• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Mufasa: Lejonkungen

19 december, 2024 by Elis Holmström

Mufasa: Lejonkungen
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 december 2024
Regi Barry Jenkins

Det har höjts en hel del ögonbryn över att Barry Jenkins, regissören bakom den eminenta Moonlight och If Beale Street Could Talk nu ger sig in i ett samarbete med Disney. Frågetecknen var än fler då det gällde en prequel-film till Jon Favreaus fotorealistiska nyversion av Lejonkungen från 2019, en film – som av många, anses representera det sämsta av den moderna filmindustrin, i och med att projektet som inte gjorde något att för differentiera sig från den animerade superklassikern från 1994.

Jenkins har rakryggat försvarat beslutet och menat att detta är en originell film som inte alls är del av något själlöst maskineri. Mufasa är måhända inte lika omvälvande eller emotionellt perfekt som Jenkins Moonlight men är en avsevärt mer vågad film än sin föregångare, även om den är långtifrån fläckfri. Oavsett vem som hade regisserat projektet går det inte att undkomma den jättelika skugga som vilar över allt som associeras med Lejonkungen. Det är en film som är kopplad otaliga barndomsminnen och som skakat om, framkallat skratt och som bosatt sig permanent i hjärtan jorden runt. Och inte ens en så finkänslig och självsäker regissör som Jenkins kan helt kringgå att framstå marginaliserad då han försöker placera sin film bredvid detta jättelika monument. Introduktionen som kärleksfullt vill iscensätta den episka öppningen med den afrikanska solnedgången känns mest trevande och skygg.

Jenkins vill också rama in sin berättelse med oväntat mycket metareferenser och komik, något som endast funkar halvt om halvt. Filmen drar åt alltför många håll, det är teatral dramatik som trängs med enkla skämt om kroppsodörer och postmodern ironi kring den oerhörda kommersialism som Lejonkungen fått representera genom otaliga uppföljare och scenproduktioner. Och ännu kvarstår problemet med den fotorealistiska presentationen. Där ett traditionellt animerat lejon kan tilldelas ansiktsuttryck och mimik är det nästan omöjligt att göra detsamma för ett vanligt lejon, något som gör att flera dramatiska scener blir otydliga och diffusa då karaktärerna inte har tillräckligt med kapacitet att uttrycka sig.

Filmen skiftar också mellan en rad olika skepnader, i ena läget barnslig, i andra oerhört vuxen, med ett inte alltför subtilt budskap om vikten av tolerans och sammanhållning. De otaliga tillfällen då filmen vill leka musikal är inte heller någon större succé. Trots att den bejublade upphovsmannen bakom Hamilton – Lin-Manuel Miranda, står för flera av sångnumren är de som bäst anonyma och i värsta fall plågsamt juvenila. Och som en rad prequel-filmer är flera sekvenser forcerade vad gäller att ge klassiska saker och ting ett ursprung och förklaring. De många kostymbytena gör att filmen många gånger känns ojämn och spretig. Men denna berg- och dalbana har också fantastiska stunder. Då Jenkins bestämmer sig för att göra en mer renodlad äventyrsfilm med dundrande actionscener och bred komik är det omöjligt att inte underhållas. Porträtteringen samt personregin, eller rättare sagt lejonregin, vad gäller Mufasa själv är strålande, här skapar Jenkins en av årets mest sympatiska och magnetiska karaktärer.

Sedan går det inte att undkomma – trots problemen med möjligheterna till uttrycksfullhet, att Mufasa är en av de tekniskt mest imponerande filmerna som skådats. Detaljrikedomen och miljonerna är bortom det spektakulära. Färgsättning och allmän presentation är av sådan hög kvalitet att det tangerar det rent hedonistiska. Att Disneys enorma krigskista tillåter filmskapare att tänja på gränserna vad gäller det filmtekniska är ingen nyhet, men Mufasa går utöver det vanliga vad gäller att visa upp digitalteknik i sin bästa form.

