Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Avengers: Endgame – ett underverk med kosmiska gnistor

by

Avengers: Endgame
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 april 2019

Heroes don’t cry.
Fint drama och lite action. Avengers Endgame är den fortsatta och avslutande delen om de kämpande och krigande karaktärerna som utgör The Avengers. I den första delen Avengers: Infinity War som kom förra året, tar Thanos död på hälften av befolkningen på jorden, vilket även inkluderade att par av hjältarna. I ett nästan nu gråtfärdigt farväl får vi se de resterande hjältarna slåss mot Thanos för att återställa balansen i universum.

I den följer en resa som i en trogen berg och dalbana. Filmen håller ett öga förvånande bra tempo och man känner aldrig att tiden rinner iväg. Man blir aldrig uttråkad. Berättandet tar fart och det är förvånansvärt lite action och explosioner. Och ännu mera och desto mera drama. Kärlek, hämnd, falskhet, död och liv. Alla hjältar från Marvels Cinematic Universe får ett och flera välförtjänta ögonblick i rampljuset.

Det har tidigare varit variation mellan föga bra och väldigt ojämna filmer. Och denna är dock precis som förväntat: förutsägbar och överraskande. Det är i just dem ögonblicken där filmen utmärker sig. Lika episk som kampsekvenserna så får vi också inblick i våra hjältars mentala och psykiska tillstånd.

I filmen ser vi stjärnor som Robert Downey Jr., Chris Evans, Mark Ruffalo, Chris Hemsworth, Scarlett Johansson, Jeremy Renner, Don Cheadle, Paul Rudd, Brie Larson, Karen Gillan, Danai Gurira, Benedict Wong, Jon Favreau, Bradley Cooper, Gwyneth Paltrow, Josh Brolin, Frank Grillo, Tessa Thompson, Winston Duke, Robert Redford, Rene Russo, Tilda Swinton, Linda Cardellini, Natalie Portman, Michelle Pfeiffer, Cobie Smulders, Michael Douglas, Ken Jeong, William Hurt, James D’Arcy. Benedict Cumberbatch, Tom Holland, Chadwick Boseman, Paul Bettany, Elizabeth Olsen, Anthony Mackie, Ty Simpkins, Sebastian Stan, Tom Hiddleston, Pom Klementieff, Dave Bautista, Zoe Saldana, Chris Pratt, Letitia Wright, Evangeline Lilly och Vin Diesel gör återigen rösten som Groot som bara har en replik i olika röstlägen, ”I am Groot”!

I filmen skymtar även en av regissörerna, Joe Russo förbi i en cameo-roll. Russo är bröderna Joe och Anthony som tidigare gjort Captain America: The Return of the First Avenger, Captain America: Civil War och Avengers: Infinity War. Stan Lee, tecknaren och medskaparen till Marvel, avled tragiskt i november 2018 och hade som vana att ha en liten och ofta komiska roll i alla sina filmer. I denna gör han sin allra sista cameo.

En tjänst mot fans och en upplevelse i yttersta världsklass.
Denna film har redan dragit in 120 miljoner i förhandssålda biljetter. Detta är belöningen för att kolla genom alla dessa filmer som började med Iron Man 2008. Detta är climaxen på en hel franchise. 11år senare, 21 filmer i bagaget och med den 22a filmens världspremiär idag den 24 April . Misströsta inte, både prequels, sequels och spinoffs är på väg till bioduken. Nu väntar vi lika tålmodigt precis som på en post-credits scen på den allra avlutande filmen i fas 3, Spider-Man: Far From Home med premiär i sommar.

Avengers: Endgame är verkligen en historia som behöver upplevas. Glöm världen just nu och göm dig i biomörkret i hela tre timmar och en minut. Det finns inte så mycket man kan säga om filmen utan att avslöja för mycket. Men filmen är ett underverk. Av alla de 14 miljoner möjliga sätt det kunde ha gått, så gick den här och slog kosmiska gnistor och tårar. Det är trevligt att se dem alla igen och samtidigt lite ledsamt att se dem gå. När det väl kommer till kritan i slutet så handlar allt precis som i verkliga livet om tid och pengar.

Filmrecension: Claire Darling – filmen saknar vilja att gestalta något

by

Claire Darling
Betyg 2
Svensk biopremiär 12 april 2019
Regi Julie Bertuccelli

Ett franskt drama med minnen från ett långt liv som börjar närma sig slutet.

När Claire Darling bestämmer sig för att göra sig av med sina ägodelar är det en vacker sommardag. Hon fyller gårdsplanen med antikviteter och prylar för en auktion som lockar många nyfikna och spekulanter. Och hon säljer till vilket pris som helst. Auktionen är som ett avslut och ett accepterande av att hennes liv börja närma sig sitt slut. Minnen av bilder från hennes liv kommer upp. Hon minns mannen och sonen som dött och dottern Marie som tagit avstånd från henne.

Filmen varvar hela tiden sekvenser med tillbakablickar med nutid. En äldre kvinnas liv där förvirring smyger sig in blandat med klara minnesbilder.

