Popaganda, musikfestivalen vid Eriksdalsbadet i Stockholm, är väl sommarens sista festival?
Tur med vädret, regnet kom inte förrän sista bandet, MGMT, spelat en stund.
MGMT är rutinerat och var första dagens höjdpunkt – och packat med folk och massor av människor i publiken som hoppade med och skuttade och sjöng med i sångerna. När MGMT körde igång med stora hitslåten ”Time to pretend” då kokade hela Eriksdalsbadet, det var inte många som inte viftade med armen och sjöng med. MGMT får hålla hösten borta ett tag till, skrev AB:s festivalbloggare.
Det är klart det blev ös och bra stämning när toppbandet spelade. Men för mig var ändå dagens största höjdpunkt att äntligen se Deportees live, Umeåbandet som lovar gott inför framtiden. Ett svenskt band som känns som om det kan bli lika stort som de stora brittiska indiepopbanden. När jag idag, i lördagstidningara, läser att Oasis definitivt splittras för att de två börderna Liam och Noel Gallagher inte kan samarbeta längre säger jag vara: So what? Det vimlar av bra nya band. Och bland lovande, kommande svenska grupper finns Deportees. Deras album ”Under the pavement” som släpptes i år visar att bandet är på rätt väg. Här en recension i DN,
Jag lade märke till att Deportees i flera låtar hade två gitarrister men ingen bas. Kan det vara en anledning till deras speciella sound?
Parken var också kul att se, det var första gången jag såg dem live också. Fyra unga män med glad, positiv musik: en saxofon, en keyboad, en gitarr och ett trumset. Saxofonen gör att det blir jazzinspirerat och keyboard drar åt elektroniskt till. Parken är som Markus Krunegård möter Håkan Hellström och med touch av saxofonjazz.
Först ut på första dagen var Wildbirds & Peacedrums. Det är synd att de hade första tiden, som var redan vid 14.30. Det var många som inte slutat skolan eller arbetet för dagen. Duon är värd större publik med sin mycket egna musik, så fylld av eneri och utforskande av vad musik är.
Här intervjuade Kulturbloggen dem förra sommaren.
Johnossi, duon som visar att det går att göra en slags hårdrock genom att kombinera trummor med akustisk gitarr. Låter omöjligt, men är trots allt sant. Rytmiskt och hårt.
El Perro Del Mar såg jag senast förra sommaren på Accelerator. Sedan dess har bandet turnerat mycket och vuxit som band. Ekon, bjällror, bra gitarrist och sångerskan Sara som dansar som en galning, förutom när hon plockar fram gitarren. De har verkligen utvecklats och mognat som festivalband sedan jag såg dem på Accelerator förra sommaren. Bra spelning.
Mycket bra blandning i programmet från Hajen, skön röst vid ett piano, till Steve Aoki med en gigantisk dator och Johnossi med trumbaserad rock.
Jenny Wilson och Lykke Li var också två säkra bokningar. Jenny Wilsons spelning är mycket av performance också – då hon skrider in på scen iklädd blå fotsid kaftanlikande plagg. Lykke Li, rockigt och ösigt och blir bara bättre och bättre.
Steve Aoki går inte att beskriva i ord: filmklippet får berätta:
Bilder från festivalen:
Lykke Li
MGMT
Relaterat:
Dagens Nyheter 1
Dagens Nyheter 2
Läs även andra bloggares åsikter om musikfestival, Stockholm, musik, indie, techno, popmusik, MGMT, Deportees, Lykke Li, Hajen, Steve Aoki
