Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Fly Me to the Moon – varm, humoristisk och förutsägbar romans

by

Fly Me to the Moon
Betyg 3
Svensk biopremiär 12 juli 2024
Regi Greg Berlanti
Manus Rose Gilroy efter en berättelse av Bill Kirstein och Keenan Flynn
I rollerna Scarlett Johansson, Channing Tatum, Woody Harrelson, Ray Romano, Nick Dillenburg och Anna Garcia

Fly Me to the Moon är en varm, humoristisk och förutsägbar kärlekshistoria.

Det finns en del konspirationsteorier om att månlandningen aldrig hände i verkligheten. Jag kan tänka mig att en och annan konspirationsteoretiker får virke till sina teorier av denna film, fast filmen inte alls är någon dokumentär utan en romantisk underhållningskomedi vars uppdrag är att sprida lite skratt och lite värme. Den utspelas vid tiden för den berömda månlandningen 1969 med kapten Neil Armstrong som förste människa på månen.

Månlandningen med Apollo 11 är filmens fond som den utspelas kring. Charmiga Scarlett Johansson spelar en ledande reklammakare, marknadschef Kelly Jones, som får uppdraget av den amerikanska presidenten, Richard Nixon, att se till att månlandningsprojektet får stöd av det amerikanska folket och nog med resurser genom politikernas beslut. Uuppskjutningschefen Cole Travis (Tatum) är måttligt förtjust, eller rättare sagt: han vill inte alls ha någon reklammakare som lägger sig i projektet.

Ett av filmens teman är den amerikanska reklambranschens förmåga att sälja vad som helst med lögner. Det är Kelly Jones en mästare på. Lögner kanske inte alltid är rätt ord, överdrifter stämmer väl bättre. Kelly Jones jobbar stenhårt och framgångsrikt med det koncept som idag är stort världen över bland dagens reklamfolk: identitet. Att få det amerikanska folket att identifiera sig med astronauterna. Genom att köpa klockor av samma märke som astronauterna kan folket förstärka sina känslor av identitet med varandra. Genom att äta samma flingor, dricka samma juice och så vidare.

Den amerikanske presidenten och många politiker med honom var inriktade på att vinna kapplöpningen i rymden gentemot Sovjetunionen. USA:s president ville att amerikanarna skulle vara först på månen. Men projektet har utmaningar. USA krigar i Vietnam och har delstater som drabbats av översvämningar. Alla politiker och alla medborgare anser inte att det är av högsta prioritet att vinna kapplöpningen till månen. Där kommer Kelly Jones in och lyckats få stor uppmärksamhet åt projektet. Hon lyckas få astronauterna att bli intervjuade i många tv-kanaler och hon lyckas få mer pengar till projektet.

Det är en komedi och den gör inget anspråk på att skildra verkliga händelser. I filmen skildras månprojektet som hotat för att politiker inte ville fortsätta ge ekonomiska resurser och vi får också se hur halvklart all teknik tycks vara då det är knappt ett år kvar till att månlandningen ska genomföras. Den delen av berättelsen har jag svårt att ens tro på. Fast nu bygger ju inte filmen på att vara trovärdig heller. Det är mest en rolig historia. Presidenten börjar bli orolig för att projektet inte ska lyckas. Dessutom har Kelly Jones kläckt idén att månlandningen ska direktsändas i hela världen. ”Vi i USA är den demokrati och gör inget i hemlighet utan har öppenhet”, är hennes motivering som hon får med sig presidenten på. Men presidenten och hans närmaste män inser samtidigt att om det misslyckas kommer misslyckandet att visas i hela världen. Därmed ger presidenten order om att hemligt projekt: en fejkad månlandning ska genomföras samtidigt i en hemlig studio och det är den som ska visas för världen.

