar som alltid, här i rollen som Arkadijs far Nikolaj. Johan Holmberg är helt rätt i rollen som Nikolajs bror Pavel, den klädmedvetne och kulturintresserade liberalen. Jan Waldekranz och Kicki Bramberg är som klippta och skurna för rollerna som Bazarovs föräldrar. Jag tycker hela ensemblen kan känna sig nöjd, de bär föreställningen. Det är viktigt att de olika karaktärerna får komma fram för att berättelsen ska ha det djup den har. För den som betraktar spelet kan berättelsen tala till på olika sätt, beroende på vem det är som betraktar spelet. Vem vi fascineras av beror på var vi själva har för livserfarenheter och hur vi själva tampats med konflikten mellan idéer och mänsklighetens karaktär på gott och ont.

Lars Kleberg, översättare och professor emeritus i ryska, skriver i föreställningens programblad att Turgenevs grundinställning till huvudpersonen Bazarov var egentligen ambivalent. Han var intresserad av fenomen i tiden men som konstnär mest intresserad av hur idéer kommer till korta i mötet med mänsklig svaghet och olycklig kärlek.

En sak som inte togs upp i föreställningen men som jag ändå tycker är rätt intressant är hur vetenskapen idag gått vidare, eller i varje fall en del av vetenskapen som kvantfysiken och närliggande områden till den. Under Turgenevs tid hyllades vetenskapen som något som skulle kunna bygga en bättre värld och som något som gick att hela kategorisera och indela i fakta och fack. Idag vet många vetenskapsmän att verkligheten är mer komplicerad än så. De mänskliga sinnena kan bara registrera en liten del av verkligheten och därför kan vi inte heller bygga mätverktyg som kan fånga allt. Det är som att vetenskapen idag och kanske ännu mer i framtiden – kan konstatera att konst och kärlek och känslor är lika verkliga som andra fakta. Kanske. Hur som helst, är föreställningen välspelad och fascinerande och tankeväckande och ger mycket att prata om efteråt.

En sak jag funderade på är hur regissör och scenograf tänkt när de valt kläder och de två unga radikala männen bär svart – och påminner mig därför både om anarkister och nazister, som både står för samhälls-omvälvande extrema ideologier. Att de två studenterna i Turgenevs roman är radikala unga män som förebådar de ideologier som i Ryssland så småningom mynnar ut i revolution och kommunism är förstås tydligt, men vad står de för idag? Och hur påverkas bärare av dagens radikala rörelser av sin egen mänskliga svaghet och storhet?