Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Way Out West

Mac DeMarco, Sharon Van Etten och Veronica Maggio till Way Out West

by

demarco

Fler artister till Way Out West. Sharon Van Etten, Elliphant, Tinariwen och Veronica Maggio är klara för programmet i Slottsskogen medan Mac DeMarco följt av Bo Ningen, John Wizards, Pearson Sound, Ben Ufo och Pangaea ansluter sig till Stay Out West.

Så här beskrivs Mac DeMarco på festivalens hemsida:

”23-åriga Mac DeMarco myntade en gång termen ’jizz jazz’ för att beskriva sin egen stil. År av framgång och mer än 60 000 Facebook-likes senare är det fortfarande den enda artistbeskrivningen som hittas i hans egna medieutrymmen. ’Can’t claim to care / Never been reluctant to share’ sjunger han i ’Passing Out the Pieces’ på sin senaste platta. Det kan konstateras att han lever som han lär.

På sina senaste släpp har artisten mognat relativt sina tidigare projekt, som mötte kritik för att vara rop på uppmärksamhet med provocerande, på gränsen till barnsliga, texter. Detta tros ha påverkat DeMarco som i senare skapande har samma älskvärt avskalade men funkigt klingande sound – som The Kinks filtrerat genom Kurt Vile eller Bradford Cox – men har sobrat upp budskapet till en tematiskt konsistent helhet fylld av solspräckliga låtar om ungdomsårens slösaktighet – en mognad som mött bra kritik hos såväl kritiker som fans. Om artisten skulle erkänna detta själv är dock tveksamt – ’Don’t go telling me how this boy should be leading his own life’ predikar han i ’Goodbye Weekend’.”

Du kan streama Mac DeMarcos nya album Salad Days via den här länken. Way Out West äger rum mellan den 7 och den 9 augusti. Nedan kan du lyssna på Passing Out the Pieces:

Queens of the Stone Age, Röyksopp & Robyn, MØ m.fl. till Way Out West

by

robyn

Göteborgsfestivalen Way Out West har sålt ut flera år i rad och nu tycks festivalarrangörerna satsa på samma succé i år igen. Nya bokningar som meddelas idag är Queens of the Stone Age, Röyksopp & Robyn och MØ som kommer till Slottsskogen i augusti 2014. Dessutom kommer ett av årets intressantaste namn — Jungle — till festivalens klubbprogram.

Här är pressmeddelandet från Way Out West:

”Efter vårt första artistsläpp med bl.a. The National, Janelle Monáe och Neutral Milk Hotel och den enormt fina respons vi fick i fredags så kan vi nu presentera ytterligare sju toppnamn. Eller vad sägs om Queens of the Stone Age med Josh Homme i spetsen, Sveriges egna världsstjärna Robyn som tar med sig Röyksopp, The Julie Ruin (med medlemmar från Le Tigre och Bikini Kill!) samt helt briljanta MØ.”

Lite mer info om artisterna i dagens släpp:

QUEENS OF THE STONE AGE
Personligt mörker – svårt att förknippa med Queens of the Stone Age? Mm. Sådant har aldrig varit något vi sett i ett band som alltid kännetecknats av kosmiskt självförtroende, lekfullhet och Josh Hommes lika imposanta humörsvängningar som kroppshydda. Men vi behövde aldrig tvivla. Den som längtar efter catchy refränger, vinden i håret, Josh Hommes Bowie-minnande falsett och den där soliga, märkligt magnetiska blandningen av melodier och knarrigheter, kan tacka den amerikanska läkarkåren och komma ned till oss i Göteborg i augusti.

RÖYKSOPP & ROBYN
De är polare. Kollegor, kreativa gelikar, de talar samma musikaliska språk men utvecklar ständigt sina individuella visioner med integritet hård som kryptonit. De har medverkat på varandras låtar, tjafsat, dansat och peppat i åratal, men obegripligt nog sällan delat scen – än mindre turnerat. Nu blir det andra bullar.

