Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Deadpool & Wolverine – oemotståndlig

by

Deadpool & Wolverine
Betyg 5
Svensk biopremiär 24 juli 2024
Regi Shawn Levy

Det är årets mest efterlängtade film och den enda produktionen från Marvel Studios för året. Det borde därmed vara svårt – om inte omöjligt, att leva upp till de hysteriska drömmar och förhoppningar som ställts sedan huvudrollsinnehavaren Ryan Reynolds annonserade att Hugh Jackman skulle återvända till rollen som Wolverine. Något som inte borde vara möjligt då Jackman – bokstavligt talat, begravde karaktären för 7 år sedan med den ypperliga Logan. Men den jättelika nördfantasin har gått i uppfyllelse… Deadpool & Wolverine är en makalös Marvel-fest som aldrig upphör och som dessutom lyckas vara energisk och hungrig trots att det gömmer sig en trea i titeln.

Vid det här laget vet alla vad som väntar. Deadpool är en vulgär, smaklös och fullkomligt skamlös karaktär som gärna grimaserar åt allt vad god smak och förstånd innebär. Likt den framgångsrika Amazon Prime-serien The Boys har Deadpool dock lyckats fascinera och charmera publiken i sin totala kompromisslöshet vad gäller att vältra sig i våld och ett språkbruk som skulle skicka en direkt till helvetet. Som behövlig kontrast har de tidigare två filmerna försökt skapa hjärtevärmande stunder som inte helt förlitar sig på det frånstötande, dock har resultatet var blandat.

Men den nytillträdda regissören Shawn Levy lyckas hitta en ny ådra i filmserien genom att injicera sann värme och omtanke. Detta gör att den osannolika massakern och galghumorn känns genuin och inte forcerad. Levy har också ett sanslöst öga och öra för att förstå kraften i att vara en nörd.

Deadpool och Wolverine bjuder på en sällan skådad fest vad referenser och meta-humor beträffar. Och till skillnad mot förra årets The Flash från konkurrenten Warner Brothers/DC blir alla gästinhopp och flörtar med det förflutna eleganta, kontra klumpiga och tvångsmässiga.

Men alla påskägg och smällkarameller i världen räcker inte om det inte också finns någon form av kreativ vision. Tack och lov tillför Shawn Levy detta, främst genom att tillskjuta oerhört passionerad och omvälvande energi till produktionen. Där Deadpool 2 i mångt och mycket kändes som en ren upprepning av den första filmen, vågar Levy ta filmserien i en – inte ny, men uppfriskande riktning. Det sker i huvudsak genom att Deadpool numera är sammanslaget med det jättelika MCU – Marvel Cinematic Universe, något som erbjuder en verktygslåda utan dess like för de vansinniga eskapaderna. Inte för att Deadpool någonsin varit blyg för att hänvisa till vad konkurrenter och kollegor gjort, men i och med att den pratglada galningen nu är under det enorma Disney-paraplyet ges helt andra möjligheter vad gäller att leva ut de vildaste av fantasier.

Men mer än något annat är det Hugh Jackmans deltagande som lyfter det hela från att vara en storskalig sommarfilm till en sann händelse som inte får missas. Förutom den bejublade återkomsten visar det sig att Jackman har oändligt mycket mer att ge i rollen som Logan/Wolverine. Den här gången lyckas han snillrikt summera de tjugo år som passerat sedan han spelade karaktären för första gången. Han tillför ett behövligt allvar och en otroligt finstämd rolltolkning som är en välkommen kontrast till Reynolds pajaskonster. Kemin mellan Jackman och Reynolds visar sig också vara strålande, nu finns äntligen någon som kan ge svar på tal vad gäller Reynolds kulspruta till mun.

Och slutresultatet är häpnadsväckande, Shawn Levy och Ryan Reynolds – som även agerar producent, lever rövare – i positiv mening. De använder de monstruösa resurserna till fullo och skapar en fest för nördar som inte setts till sedan Spider-Man: No Way Home. Även om ingredienserna är bekanta lyckas Shawn Levy hitta sätt att få lära denna gamla hund nya tricks. Deadpool har alltid velat vara en uppviglare, ett hån mot struktur och måttlighet, något som når sin yttersta form i Deadpool & Wolverine.

