Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Göteborg

Bullet For My Valentine klara för Metaltown

by

metaltown

För en vecka sedan presenterades In Flames till sommarens festival, där de bland annat ger Rammstein sällskap. Idag fyller vi på med ytterligare stora namn!

Bullet For My Valentine har snabbt blivit ett av världens ledande moderna metalband och är ett av publikens mest önskade till festivalen. Tyska thrash-legenderna Kreator är tillbaka aggressivare är någonsin. Sonic Syndicate som precis tog hem pris som årets svenska grupp på Bandit Awards. Dessutom är amerikanska Bleeding Through och svenska Dream Evil klara för Metaltown.

Nya bokningar:
Bullet For My Valentine (UK)
Kreator (GER)
Sonic Syndicate (S)
Bleeding Through (US)
Dream Evil (S)

Klara sedan tidigare:
Rammstein (GER)
In Flames (S)
Dark Tranquillity (S)
Nile (US)
Sabaton (S)
Finntroll (FIN)
Cynic (US)
Raubtier (S)

Fler artister tillkommer.

Bullet For My Valentine (UK)

Sedan de spelade på Metaltown 2008 har allt verkligen exploderat för Bullet For My Valentine. Det var inte mycket mer än fyra år sedan deras vida hyllade debutalbum ”The Poison” släpptes. Ändå tillhör de redan ett av de allra största moderna metalbanden i världen just nu, med en framtid som mycket väl kan ta dem till den absoluta toppen.

De mångmiljonsäljande britterna har delat scen med såväl Metallica som Iron Maiden, tagit emot flera utmärkelser och vid senaste Sverigebesöket visade vart de är på väg med utsålda spelningar på Arenan i Stockholm, Lisebergshallen i Göteborg och Mejeriet i Lund.

I början av 2008 släpptes det andra och hårdare albumet ”Scream Aim Fire”. Ett tredje album är nu under arbete och släpps förhoppningsvis till våren. Enligt ryktet ska skivan ha ett mognare sound och helt sakna ballader. Något vi kommer få smaka på när de i sommar återvänder till Metaltown.

www.bulletformyvalentine1.com

Kreator (GER)

Tysklands främsta thrash metal-hjältar är ett enastående exempel på band som inte bara lever på gamla meriter, utan efter 20 år fortfarande överraskar med skivor av absolut högsta klass.

Bandet som funnits sedan 1982 är idag mer energifyllda och aggressiva än på länge. Ett definitivt bevis på just detta är deras tolfte och fullkomligt lysande studioalbum ”Hordes of Chaos” från förra året, som hyllats till skyarna av recensenter världen över.

Ett legendarisk metalband som vi är mycket glada över att presentera till sommarens festival.

www.kreator-terrorzone.de

Sonic Syndicate (S)

Det dröjde inte lång tid från starten i Falkenberg till albumdebuten ”Eden Fire” 2005. Lika snabbt blev de allas nya favoritband och kallades In Flames arvtagare. Hårt arbete lönade sig och inför uppföljaren skrev bandet kontrakt med välkända skivbolaget Nuclear Blast och deras första samarbete blev skivan “Only Inhuman”.

Under de senaste par åren har de gjort stora turnéer genom Europa, USA, Japan och just nu Ryssland. Här hemma har det inte varit lika lätt få en skymt av Sonic Syndicate på ett tag. Nyligen värdiga vinnare till årets bästa svenska grupp på Bandit Awards, ett par år efter att de mottog priset som årets nykomling

För närvarande befinner sig Sonic Syndicate i studion tillsammans med producenten Toby Wright (Kiss, Slayer, Mötley Crüe, Korn etc) och spelar in uppföljaren till ”Love and other Disasters”. Det nya albumet, som är satt att släppas i slutet av maj, lovar att ta bandets musik till nya nivåer.

www.sonicsyndicate.com

Bleeding Through (US)

Kaliforniens metalcorekungar Bleeding Through började som många andra inspirerade av göteborgssoundet och kanske framför allt av At The Gates. Men de har även turnerat över Europa med med norrländska Cult of Luna.

De fick sitt genombrott med albumet ”The Truth” från 2006, producerat av Rob Caggiano från Anthrax. Skivan gick in som nummer ett på amerikanska independentlistan och Billboard Magazine beskrev det som årets viktigaste hårdrocksalbum.