Robyns längtansfulla, euforiska storstadselectro och Röyksopps arktiskt blåa electronicapop är på många sätt kvintessensen av kvällarna i Slottsskogen – upprymdhet, bitterljuv närvaro, eskapism och hänfördhet. Och eftersom Robyn varit skavande knäpptyst sedan sitt magnum opus Body Talk, och Röyksopp gjort oss albumhungriga med tårpilen ”Running to the sea”, kan den här kvällen bli en magisk påminnelse om varför vi vill leva och dö i Norden.

THE JULIE RUIN
The Julie Ruin är en sagolik blandning av Bikini Kill-omph och Le Tigre-sväng. Vi är många som älskat Kathleen Hanna innerligt i väldigt många år. Och vi är många som saknat henne något vansinnigt. Därför är det inte konstigt att det tog ungefär tre sekunder innan Hannas nya band The Julie Ruin hade ett stort följe av trogna fans. Och visst är det frestande att nu påstå att riot grrl-rörelsen har ett uppsving, men sanningen är nog mer att det är just det som The Julie Ruin besitter som aldrig blir omodernt. Peppigt, rakt, melodiöst, medryckande och själapenetrerande. Och The Julie Ruin är attityd, mer attityd än något annan.

MØ
Karen Marie Ørsted kommer från danska Odense, är 26 år i år och kallar sig för Mø. Hon har ett helt galet stort följe och den första fullängdaren har inte ens kommit ut. Är det hennes silkeslena röst? Den lätt melankoliskt nedsvärtade känslan som följer henne? Hennes perfekta elektroniska uttryck? Att hon skriver låtar som stannar med dig långt efter att du hört dem? Eller är det bara att allt hon gör verkligen klickar och hittar direkt hem, omedelbart? Sammantaget så är Mø en ikon för allt vi alla vill vara. Hon gör det själv och hon gör det så fruktansvärt bra.

JONATHAN WILSON (SOW)
Det är är som att ta en tur till ett kapell under 70-talets softrock och att bli badad i en drömlik magisk predikan. Den tillgivna uppriktigheten i Wilsons västkustska låtskrivande tillsammans med folkmusik, funk och jazzhopkok kryddat med kongas, orgel och fågelljud skapar ett ljud som smälter så naturligt att det verkar översvämma dig innan du drar dig tillbaka till ögonblicket med en plötslig tempoförändring. Han har tidigare liknats vid en psykedelisk solnedgång, och vad är bättre än att uppleva detta mästerverk än på en scen på Stay Out West. Följ med oss och bli hänförd.

CIRCA WAVES (SOW)
Hailing från Liverpool, påhittad av singer/songwriter Kieran Shuddal, gitarristen Joe Falconer, basisten Sam Rourke och trummisen Sian Plummer. Bandet tecknade precis ett viktigt avtal med Virgin/EMI, efter att ha släppt sin debutsingel ”Get Away” på Transgressive. Historien lyder att de spelade några av sina tidiga spelningar under pseudonym för att skjuta upp de scouter som var med och skapade ett ordentligt budgivningskrig. Så nu vet du att detta är ett band att hålla ögonen på.

JUNGLE (SOW)
Ännu vet vi ganska lite om vilka dessa två killar faktiskt är men vad vi vet är att deras hypnotiska låtar och trolska ljud är fångade i en briljant post-punk attityd. De är strama men på samma gång gör de att du aldrig vill sluta dansa. De planerar att släppa ett album i år och vi väntar på det med spänning. Om du vill uppleva detta svårfångade, fascinerande underverk, behöver du inte vänta längre än till Way Out West i sommar.

