I kölvattnet av Birminghams växande indiescen, som i folkmun kommit att kallas B-Town, debuterade Swim Deep för lite mer än ett år sedan med den soldisiga singeln King City. Strax innan det att gruppen i samband med Way Out West gav sin första spelning på svensk mark såg även albumdebuten Where the Heaven Are We dagens ljus. Kulturbloggen passade på att ställa några frågor. Från vänster till höger på bilden ovan ser du Austin Williams (sång/gitarr), Cavan McCarthy (bas) och Zachary Robinson (trummor) som – deras turnékeyboardist James Balmont borträknad – utgör tre fjärdedelar av bandet.
Tidsmässigt passar det ju perfekt att ni besöker Sverige så här snart efter släppet av Where the Heven Are We. Kan ni berätta lite om vilka känslor ni ville att albumet skulle förmedla?
Austin: Utöver en presentation av oss så ville vi att albumet skulle representera optimism – eller eskapism – någon ”ism” i alla fall.
Många av låtarna har ju en känsla som går att relatera till sommaren, fanns det någon medveten tanke att släppa albumet till sommaren just därav?
Austin: Jag tror att vi alltid har velat släppa ett album till sommaren, men inte för det är somrigt. Det kan vara höstlikt eller vilken årstid du nu väljer att det ska vara. Jag antar att många kan uppfatta albumet som somrigt eftersom det är optimistiskt och alla är lite mer aktiva på sommaren.
Hur kom ni fram till titeln?
Austin: Jag satt bara i vår turnévan och undrade var vi befann oss, och istället för att säga ”where the hell are” eller ”where the fuck are we” kom jag att tänka på det uttrycket.
Minns ni hur ert intresse för musik väcktes och skulle ni säga att er smak har utvecklats sedan dess?
Austin: Min smak ändras hela tiden, jag går ständigt genom faser. När jag gick på gymnasiet lyssnade jag mest på skitmusik eftersom jag umgicks med vänner som inte nödvändigtvis var musikintresserade – de var inte så framåttänkande – så det var lite av en skam. Nu tror jag att jag umgås mer med folk som verkligen är insatta och älskar att utforska ny musik, så det är mycket förändring.
Hade ni något särskilt sound i åtanke när ni bildade Swim Deep?
Austin: När vi startade bandet ville jag att det skulle vara som The Libertines eller något, men det var när det bara var jag och Wolfgang – som inte längre är med i bandet – sedan när Higgy anslöt sig till bandet började saker och ting förändras en aning. Det var inte som det låter nu, till en början var det bara skräp.
Skulle ni säga att Where the Heaven Are We är en samling singlar, eller hade ni några andra koncept i åtanke?
Austin: Det är bara en samling vi satt ihop av våra första låtar, du kan se det som ett första kapitel.
Sista låten på albumet, She Changes the Weather, har nästan en filmisk känsla. Skulle ni kunna berätta lite om hur den låten kom till och vad ni ville säga med den?
Austin: Den handlar om någon du älskar, eller någon jag älskar. Den skrevs under ett jam session vi hade innan vi gick in i studion. Vi hade den här grejen som vi bara spelade och spelade, sedan slutade det med att den förvandlades till en låt i studion.
Är det så ni brukar skriva låtar, att ni jammar ihop?
Austin: Jag brukar skriva på egen hand. Ibland skriver vi tillsammans, men för det mesta är det jag som skriver musik och visar för dem.
Det talas mycket om B-Town, ser ni er själva som del av en Birmingham-scen?
Austin: Det finns definitivt en scen nu mer än när det först började pratas om det. I början var det bara tre band som var tillräckligt stora för att spelas på radio och lämna ett avtryck. Nu är det massor av band, massor av bra musik, det är en riktig scen och vi är stolta av att vara en del av den.
Minns ni hur själva begreppet B-Town myntades?
Austin: En DJ som heter Zane Lowe kallade det B-Town på radion, när var det?
Zackary: Jag tror att han spelade Swim Deep, Peace och Troumaca efter varandra, då började folk twittra om B-Town typ som ett skämt, och efter det började han säga det på radion…
Austin: … och sedan plockade pressen upp det.
Är ni vänner med de andra B-Town-banden?
Austin: Det var så det började, eftersom vi alla var vänner från början.
Vilka ambitioner har ni för framtiden?
Austin: Att ha tillräckligt med bra låtar för att kunna agera toppakt på festivaler. Jag skulle inte ha något emot om vi blev lika stora som Bruce Springsteen.
Hur kommer ni försöka utveckla ert sound till nästa album?
Austin: Vi måste göra det mer till vårt eget. Ju mer vi gör det till vårt eget desto bättre blir det. Men vi har alla blivit bättre musiker, så jag tror att det bara kommer att utvecklas till något bättre av sig själv.
Foto: Emma Andersson