• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Mickey 17 – en soppa som spretar åt alla håll

6 mars, 2025 by Elis Holmström

Mickey 17
Betyg 3
Svensk biopremiär 7 mars 2025
Regi Bong Joon Ho

Filmbolaget Warner Bros och alla andra involverade kring marknadsföringen för Mickey 17 tycks vilja frammana ett scenario där ingen skall komma ihåg att regissören Bong Joon Ho faktiskt varit verksam innan sin bejublade film Parasit. Även om den Oscarsbelönade kritikerfavoriten må ha satt Joon Ho på kartan för den stora allmänheten har regissören gjort ett antal filmer i hemlandet Sydkorea men också i USA med den ganska blaskiga Snowpierecer – som senare blev TV-serie hos Netflix. Men hela marknadsföringskampanjen har konstruerats efter uppfattningen att detta är en sorts engelskspråkig debut från Joon Ho, ett steg in i västvärlden och chansen att bredda sitt filmskapande.

Och oavsett vad PR-gruppen vill uppenbarar sig mindre behagliga minnen gällande Joon Hos filmskapande under Mickey 17s sega speltid på 137 minuter. Däribland att den makalösa och galna åktur som var Parasit inte är standard då Joon Ho står som regissör. Istället är det en märklig – men ibland, underhållande mix av ohämmade upptåg, en berättelse som knappt håller samman och en kylig cynism som kan vara närmast utmattande.

Mickey 17 följer till stor del samma problematiska trender som filmer som Disneys spelfilmsversion av Mulan regisserad av Niki Caro. Det vill säga en bejublad regissör vars tidigare filmer varit kritikerfavoriter tar sig ett större och mer svulstigt projekt med en budget vars cateringkostnader är densamma som hela den tidigare filmkatalogen. Denna resa innebär dock växtvärk. Även om Bong Joon Ho arbetat i USA tidigare är förväntningarna och ambitionerna andra nu, något som leder till en film som vill spänna musklerna och framstå episk i sitt omfång. Detta resulterar dock i något som många gånger känns som en smärre röra. Precis som för många andra regissörer som tar steget till storskaliga studiofilmer försöker Joon Ho att cementera ett fåtal signum från tidigare filmer som ett sätt att visa på en unik identitet. Här manifesterar det sig i kaosartad humor och ett närmast spattigt berättande som stirrigt och hetsigt kastar sig mellan våld, snusk och nihilism. Rent formmässigt är det minst lika stor oreda, scenografiskt och fotografiskt är det definitionen av funktionellt men fullkomligt identitetslöst med en alldaglig science fiction-miljö och ett ytterst anonymt foto.

Ensemblen har – som filmens gedigna budget indikerar, också rustats upp. Robert Pattinson, Toni Collette samt Mark Ruffalo är sannerligen inte att förkasta men endast Ruffalo känns det minsta minnesvärd. Både Pattinson och Collette dras med karaktärer vars substans är densamma som vatten, Pattinson har dessutom sadlats med den hopplösa uppgiften att leka Tom Hardy, mer exakt den Hardy som mumlar, gnäller och grymtar i kopiösa mängder. Collette får i sin tur otäckt lite relevant material att jobba med och får helt och hållet förlita sig på sin pondus som aktör för att klara sig. Ruffalo briljerar dock i rollen som en hybrid mellan Donald Trump, Elon Musk och Jerry Falwell, detta är en både djupt komisk men samtidigt otäckt pricksäker rolltolkning av essensen av en teologisk fascist vars förakt och makthunger saknar gränser. Och det är i de stunderna som Mickey 17 helt hänger sig till att vara en satir över det moderna samhället som den når oanade höjder.

