Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

När börjar det riktiga livet av Fredrik Lindström: sätter fingret på just det där i tillvaron som gör att vi känner igen oss

by

Titel: När börjar det riktiga livet
Författare: Fredrik Lindström
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: 20111104
ISBN10: 9100126969
ISBN13: 9789100126964

Fredrik Lindströms ”När börjar det riktiga livet” är en novellsamling med 15 korta noveller som på olika sätt demonstrerar svenskarnas stundvis totala oförmåga att bara vara. Vi tycks ständigt oroa oss och vara på jakt efter den perfekta tillvaron, oavsett om det är för vår eller andras skull.

Lisa till exempel. Hon är naturligtvis glad över sin altan som hon ska få men hon oroar sig för polackerna som hon anlitat, inte för att deras arbete ska vara dåligt, nej istället för deras fruar och barn, deras osunda vanor men framför allt för deras outvecklade land.
Vi möter Emma som alltid har en väska packad utifall något oväntat skulle upp: till exempel en efterlängtad sydamerikansk drömprins som vill fly med henne långt bort eller kanske ett terroristhot på dagiset där hon jobbar som innebär att hon måste lämna landet omedelbart
Estelle och Fredrik i sin tur letar förtvivlat efter soffan som är sådär precis ”vi”. En soffa som kan återspegla deras personlighet och bidra till att forma deras gemensamma karaktär, en mycket viktig detalj när man lever i ett förhållande. De har letat under en längre tid och kan helt enkelt inte förstå hur vissa bara kan köpa vilken soffa som helst.

Fredrik Lindström har förmågan att sätta fingret på just det där i tillvaron som gör att vi känner igen oss. Vi skrattar åt alla absurditeter och karaktärernas eviga strävanden efter att vara rätt, leva rätt och samtidigt förverkliga sig själva. Men till skillnad från Fredrik Lindströms första novellsamling ”Vad gör alla superokända människor hela tiden” som utkom 2001 bjuder hans nya samling på lite mer djupsinnighet och allvar. Vi får träffa en äldre dam, mitt uppe i en åttioårskris, som drömmer sig tillbaka till sin ungdom. I Avslut får en liten flickas avsked från sin döda morfar påminna oss om den kärlek vi alla känner och saknar ibland.
Fredrik Lindströms novellsamling känns rätt i tiden. Men ibland känns novellerna lite tunna, som att dem inte når ända fram. Det är roligt, träffande men skrattet fastnar i halsen ibland. Kanske är det så att vi helt enkelt bara haft det lite för bra, lite för länge. ”När börjar det riktiga livet” är en läsvärd novellsamling som påminner oss om livets absurditet och vikten av att inte ta sig själv på så stort allvar.

Av: Linda Maria Ingrid Thelander

Fler recensioner:
Svenska Dagbladet och Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Lacrimosa av Eva-Marie Liffner, värd sin Augustprisnominering

by

Titel: Lacrimosa
Författare: Eva-Marie Liffner
Formgivare: Sara Acedo
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: 201108
ISBN10: 912712729X
ISBN13: 9789127127296

Lacrimosa av Eva-Marie Liffner är en välskriven fascinerande historia. Berättelsen kretsar kring Carl Jonas Love Almqvist och ett vilt barn han hittar när han är informator i Finland. Almqvist tar hand om barnet, uppfostrar det i i Rousseaus anda. Barnet är ett flickebarn men lever under största delen av sitt liv som en man. Det är detta barn som omväxlande kallas Ros, Rose och herr Ross som romanen kretsar kring. Gestalten utgår från en av den svenska litteraturens mest fascinerande gestalter, Tintomara.

Ros är berättaren och vi följer hennes liv i en väv mellan olika tidpunkter. Som en väv, ett poetiskt drama, får vi följa en olöst kriminalgåta men framför allt är det en betraktelse över könens olika villkor. Som Ros berättar om när hon som 24-åring började leva ett tag i kvinnokläder:

Jag märkte snart att även annat skiljde man och kvinna åt – de karaktärsdag som tidigare setts som fasthet, mod och klokskap, räknades nu för påstridighet, vasshet och snusförnuft – trots att jag var en och samma mänska, blott klädd i kjolar.
…
Dessutom ägde en man utsikter medan en kvinna hade förpliktelser och saknade hon egna hus-sysslor räknades hon för olycklig, då ett hem utan make och barn var gjort av glas – allt detta erfor jag under loppet av fyra månader, likt en blind som plötsligt kan se bara för att upptäcka att världen består av enkelt målade kulisser.