Från SO-rummet:
Klockan 21.17 svensk tid den 20 juli 1969 tog den amerikanska månlandaren Örnen mark på månen. Nästa dag klockan 03.56 landsteg astronauten Neil Armstrong som den första människan på månen.” Ett litet steg för människan, men ett stort steg för mänskligheten”. Det var Armstrongs första ord när han hade tagit de första stegen i gruset på månen.

Jag fick i grundskolan vid den tiden och minns hur vi bänkades kring den svartvita tv-n för att följa månlandningen. Tänk vad tiden gått sedan dess. Rymdkapplöpningen ser helt annorlunda ut idag med Elon Musks försök att ta oss till planeten Mars.

Visst är romansen mellan Kelly och Cole förutsägbar, men den har sin charm och ibland kan det vara värt att se en varm film och skratta en stund.

Filmrecension: Mother, Couch – seg och övertydlig

by

Mother, Couch
Betyg 2
Svensk biopremiär 5 juli 2024
Regi Niclas Larsson
I rollerna Ewan McGregor, Taylor Russell, Rhys Ifans, Lara Flynn-Boyle och Ellen Burstyn

En seg och övertydlig skildring av en medelålders man, David (spelas av Ewan McGregor) som ihärdigt slår knut på sig själv för att få den kärlek han aldrig kan få eller fått från sin egocentrerade mamma. Det hjälper inte att Ewan McGregor är en av världens bästa skådespelare i rollen som 48-åriga David som till och med sviker sin dotter och för övrigt hela sin familj som han älskar för att om och om igen försöka få sin mammas kärlek. Det är tragiskt men det blir omständligt och som sitta fast i tuggummi.

David och hans äldre halvbror Gruffudd (underbar rollprestation av charmiga Rhys Ifans) har gett sig av till en konkurs-drabbad möbelbutik tillsammans med deras mamma för att hitta en byrå. Plötsligt har deras gamla 82-åriga mamma (spelas av Ellen Burstyn) satt sig en soffa på övervåningen i butiken och vägrar att flytta på sig. Hon har parkerat sig där och tänker inte ta sig någonstans. Ellen Burstyn är duktig skådespelare och gör en träffsäker roll av den narcissistiska mamman som är totalt i avsaknad av förmåga att bry sig om någon annan än sig själv. Iklädd en blond peruk utstrålar hon sin falska självbild.

David och Gruffudd tillkallar sin syster Linda för att försöka lösa situationen. Linda är tuffare än både David och Gruffudd. Hon vill ringa efter ambulans och låta mamman bli körd till psykiatriker. Men både David och Gruffudd är för mesiga för det och låter mamman hållas.

Dessutom verkar det som att mamman inte har några planer på att ta sig från soffan någonsin. Det är ett upplägg för en historia som skulle kunna vara både absurd och tragikomisk om den inte blev för smetig och övertydlig.

Davids fru och barn dyker efter ett par timmar då han till och med misslyckats med att ta sig hem till familjen för att fira ett av sina barns födelsedag. David skulle ta med sig tårtan till kalaset, men det kunde han inte fixa eftersom han stannade hos sin mamma i soffan. Ja det går så långt att David till och med sover över i möbelbutiken för att mamman inte ska vara ensam där på natten. Varken Gruffudd eller Linda har tid eller lust att stanna över natten. Davids beteende är ett enda stort rop på mammans uppmärksamhet, känns det som. Det är väldigt sorgligt. Mer och mer får nystas det förstås upp för oss om de tre syskonens tragiska uppväxt med en mamma som varit och är totalt ointresserad av sina barn och helt oförmögen att ge barn den kärlek och det stöd de behöver. David älskar sin familj och sina barn men på grund av sin oförmåga att släppa taget om den hopplösa relationen med sin mamma tycks han vara på väg att förlora också sina barn.

Filmen blir inte bättre av att det mot slutet blandas in några mystiska, magiska ingredienser och skeenden som bryter mot vad som tidigare sagts. Den unga kvinnan som sköter möbelbutiken lovade att David och hans mamma fick sova över gratis men nästa morgon kommer en ilsken farbror och kräver 2.000 dollar för soffan som mamman sovit i. En mysistisk sektliknande måltid blandas in i kompotten också.