Då blir cynismen, grymheten och den kolsvarta synen på livet en ren njutning. Det liknar då en mer raffinerad och explosiv version av den överdrivna Don’t Look Up, där alltifrån skamlös kommersialism, storbolag och terrorstater får mer stryk än en amatörboxare i en strid mot Cassius Clay. Satiren och samhällskritiken må vara bred och motsatsen till subtil, men det finns en genuin kraft och vitalitet i de scener då filmen skapar slagkraftiga allegorier till dagens händelser. Och det är i en av dessa scener som Joon Ho når så pass högt att man kan undra om man man ser en genuin uppföljare till Parasit. När den hysteriska komiken, vansinnet och hämningslösheten samverkar når Mickey 17 fantastiska toppar. Men tyvärr sker detta alltför sällan och filmens sista tredjedel känns som en genuin härdsmälta då den spydiga cynismen och brutaliteten ersätts av ett av de mer menlösa klimax som kunde föreställas. Att det hela också känns onödigt utdraget hjälper inte heller.

I ett fåtal stunder är Mickey 17 genuint briljant, och då den vågar vara en bitsk satir finns det grandiost underhållningsvärde. Men som helhet är det en soppa som spretar åt alla håll och kanter, till skillnad mot Parasit är det bara segment och inte slutprodukten som förblir oförglömlig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Bong Joon Ho, Filmkritik, Filmrecension, Mickey 17

Filmrecension: Sommarboken – poetisk, magisk, filosofisk

12 februari, 2025 by Rosemari Södergren

Sommarboken
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 februari 2025
Regi Charlie McDowell
Manus Robert Jones

En poetisk, magisk, filosofisk och vacker upplevelse om de stora frågorna om liv och död, om kärlek och tillhörighet, om sorg och att våga leva igen. Glenn Close är strålande i denna filmatisering av Tove Janssons bok Sommarboken. Tillsammans med Emily Matthews som spelar Sophie skapar hon filmmagi. Emily Matthews var nio år då filmen spelades in. Hon och Glenn Close fångar den stämning av kärlek som binder samman farmor och sondotter och samtidigt bubblar deras sorg under ytan och de kan smågräla också, för att båda söker sin självständighet.

Sommarboken är en av Tove Janssons vuxenböcker som handlar om Sophie som tillbringar en sommar i ett ganska skruttigt hus i den finska skärgården, i Finska viken, tillsammans med sin pappa och farmor. Men något haltar, någon saknas. Sophies mamma har dött.

Sophie är ett barn som säger vad hon tänker och känner och säger det rätt ut. Hon konstatera krasst och säger till farmor: ”Pappa älskar mig inte längre nu när mamma dött. Det är därför han ville att du skulle med.”

Pappan spelas av Anders Danielsen Lie flickan. Han är tyngd av sorgen efter sin fru. Han är mest sur och tvär och orkar inte bry sig om sin dotter på grund av sorg och saknad. Filmen blir till stor del fokuserad på relationen mellan farmor och Sophie, som skildras mycket realistiskt och levande. Det känns som att jag som tittare är med där, jag känner vad de känner.

Berättelsen är stark och vacker, med flera lager som fångar sorgens många ansikten men det är också en hoppfull skildring om att mötas mellan olika generationer och om att lyssna på natur och hav och hur stora äventyr som kan utspelas i lugnet i ett liv som går långsammare.

Det är underbart och vilsamt att uppleva en film som skildrar en tid då människor kunde ha tid att sitta stilla på en klippa vid havet och lyssna på vågor och fåglar och vind, en skildring av livet under en tidsepok då ingen behövde kolla SMS eller sociala medier på mobiltelefonen, en tid då barn kunde leta fyrklöver på gräsmattan istället för att spela tv-spel.

Ett litet minus får filmen för att den försöker få med för mycket. Regissör och producent försöker trycker in så mycket som möjligt från boken vilket gör att där finns scener utan att de har ett riktigt sammanhang i filmen. Den som har läst boken kommer förstås att få ut mer, för att han/hon/hen känner igen scener från boken.

Men som sagt: ett stort, stort BRAVO för dessa fantastiska naturscener som känns som att jag är med där, jag känner vattnet på fötterna, jag känner vinden och jag huttrar när stormen drar fram.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Finska viken, Glenn Close, Tove Jansson

Filmrecension: Brutalisten – lysande skådespelare

8 februari, 2025 by Elis Holmström

Brutalisten
Betyg: 4
Svensk biopremiär: 7 februari
Regi: Brady Corbet

Det är den tiden på året då fjolårets mest omtalade, omhuldade och Oscars-hoppfulla kandidater anländer på svensk mark. Brutalisten regisserad av Brady Corbet anländer med gigantisk pompa och ståt, den designmässigt provokativa affischen stoltserar med det hyperboliska ordet monumental från branschjättar som Rolling Stone och The Hollywood Reporter. Förväntningarna är därmed oerhörda, framförallt då filmen också stoltserar med en otrolig speltid på över tre och en halvtimme inklusive en kort paus.