Första artistsläppen till Way Out West 2014: The National, Jenny Wilson, Neutral Milk Hotel, Janelle Monáe, Blood Orange, Joey Badass och Deafheaven

by

wayoutwest2014

Göteborgsfestivalen Way Out West har nu släppt sina första bokningar inför sommarens musikfest i Slottskogen. Så här skriver de i ett pressmeddelande:

”ÄNTLIGEN. Nu är vi igång; 2014.
Årets Way Out West kommer utan tvekan att bli bäst hittills. Vi börjar festivalpeppen på riktigt med att släppa ett par klara artister som kommer till Göteborg mellan 7-9 augusti.

THE NATIONAL
JANELLE MONÁE
NEUTRAL MILK HOTEL
BLOOD ORANGE
JENNY WILSON
JOEY BADA$$
DEAFHEAVEN (Stay Out West)

Slutsålt de senaste 7 åren vittnar om att man med gott samvete ska säkra sig sin plats tidigt. Inte nog med det så kommer vi i år att erbjuda alla som köper biljett en massa annat roligt under hela året. Det kan vara exklusiva förköp till populära konserter (yes vi, Luger, arrangerar massa fina konserter under hela året.) eller fina erbjudanden från våra partners (heja dem!). T.ex. kommer vi nästa vecka släppa en konsert ni inte kommer vilja missa; såklart förtur till er med biljett till Way Out West 2014.”

Nedan kan du läsa lite mer om artisterna i dagens släpp:

THE NATIONAL
The Nationals gänglige baryton Matt Berninger gick mellan två tält på backstageområdet till en festival i Barcelona och passerade Leonard Cohen. ”Nice hat” berömde den kanadensiske halvguden, nästan lika känd för sin minutiösa känsla för stil som hans inträngande lyrik och mörka ballader. Det var en stor stund för Berninger, vars bands musikaliska och textmässiga gärning likt Cohens har en hjärtvrängande, melankolisk inramning. Mycket mer hände inte efter komplimangen, Cohen traskade vidare och Berninger darrade. Men för oss betraktare känns ögonblicket som ett tillfälle som i ett slag sammanfattar tre beståndsdelar som präglar The National: den stilmässiga värdigheten, det molltonade känsloregistret och ödmjukheten.

NEUTRAL MILK HOTEL
Neutral Milk Hotel har älskats sönder och samman av en stor grupp människor ända sedan mitten av 90-talet. Men de är inte för alla. Bandet återfinns inte på listan över de självklara indiebanden från tiden då de startade. Kanske för att de alltid varit före sin tid, kanske för att de inte lägger någon nämnvärd energi på att fundera över vad du tycker om dem egentligen. Däri ligger även det som är allra vackraste med det kultförklarade bandet. De är alltid väldigt personliga och självupplevda i allt de gör, och framför inget bara för att du ska gilla det. Nej. Neutral Milk Hotel har mer i sig än så. Bandet som är ett potpurri av melodier, instrument och en nära produktion är tillbaka.

BLOOD ORANGE
Den uppsjö av stilistiska genrer Dev Hynes har arbetat med kan ses som en del av ett pågående sökande efter den perfekta solotonen. Men i hans andra album från Blood Orange -projektet är ljudbilden kristallklar. Hynes tar med dig på en inåtvänt, sårbar resa som skriker NYC tidigt 80-tal. Även om han har alla möjliga samarbetspartners på detta album som t.ex. kvinnliga vokalisten Samantha Urbani och Chairlifts Caroline Polachek samt rapparna Despot och Skepta så sjunger Hynes själv, spelar bas, gitarr, keyboard och trummor. Och det slutgiltiga ljudet är väldigt mycket hans eget. Låt Dev Hynes och hans melankoliska vandringar ta dig med på en nostalgisk resa tillbaka till 1980-talet i New York – en vacker augustidag i Slottsskogen.

JENNY WILSON
Årets popartist fullkomligt badar i nomineringar – sju från Grammis och fler därtill. Rosor, hyllningar och vackra ord har rättvist blivit hennes vardag sen uppmärksammade skivan DEMAND THE IMPOSSIBLE! Det är bara att vänja sig, Jenny Wilson låter sig inte etiketteras. Med varje ny skiva intar hon nya marker och utmanar sin publik med att ruska av sig det vi trodde vi visste att hon var. Wilsons återkomst är triumferande och vi är glada att välkomna henne till Way Out West.