Det är intressant att jämföra denna film med Den sista resan av Filip Hammar och Fredrik Wikingsson som också är en film om en medelålders man som brottas med känslor kring en åldrad förälder. Men i Den sista resan handlar det om en gammal pappa som både varit kärleksfull mot sina barn och varit ett stöd för de elever han haft som lärare. I Den sista resan handlar det om att vuxna barn måste lära sig att kunna släppa taget om sina förväntningar och krav på att mamma eller pappa alltid ska vara unga, pigga och starka. Här är Kulturbloggens recension av Den sista resan. I Mother, Couch är det en betydliga mörkare relation mellan en åldrad förälder och en medelålders son som aldrig kan släppa taget om en mamma som är helt oförmögen att älska sina barn.

Filmen hade världspremiär på Toronto filmfestival och belönades med Dragon Award Best Nordic Film på Göteborgs filmfestival. Ja smaken är olika och för mig den kan jag räkna flera filmer som visades på Göteborgs filmfestival som jag hellre hade gett pris. Filmens styrka är en rad duktiga enastående skådespelare som Ewan McGregor, Taylor Russell, Rhys Ifans, Lara Flynn-Boyle och Ellen Burstyn, men för mig räckte det inte för att jag skulle känna något engagemang för filmen. Den var plågsam att genomlida.

Om regissören Niclas Larsson:
Niclas Larsson är en svensk regissör och manusförfattare vars debut, kortfilmen Vatten, mottog jurypriset och publikpriset på Göteborgs filmfestival 2013. I kortfilmsserien Magic Diner regisserade han Alicia Vikander, den belönades med flera priser och blev viral med miljoner visningar online. Mother, Couch med Ewan McGregor i huvudrollen är Niclas Larssons långfilmsdebut.

Filmrecension: A Quiet Place: Day One – olidligt spännande och sätter igång många tankar

by

A Quiet Place: Day One
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 juni 2024
Regi Michael Sarnoski
I rollerna Lupita Nyong’o, Joseph Quinn, Alex Wolff och Djimon Hounsou

En action-skräckfilm som sätter igång en hel del tankar. Olidligt spännande emellanåt, då jag sitter på helspänn. New York, staden som aldrig är tyst, staden där invånarna får stå ut med buller på hög nivå dygnet runt blir plötsligt attackerat av gigantiska varelser som ser ut som stora insekter som jagar alltquie som hörs men som är blinda. Filmen är en förhistoria till de två filmerna A Quiet Place och A Quiet Place 2 och kretsar kring helt andra personer. A Quiet Place 3 tycks vara på gång 2025, enligt Moviezine. Lupita Nyong’o är så bra i rollen som Sam. Hon är känd från bland annat 12 Years a Slave och Black Panther.

Filmen börjar på ett hospice utanför New York där vi får möta en ung kvinna, Sam, som är patient och som liksom övriga patienter har en sjukdom som obönhörligt kommer att leda till döden snart. Sam blir övertalad att följa med på en utflykt till New York City för att se på en teaterföreställning och för att stanna till efteråt och äta en pizza. I själva verket är det för löftet om att få äta pizza som gör att Sam följer med.

När Sam och övriga i gruppen från hennes hospice kommer ut från teatern bryter tumultet ut och jätteinsekterna attacker överallt och människor flyr i panik. Sam har en charmig katt, Frodo, som är en assistentkatt och som följt med på utflykten. Katter är bra på att röra sig tyst.