Och som alltid då en film tycks ha gjort en resa från ingenting till stratosfären och framhålls som det största som skett sedan filmkameran uppfanns, är det svårt att helt och hållet uppfylla de hysteriska lovorden. Med det sagt är Brutalisten mäkta imponerande och många gånger djupt engagerande.

Brady Corbets resa från halvdan skådespelare till regissör är inte unik, däremot är övergången från en regissör med ytterst ointressanta projekt som Vox Lux till att nu framhållas som ett geni genuint förvånande. Andra regissörer bygger sakteliga upp en resumé där tydlig förbättring figurera flitigt mellan projekten, med detta en ökande profil. Med det sagt kan raketfärd också ske, Brutalisten är i mångt och mycket den sortens film som tar en regissör från att vara ointressen till att kunna anses som en med genuin potential. Visionen är att skapa ett svepande drama som utforskar hela det mänskliga emotionella spektrat. Och flera gånger är det slående hur pass medryckande och intressant resan är, detta trots att tematiken och berättelsens diverse beståndsdelar känns igen, något som är i stark polemik med Corbets uttalande om att en film av god kvalité ständigt bör överraska.

Men bristen på originalitet blir inte beklämmande då Brutalisten har en magnetisk kvalité som gör att den ofta lågmälda men samtidigt svarta dramatiken är omöjlig att ta ögonen ifrån. Corbet integrerar flera historiska milstenar på ett strålande sätt vilket ger berättelsen en oerhörd vidd då avgörande skeenden som Israels grundande eller de aggressiva atombombstestningarna sätts i en kontext och länkas samman med berättelsen. Brutalisten använder sig också av ett spartanskt och intimt foto som gör att filmen påminner om filmad teater, något som förstärker Corbets vilja att lägga publikens blick på dramatiken och skådespelet. Just dialog och interaktion mellan skådespelare är av ypperlig kvalité. Adrian Brody gör en fantastisk insats som lyckas beröra det mesta en karaktär kan tänkas genomgå, såsom sorg, extas, hopplöshet och pånyttfödelse. Felicity Jones, som fått alltför lite relevant arbete, gör också en mycket finstämd rolltolkning som förstår vikten av att kombinera styrka och tystnad.

Mer än något annat är det filmens mer poetiska och öppna kvalitéer som stärker upplevelsen. De politiska och sociala undertonerna är oundvikliga men sättet främlingsfientlighet och vanmakt skildras på sätts i en oväntat snillrik vinkel här. Genom att låta huvudpersonen komma från ett veritabelt helvete – koncentrationslägret Buchenwald, blir kontrasten då Brody möter Guy Pearces makabert fascistoida industrialist en otäckt påminnelse om att ondskan som han just undflytt har återfötts fast i en amerikansk affärskostym. Detta blir än mer potent och kraftfullt då vi ser till händelserna i dagens USA där just industrialism och fascism numera går hand i hand och omformar samhället till en grotesk oligarki som dessutom tagit sig an rasism och splittring med öppna armar.

Samtidigt är materialet kanske mer komplext än Corbet har förmåga att hantera. Flera gånger om finns det utrymme att extrahera ut än mer ur specifika moment än vad som görs. För trots de fina insatserna från Jones och Brody är deras djupa och bärande förgyllande inte tillräckligt närvarande eller intensivt för att verkligen övertyga till den graden filmen önskar. Ett antal andra sekvenser lovar också mer än de faktiskt ger, det gäller framförallt en lång exkursion mot filmens final som ter sig menlös och rentav pretentiös. Corbet visar också på en osäkerhet i sin kapacitet som regissör, framförallt vad gäller vissa stilistiska grepp som inte alls är nödvändiga. Slutet som serveras i en mycket rumphuggen epilog är inte heller något som kommer gå till historien.