JANELLE MONÁE
Janelle Monáe är svårt beroendeframkallande. När du väl fått dig en dos så finns det inget annat som mäter sig. För ingen låter som hon. Och ingen skriver som hon. Att höra hennes musik är som att uppleva en helt ny smak. Janelle är umami, och lite till. Monáes raster spänner sig över alla genrer som faller henne in; från r’n’b till funk via hiphop och disco. Som en blankt skinande diamant med en air av James Brown, Erykah Badu och Corinne Bailey Rae är hon redo att ta sig an världen. Den är redan hennes. Vi med. Alla vet bara inte om det än.

JOEY BADA$$
När Joey Bada$$ släpptes sitt första mixtape ”1999” för snart två år sedan så häpnade många. Han var otroligt ung men lät som en gammal själ. Med ett flow som vi saknat sedan 90-talet tar han sig an att lägga en hel scen vid sina fötter. För ambitionerna hörs lång väg. I oktober 2010 lade Joey själv upp en video på YouTube där han freestylar. Klippet spreds och hamnade på sajten World Star Hip Hop där folk omedelbart uppmärksammar Bada$$. När hans första mixtape når undergroupscenen så bubblar den av entusiasm.

DEAFHEAVEN (SOW)
Det San Franciscobaserade bandet Deafheaven grundades 2010 av George Clarke, Kerry McCoy och trummisen Daniel Tracy som spelar på deras senaste album. Bandet har kallats ”black metal-modifierare”. De tar genren dit ingen annan har tänkt, eller kunnat. De tar den förväntade ilskan och ångest av metal in i områden av skönhet som på något sätt tar deras låtar till en mjukare plats, en oväntad plats, en plats du önskat att du hade upptäckt för länge sedan.

Way Out West får miljöpris och går ut med datum för årets festival

by

wow

I veckan ägde European Festival Awards rum i Groningen där bland annat Way Out West tilldelades den så kallade The Green Operations Award för sitt miljöarbete. Nu går Göteborgsfestivalen ut med att 2014 års festival kommer gå av stapeln mellan den 7 och den 9 augusti.

– Det vegetariska förra året var kanske något gemene man märkte av, men vi har faktiskt varje år tänkt på hållbarhet och olika förbättringsåtgärder. Det kan vara alltifrån elförsörjning – vilken typ av ljus vi använder på scenerna – till hur vi arbetar med avfall. Inför förra året visade det sig att mat var en faktor och att köttet var en stor bov. I år har transport varit en del vi tittat på – både när det gäller publik och personal, berättade Niklas Lundell, festivalansvarig på Luger, när Kulturbloggen intervjuade honom inför förra årets festival.

Biljetterna släpps den 14 februari. Vilka vill du se i Slottsskogen i sommar?

Kulturbloggen möter Swim Deep

by

swim deep

I kölvattnet av Birminghams växande indiescen, som i folkmun kommit att kallas B-Town, debuterade Swim Deep för lite mer än ett år sedan med den soldisiga singeln King City. Strax innan det att gruppen i samband med Way Out West gav sin första spelning på svensk mark såg även albumdebuten Where the Heaven Are We dagens ljus. Kulturbloggen passade på att ställa några frågor. Från vänster till höger på bilden ovan ser du Austin Williams (sång/gitarr), Cavan McCarthy (bas) och Zachary Robinson (trummor) som – deras turnékeyboardist James Balmont borträknad – utgör tre fjärdedelar av bandet.

Tidsmässigt passar det ju perfekt att ni besöker Sverige så här snart efter släppet av Where the Heven Are We. Kan ni berätta lite om vilka känslor ni ville att albumet skulle förmedla?