Språket och berättelsen grep tag i mig från första raden, men mot slutet kroknar jag som läsare, tröttnar och får tvinga mig att fortsätta läsa. Författaren fastnar i sitt språk och i alla språkliga krumbukter. Språkakrobatiken blir viktigare än berättelsen som därmed tappar fart, det blir till och med ointressant att följa handlingen.

Eva-Marie Liffner låter sina karaktärer i ord och tankar använda gammelfranska uttryck. Avsikten är väl både poetiskt rytmiskt och för att förmedla tidsandan och attityder. Det blir dock överutnyttjad, det stänger ute läsare som inte kan franska språket.

Den som använder svordomar på scen behöver ofta bara låta skådespelaren som ska svära göra det några få gånger, den som ser föreställningen kommer ändå att uppleva karaktären som en svärande person. Det borde fungera likadant med karaktärer i litteratur som ska använda ett särskilt språk, det borde inte vara nödvändigt att detta upprepas boken igenom.

Bokbutiken skriver bland annat om Lacrimosa:
Lacrimosa är historien om:
– hur Ros följer Carl Jonas Almqvist till Stockholm och kvarteren i Klara
– hur Ros lär känna mamsell Emilie Högqvist, möter kärleken och hamnar vid den Kungliga Teatern
– hur Ros till slut återfinner sig själv vid en kust långt borta
men det är också en berättelse om tårar, arsenik och en olöst 1800-talsgåta.

Lacrimosa är en suggestiv roman där Tintomara från Almqvists ”Drottningens juvelsmycke” får berätta sin historia, ur sin synvinkel. Berättelsens ram är en liten italiensk bergsby där Ros som numer är en medelålders man som kallas herr Ross lever med en tjänstekvinna Sofia och hennes son Nino, som är en slags spegling av Ros. Nino är också en varelse som skrider över gränser, som är både djur och människa, barn och vuxen.

Herr Ross får ett besök som sätter igång alla minnen och ett besök som tvingar honom att använda sömnmedel för att få iväg en person som kan avslöja för mycket. Det är många dubbelbottnar, flera lager i berättelsen och Eva-Marie Liffner måste vara en av de nu levande svenska författare som skickligast behärskar ett poetiskt mångfacetterat språk. Litteraturen blir i hennes roman doft, rytm, färger och känslor som förmedlas på flera plan. Jag tror att den framför allt ska läsas som ett poetiskt verk, som DN:s recensent menar:

I kanten av ett diktarliv. Eva-Maria Liffners bok är fylld av livskraft och raffinerade inslag, men är för undanglidande för att växa till en roman. Maria Schottenius i DN läser den i stället som episk dikt och fram träder ett rikt verk.

Författaren Eva-Marie Liffne är född 1957 i Göteborg och debuterade 2001 med romanen Camera som belönades med både Polonipriset och Flintyxan. Hennes andra roman Imago nominerades till Augustpriset 2003. Lacrimosa nominerades till Augustpriset 2011. Lacrimosa av Eva-Marie Liffner är helt klart värd sin Augustprisnominering.

Fler recensioner av Lacrimosa:
Göteborgsposten, Svenska Dagbladet och Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Mörk jord av Belinda Bauer, en deckare med litterär kvalitet: lägg författarens namn på minnet

by

Titel: Mörk jord
Författare: Belinda Bauer
ISBN: 9789186629519
Förlag: Modernista
Originaltitel: Blacklands
Översättare: Ulla Danielsson

Mörk jord är en spänningsroman som är så välskriven att jag njuter av språket och dess rytm. Vi är inte bortskämda med deckare av litterär kvalitet, de flesta deckarförfattare är duktiga på att berätta och att hålla uppe spänningen men att de behärskar språket som ett konstnärligt uttrycksmedel är inte så vanligt.

Belinda Bauer fick 2010 års Golden Dagger, kriminallitteraturens mest prestigefyllda pris för romanen. Förvånansvärt nog är det hennes debutroman, fast hon är van skribent som journalist och manusförfattare.

Mörk jord handlar om tolvårige Steven som bor i en liten brittisk stad. Han bor tillsammans med sin mamma, sin mormor och sin lillebror, femårige Davey. Familjen plågas av en stor sorg. Arton år tidigare dog Stevens morbror Billy som då var elva år. Billy blev kidnappad och mördad av en pedofil. Billys kropp har inte hittats även om mördaren fångats in och sitter fängslad för flera sexmord på barn.

För mormodern var Billy favoritbarnet och hon står varje dag i fönstret och kikar ut för att hon väntar att Billy ska komma hem igen. Mormodern är bitter och sur och det mår hennes dotter, Stevens mamma dåligt av. Steven längtar efter att leva i en normal och frisk familj. Han är trött på att vara så fattig och att aldrig få kramar och aldrig känna att hans mamma och mormor tycker om honom. Han har därför börjat gräva ute på heden där flera av barnliken hittats. Han hoppas att hitta Billys lik. Då ska mormor kunna släppa sorgen och familjen ska bli normal, tänker Steven.