Men det är inte det som stannar kvar, det är just de nutida allegorierna, de magnetiska kvalitéerna i dramatiken och det lysande skådespelet som klamrar sig fast i minnet. Brutalisten är inte perfekt men många gånger om omöjlig att ta ögonen ifrån.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Brutalisten, Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: Biru Unjárga – hjärtevärmande, komisk filmpärla

5 februari, 2025 by Rosemari Södergren

Biru Unjárga
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 februari 2025 och smygpremiärer på samiska nationaldagen 6 februari
Regi Egil Pedersen

Den bästa och mysigaste coming-to-age-film jag sett på länge. Huvudpersonen är 15-åriga Elvira och även om en filmens främsta målgrupp torde vara barn från tioårs-åldern och tonåringar så är det en film vuxna har lika stor glädje av. Den är varm och rolig och det går att känna igen sig i många karaktärer, på olika sätt. En mänsklig film. Jag satt som klistrad framför filmen.

Elvira bor i Unjárga, en liten samisk ny i Norge. Naturen är vacker där med stora vidder. Men för Elvira känns platsen instängd. Hon bor med sin mamma som nyligen kommit ut som lesbisk. Mammans flickvän Rita håller på att flytta in hos dem. Elvira har inga problem med att mamman är lesbisk fast att flickvännen ska bo hos dem är hon inte så förtjust i.

Elvira vet inte vem hennes pappa är. Hennes mamma säger att Elvira blev till genom en konstgjord befruktning på en infertilitets-klinik i Köpenhamn, i Danmark. Elvira ser det som något mycket positivt. Det betyder att hon inte är hundra procent samisk utan hälften dansk. Det ger henne hopp om att en dags kunna ge sig iväg från byn och flytta till Danmark. Elvira är inte alls förtjust i det samiska. Hon tycker det samiska livet är instängt och gammaldags.

I sina tankar och drömmar umgås Elvira med sin danska pappa. Hon har bestämt sig för att skådespelaren Nikolaj Coster-Waldau som slog igenom internationellt i rollen som Jaime Lannister i Game of Thrones. Vi får se scener där hon möter och pratar med sin pappa Nikolaj Coster-Waldau, i sin fantasi. Egentligen förstår hon ju att han inte är hennes pappa men det henne hopp och glädje att låtsas för sig själv.

Sarah Olaussen Eira som spelar Elvira är en pärla. Hon är enastående bra i rollen och jag tror vi kommer att få se henne framöver i fler filmer och tv-serier. Hon är en stor talang. Ett annat plus i filmen är förstås Nikolaj Coster-Waldau som gör en rolig roll som hennes fantastiskt perfekta dröm-pappa.

Men verkligheten bankar på ibland och gör att drömmar kan krackelera. En dag, strax före Elviras födelsedag, dyker en samisk man upp. Han smäller upp ett tält 150 meter från deras hus och påstår att han är hennes pappa. Inte nog med att Elvira vill ha kvar sin fantasi-pappa så betyder ju den tältande pappan att Elvira inte är hälften dansk.

Ovanpå trasslet hemma har Elvira det krångligt i skolan. En av skolkamraterna, Margrethe, har vunnit skolans gunst och är en favorit. Margrethe är influencer med många följare och hon lägger sig i Elviras situation på ett utnyttjande och påträngande sätt. Det blir bara för mycket för Elvira där allt hon gör ska lyftas upp och förvridas i Margrethes videoklipp.

Filmen går upp på biografer i februari, den månad då skolor runt om i landet har februarilov. Ett tips inför lovet är: se denna film för sin varma berättelse som är både komisk och hjärteknipande med vackra naturvyer och en berättelse där vi kan känna igen mycket av det mänskliga.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Nikolaj Coster-Waldau, Samisk

Filmrecension: Maria – mycket, mycket bra

30 januari, 2025 by Ulf Olsson

Maria
Betyg 5
Svensk biopremiär 31 januari 2025
Regi Pablo Larrain
Rollerna : Angelina Jolie som Maria Callas, Pierfrancesco Favio som butlern Ferruccio, Alba Rohrwacher som hushållerskan Bruna och Haluk Bilginer som skeppsredaren Aristotele Onassis