Och mot slutet av filmen lyckas Jenkins ta andan ur publiken med en hårresande kraftfull sekvens som kombinerar Lejonkungens bästa kvalitéer, exceptionell dramatik, emotionellt engagemang och Hans Zimmers euforiska musik. I den stunden är det mesta ursäktat då ögonen vattnas och gåshuden är total, då är Mufasa en av årets mest drabbande filmupplevelser, olyckligt nog är resan dit rejält skakig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Disney, Filmkritik, Filmrecension, Lejonkungen, Mufasa

Filmrecension: Nosferatu – Makaber jul och ruskigt nytt år

18 december, 2024 by Jonatan Södergren

Nosferatu
Betyg 3
Svensk biopremiär 3 januari 2025
Regi Robert Eggers

Vad är tid för en blodtörstig vampyr?
1979 bjöd Isabelle Adjani och Klaus Kinski på oförglömliga prestationer i Werner Herzogs klassiska tolkning av berättelsen om den ikoniska vampyren. Den filmen i sig var en hyllad nytolkning av stumfilmsklassikern från 1922.

Adjani briljerade som oskuldsfull symbol för dygd, medan Kinski… ja, han var Kinski. Med inspiration hämtad från tysk expressionism och en poetiskt mörk berättarstil, är det en film som fortfarande hemsöker mig. I mina ögon förblir det den absolut bästa filmatiseringen av Bram Stokers berättelse.


Nu, nästan 50 år senare (och 100 år efter originalet), likt en vampyr som vägrar dö, är det dags igen. Berättelsen återuppstår på biograferna, denna gång i regi av Robert Eggers, som imponerat med stilistiska mästerverk som The Lighthouse (2019) och The Northman (2022). Eggers tycks ha en naturlig känsla för mörka, suggestiva världar, och Nosferatu är inget undantag.

Lily-Rose Depp axlar nu manteln från Adjani och porträtterar en kvinna som i en sanndröm lockas till mörkrets furste. Snabbspola några år framåt, och ondsinta planer sätts i verket. Hennes make (Nicholas Hoult) reser till Böhmen för att sälja en herrgård till greve Orlok, självaste Nosferatu (Bill Skarsgård). Willem Dafoe stjäl flera scener som en excentrisk, ”canceled” professor.

Filmens stil är krypande obehaglig. Att handlingen utspelar sig under julen gör det knappast till en julfilm – här är det makabert och gotiskt som gäller. Ändå saknas något av den där riktigt kusliga känslan från Herzogs patinerade, tidlösa värld. I vår moderna TikTok-era är det svårt att uppnå samma poetiska mörker som i Kinskis dagar.

Med det sagt är detta fortfarande en sevärd version av den odödliga berättelsen om det odödliga monstret.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Nosferatu

Filmrecension: Beck – Vilhelm: enda behållningen är Valter Skarsgård

7 december, 2024 by Rosemari Södergren

Beck – Vilhelm
Betyg 3
Premiär på TV4 Play 6 december 2024
Regi Per Hanefjord

När du film nummer 51 om Beck med Peter Haber haft premiär kan vi konstatera att det gamla, trogna, stabila gänget som filmerna byggt på blivit mer och mer slitna. Vilhelm, Martin Becks barnbarn, tar alltmer över rollen som Beck. Valter Skargård levererar som Vilhelm. Om filmserien efter ska överleva är det med Skarsgårds Vilhelmm som central karaktär. Sedan är ju frågan om det är önskvärt att en filmserie fortsätter i det oändliga.

Vilhelm är patrullerande polis i början av denna film. Av en händelse är han och hans patrull på plats för ett mord. Vilhelm lägger märke till en detalj kring hur offret tejpats och det påminner om en tejpning vid ett annat inbrott, som dock inte hade dödlig utgång. Men mordutredarna vill inte lyssna på Vilhelm, som så klart börjar utreda på egen hand.