Efter att ha grävt och grävt varenda eftermiddag under lång tid och ändå inte hittat något barnlik kommer Steven på att han ska kontakta seriemördaren. Han skriver till mördaren och ber om hjälp att hitta Billys lik.

Boken är spännande och läskig. Steven är så ensam och det är så typiskt att vuxna inte ser vad barnen har för sig. Han leker en livsfarlig lek och ingen vuxen förstår vad som är på gång, alla är så inbäddade i sina egna problem.

Bokbloggaren på Snowflakes in the rain berömmer också boken och därifrån får jag veta Belinda Bauer har en ny bok på gång. Bra. Lägg namnet Belinda Bauer på minnet. Där har vi en deckarförfattare som kommer att räknas in bland de största. Det är jag säker på.

Mörk jord är mer än en deckare, det är en roman om en pojke och en familj i sorg – och den är både så skickligt sammanvävd och så språkligt vacker att om vi hade satt betyg på böcker vi recenserar hade det blivit högsta betyget här. Det är få deckare som når upp till en sådan nivå.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Pirzadehs Fjäril i koppel – färgstarkt om en ung kvinnas liv och uppbrott från Iran

by

En ung kvinna sitter i Teheran och planerar sin flykt från make och fosterland. Från lägenheten i Teheran tänker 19-åriga Shirin tillbaka på sin barndom och tonårstid. En livfull berättelse om såväl goda som onda dagar målar upp sig framför läsaren.

Fjäril i koppel av Zinat Pirzadeh handlar om Shirins far- och morföräldrar, mor och far, syskon och andra nära släktingar och vänner. Vi får glimtar från hennes egen uppväxt och från hur livet förändras i och med revolutionen och den nyordning som kom med Ayatollan Khomeini när Shirin var i lägre tonåren. Villkoren hårdnar nu framför allt för kvinnorna och bidrar till att Shirin blir bortgift mot sin vilja som 16-åring.

Shirins historia är baserad på Zinats egen. Zirat Pirzadeh flydde till Sverige med sin 2-årige son 1991. Fjäril i koppel avslutas med att Shirin lämnar Iran med sin 2-åriga dotter. Även om delar av historien är fiktion så känns boken väldigt självbiografisk, som om minnena skrivits ned i den takt de poppat upp.

Språket känns lite barnsligt, men samtidigt lyckas Zinat förmedla en spännande berättelse som griper tag. Det brokiga och färgstarka persongalleriet bidrar till en mer nyanserad och mångbottnad bild av livet i Iran. Så även om författarstilen känns lite omogen så sugs man in i berättelsen och får ett mycket levande förhållande till Shirin och hennes släktingar.

Zinat har en förmåga att skildra svåra upplevelser osentimentalt och dramatiskt på samma gång. Boken har en lättsamhet blandad med stort allvar och starka känslor som känns igen från Zinats komikerframträdanden. Zinat Pirzadeh är idag ståuppkomiker, syokonsulent, skådespelare och föreläsare. Fjäril i koppel är hennes debutroman.

Fjäril i koppel
Zinat Pirzadeh
Utgiven: 2011-09-14
Piratförlaget
ISBN 978-91-642-0365-6

Relaterat: Recension i HD

Läs även andra bloggares åsikter om , ,
 

Socialisten Guillou kan inte skriva ur arbetarnas perspektiv – Mina tankar om Brobyggarna av Jan Guillou

by

Brobyggarna är Jan Guillous krönika över 1900-talet.
Brobyggarna, del ett i serien, är en äventyrsberättelse om tre norska fiskarpojkar som av en slump får chansen att utbilda sig till ingenjörer i den tidens finaste tekniska utbildning i tyska Dresden.

Det var svårt att slita sig från boken, som det är med bra äventyrsberättelser. Fast efter att ha läst två tredjedelar av boken började jag tröttna. Då var det inte så spännande längre. Gossarna som vuxit upp till unga män är lite för skickliga på allt, inget blir osäkert, jag vet att de klarar att vandra i iskyla i dagar trots blåsor på fötterna och de klarar att döda vildsinta lejon.

