Tre nya artister är klara för Göteborgsfestivalen Way Out West:
GIRLS
REAL ESTATE
SAMLING ’
Information från pressutskick:
Girls
När TT Spektra ringde runt till alla tyckare med rätt till offentlig talan, aka musikjournalister, för att sammanställa årets bästa plattor var det tydligen lättkorat på den internationella sidan: Girls med sitt debutalbum ”Album”. Svårtolkat är om det är ett tecken på att Dramatens egen Lokko (fortfarande) har exceptionell genomslagskraft i landets kritikerkår eller om det är en osedvanligt bra platta med ett osedvanligt bra band vi har fått se rosas o skina. Från den del av musikindustrin som representeras av vederbörande tilldragelse står det i alla fall klart: vi lyssnar på Andres.
Missförstå oss inte: detta är ett sjuhelvetes band med ett dito album högst upp i väskan. Men hypen är också nästan förstummande. Under året som gått har såväl Lord Byron som Beach Boys , Cy Twombly som Spiritualized droppats som referenser.
Men ok, sanningen är ju ibland bättre än sägen, musiken bättre än omdömena. Och sista ordet är inte skrivet i historien Girls. Det är med största sannolikhet en ny milstolpe i pophistorien detta. Släppt på en underetikett till välrenommerade bolaget Stand By… nej, Matador och med Christopher Owens ’ looks som får Kurt Cobain att framstå som oattraktiv, i en för tiden välsittande approach av Suedesk luggpop (ja, äpple-c:a o fram med nittitalsmerchen du med) och homoerotiska tonårsexcesser. You gotta fucking love it.
Ett av Michael B Tretows ABBA -knep var enligt sägen att spela in runt ett tjog akustiska gitarrer som spelade samma sak, för att få rätt sväng och skiftningar i pitch (det vi dödliga kallar stämning, en ton mätt i hertz). En snabb lodning med detta som referens ger oss Tretow, passerar Unpoc för att närmast magman i jordens heta inre finna Girls. Med samma träffsäkert svajande känsla för romantik rör sig tre av postmodernismens största tontrollare på om inte samma djup så i alla fall på samma breddgrader. Låt oss njuta samtiden. Girls kommer till Way Out West.
Real Estate
I staden som kan kallas guds armhåla (ledtråd: Bon Jovi namngav ett av sina album efter denna stad) har fyra sköna och smått skäggiga dudes anammat ett visst mått av lokal patriotism (Hello Garden State!) och beväpnat sig med trasiga gitarrer, tamburiner och ett kollektivt vemod.
Men Real Estate är ganska långt ifrån American Apparel-maffian som drar sina skeva ben längs Lower East Sides trottoarer eller äter ”free-range-vegan-whatever” på något av Williamsburgs otaliga restauranger. Tacksamt nog så har inte något geografiskt hipster-ok lyckats tynga dessa herrar. Nej, känslan de förmedlar är att det skulle nog kvitta om det stod en person i rummet eller tusen framför scen.
Spela skulle de gjort ändå.
Ett blandband från Real Estate skulle kunna innehålla låtar med The Chills , Yo La Tengo , Galaxie 500 och The Feelies men det har vi inga belägg för. Likväl är det någonstans där som Real Estate landar, mellan lågmäldheten och en medryckande känsla. Som bra knark utan bieffekter.
Samling
Enligt Språktidningen är en kaxig språkdräkt på väg tillbaka, men i urbana hipsterpossen är det fortfarande ödmjukhet, sänkta axlar och skägg som är nationalklädsel. Kombinerat med god traditionskännedom, gedigen hantverksskicklighet och en vilja att föra fram och ändra på det som tidigare generationer gått bet på och vilse i. Allt i sin ordning alltså. Kärlek. Sköööön stämning. Empati. Uppriktighet. Storslagenhet och tillkortakommanden naken i helfigur. En gnutta humor.
Referenser till såväl sen sjuttiotalsprogg som till nutida långhårig svensk hippieexport kan göras och dessutom är det inte ett helt orutinerat sällskap som samlat sig under detta epitet. Men som Birgitta Trotzig sa: ”betrakta mig som död”. Det är konstverket, inte konstnären, som är i våra parkannors sken. Cyklarna spinner, cirklar öppnas och sluts och öppnas igen. Det är bara siffrorna som är nya, eller gamla. Landet penetrerar nu staden. Solen ger oss energi på Andra Lång, det dricks färskpressad vetegrässaft på Skånegatan och det odlas cannabis i Luleås kommunala rabatter. Feedback är här inte ett utvecklingssamtal med chefen utan wahwah-gitarrer som ornamenterar solnedgångens sista strålar över ett havrefält i sydöst.
En Samling som berör.
Läs även andra bloggares åsikter om Göteborg, musik, musikfestival, Way Out West