Detta är en film som inte har några betänkligheter att fullkomligt ödelägga gränser eller tankar om vårt svenska – och närmast heliga begrepp, lagom. Om andra Marvel-filmer har varit ett städat och ordnat pojkband är Deadpool bolagets Rammstein, där eld, könshumor och det groteska ständigt närvarar. Och precis som den tyska metal-gruppen är denna fullkomliga hämningslöshet oemotståndlig då den paketeras såhär pass förföriskt. Hela filmen känns många gånger som syndig hedonism där allt verkar vara möjligt. Men i och med att Levy faktiskt har en så uppenbar passion för projektet blir det hela aldrig okontrollerbart, onödigt högljutt eller överflödigt.

Detta är framförallt märkbart på två plan där tidigare Marvel-filmer fått utstå kritik, nämligen actionscener och alltför överdådiga klimax. Där de två tidigare Deadpool-regissörerna Tim Miller och David Leitch valde att göra actionscener efter mer traditionella mallar, Leitch i synnerhet lutade sig mot sin John Wick-erfarenhet, väljer Levy att tillföra komik och Buster Keaton-influenser. Detta resulterar i en av de mest underhållande och komiska actionscener jag sett på år och dagar, som förutom att demonstrera genialisk humor också erbjuder fantastisk koreografi. Finalen lyckas också integrera dessa element och inte förlita sig på ren och skär sprängkraft där kvarter jämnas med marken.

Dock finns det invändningar, den övergripande berättelsen känns mest som en eftertanke, och trots att filmen är skojfrisk kring flera av de problem som Marvel Studios dragits med under åratal, går Deadpool & Wolverine i den mest klassiska fällan genom att ha en oerhört färglös skurk. Trots att Emma Corrin gör sitt yttersta för att skapa en excentrisk, hotfull och slug tolkning av den klassiska X-Men-antagonisten Cassandra Nova, är resultatet mediokert och knappast minnesvärt. Flera av de mer dramatiska stunderna hade gärna fått växa för att skapa en mer behövlig kontrast till den hysteriska kalabalik som pågår.

Att påpeka dessa fel är dock lika skarpsinnigt som att konstatera att Taylor Swifts ’’Shake It Off’ inte innehåller lyrik signerad Tomas Tranströmer. För allt det där kvittar då blodsbaletten drar igång och energin når orimligt höga nivåer. Just då är Deadpool & Wolverine anledningen till varför biografer har öppet på somrarna och en påminnelse om hur potent film är som ett kollektiv medium, i den stunden är alla nördiga drömmar uppfyllda och extasen fullkomlig.

Filmrecension: Sommartider – filmen om Gyllene Tider – sommarens stora feelgood-film

by

Sommartider – filmen om Gyllene Tider
Betyg 5
Svensk biopremiär 17 juli 2024
Regi Per Simonsson

En helt underbar film som däckade mig totalt. Jag sögs in helt i handlingen, blir engagerad och glömmer omgivningen. Sommarens stora feelgoodfilm. Den är hjärtevärmande och medryckande med bra musik och rolig emellanåt på ett småmysigt sätt.

Filmen är den (nästan) sanna berättelsen om Per Gessle och övriga i bandet Gyllene Tider, om hur de träffades i Harplinge, nära Halmstad, som tonåringar och bildade ett popband under slutet av 1970-talet, en tid då svenskt musikliv dominerades av progg och punk. Att fem tonårskillar som satsade på popmusik skulle lyckas var det inte många som trodde. Kanske inte de själva heller, det vet vi inte säkert. Filmen är fritt baserad på bandets historia. Jag tycker det är bra att det blev en dramafilm och inte en dokumentär. Självklart har dramaturgin fått påverka så händelserna kan vara tillspetsade ibland och kanske inte stämmer tidsmässigt med verkligheten, men det spelar ingen roll. Det är en enastående berättelse som trots allt speglar något ur verkligheten.