Austin: Utöver en presentation av oss så ville vi att albumet skulle representera optimism – eller eskapism – någon ”ism” i alla fall.

Många av låtarna har ju en känsla som går att relatera till sommaren, fanns det någon medveten tanke att släppa albumet till sommaren just därav?

Austin: Jag tror att vi alltid har velat släppa ett album till sommaren, men inte för det är somrigt. Det kan vara höstlikt eller vilken årstid du nu väljer att det ska vara. Jag antar att många kan uppfatta albumet som somrigt eftersom det är optimistiskt och alla är lite mer aktiva på sommaren.

Hur kom ni fram till titeln?

Austin: Jag satt bara i vår turnévan och undrade var vi befann oss, och istället för att säga ”where the hell are” eller ”where the fuck are we” kom jag att tänka på det uttrycket.

Minns ni hur ert intresse för musik väcktes och skulle ni säga att er smak har utvecklats sedan dess?

Austin: Min smak ändras hela tiden, jag går ständigt genom faser. När jag gick på gymnasiet lyssnade jag mest på skitmusik eftersom jag umgicks med vänner som inte nödvändigtvis var musikintresserade – de var inte så framåttänkande – så det var lite av en skam. Nu tror jag att jag umgås mer med folk som verkligen är insatta och älskar att utforska ny musik, så det är mycket förändring.

Hade ni något särskilt sound i åtanke när ni bildade Swim Deep?

Austin: När vi startade bandet ville jag att det skulle vara som The Libertines eller något, men det var när det bara var jag och Wolfgang – som inte längre är med i bandet – sedan när Higgy anslöt sig till bandet började saker och ting förändras en aning. Det var inte som det låter nu, till en början var det bara skräp.

Skulle ni säga att Where the Heaven Are We är en samling singlar, eller hade ni några andra koncept i åtanke?

Austin: Det är bara en samling vi satt ihop av våra första låtar, du kan se det som ett första kapitel.

Sista låten på albumet, She Changes the Weather, har nästan en filmisk känsla. Skulle ni kunna berätta lite om hur den låten kom till och vad ni ville säga med den?

Austin: Den handlar om någon du älskar, eller någon jag älskar. Den skrevs under ett jam session vi hade innan vi gick in i studion. Vi hade den här grejen som vi bara spelade och spelade, sedan slutade det med att den förvandlades till en låt i studion.

Är det så ni brukar skriva låtar, att ni jammar ihop?

Austin: Jag brukar skriva på egen hand. Ibland skriver vi tillsammans, men för det mesta är det jag som skriver musik och visar för dem.

Det talas mycket om B-Town, ser ni er själva som del av en Birmingham-scen?

Austin: Det finns definitivt en scen nu mer än när det först började pratas om det. I början var det bara tre band som var tillräckligt stora för att spelas på radio och lämna ett avtryck. Nu är det massor av band, massor av bra musik, det är en riktig scen och vi är stolta av att vara en del av den.

Minns ni hur själva begreppet B-Town myntades?

Austin: En DJ som heter Zane Lowe kallade det B-Town på radion, när var det?

Zackary: Jag tror att han spelade Swim Deep, Peace och Troumaca efter varandra, då började folk twittra om B-Town typ som ett skämt, och efter det började han säga det på radion…

Austin: … och sedan plockade pressen upp det.

Är ni vänner med de andra B-Town-banden?

Austin: Det var så det började, eftersom vi alla var vänner från början.

Vilka ambitioner har ni för framtiden?

Austin: Att ha tillräckligt med bra låtar för att kunna agera toppakt på festivaler. Jag skulle inte ha något emot om vi blev lika stora som Bruce Springsteen.

Hur kommer ni försöka utveckla ert sound till nästa album?

Austin: Vi måste göra det mer till vårt eget. Ju mer vi gör det till vårt eget desto bättre blir det. Men vi har alla blivit bättre musiker, så jag tror att det bara kommer att utvecklas till något bättre av sig själv.

Foto: Emma Andersson