Jo, att Jan Guillou behärskar konsten att berätta något, det vet vi. Som äventyrsberättelse är det en rapp bok, fast som litteratur har den mycket att önska. Alldeles för ofta berättar författaren att några samtalar om något istället för att han skildrar deras dialog. Han berättar att någon är melankolisk istället för att använda språket för att förmedla detta mellan raderna,

Handlingen kretsar kring tre norska unga män. När havet tog deras far och farbror fick de tre gossarna Lauritz, Oscar och Sverre på det norska Vestlandet utanför Bergen söka familjens försörjning inne i staden. Av en tillfällighet upptäckte man att de tre små repslagarlärlingarna var ovanligt tekniskt begåvade och med hjälp av välgörenhet utbildades pojkarna till järnvägs- och brobyggare.

De tre fiskarsönerna utexamineras många år senare som diplomingenjörer vid universitetet i Dresden. Det är 1901 och mänsklighetens tekniskt mest avancerade århundrade har just inletts. Meningen var nu att de skulle återvända till Norge för att bidra till det mest storartade norska ingenjörsprojektet någonsin, att bygga järnväg mellan Oslo och Bergen. Bara en återvände till Norge, en drog till Afrika och en till London istället.

Genom att skildra de tre unga männens liv ska 1900-talet skildras. Jan Guillou lär ha sagt att han är den enda just nu levande svenska författaren som klarar att skildra 1900-talets historia.

Fast en sak är säker: trots att han är socialist kan Jan Guillou inte skildra arbetarklassens liv. (I sin självbiografi som jag nyligen läst påpekar han tydligt och klart att han är socialist.) Att han trots det inte kan berätta en historia ur arbetares perspektiv verkar han högst medveten om också. Han låter snabbt de fattiga pojkarna bli välbeställda och då är det problemet löst.

Det är som om Hamilton flyttat in i dessa tre unga mäns karaktärer, i alla fall de två som handlingen fokuseras på i första boken: Lauritz och Oscar. De är smarta, duktiga, envisa, smidiga, vältränade, duktiga, ja helt enkelt framgångsrika i allt vad de företar sig. De är i princip samma karaktär som Hamilton i spionböckerna. Några djupa karaktärsskildringar finns inte i boken. Det är svårt att upptäcka några skillnader mellan Lauritz och Oscar, de är båda genomstarka personer. Inte heller kvinnoskildringarna känns som några levande människor. Jag har svårt att tro på att det finns  så perfekta personer som Lauritz kvinna Ingeborg, så duktig om mamma, så sexuellt frigjord, så duktig att studera och så klok.
Det är som om Jan Guillou skildrar en drömvärld, en fantasivärld.

En del grepp är riktigt intressanta, som att skildra första världskriget ur det tyska Afrika-styrkornas perspektiv. Intressant om det stämmer som boken berättar är de afrikanska styrkorna de tyska styrkor som aldrig besegrades under första världskriget. Också intressant hur Guillou skildrar vansinnet i kriget och med vilket förakt för andra raser framför allt engelsmän och belgare drev kriget.

Imponerande vad mycket förarbete Jan Guillou måste ha gjort. Som alla detaljer kring bro- och tunnelbygget i Norge och om striderna i Afrika under första världskriget och detaljer kring jakt på afrikanska djur som elefant, lejon och flodhästar.

En sak jag undrar hur mycket fakta som ligger bakom och hur mycket som är fantasi är att Guillou i boken berättar om ett afrikanskt folkslag, barundifolket, som hade utrotat malaria. De hade besegrat malarian utan minsta hjälp från den vite mannen. Sorgligt att de vita männen i sitt krig utrotade ett folkslag som hade kunskaper mänskligheten kunde haft stor nytta av.

Det ska bli intressant att följa den här serien om 1900-talet. Men fortsätter det som i första boken kommer det att vara en resa med stort fokus på den tekniska utvecklingen, framför allt sedd ur den framväxande övre medelklassens välbärgade perspektiv.

I sin självbiografi skriver Jan Guillou själv flera gånger att han är socialist. Det gör inte att han kan skriva ut arbetarnas perspektiv. Så jag hoppas att det också kommer en serie om 1900-talet ur den framväxande arbetarklassens perspektiv. För under 1900-talet växte industriarbetarna fram och också politiska rörelser som fångar upp klassperspektivet. Därför tycker jag det är en viktig och intressant del ur 1900-talets historia. Det perspektivet försvinner förstås inte helt. Guillou berättar tydligt om hur de välbärgade förtrycker de mindre bemedlade, på flera sätt tar han upp det. Men ingen huvudperson lever i fattigare miljöer – och det är en del av verkligheten som jag gärna skulle läsa om i en sådan här serie.

Brobyggarna
Författare: Jan Guillou
Förlag: Piratförlaget
Serie: Det stora århundradet 1
ISBN10: 9164203190
ISBN13: 9789164203199

Fler recensioner: Expressen, Svenska Dagbladet, Göteborgsposten, Aftonbladet, Dagens Nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,