Det är befriande med en popstjärna som Per Gessle som inte är värsta festprissen som mesta tiden är påtänd. Sådana historier med helt drogförstörda stjärnor har vi gödslats med alltför ofta. Per var tvärtom ganska blyg och inåtvänd i skolåldern. Först när han hittade några andra musik-nördar då han gick i gymnasiet och startade sitt band hittade han gemenskap och vänner. Handlingen kretsar mest kring Per men vi får en inblick i livet för de övriga i bandet också.

Filmen är inte bara en engagerande berättelse om tonåringar som satsade på musik och blev ett av landets stora popband, det är ett stycke svensk historia, framfört i dramaform. Då, i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet fanns ingen Spotify och ingen TikTok. Det var möjligt för ett gäng tonåringar att skicka ett demoband till skivbolag och faktiskt få chansen att spela in ett album. Det spelar ingen roll om den som ser filmen var eller är ett stort fan av Gyllene Tider som band. Även om det är en berättelse som hyllar bandets medlemmar och deras musik är det framför allt en energigivande och fängslande skildring av fem unga tonåringar från Harplinge i Halland och Sverige och musiklivet under 1970-talets andra hälft och 1980-talets första hälft.

Självklart är det mycket musik i filmen. Vi för höra inte bara olika versioner av Gyllene Tiders musik utan också andra band som inspirerade bandets medlemmar. Det är nostalgiskt att se, lyssna och minnas den tiden.

Jag är oerhört imponerad av skådespelarna Valdemar Wahlbeck (Per Gessle), Lancelot Hedman Graaf (Anders Herrlin), Phoenix Parnevik (Micke Syd Andersson), Ville Löfgren (Mats ”MP” Persson) och Xawier Kulas (Göran Fritzon). De är äkta, både när det håller på med musik och när de gestaltar killarna i övriga livet och de har fått till en trovärdig halländsk dialekt. Vilka begåvningar. Vi kommer att få se dem i flera filmer framöver, helt klart.

Den första singeln som Gyllene Tider gick upp på första plats på Sverigetopplistan med var Flickorna på TV 2. Från början var den B-sidan till singeln Himmel no. 7, som släpptes 10 december 1979. Men så på djupet går inte filmen in på detaljer. Det gör ingenting förstås. Dramaturgin fungerar perfekt i denna berättelse som ändå är ett sätt att berätta något som verkligen hänt.

Jag tror att Sommartider kommer att ta biopubliken med storm, precis som singeln Sommartider som släpptes 18 juni 1982 gjorde. Sommartiden är utan tvekan bandets allra mest kända låt. Filmen ger glädje och gav mig energi – och ändå är denna musikstil inte min favorit-stil.

Filmrecension: Fly Me to the Moon – varm, humoristisk och förutsägbar romans

by

Fly Me to the Moon
Betyg 3
Svensk biopremiär 12 juli 2024
Regi Greg Berlanti
Manus Rose Gilroy efter en berättelse av Bill Kirstein och Keenan Flynn
I rollerna Scarlett Johansson, Channing Tatum, Woody Harrelson, Ray Romano, Nick Dillenburg och Anna Garcia

Fly Me to the Moon är en varm, humoristisk och förutsägbar kärlekshistoria.

Det finns en del konspirationsteorier om att månlandningen aldrig hände i verkligheten. Jag kan tänka mig att en och annan konspirationsteoretiker får virke till sina teorier av denna film, fast filmen inte alls är någon dokumentär utan en romantisk underhållningskomedi vars uppdrag är att sprida lite skratt och lite värme. Den utspelas vid tiden för den berömda månlandningen 1969 med kapten Neil Armstrong som förste människa på månen.

Månlandningen med Apollo 11 är filmens fond som den utspelas kring. Charmiga Scarlett Johansson spelar en ledande reklammakare, marknadschef Kelly Jones, som får uppdraget av den amerikanska presidenten, Richard Nixon, att se till att månlandningsprojektet får stöd av det amerikanska folket och nog med resurser genom politikernas beslut. Uuppskjutningschefen Cole Travis (Tatum) är måttligt förtjust, eller rättare sagt: han vill inte alls ha någon reklammakare som lägger sig i projektet.