I sommar kommer de till Metaltown, då med ett nytt album!

www.bleedingthrough.com

Dream Evil (S)

Superproducenten Fredrik Nordström är världskänd för sitt arbete med In Flames, Dimmu Borgir, Bring Me The Horizon och många därtill. Han ingår även i det svenska power metal-bandet Dream Evil som nu är tillbaka med sitt nya album ”In The Night” och ett världsomspännande skivkontrakt med Century Media Records.

Sedan gruppen bildades för 10 år sedan har du hunnit göra ett avtryck ute i världen – inte minst i Japan där bandet gjort stor succé med turnéer och toppat listorna.

www.dreamevil.se

Biljettinformation:

18 – 19 juni 2010. Frihamnen, Göteborg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Välkomponerat, studsigt och kul – The Berndt tar plats på indiescenen

by

The Bernd våren 09

Göteborgsbandet The Berndt är på uppgång. Den 27 januari släpptes deras debutskiva GBGBG på Pophat Music och den 29 januari hade de releasespelning på Parken. I vår väntar turné i bland annat Tyskland och Italien. Kulturbloggen har tagit tempen på bandet genom en intervju, en recension och ett tips.

Intervju

Vi startar med en ”sportfråga”: Hur känns det? Debutera med album och spela på Parken…

Först o främst känns det väldigt skönt med ett avslut på det mer än ett år långa projektet. Men det känns också som en grym start på något nytt. Är väldigt stolt att vi har rott det hela i land med släpp på eget skivbolag, fullsatt releasespelning och kommande turné.

Det här med namn, varifrån kommer ert bandnamn och vad står egentligen GBGBG för?

Namnet kommer från många år tillbaka och var ett av de första vi valde. Istället för att skaffa sig ett nytt creddigt valde vi att behålla det lite ”stökiga” namnet och vända det till nått positivt. Det har även en annan ganska lokal betydelse. Där vi kommer ifrån kallade man saker som var lite konstiga och egna för Berndt.

När det gäller själva skivnamnet så är det taget från avslutningsspåret på skivan. Det är dels en bokstavskombination som ser snygg ut i versaler, liknar en matematisk formel men även betyder något. Känns ju lite tråkigt att avslöja exakt vad det står för i ord men man kan säga att budskapet i titeln är ett slags överliggande tema på hela skivan.

Vilka musikinfluenser har ni med er? Har bandet någon gemensam favoritartist/band/låt?

Känns ganska klassiskt att svara att vi lyssnar på allt men lite så är det. I alla fall om vi lägger ihop alla medlemmars musiksmak. Trummisen Oscar är skolad hardcore-gitarrist från början medan Fredrik diggar mer elektroniskt. Jag själv (Emil) lyssnar en del på blandad pop-rock-punk, medan Rasmus gillar mycket klassiskt och Linus math-rock.

Men artister som vi gillar gemensamt och även inspereras av är bland annat: !!! (Chk, Chk, Chk), Architecture In Helsinki, Avalanches, Belle & Sebastian, Clap Your Hands Say Yeah, Dadelus, Jaguar Love, Kylie Minogue, Laakso, Lightning Bolt, Los Campesinos, Maps, Nick Drake, Niklas Strömstedt, Of Montreal, Penguin Café Orchestra, Phoenix, Sigur Ros, Silverbullit, Spoon, The Blood Brothers, The Clash, The Fall, The Flaming Lips, The Futureheads, The Go! Team, The Kills, The Mae Shi, They Live By Night, Vampire Weekend…

Hur ser det ut i er replokal? Ruffigt, stökigt, propert?

Det går helt klart perioder. Vi är nog ett av de få band som faktiskt repar i ett garage på riktigt. Vi brukar köra storstädning då och då men brukar ofta bli rörigt så fort man drar ut allt från repan när det är dags för spelning.

”…årets mest ignorerade skiva”, det tror jag inte. Var får man tag på den?

Haha! Det var min bror som försökte göra sig lite lustig bara. Men han har nog vissa poänger. Utomlands och på stora musikbloggar har det varit väldigt stor hajp kring skivan medan svensk media knappt kunnat bry sig mindre, och de få recensioner som ramlat in varit ganska svala. Men det brukar ju vara så. Någon börjar skriva något och sen hänger resten på i rädsla om att sticka ut för mycket.