För att inte förstöra spänningen för den som ska se filmen tänker jag inte berätta mer om handlingen. Men en sak är tydlig: Det är Vilhelm som är huvudkaraktär och mest intressant.

Av tradition brukar Beck-filmerna ha ett starkt samhällskritiskt tema. Det har den nu också. Men den är långt ifrån realistisk. Det är väldigt synd om brottslingarna i Vilhelm – Beck. Hela den sorgliga historien om två av samhället och alla övergivna tonårsbröder som måste råna för att försörja sig köper jag inte. Speciellt inte när samhället ser ut som det gör idag, med farliga kriminella gäng som rekryterar barn och där ledarna i dessa gäng är relativt unga män, ofta med utländsk bakgrund som den så kallade ”Jordgubben” som till och med fick hjälp av svenska Skatteverket under sin flykt-tillvaro i Turkiet, som Expressen berättar om:
Under gängledaren Ismail ”Jordgubben” Abdos flykt från Sverige har Skatteverket hjälpt honom med viktiga dokument – och ignorerat flera larm.

Nu har inte filmen Beck – Vilhelm något med Jordgubben eller gängkriminella i Sverige att göra. Och det är ett stort minus att de verkliga problemen i det svenska samhället idag med kriminella gäng där barn rekryteras totalt förbigås med tystnad av Beck-filmernas skapare.

När den nya polischefen, bra spelad av Nina Zanjani, intervjuas i tv sitter Alex och övriga i mordgruppen och tittar på talet via en stor tv som hänger på väggen på kontoret. Tittar verkligen poliser på gammel-tv när de är på jobbet? Har SVT Play och andra play-kanaler inte nått in till polishuset?

Överlag är handlingen väldigt ytlig, otidsenlig och svår att alls tro på. Den enda behållningen är Valter Skarsgårds Vilhelm som har fart och engagemang.

Denna film nummer 51 i Beckserien med Peter Haber når inte upp till högsta klass men är ändå bättre än de senaste Beck-filmerna i denna serie. Vilhelm kan vara räddningen, så klart. Fast hur relevanta är de alls? Är det ens intressant att det kommer fler. Film nummer 52 kommer under 2025. Tja, kan det bli den sista?

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV, TV-serier Taggad som: Beck, Filmkritik, Peter Haber, Valter Skargård

Filmrecension: Missilen – brännande aktuell film om hotet från kärnvapen

28 november, 2024 by Rosemari Södergren

Missilen
Betyg 3
Svensk biopremiär 28 november 2024
Regi Miia Tervo

En stark film som är svår att skaka av sig efteråt om kärnvapen och hur hotet om kärnvapenkrig briserar mitt i våra vardagsliv.

Missilen utspelar sig i en by i finska Lappland på tidigt 1980-tal. En berättelse om hotet om kärnvapen från Sovjetunionen och om journalistik och mediers uppgift och om livet som vi måste leva samtidigt som världshistoriens nedslag slår till.

Huvudpersonen är en ung tvåbarnsmamma, Niina. Hennes man, som hon vill skiljas från, är i fängelse. Händelserna utspelas vintertid, kring jul, och det är mycket snö. Niina har varit och hämtat en julgran i skogen tillsammans med sina barn. På vägen hem kraschar hon med vagnen med julgran i ett fönster till ortens tidningsredaktion, Lapplandsnytt. Fönstret går sönder och Niina måste betala lagningen som kommer att bli dyr. Då hon är rätt fattig erbjuder hon sig att istället jobba ihop pengarna på tidningen. Esko, tidningens chef, är rätt skeptisk men låter henne ändå få börja jobba på tidningen en tag.

En sovjetisk missil faller ner utanför byn. Eller vad det nu är som synts och som fallit ner någonstans. Den finländska militären försöker hävda att det kan vara ett UFO. Händelsen uppmärksammas internationellt och på flera håll sägs det att det måste vara en sovjetisk missil som kan ha en kärnvapenspets. Niina börjar nysta i vad det är och intervjuar militärer och ortsbefolkning.