Ett av filmens teman är den amerikanska reklambranschens förmåga att sälja vad som helst med lögner. Det är Kelly Jones en mästare på. Lögner kanske inte alltid är rätt ord, överdrifter stämmer väl bättre. Kelly Jones jobbar stenhårt och framgångsrikt med det koncept som idag är stort världen över bland dagens reklamfolk: identitet. Att få det amerikanska folket att identifiera sig med astronauterna. Genom att köpa klockor av samma märke som astronauterna kan folket förstärka sina känslor av identitet med varandra. Genom att äta samma flingor, dricka samma juice och så vidare.

Den amerikanske presidenten och många politiker med honom var inriktade på att vinna kapplöpningen i rymden gentemot Sovjetunionen. USA:s president ville att amerikanarna skulle vara först på månen. Men projektet har utmaningar. USA krigar i Vietnam och har delstater som drabbats av översvämningar. Alla politiker och alla medborgare anser inte att det är av högsta prioritet att vinna kapplöpningen till månen. Där kommer Kelly Jones in och lyckats få stor uppmärksamhet åt projektet. Hon lyckas få astronauterna att bli intervjuade i många tv-kanaler och hon lyckas få mer pengar till projektet.

Det är en komedi och den gör inget anspråk på att skildra verkliga händelser. I filmen skildras månprojektet som hotat för att politiker inte ville fortsätta ge ekonomiska resurser och vi får också se hur halvklart all teknik tycks vara då det är knappt ett år kvar till att månlandningen ska genomföras. Den delen av berättelsen har jag svårt att ens tro på. Fast nu bygger ju inte filmen på att vara trovärdig heller. Det är mest en rolig historia. Presidenten börjar bli orolig för att projektet inte ska lyckas. Dessutom har Kelly Jones kläckt idén att månlandningen ska direktsändas i hela världen. ”Vi i USA är den demokrati och gör inget i hemlighet utan har öppenhet”, är hennes motivering som hon får med sig presidenten på. Men presidenten och hans närmaste män inser samtidigt att om det misslyckas kommer misslyckandet att visas i hela världen. Därmed ger presidenten order om att hemligt projekt: en fejkad månlandning ska genomföras samtidigt i en hemlig studio och det är den som ska visas för världen.

Från SO-rummet:
Klockan 21.17 svensk tid den 20 juli 1969 tog den amerikanska månlandaren Örnen mark på månen. Nästa dag klockan 03.56 landsteg astronauten Neil Armstrong som den första människan på månen.” Ett litet steg för människan, men ett stort steg för mänskligheten”. Det var Armstrongs första ord när han hade tagit de första stegen i gruset på månen.

Jag fick i grundskolan vid den tiden och minns hur vi bänkades kring den svartvita tv-n för att följa månlandningen. Tänk vad tiden gått sedan dess. Rymdkapplöpningen ser helt annorlunda ut idag med Elon Musks försök att ta oss till planeten Mars.

Visst är romansen mellan Kelly och Cole förutsägbar, men den har sin charm och ibland kan det vara värt att se en varm film och skratta en stund.

Filmrecension: Mother, Couch – seg och övertydlig

by

Mother, Couch
Betyg 2
Svensk biopremiär 5 juli 2024
Regi Niclas Larsson
I rollerna Ewan McGregor, Taylor Russell, Rhys Ifans, Lara Flynn-Boyle och Ellen Burstyn

En seg och övertydlig skildring av en medelålders man, David (spelas av Ewan McGregor) som ihärdigt slår knut på sig själv för att få den kärlek han aldrig kan få eller fått från sin egocentrerade mamma. Det hjälper inte att Ewan McGregor är en av världens bästa skådespelare i rollen som 48-åriga David som till och med sviker sin dotter och för övrigt hela sin familj som han älskar för att om och om igen försöka få sin mammas kärlek. Det är tragiskt men det blir omständligt och som sitta fast i tuggummi.