Men för att bortgå från bitterhet och återgå till frågan så finns den lite varstans. Digitalt ligger den på de flesta shoppar som i-Tunes och Amazon. Vill man köpa den fysiskt knappar man in på Cdon, Ginza eller liknande butik och vill man lyssna gratis är det bara att söka på Spotify eller diverse torrent-sidor.

Vad har ni för planer under våren? Turnéer/festivaler/…?

Vi sticker faktiskt ut på turné redan nu på fredag. Det blir en tvåveckorstur genom Europa där vi landar i länder som Tyskland, Österrike och Italien. Vi är riktigt spända och det ska bli ett galet äventyr. Efter det siktar vi på små helgturer till städer runt om i Sverige där vi redan har fått in några bokningar. Och förhoppningsvis en massa festivalspelningar också. Det ser ut som ett fullspäckat år för Berndt.

Ge mig tre skäl till att man ska lyssna på/köpa GBGBG:

1. Du får reda på innebörden av albumstiteln
2. Du får tio riktigt starka pop/rock låtar
3. Du får något som sticker ut och som gör dig mätt och belåten

Recension

Omslaget till GBGBG är som själva bandet: färgsprakade, lekfullt och energiskt. Innehållet, punkinfluerad indiepop i koncentrat, är en schysst vitamininjektion i den grå vintervardagen och skivan växer med varje lyssning.

Det är sisådär med sången. Tonerna spretar, rösterna låter pressade och falsettomgångarna kunde med fördel ha kortats ner. Men jag köper att det inte är klassiskt snyggt, att killarna inte riktigt kan sjunga. Det kan inte Hellström, Räisinen och Öberg heller. Inte egentligen. Men det funkar för dem, och det gör det för The Berndt också.

Däremot är det oerhört snyggt låtsnickeri på GBGBG. Synkoperat och rytmiskt, tajt och läckra körpartier. Det är överraskande och ingen låt är den andra lik. Det blir aldrig tråkigt. Favoriter är Hurried Feathers, Walked for the Future och Diamond Girlz, mycket på grund av drivet, ”bababa”-kompet och glädjen.

GBGBG är en perfekt förfestskiva, en skiva att bli glad av. Det går inte att sitta, eller stå, still till The Berndt. Fötterna stampar som av sig själva och någonstans känns det som att det inte är omöjligt att det blir vår i år igen.

Tips

The Berndt är definitivt ett band som funkar att se live. Det är publikkontakt, intensitet och småputtrigt mellansnack. Däremot passar inte Parkens annars utmärkta konsertlokal för The Berndt. Jag vill se dem utomhus på en gräsmatta i augusti. Kom igen Way Out West – boka The Berndt.

Ångrarna (Göteborgs filmfestival)

by

regretters_press_thumb3
Regissören och pjäsförfattaren Marcus Lindeen är redan i Göteborg. Några timmar innan han åkte häromdagen berättade han att den vanliga historien om könsbyten innehåller den klassiska dramaturgin: en olycklig människa bestämmer sig för att göra något åt sitt liv, gör det och blir lycklig. End of story.

Marcus film Ångrarna börjar där den klassiska dramaturgin slutar och ställer i stället frågan: vad händer efter förvandlingen, när det nya livet inte blev så lyckligt som man hade hoppats?

Detta hopp präglar Orlando Fagin och Mikael Johansson, de verkliga ångrarna. I deras dokumentära samtal närmar jag mig deras skilda föreställningar om förvandlingen, vad som skulle hända när de väl blev kvinnor, deras olika drömmar om kärlek, längtan att få passa in och jakten på att hitta oss själva.

Sökandet efter ett ”autentiskt” jag. Det finns ju någon idé om att vi alla bär på ett inre ”autentiskt” jag som vi under livet ska försöka leta reda på. Den idén får sig en knäck av Mikael och Orlandos historier. För om en man tror att han är en kvinna innerst inne och efter en operation inser att han inte är det – vad händer då med identiteten? Tänk om det inte finns någon ”där inne” eller om vi kanske innehåller alldeles för många och oändligt olika ”jag”?

Den dokumentära teaterpjäsen Ångrarna har kritikerhyllats sedan premiären 2006 vid Stockholms Stadsteater och översatts till både franska, tyska och engelska. Filmversionen har premiär på Göteborgs filmfestival.

– Filmen är inte inspelad som en vanlig dokumentär. I stället för att följa dem i deras vardag, så har jag placerat dem på varsin stol i en tom studio. Jag ville att allt fokus skulle ligga på deras möte och samtal, berättar Marcus Lindeen.