Ganska snart vet de flesta att det är tystnad som gäller för att överleva. Det kan vara svårt att röra sig utan att ljud som lockar de förfärliga jätteinsekterna, eller vad det nu är för varelser. Om de attackerade varelserna är utomjordingar eller något som kommit på grund av miljöförstörelse är oklart i filmen. Den som sett de två tidigare A Quiet Place-filmerna känner förstås till mer, men det är oväsentligt för denna filmens handling egentligen. Jag tycker det fungerar perfekt att det är oklart, då får vi uppleva den känslan som Sam och de som försöker överleva känner. Om hela världen drabbats eller bara New York eller USA får vi inte heller reda på, vilket också förstärker känslan av hopplöshet bland de flyende. Det blir en stark skildring av hur det kan upplevas att vara på en plats vid en katastrof.

Sam och hennes katt Frodo får sällskap på sin flykt av Eric (spelas mycket bra av Joseph Quinn), en juridikstuderande man från Storbritannien. Sam är inte intresserad av att ta sig från New York för att bli räddad. Hon har redan en dödsdom på grund av sin sjukdom. Hon bestämmer sig för att ta sig till sin favoritpizzeria i Harlem för att äta en god pizza.

Skådespelarna, speciellt de två huvudpersonerna Sam och Eric och katten Frodo, är enastående bra och rätt val för sina roller. Ljud och foto och miljöerna är skarpt utmejslade och välgjorda.

Denna film står upp för sig själv och man behöver inte ha sett de två andra filmerna i serien A Quiet Place för att ha stor behållning. Inte alls. Jag tycker att det nästan kan vara lika bra att se denna utan att tänka på de andra filmerna. Denna sätter igång intressanta funderingar kring vad tystnad är och vårt behov av tystnaden. Runt om i världen får oljud och väsen breda ut sig och människor har nästan inte rätt till frihet från väsen längre. Ljud kan också vara en form av miljöförorening. Människor behöver mer tystnad. Det är intressant att fundera kring varför dessa jätteinsikter dödar allt som hörs. Miljön, naturen och klimatet har ju en förmåga att slå tillbaka när den blir förstörd. Nu har väl antagligen filmskaparen kanske mest gjort filmen för att den ska vara underhållande skräck och spännande men jag kan inte låta bli att fundera kring den så sällsynta tystnaden och vårt behov av den.

Filmrecension: Horizon: An American Saga – Kapitel 1 – hänger i luften i avvaktan på Kapitel 2

by

Horizon: An American Saga – Kapitel 1
Betyg 3
Svensk biopremiär 28 juni 2024
Regi Kevin Costner

En episk berättelse som utspelas sig i mitten av 1800-talet i Vilda Västern med strider mellan nybyggare och urinvånare, med soldater och guldgrävare och olika lycksökare. Bildmässigt är det storslaget med gamla beprövade knep, såväl med foto som med ljud och musik. Hästar som galopperar fram längs slätten och män och pojkar som strider och eldsvådor som förtär allt obönhörligt, allt vi förknippar med skildringar av kriget mellan nybyggare och urinvånare, framför allt apacher, finns med. En av de första scenerna skildrar hur ett litet nybyggarsamhälle som samlats kring en dansbana blir attackerade av en stor grupp apacher som sätter eld på husen och dödar många, framför allt männen och pojkarna blir ihjälskjutna eller ihjälslagna. Det är blodigt och eldslågorna tar sig rasande fram över hus och tak.

Berättelser består av framför allt fyra sammanvävda berättelser och utspelas i och runt territorierna som blev Wyoming, Montana och Kansas. ”Horizon” kommer från en påhittad plats ditt pionjärerna lockas att bosätta sig. De får betala för att få mark men vad de inte blir upplysta om är att marken de ska bebygga redan är bebodda av apacher vars jaktmark de förstör.

Filmen premiärvisades på filmfestivalen i Cannes och flera internationella filmkritiker har varit negativa som Nicholas Barber, hos brittiska BBC som skriver att den är: en bedövande lång, osammanhängande katastrof.