David och hans äldre halvbror Gruffudd (underbar rollprestation av charmiga Rhys Ifans) har gett sig av till en konkurs-drabbad möbelbutik tillsammans med deras mamma för att hitta en byrå. Plötsligt har deras gamla 82-åriga mamma (spelas av Ellen Burstyn) satt sig en soffa på övervåningen i butiken och vägrar att flytta på sig. Hon har parkerat sig där och tänker inte ta sig någonstans. Ellen Burstyn är duktig skådespelare och gör en träffsäker roll av den narcissistiska mamman som är totalt i avsaknad av förmåga att bry sig om någon annan än sig själv. Iklädd en blond peruk utstrålar hon sin falska självbild.

David och Gruffudd tillkallar sin syster Linda för att försöka lösa situationen. Linda är tuffare än både David och Gruffudd. Hon vill ringa efter ambulans och låta mamman bli körd till psykiatriker. Men både David och Gruffudd är för mesiga för det och låter mamman hållas.

Dessutom verkar det som att mamman inte har några planer på att ta sig från soffan någonsin. Det är ett upplägg för en historia som skulle kunna vara både absurd och tragikomisk om den inte blev för smetig och övertydlig.

Davids fru och barn dyker efter ett par timmar då han till och med misslyckats med att ta sig hem till familjen för att fira ett av sina barns födelsedag. David skulle ta med sig tårtan till kalaset, men det kunde han inte fixa eftersom han stannade hos sin mamma i soffan. Ja det går så långt att David till och med sover över i möbelbutiken för att mamman inte ska vara ensam där på natten. Varken Gruffudd eller Linda har tid eller lust att stanna över natten. Davids beteende är ett enda stort rop på mammans uppmärksamhet, känns det som. Det är väldigt sorgligt. Mer och mer får nystas det förstås upp för oss om de tre syskonens tragiska uppväxt med en mamma som varit och är totalt ointresserad av sina barn och helt oförmögen att ge barn den kärlek och det stöd de behöver. David älskar sin familj och sina barn men på grund av sin oförmåga att släppa taget om den hopplösa relationen med sin mamma tycks han vara på väg att förlora också sina barn.

Filmen blir inte bättre av att det mot slutet blandas in några mystiska, magiska ingredienser och skeenden som bryter mot vad som tidigare sagts. Den unga kvinnan som sköter möbelbutiken lovade att David och hans mamma fick sova över gratis men nästa morgon kommer en ilsken farbror och kräver 2.000 dollar för soffan som mamman sovit i. En mysistisk sektliknande måltid blandas in i kompotten också.

Det är intressant att jämföra denna film med Den sista resan av Filip Hammar och Fredrik Wikingsson som också är en film om en medelålders man som brottas med känslor kring en åldrad förälder. Men i Den sista resan handlar det om en gammal pappa som både varit kärleksfull mot sina barn och varit ett stöd för de elever han haft som lärare. I Den sista resan handlar det om att vuxna barn måste lära sig att kunna släppa taget om sina förväntningar och krav på att mamma eller pappa alltid ska vara unga, pigga och starka. Här är Kulturbloggens recension av Den sista resan. I Mother, Couch är det en betydliga mörkare relation mellan en åldrad förälder och en medelålders son som aldrig kan släppa taget om en mamma som är helt oförmögen att älska sina barn.

Filmen hade världspremiär på Toronto filmfestival och belönades med Dragon Award Best Nordic Film på Göteborgs filmfestival. Ja smaken är olika och för mig den kan jag räkna flera filmer som visades på Göteborgs filmfestival som jag hellre hade gett pris. Filmens styrka är en rad duktiga enastående skådespelare som Ewan McGregor, Taylor Russell, Rhys Ifans, Lara Flynn-Boyle och Ellen Burstyn, men för mig räckte det inte för att jag skulle känna något engagemang för filmen. Den var plågsam att genomlida.

Om regissören Niclas Larsson:
Niclas Larsson är en svensk regissör och manusförfattare vars debut, kortfilmen Vatten, mottog jurypriset och publikpriset på Göteborgs filmfestival 2013. I kortfilmsserien Magic Diner regisserade han Alicia Vikander, den belönades med flera priser och blev viral med miljoner visningar online. Mother, Couch med Ewan McGregor i huvudrollen är Niclas Larssons långfilmsdebut.

