Regissören och pjäsförfattaren Marcus Lindeen är redan i Göteborg. Några timmar innan han åkte häromdagen berättade han att den vanliga historien om könsbyten innehåller den klassiska dramaturgin: en olycklig människa bestämmer sig för att göra något åt sitt liv, gör det och blir lycklig. End of story.
Marcus film Ångrarna börjar där den klassiska dramaturgin slutar och ställer i stället frågan: vad händer efter förvandlingen, när det nya livet inte blev så lyckligt som man hade hoppats?
Detta hopp präglar Orlando Fagin och Mikael Johansson, de verkliga ångrarna. I deras dokumentära samtal närmar jag mig deras skilda föreställningar om förvandlingen, vad som skulle hända när de väl blev kvinnor, deras olika drömmar om kärlek, längtan att få passa in och jakten på att hitta oss själva.
Sökandet efter ett ”autentiskt” jag. Det finns ju någon idé om att vi alla bär på ett inre ”autentiskt” jag som vi under livet ska försöka leta reda på. Den idén får sig en knäck av Mikael och Orlandos historier. För om en man tror att han är en kvinna innerst inne och efter en operation inser att han inte är det – vad händer då med identiteten? Tänk om det inte finns någon ”där inne” eller om vi kanske innehåller alldeles för många och oändligt olika ”jag”?
Den dokumentära teaterpjäsen Ångrarna har kritikerhyllats sedan premiären 2006 vid Stockholms Stadsteater och översatts till både franska, tyska och engelska. Filmversionen har premiär på Göteborgs filmfestival.
– Filmen är inte inspelad som en vanlig dokumentär. I stället för att följa dem i deras vardag, så har jag placerat dem på varsin stol i en tom studio. Jag ville att allt fokus skulle ligga på deras möte och samtal, berättar Marcus Lindeen.
När Orlando och Mikael tillsammans försöker förstå hur allt kunde bli så fel undrar jag om de hade varit lyckligare om de låtit bli? Det finns något i det där med att ångra sig som är väldigt tabu och fult. Vi har ett så enormt starkt behov av att placera oss själva och andra i fack, oavsett om det är kön, ålder, sexualitet, klass eller något annat som utgör vår identitet. Mikael frågar Orlando om han hittat sig själv nu. Det har han inte, han vet varken om han är man eller kvinna. Frågan är om det är accepterat att göra två identitetsresor. Är det kanske allra mest provocerande livsvalet att göra som Orlando, och inte välja alls, utan att vara flera saker på en gång, i hans fall både kvinna och man – samtidigt.
På Göteborgs filmfestival är Ångrarna nominerad till det nyinstiftade priset Best Swedish Documentary. Filmen tävlar även om det stora priset, Tempo Documentary Award, på Tempo Dokumentärfilmsfestival i Stockholm i mars.
Filmen produceras av Atmo (Videocracy, Som en Pascha) med stöd från bland annat Svenska Filminstitutet. SVT kommer att sända den senare under året.
Läs även andra bloggares åsikter om film, Göteborg, filmfestival, Ångrarna, filmtips
Jag tycker ”Ångrarna” är väldigt en obehaglig film/pjäs. Regissören har utifrån sin egen fascination över ämnet gjort en film om två fall som han menar är två transsexuella som ”ångrat” sina ”könsbyten”.
Han tycks inte ha pratat med andra transsexuella eller gjort research på vad flertalet av de sk ”ångerfallen” handlar om. Inte heller ifrågasätter han på något sätt läkarnas roll i de två fallen, och i andra ”ångerfall”.
Forskningen visar att det som många läkare idag kallar ”ångerfall” handlar om att orsaken till att patienterna ”ångrar” att de genomgick könskorrigerande behandling var antingen dåliga operationsresultat eller sämre socialt mottagande än de förväntat sig. Inte att de bytt åsitk om vilket kön de har. Sen förekommer det givetvis också att patienterna efter könskorrigerande behandling kommer fram till att deras könsidentitet , trots vad de tidigare trott, stämde med den kropp de föddes med. Men, i de fallen kan inte diagnosen transsexualism har varit korrekt, och det handlar alltså om feldiagnoser.
Genom att benämna allt detta för ”ångerfal” lägger både media och läkare hela skulden för ”misstagen” på patienterna. Det är inte okey. Den här problematiken belyser inte Marcus Lindeen. Inte heller tar han upp det faktum att psykiatrin för 30-40 år sedan förmodligen fortfaraded ibland misstog homoexuella män för att vara kvinnor, enbart utifrån deras dragning till män. Tänk på att homosexualitet var en sjukdom fram till 1979! Det sättet att vilja ”bota” homosexualitet genom att byta kön på dem förekommer fortfarande livligt i stater som Iran.
Antalet ”ångerfall” i Sverige är 3,4 %, med en klart sjunkande trend de senaste tjugo åren. Ändå är skräcken för ”ångerfall” så stor bland svenska psykiatriker att det bidrar till att tiden innan patienten får diagnos är mycket längre i Sverige än i t ex Storbrittanien. Idag är den totala behandlingstiden nere i 2-4 år, på Orlandos och Mikaels tid låg den betydlig högre.
Genom att inte på något sätt redogöra för den heteronormaitva kontexten , som den såg ut i Sverige när Orlando och Mikael rekommenderas behandling, så blir berättelsen ensidig. Mikael och Orlande har givetvis rätt till sina berättelser och att höras, men jag är rädd att det sätt Marcus Lindeen lyft fram dem på skadar resten av transsamhället. Jag uppfattar pjäsen/filmen som en slags kulturell kolonialism, trans-exoticism, marginellt maskerad av en liten dos trendigt genusteoretiserande.