Filmen handlar om Maria Callas sista tid i livet vid mitten av 1970-talet. Hon var under 1950–1960-talen världen kanske främsta operasångare (sopran). Maria föddes i New York av grekiska föräldrar 1923. När hon var 15 år flyttade hon tillsammans med sin mor och sin syster till Aten. Där debuterade hon redan som artonåring i Puccinis opera Tosca. År 1950 uppträdde hon för första gången på La Scala i Milano. Hennes karriär tog fart och under 1950-talet framträdde hon på flera av världens stora scener exempelvis Metropolitan i New York. Under det tidiga 1960-talet lämnade hon dock operascenen men fortsatte sporadiskt att hålla konserter. Men efter några år återkom hon till operascenen och gjorde en lysande comeback på Metropolitan år 1965 i Tosca. Applåderna ville aldrig sluta. Trots det blev hennes framträdande på scenen alltmer sällsynta under 1960- och 1970-talen. Den allra sista konserten höll hon 1974.

Filmens beskrivning av hennes sista tid i livet vävs samman med återblickar på tidigare episoder i hennes liv. De lyckliga och olyckliga återblickarna ger en bild av hennes komplicerade liv både som privatpersonen Maria och som divornas diva, La Callas. När Divan säger följ mig, följer man helt enkelt enligt La Callas. När hon ber om ursäkt för att hon är sen säger den ackompanjerande pianisten, du är aldrig sen det är de andra som är tidiga.
Jag har inget liv utanför operan säger hon. Hela hennes komplicerade liv framstår som en opera, med alla operans dramer och känslosvängningar. Genom hela karriären kämpar hon med sin historia, sin hälsa, sin självbild men också med musiken. Musiken sveper in mig i ren tortyr säger hon. Ingen fattar vilken plåga det är att pressa fram sången ur magen och ut genom munnen.

Återblickarna handlar om tonårens trauman där mamman tvingade henne att mot betalning sjunga för tyska soldater, kanske tvingades hon också till andra tjänster. Återblickarna handlar också om relationen och kärleken till den grekiske skeppsredaren Aristoteles Onassis. Det började lyckligt men slutade olyckligt eftersom han inte ville gifta sig med henne. Han gifte sig i stället med Jacqueline Kennedy, den mördade presidenten John Kennedys änka.

Under den sista tiden i Paris var Maria beroende av sin hushållerska Bruna och sin butler Ferrucio. De försöker få henne att ta sina hälsoproblem på allvar och försöker förmå henne att äta ordentligt. Samtidigt kämpar Maria med att försöka hitta tillbaka till sin röst, den röst som hennes sköra kropp har förlorat. Efter några försök säger pianisten, nu sjunger du som Maria men om det skall bli något måste du åter börja sjunga som La Callas. Men för Maria handlar inte kampen om att få tillbaka rösten om att kunna uppträda igen. Kampen var enbart för hennes egen skull. Mamman hade tvingat henne att sjunga och Onassis hade hindrat henne från att sjunga. Nu var det äntligen hon själv som skulle bestämma. Kampen för rösten handlar alltså om människan Maria och inte om Divan La Callas. Den sista tidens sista dag orkade hennes sköra kropp inte längre, hon dog 1977.

Filmen är mycket, mycket bra. Musiken, känslighet, Marias liv, La Callas liv, de historiska återblickarna och relationerna mellan människorna. Till det bästa i filmen hör den på en gång varma och samtidigt svala relationen mellan Maria, Bruna och Ferrucio. Hushållerskan och Butlern finns alltid där vad som än sker.

Vilka skådespelarprestationer. Både Angelina Jolie i huvudrollen som Maria och Alba Rohrwacher i birollen som Bruna är helt lysande. Detsamma gäller Pierfrancesco Favio i rollen som Ferruccio. Jag ger den betyg 6 av 5.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Angelina Jolie, Filmkritik, Filmrecension, Maria Callas

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 30
  • Sida 31
  • Sida 32
  • Sida 33
  • Sida 34
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 81
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in