Filmen är som Claires minne. Som en trasig spegel med många bitar. Mängder av antika föremål har varit en stor del av livet och hon gör sig av med dem med orden: Farväl mina älsklingar ett nytt liv väntar . Ni kommer att bli lyckliga.

Med många teman i filmen men utan en röd tråd blir filmen inget lyckopiller. Erfarna och skickliga skådespelare, Catherine Deneuve, Chiara Mastroianni och många fler fina aktörer räddar inte filmen trots utmärkt samspel. Den härliga franska landsbygden, beundran för alla antika föremål och prästen i kyrkan som övertalas till exorcism känns väldigt mycket som fransk kultur. Men omgiven av dyrbara antikviteter, arvegods och samlingar blir Claire bara en förvirrad kvinna. Det kunde ha skapat en bra film om inte historien hade varit så fragmenterad.

Filmen är gjord efter en roman av Lynda Rutlidge ” Faith Bass Darling´s Last Garage Sale” och regissören Julie Bertuccelli fastnade för historien om det outtalade som finns i familjer.

Här är dock för mycket outtalat och oförklarat för att filmen skall engagera. Filmen känns som den saknar vilja att gestalta något. Ett drama med en historia dold för publiken. Då hjälper inte bra skådespelare och fint filmfoto.

Recension av tv-serie: Störst av allt – en väckarklocka om våldet och döden som går i drogernas fotspår

by

Störst av allt
Betyg 5
Tv-serie som visas på Netflix, premiär 5 april 2019

En lysande alltigenom fängslande tv-serie som jag har svårt att tro att någon kan se utan att fångas in av dramat, svårt att tro att någon kan se den opåverkad. Den berättar om en ung flicka, Maja, som under sista året i gymnasiet på ett gymnasiet i ett av Stockholms absoluta överklassområden, Djursholm, blir tillsammans med Sebastian, en ung man som dras mer och mer till droger och blir farlig för både sig själv och omgivningen.

Handlingen berättas på ett sätt så det känns nästan dokumentärt. Det känns som att jag är där på plats. Människorna är så äkta i sitt spel. Detta gör att tv-serien når under huden på mig.

Serien berättar om föräldrars värsta mardröm och visar på hur svårt det är att hindra tragedier. Hur svårt det är att balansera mellan att släppa taget om tonåringar som är på väg att bli vuxna och samtidigt skydda dem.

Störst av allt är den första helt svenskproducerade serien för streaming-tjänsten Netflix. Miniserien med sex avsnitt bygger på Malin Persson Giolitos roman ”Störst av allt” om en skolskjutning på en skola i överklassområdet Djursholm i Stockholm. Serien går inte att värja sig för, det är en grym berättelse om de offer droger skördar.

Den är så bra dramatiserad med duktiga skådespelare. Hanna Ardéhn i rollen som Maja är unik, enastående. Hennes blickar säger så mycket. Jag lider med henne, hennes frustration när hon vill stå vid Sebastians sida men det blir allt svårare. Men när alla överger honom, hur ska hon då kunna göra det? Regissören har samlat en lång rad starka karaktärer till rollistan, både yngre och äldre som David Dencik, Sven Wollter, Felix Sandman, Shanti Roney, Anna Björk, Reuben Sallmander, Evin Ahmad, William Spetz, Rebecka Hemse och Samuel Fröler.

Sebastian, liksom de flesta av seriens huvudkaraktärer, lever ett överklassliv som är fjärran från det liv den stora majoriteten lever i Sverige. De kan ta jaktlicens, köra omkring i lyxbilar, åka till Sydafrika på lov, kryssa runt i Medelhavet i en yacht. Att ha oändlig tillgång till pengar betyder inte trygghet eller lycka. Många föräldrar är frånvarande, engagerade i sina karriärer.

Ett stort problem i dessa överklassområden är droger. Djursholm som ligger i Danderyd har enligt statistik från Brottsförebyggande rådet landets högsta drogmissbruk bland unga. Det tror bero på att dessa ungdomar har tillgång till pengar och kan betala för drogerna – och då dras knarkförsäljarna dit.

Sebastian går allt djupare in i sitt missbruk. Hans utveckling känner de flesta igen som haft någon anhörig med drogmissbruk. Under växlingen mellan påtändning, nedtändning och snedtändning kommer ångest, aggressivitet och djupa depressioner. Varför Sebastian går på droger finns flera möjliga förklaringar till. Hans pappa föredrar öppet hans äldre bror som är mycket mer skötsam och som studera på Harvard. Eller det är vad vi får höra berättas, i alla fall. Vem vet hur denna storebror lever i Harvard? Det är inget som skildras. Har hans pappa försökt nå Sebastian, försökt vara vid hans sida någonsin? Har Sebastian alltid känt pappans förakt? Eller har pappan slutat orka hjälpa Sebastian? Det är svåra frågor.