När Orlando och Mikael tillsammans försöker förstå hur allt kunde bli så fel undrar jag om de hade varit lyckligare om de låtit bli? Det finns något i det där med att ångra sig som är väldigt tabu och fult. Vi har ett så enormt starkt behov av att placera oss själva och andra i fack, oavsett om det är kön, ålder, sexualitet, klass eller något annat som utgör vår identitet. Mikael frågar Orlando om han hittat sig själv nu. Det har han inte, han vet varken om han är man eller kvinna. Frågan är om det är accepterat att göra två identitetsresor. Är det kanske allra mest provocerande livsvalet att göra som Orlando, och inte välja alls, utan att vara flera saker på en gång, i hans fall både kvinna och man – samtidigt.

På Göteborgs filmfestival är Ångrarna nominerad till det nyinstiftade priset Best Swedish Documentary. Filmen tävlar även om det stora priset, Tempo Documentary Award, på Tempo Dokumentärfilmsfestival i Stockholm i mars.


Filmen produceras av Atmo (Videocracy, Som en Pascha) med stöd från bland annat Svenska Filminstitutet. SVT kommer att sända den senare under året.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Synthklubben i Göteborg: Nitzer Ebb gör ingen besviken

by

DSC_0702
I onsdags kväll stod brittiska bandet Nitzer Ebb på Storans klubbscen i Göteborg. Synthklubben lyckades med bedriften att boka de välkända EBM-profilerna, som dagen innan hade stått på scen som förband åt Depeche Mode på Scandinavium.

Konserten sammanfattas enklast i tre ord: rytm, tempo och svett. Douglas McCarty åmar sig, struttar och kör stenhårt på scen. Solglasögonen är på genom hela konserten och han står inte still mer än två sekunder i taget. Några höjdpunkter är Payroll, Let Your Body Learn och Join The Chart. Det är intensivt, sexigt och en flört med hela konceptet: hårt, tungt och manligt. Angående McCartys utspel och scenuttryck: Är det utstuderat löjligt eller är han brutalt sexig? Det lutar åt det sistnämnda. Kommentarerna från publiken både under och efter konserten stödjer den teorin.

Fast jag förstår inte varför EBM ofta kategoriseras som en ”manlig” musiksmak/stil. Vad i schysst dansmusik appellerar inte till tjejer? Eller är det konceptet strikt, tungt, militärt och industriellt som får tjejer att, om inte undvika musiken i sig, i alla fall strunta i att gå på konserter? Egentligen har jag ingen lust att stereotypt kategorisera musik utifrån begrepp som manligt och kvinnligt, men i onsdags var det uppenbart att EBM i allmänhet, och Nitzer Ebb i synnerhet, lockar en manlig publik. Jag blir nyfiken på varför eftersom jag anser musiken i sig vara det viktiga, och Nitzer Ebb funkar som en kanal för känslouttryck: kraft, ilska och energi. Det borde locka både män och kvinnor.

I vilket fall: Nitzer Ebb levererar och de gör det med besked. Nästan två timmar av dunkande trummaskiner, basslingor och intensiv utstrålning gör att jag lämnar lokalen adrenalinstinn och nöjd.

DSC_0585

EBM – Electronic Body Music – är en musikstil inom electronica/synth med fokus på tunga bas- och trumsekvenser, ofta aggressiv sångstil och återkommande slagkraftiga textrader. Några genrekarakteristiska band, förutom Nitzer Ebb, är Front 242, DAF och Skinny Puppy.

Nitzer Ebb har varit verksamma i nästan trettio år, med ett uppehåll på drygt tio år på grund av en schism bandmedlemmarna emellan. Sedan 2006 turnerar de åter igen tillsammans även om en del medlemmar har bytts ut under åren. I år släppte bandet albumet Industrial Complex.

Foto: Sebastian Utbult

Läs mer: EMB, bloggat, GP

Fler bilder här.