Men jag tror att filmen kommer att dra publik, ibland kan det vara skönt att sjunka ner i en biosalong och se något som är tre timmar och påkostat och på sätt och vis storslaget. Det handlar inte bara om krig mellan nybyggare och apacher. Apacherna är delade mellan sig också, alla apacher tror inte på att jaga bort nybyggarna med våld och alla nybyggare är inte hatiska mot apacherna.

Handlingen pendlar mellan flera olika personer och grupperingar. Första halvan av kapitel 1 är därför rätt rörig och kräver visst tålamod. Det tar en dryg timme innan det sätter sig vilka de olika karaktärerna är. Vi kommer inte människorna riktigt nära, det är svårt att engagera sig i någons öde eftersom allt skildras ytligt. Varför de olika personerna gett sig iväg till det nya landet och vad de vill uppnå är höljt i dunkel. Några bröder jagar en syster som flytt med ett litet barn. Varför får vi inte klart för oss och inte heller får vi veta vem barnet är. Är det systerns barn? Och varför vill hennes bröder och hennes pappa att barnet, som är en liten pojke, ska hämtas?

Andra delen, Kapitel 2, har svensk biopremiär i slutet av augusti och det känns att den första delen hänger i luften och behöver en fortsättning.

Jag funderar på om tiden runnit förbi för Vilda Västern-filmer? Lockas publiken till filmer där människorna lever i smuts och männen tar till knytnävar och skjutvapen medan kvinnor antingen är lättfotade lycksökare eller hårt arbetande mammor?

I pressmeddelandet om filmen står att Kevin Costner både regisserar och spelar huvudrollen. Att hans roll är någon huvudroll är inte särskilt tydligt i kapitel 1. För att förstå Kapitel 1 kräver det nog att man bokar in sig i salongen för att se kapitel 2 då den kommer i augusti. Jag förmodar att en hel del blir förklarat i tvåan.

Costner har skrivit manus tillsammans med Jon Baird (”The Explorers Guild”). Han återvänder till inbördeskrigets Amerika, som var fonden i hans storfilm och regidebut från 1990, ”Dansar med vargar”, som belönades med sju Oscar, inklusive Bästa film och Bästa regi.

Filmen har varit mycket påkostad och har en lång rad duktiga skådespelare i rollerna, som  Sienna Miller, Sam Worthington, Jena Malone, Owen Crow Shoe, Tatanka Means, Ella Hunt, Tim Guinee, Danny Huston, Colin Cunningham, Scott Haze, Tom Payne, Abbey Lee, Michael Rooker, Will Patton, Georgia MacPhail, Douglas Smith, Luke Wilson, Isabelle Fuhrman, Jamie Campbell Bower, Alejandro Edda, Wasé Chief, Michael Anganaro, Angus Macfadyen, Jon Beavers, Alex Nibley, Kathleen Quinlan, Etienne Kellici, Amos Jason Charging Cloud, Bodhi Okuma Linton , Gregory Cruz, James Russo, Jeff Fahey, David O’Hara, Chris Conner, Leroy M. Silva, Bernardo Velasco, Tom Everett, Glynn Turman, Giovanni Ribisi med flera.

Filmrecension: Insidan Ut 2 – bästa Pixar-filmen på år och dagar

by

Insidan Ut 2
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 juli 2024
Regi Kelsey Mann

Pixar har idag kapacitet att producera ett antal filmer per år, dock passerar det ansenlig tid mellan studions renodlade uppföljare. Det är nästan tio år sedan den första Insidan Ut hade premiär och tog världen med storm. På många sätt var Insidan Ut ett fulländat Pixar-projekt som visade upp studions starkaste sidor; otrolig visuell färdighet, minnesvärda karaktärer och en berättelse vars patos kunde tina upp hjärtat hos den mest cyniska och hårdhudade.