Filmrecension: A Quiet Place: Day One – olidligt spännande och sätter igång många tankar

by

A Quiet Place: Day One
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 juni 2024
Regi Michael Sarnoski
I rollerna Lupita Nyong’o, Joseph Quinn, Alex Wolff och Djimon Hounsou

En action-skräckfilm som sätter igång en hel del tankar. Olidligt spännande emellanåt, då jag sitter på helspänn. New York, staden som aldrig är tyst, staden där invånarna får stå ut med buller på hög nivå dygnet runt blir plötsligt attackerat av gigantiska varelser som ser ut som stora insekter som jagar alltquie som hörs men som är blinda. Filmen är en förhistoria till de två filmerna A Quiet Place och A Quiet Place 2 och kretsar kring helt andra personer. A Quiet Place 3 tycks vara på gång 2025, enligt Moviezine. Lupita Nyong’o är så bra i rollen som Sam. Hon är känd från bland annat 12 Years a Slave och Black Panther.

Filmen börjar på ett hospice utanför New York där vi får möta en ung kvinna, Sam, som är patient och som liksom övriga patienter har en sjukdom som obönhörligt kommer att leda till döden snart. Sam blir övertalad att följa med på en utflykt till New York City för att se på en teaterföreställning och för att stanna till efteråt och äta en pizza. I själva verket är det för löftet om att få äta pizza som gör att Sam följer med.

När Sam och övriga i gruppen från hennes hospice kommer ut från teatern bryter tumultet ut och jätteinsekterna attacker överallt och människor flyr i panik. Sam har en charmig katt, Frodo, som är en assistentkatt och som följt med på utflykten. Katter är bra på att röra sig tyst.

Ganska snart vet de flesta att det är tystnad som gäller för att överleva. Det kan vara svårt att röra sig utan att ljud som lockar de förfärliga jätteinsekterna, eller vad det nu är för varelser. Om de attackerade varelserna är utomjordingar eller något som kommit på grund av miljöförstörelse är oklart i filmen. Den som sett de två tidigare A Quiet Place-filmerna känner förstås till mer, men det är oväsentligt för denna filmens handling egentligen. Jag tycker det fungerar perfekt att det är oklart, då får vi uppleva den känslan som Sam och de som försöker överleva känner. Om hela världen drabbats eller bara New York eller USA får vi inte heller reda på, vilket också förstärker känslan av hopplöshet bland de flyende. Det blir en stark skildring av hur det kan upplevas att vara på en plats vid en katastrof.

Sam och hennes katt Frodo får sällskap på sin flykt av Eric (spelas mycket bra av Joseph Quinn), en juridikstuderande man från Storbritannien. Sam är inte intresserad av att ta sig från New York för att bli räddad. Hon har redan en dödsdom på grund av sin sjukdom. Hon bestämmer sig för att ta sig till sin favoritpizzeria i Harlem för att äta en god pizza.

Skådespelarna, speciellt de två huvudpersonerna Sam och Eric och katten Frodo, är enastående bra och rätt val för sina roller. Ljud och foto och miljöerna är skarpt utmejslade och välgjorda.

Denna film står upp för sig själv och man behöver inte ha sett de två andra filmerna i serien A Quiet Place för att ha stor behållning. Inte alls. Jag tycker att det nästan kan vara lika bra att se denna utan att tänka på de andra filmerna. Denna sätter igång intressanta funderingar kring vad tystnad är och vårt behov av tystnaden. Runt om i världen får oljud och väsen breda ut sig och människor har nästan inte rätt till frihet från väsen längre. Ljud kan också vara en form av miljöförorening. Människor behöver mer tystnad. Det är intressant att fundera kring varför dessa jätteinsikter dödar allt som hörs. Miljön, naturen och klimatet har ju en förmåga att slå tillbaka när den blir förstörd. Nu har väl antagligen filmskaparen kanske mest gjort filmen för att den ska vara underhållande skräck och spännande men jag kan inte låta bli att fundera kring den så sällsynta tystnaden och vårt behov av den.