Med tanke på situationen i världen och i Europa just nu med Ryssland anfall mot Ukraina och den ryske presidenten Putins hot om kärnvapen är filmens innehåll brinnande aktuellt.

Niina har stort stöd från sin morfar när hon försöker hitta sanningen bakom missilen men hennes mamma däremot gnäller och motarbetar henne. Hennes mamma tycker inte alls att Niina ska ägna sig åt journalistik. Hon kan väl söka städjobb, menar mamman. Det märks att händelserna utspelas under tidigt 1980-tal. Niina får många gubbsjuka sex-kommentarer från män. Det skulle vara svårt för män att bete sig lika nedvärderande gentemot en kvinna på det sättet idag, när vi upplevt metoo. Inte för att allt blivit perfekt men det grövsta övertrampen har nog försvunnit till viss del. Tidsepoken är mycket väl fångat i filmen.

Den försvunna missilen väcker stort intresse från hela världen och många militärer och journalister från andra länder kommer till bygden. Alla har olika idéer om vad som hänt men helt klart har myndigheter lagt locket på. Niina är aktiv och försöker hitta sanningen. Hon visar sig ha anlag för att vara journalist.

Mitt i alltihop inleder Niina en relation med en av de unga soldaterna. Men livet är aldrig enkelt. Då kommer hennes våldsamma make tillbaka. Han har släppts ur fängelset och vill att de ska leva tillsammans som en familj igen. Niina har svårt att säga nej. Inte blir det lättare för henne att säga nej då hennes mamma gör allt för att hon och maken ska återförenas. Men hennes ena syster slänger ut honom då hon är säker på att den som en gång varit våldsam kommer att vara det igen. Ingen lätt situation för Niina. Hon tvekar om vad hon ska göra. De har trots allt två barn tillsammans.

Det är som livet oftast är. Även om en journalist är jätte-engagerad i en nyhet pågår livet med familj samtidigt och påverkar möjligheten att fokusera på grävandet. Detta är filmens styrka och samtidigt dess svaghet. Det är lite för många berättelser som vävs samman och filmen blir därför lite spretig och mindre tydlig. Men den i hög grad sevärd. Den har fantastiskt miljöfoto från snöiga finska Lappland. Huvudrollsinnehavaren Oona Airola är enastående duktig. Hon belönades med Dragon Award Best Acting för sin roll i filmen på Göteborgs filmfestival 2024.

Filmen baseras på verkliga händelser, fast dramatiserade, förstås.

Missilen är en brännande aktuell film om hotet från kärnvapen. Och som livet är, slår stora hot till mitt i vardagslivet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, kärnvapen, Missilen, Sovjetunionen

Filmrecension: Human Forever – Den vackraste och mest berörande dokumentär jag sett

27 november, 2024 by Rosemari Södergren

Human Forever
Betyg 5
Svensk biopremiär 29 november 2024
Regi Jonathan de Jong

Jag är helt omskakad av alla känslan ett att ha sett denna dokumentär. Det är den vackraste dokumentär jag någonsin sett. Och samtidigt berättar den om något mycket sorgligt, bedrövligt – men den är också fylld av hopp. Denna film, denna dokumentär, är djupt berörande och tankeväckande – ja den handlar om livet och det allra, allra viktigaste vi har och borde vårda: medmänskligheten och respekten för varandras rätt att finnas till. Men åh så långt världen är från detta.

Artikel 25 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna säger:
Envar har rätt till en levnadsstandard, som är tillräcklig för hans egen och hans familjs hälsa och välbefinnande, däri inbegripet föda, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala förmåner, vidare rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter, över vilka han icke kunnat råda.

Att vi är långt från detta, det är väl de flesta medvetna om. Det finns många som svälter, lever i krig och förföljs. Men det finns ytterligare några som oftast förlorat sin frihet och inte behandlas människovärdigt: de som åldrats och alldeles speciellt de som fått någon form av demens. Idag lever 55 miljoner människor över hela världen med demens i någon form. År 2050 spås den siffran att vara över 139 miljoner. Chansen att denna film handlar om din framtid är 1 på 5.