Men sedan Insidan Ut har Pixar stapplat förvånansvärt många gånger. Även om filmer som Coco och Soul har bjudit på oerhört goda filmupplevelser har de ändå inte lyckats nå upp till de himmelska nivåer som de mästerverk Pixar tidigare erbjudit, exempelvis Toy Story 3 eller Ratatouille. Och efter de senaste årens dugliga men aningen färglösa projekt är det således dags att gå tillbaka till en säker hamn i och med Insidan Ut 2.

Och Kelsey Mann, som gör sin debut som långfilmsregissör, ödslar ingen tid på att påminna om vad som gjorde den första filmen till en sådan klassiker. Från första rutan kastas vi in i en hektisk, glad och färgsprakande scen som på ett härligt överentusiastiskt sätt introducerar de färggranna och oerhört distinkta karaktärerna från den första filmen. Det finns en påtaglig energi samt glädje över att vara tillbaka i en värld som bara kan beskrivas som Pixars mest innovativa, men också mest abstrakta. Sättet den ordinarie vardagen kolliderar med jättelika fantasilandskap är precis lika genialiskt som harmoniskt.

Få filmer har lyckats skildra något så pass abstrakt som vårt mänskliga känsloregister som Insidan Ut. Även om konceptet att visualisera saker som ilska, sorg och glädje må låta simpelt är det en helt annan sak att iscensätta det med sådan fingertoppskänsla som både den första filmen och nu uppföljaren demonstrerar. Här finns scener som snillrikt lyckas hitta rätt i oerhört vuxen tematik som utanförskap, ängslighet, grupptryck och otillräcklighet. Det är omöjligt att inte känna sig träffad och genuint berörd då Mann med kirurgisk precision lyckas återskapa autentiska känslor av skam och prestationsångest, något en rad prisbelönta dramatiker hade offrat sina själ för att kunna visualisera lika skickligt som här.

I Pixars bästa uppföljare får älskade bifigurer från föregående episod nya strapatser att handskas med, samtidigt som de också får mer tid i rampljuset. Denna struktur följs till punkt och pricka här, denna gång får de karaktärer som tidigare fick spela andrafiol stå i centrum och addera komik men också oväntat potenta tankar om livet.

Det hela må låta allvarsamt men Pixar samt Kelsey Mann vet hur ett riktigt äventyr skall iscensättas. Insidan Ut 2 har ett tempo som skulle få elitidrottare att protestera, speltiden på knappt 100 minuter går i en rasande fart, filmen är fullkomligt skoningslös vad gäller andningspauser. Många gånger känns det som om den kreativa dammen har brustit och publiken dras med i en flodvåg av uppfinningsrikedom och skaparglädje. Då studions numera perfekta teknologi också visualiserar makalösa miljöer och obeskrivligt uttrycksfulla och levande karaktärer kan man inte undgå att tappa andan. Flera scener når ohyggligt höga höjder där extasen och maxbetyget är inom konstant räckvidd.

Så vad är det egentligen som hindrar Insidan Ut 2 från att kunna tituleras som fulländad? Trots att flera tillfällen orsakar sällsynt extas och glädje går det inte att undkomma att filmen inte lyckas avancera konceptet, något de allra bästa Pixar-uppföljare alltid gjort. Mycket av filmens effektiva patos är fortfarande förankrat i det vi fick se för nästan tio år sedan och slutklämmen känns tyvärr som en ren och skär repris. Där andra uppföljare hittar nya sätt att bredda och fascinera, med ny tematik och berättelser som ständigt rör sig framåt, är Insidan Ut 2 fortfarande fast i de mallar och strukturer som etablerades av dess företrädare.

Toy Story 3 fick en hel värld på knä genom ett av de mest drabbande avsluten i filmhistorien men avslutet i Insidan Ut 2 blir närmast ett antiklimax. Men är detta tillräckligt för att distrahera från det faktum att filmen bjuder på en sällsynt extatisk åktur? Knappast, få filmer lyckas entusiasmera och inspirera som Insidan Ut 2, och då allt är sagt och gjort måste det kategoriseras som den bästa Pixar-filmen på år och dagar.