Jag såg att Jonna Sima i Aftonbladet påpekar seriens klassaspekt. Hon tar upp att bland dessa ungdomar kommer nästa generations VD:ar och styrelseordföranden i storföretag och hon hoppas serien ska bli en väckarklocka och ögonöppnare för politiker.

Ja, klassaspekten är en del av vad serien tar upp men jag känner att det allra starkaste den skildrar är hur droger verkligen dödar. Drogerna dödar det mänskliga i Sebastian, droger är orsaken till att han blir så förstörd att han utför en skolskjutning.

I dessa tider än efterdyningarna kring #metoo skvalpar runt hoppas jag att serien också är en ögonöppnare för många och för beslutsfattare om hur droger ligger bakom våldtäkt och våld. Ska vi på allvar få slut på våld och våldtäkt måste de ungdomar som halkat in på droger få hjälp. I tid.

Filmrecension: Mid90s – Heartwarming, nostalgisk och minnesvärd

by

Mid90s
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 april 2019
Författare och regissör: Jonah Hill
I rollerna: Sunny Suljic, Katherine Waterston, Lucas Hedges, Na-Kel Smith, Olan Prenatt, Gio Galicia, Ryder McLaughlin

En riktig hjärtevärmande film, nostalgisk och minnesvärd – den dröjer sig kvar länge efteråt. Ceremonier och livet i skateboard-världen skidras med äkthet och skönhet i ”Mid90s”.  Jonah Hills debut som manusförfattande regissör är en livfull historia.

Handlingen kretsar kring Stevie, en trettonårig blyg pojke som ser ännu yngre ut, som bor med sin unga och distraherade mamma (Katherine Waterston) och sin artonåriga ensamma storebror Ian (Lucas Hedges). Hemmet är inte stabilt och Stevie söker sig därifrån och hittar en grupp skejtare i den lokala skatebutiken.

I gruppen finns Ray (Na-kel Smith), Olan Prenatt (Fuckshit), Ruben (Gio Galicia) och Fourth Grade (Ryder McLaughlin). Det är inte lätt, men Stevie lyckas bli accepterad av gruppen, och genom gruppen hittar Stevie sin plats i den stora, dåliga världen.

Denna vänskap leder honom till droger, sex, alkohol och våld, men han känner sig upprymd av denna fantastiska vänskap där han kan känna sig som en cool och viktig person.

Jonah Hills första egen-regisserade film tar oss med på en nostalgisk och anspråkslös resa för att minnas våra de varma relationer vi kunde ha under den tidsepok  tiden då internet inte fanns än. en tid då vi mötte varandra på gatorna.

De unga skådespelarna är helt enkelt fantastiska och historien är enkel utan något onödigt.

Intressant att veta att historien i filmen utspelar 1996 när Hill var 13 år också, precis som Stevie.

Citad från filmen:
Ray: Många gånger känner vi att våra liv är de värsta, vi är värst drabbade, men jag tror att om du tittade i någon annans skåp, skulle du inte byta din skit för någon annans skit. Låt oss gå.

Filmrecension: Asterix: Den magiska drycken

by

Asterix: Den magiska drycken
Betyg 3
Svensk biopremiär 12 april 2019

Gillar du serieböckerna om Asterix och Obelix gillar du förmodligen den här filmen också, fast jag tycker inte riktigt om de dockliknande figurerna, jag föredrar serieböckernas animering. Men det är en smaksak.

Det här äventyret finns dock inte i någon av serieböckerna. Alexandre Astier har skrivit det här äventyret som är det första som inte är baserat på ett seriealbum. Tiden har förändrat mycket. Asterix och Obelix värld är en mansdominerad värld, till stor del. Det är bara männen som slåss och försvarar byn och det är bara män som får vara druid. Det märks att Alexandre Astier försökt förändra detta något. Det gör han snyggt utan pekpinnar och utan att det känns påklistrat.

Druiden Miraculix trillar från ett träd och då blir han rejält omskakad, hans bild av sig själv vänds upp och ner. Han inser att en dag kommer han inte att vara pigg längre och inte kunna blanda den magiska dryck som ger den galliska byns invånare mirakelkrafter, som de behöver då romarna försöker invadera och ta över byn.

Miraculix bestämmer att han måste ge sig iväg ut till alla galliska områden för att leta reda på en ung gallisk druid som kan bli upplärd av honom och få ta över. Med på resan följer, förstås Astérix och Obelix, och en liten påhittig flicka som heter Pektin.

Gallerna i byn är lite skeptiska till att Miraculix ska hämta någon utifrån. De litar inte riktigt på någon som inte är uppfödd i deras by. Det är lite lustigt att se hur en sådan inställning kan verka helt naturlig i det sammanhanget men om svenskar gav uttryck för sådant skulle det kallas rasistiskt. Kanske man inte ska analysera barnfilmer på det sättet?

Jag är en stor fan av Asterix och Obelix och jag tycker filmen är godkänd men inget mästerverk, inget som överraskade mig särskilt och inget som dröjer sig kvar efteråt. Men ok.

Versionen jag såg hade svenskt tal så filmen fungerar bra att ha med sig också barn som inte kan läsa.