Vad gör då världen för de som är dementa? Vi får följa den unga holländske mannen och sjuksköterskan Teun som reser runt och besöker äldre och dementa människor världen över. Teun är helt fantastisk. Han verkligen ser människor och kan bemöta äldre och dementa med respekt och som en människa till en annan.

Sanningen är att i synnerhet västvärlden har valt bort alla människor som inte är unga, vackra, energiska och framgångsrika och den som är äldre är oftast maktlös och förbisedd i länder som Sverige och Storbritannien. I Sverige råder, som många är medvetna, en genomgående diskriminering av äldre. Se bara på hur medieföretag som Expressen och Aftonbladet och Dagens Nyheter aldrig skulle nyanställa någon som fyllt 45. Sverige är ett av de länder som verkligen har mycket att lära av denna dokumentär och där många i den svenska eliten för skämmas. Utan tvekan. Vad händer med ett land där bara de starkaste och vackraste hyllas? Där de svagare grupperna inte längre har frihet och ofta inte ens får välja om de vill ha gul eller röd saft på demensboendet?

Men den här dokumentären ger så mycket hopp också. Vi får se människor världen över som ser människor och bemöter också den som är dement med respekt. Fakta är ju att ganska få som är dementa är dementa dygnets alla timmar. Det går absolut att nå fram till dem, många gånger. Det är helt underbart att se Teun prata med äldre och dementa.

Human Forever är mycket välförtjänt utsedd till årets bästa dokumentär på flera filmfestivaler och vinnare av Publikpriset för bästa dokumentär under årets upplaga av Guldkalven i Holland.

Filmens svenska distributör skriver om filmen:
Human Forever – En film om kärleken till mänskligheten
Den 24-årige vårdinnovatören Teun Toebes har ett uppdrag: att förbättra livskvaliteten för personer med demenssjukdom. Han har bott på en sluten avdelning på ett vårdhem i flera år när han bestämmer sig för att ta sitt uppdrag till nästa nivå. Under en resa jorden runt utforskar han och hans gode vän och filmskapare Jonathan de Jong hur demens hanteras i andra länder och vad vi kan lära av varandra för att göra framtiden vackrare och mer inkluderande.

Filmen ger mycket hopp. Teun Toebes och regissören Jonathan de Jong fokuserar mest av allt på att visa bra alternativ och intervjuar människor som tror på att det går att förbättra livsvillkor för de som är dementa.

Miia Kivipelto, en av världens ledande forskare om demens där professor i klinisk geriatrik vid Karolinska institutet och berättar om Finger-metoden som är baserad på vetenskapliga stuidersom visar att koordinerade livsstilsåtgärder inom fem områden kan förebygga eller fördröja utvecklingen av kognitiv svikt. Det finns många olika risk- och friskfaktorer för kognitiv svikt och demens:
hälsosam kost
fysisk aktivitet
kognitiv träning
sociala aktiviteter
kontroll av hjärt- och kärlrelaterade riskfaktorer

Genom att människor lär sig att leva efter dessa fem råd kan mycket av demens förhindras eller åtminstone drabba mindre hårt. Men all demens går nog inte att förhindra. Human Forever visar framför allt hur människor med demens ändå kan ha bra liv och få känna frihet. De behöver inte låsas in. Den som är dement mår bra av att leva så normalt som möjligt. Det handlar om att se människan. Se att alla har människovärde och rätt till frihet.

Human Forever är så fin, en underbar mjuk och varm dokumentär som bör visas överallt i världen, för makthavare, i skolor, på äldreboenden, på universitet, överallt, överallt.

Relaterat:
Vad vår värld behöver och vad världen saknar – medmänsklighet och rätten att bli gammal

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Demens, Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 32
  • Sida 33
  • Sida 34
  • Sida 35
  • Sida 36
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 81
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in