Real Estate, Girls och Samling till Way Out West 2010

by

girls
Tre nya artister är klara för Göteborgsfestivalen Way Out West:
GIRLS
REAL ESTATE
SAMLING ’

Information från pressutskick:

Girls
När TT Spektra ringde runt till alla tyckare med rätt till offentlig talan, aka musikjournalister, för att sammanställa årets bästa plattor var det tydligen lättkorat på den internationella sidan: Girls med sitt debutalbum ”Album”. Svårtolkat är om det är ett tecken på att Dramatens egen Lokko (fortfarande) har exceptionell genomslagskraft i landets kritikerkår eller om det är en osedvanligt bra platta med ett osedvanligt bra band vi har fått se rosas o skina. Från den del av musikindustrin som representeras av vederbörande tilldragelse står det i alla fall klart: vi lyssnar på Andres.

Missförstå oss inte: detta är ett sjuhelvetes band med ett dito album högst upp i väskan. Men hypen är också nästan förstummande. Under året som gått har såväl Lord Byron som Beach Boys , Cy Twombly som Spiritualized droppats som referenser.

Men ok, sanningen är ju ibland bättre än sägen, musiken bättre än omdömena. Och sista ordet är inte skrivet i historien Girls. Det är med största sannolikhet en ny milstolpe i pophistorien detta. Släppt på en underetikett till välrenommerade bolaget Stand By… nej, Matador och med Christopher Owens ’ looks som får Kurt Cobain att framstå som oattraktiv, i en för tiden välsittande approach av Suedesk luggpop (ja, äpple-c:a o fram med nittitalsmerchen du med) och homoerotiska tonårsexcesser. You gotta fucking love it.

Ett av Michael B Tretows ABBA -knep var enligt sägen att spela in runt ett tjog akustiska gitarrer som spelade samma sak, för att få rätt sväng och skiftningar i pitch (det vi dödliga kallar stämning, en ton mätt i hertz). En snabb lodning med detta som referens ger oss Tretow, passerar Unpoc för att närmast magman i jordens heta inre finna Girls. Med samma träffsäkert svajande känsla för romantik rör sig tre av postmodernismens största tontrollare på om inte samma djup så i alla fall på samma breddgrader. Låt oss njuta samtiden. Girls kommer till Way Out West.

Real Estate
I staden som kan kallas guds armhåla (ledtråd: Bon Jovi namngav ett av sina album efter denna stad) har fyra sköna och smått skäggiga dudes anammat ett visst mått av lokal patriotism (Hello Garden State!) och beväpnat sig med trasiga gitarrer, tamburiner och ett kollektivt vemod.

Men Real Estate är ganska långt ifrån American Apparel-maffian som drar sina skeva ben längs Lower East Sides trottoarer eller äter ”free-range-vegan-whatever” på något av Williamsburgs otaliga restauranger. Tacksamt nog så har inte något geografiskt hipster-ok lyckats tynga dessa herrar. Nej, känslan de förmedlar är att det skulle nog kvitta om det stod en person i rummet eller tusen framför scen.
Spela skulle de gjort ändå.

Ett blandband från Real Estate skulle kunna innehålla låtar med The Chills , Yo La Tengo , Galaxie 500 och The Feelies men det har vi inga belägg för. Likväl är det någonstans där som Real Estate landar, mellan lågmäldheten och en medryckande känsla. Som bra knark utan bieffekter.

Samling
Enligt Språktidningen är en kaxig språkdräkt på väg tillbaka, men i urbana hipsterpossen är det fortfarande ödmjukhet, sänkta axlar och skägg som är nationalklädsel. Kombinerat med god traditionskännedom, gedigen hantverksskicklighet och en vilja att föra fram och ändra på det som tidigare generationer gått bet på och vilse i. Allt i sin ordning alltså. Kärlek. Sköööön stämning. Empati. Uppriktighet. Storslagenhet och tillkortakommanden naken i helfigur. En gnutta humor.

Referenser till såväl sen sjuttiotalsprogg som till nutida långhårig svensk hippieexport kan göras och dessutom är det inte ett helt orutinerat sällskap som samlat sig under detta epitet. Men som Birgitta Trotzig sa: ”betrakta mig som död”. Det är konstverket, inte konstnären, som är i våra parkannors sken. Cyklarna spinner, cirklar öppnas och sluts och öppnas igen. Det är bara siffrorna som är nya, eller gamla. Landet penetrerar nu staden. Solen ger oss energi på Andra Lång, det dricks färskpressad vetegrässaft på Skånegatan och det odlas cannabis i Luleås kommunala rabatter. Feedback är här inte ett utvecklingssamtal med chefen utan wahwah-gitarrer som ornamenterar solnedgångens sista strålar över ett havrefält i sydöst.

En Samling som berör.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,