• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Midsommar – som en klassisk grekisk tragedi

4 juli, 2019 by Rosemari Södergren

Midsommar
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 juli 2019
Regi Ari Aster
I rollerna: Florence Pugh, Will Poulter, Jack Reynor, Julia Ragnarsson, Liv Mjönes, Anna Åström, Archie Madekwe, Vilhelm Blomgren, Henrik Norlén, Björn Andrésen, Anki Larsson,Gunnel Fred, Isabelle Grill m fl​

En skräckfilm, ja fast inte med övernaturliga monster utan människor som är som människor och resultatet blir hemskheter. En känga åt västvärldens aktivister som gråter stora tårar över barn som dör av svält eller drunknar på vingliga båtar över Medelhavet på flykt till ett bättre liv. Det är lätt att gråta och bli upprörd – men är vi inte själva en del i orsaken till att människor dör?

Ett annat sätt att tolk filmen är att se den som en drift med kulturrelativister. Om du plötsligt skulle hamna i ett samhälle som ligger ganska avskilt från övriga samhället och där upptäcker du att alla människor som fyllt 72 år knuffas ned för en ättestupa – hur skulle du reagera? En kulturrelativist skulle förmodligen ställa frågor som: Vad säger att det är bättre att ligga och ruttna på långvården utan någon anhörig som bryr sig? Är det bättre att förlora sin kropps förmågor, bli torkad i rumpan och tilltalad och behandlad som ett mindre vetande barn för att du blivit gammal och dement?

Midsommar är en fruktansvärt snyggt fotad och komponerad skräckhistoria som kan tolkas och ses på flera sätt. Den är som en grekisk tragedi där karaktärer går mot en tragedi fast de är ganska goda – de råkar bara göra ett litet misstag. Ett misstag som många andra gjort och kommit undan med. Men för denna karaktär blir det ödesdigert.

Det går inte att glömma filmen Midsommar. Den har verkligen krupit under huden på mig. Jag vet att det bara är en skräckfantasi och den är både skrämmande och skräckfylld men samtidigt ser jag en mängd metaforer till samhället och världen idag. Emellanåt är den ganska rolig också, på ett burleskt sätt. Ibland är det roligt just för att det utspelar sig under ett svenskt midsommarfirande. Fast, nja, inte fullt så traditionellt som vi är vana vid. Hoppas inga turister kommer till Sverige och förväntar sig på uppleva något liknande.

Det går också att de handlingen som en skildring av vad som händer när människor underordnar sig en grupp, oavsett om det som i filmen är en form av kulturell religiös grupp eller om det handlar om politiska ideologier.

Handlingen beskriven av filmens distributöre:
Dani och Christian är ett ungt amerikanskt par vars förhållande håller på att krackelera. Men efter att Dani råkar ut för en familjetragedi håller sorgen dem samman och Dani följer med Christian och hans vänner till en avlägsen by i svenska Hälsingland där de ska få vara med om ett unikt midsommarfirande som bara sker vart nittionde år.
Vad som börjar som ett harmlöst sommaräventyr i midnattssolens land förvandlas till något mycket mörkare när den sektliknande byn bjuder in dem att delta i ett firande som får det idylliska paradiset att kännas allt mer obehagligt och hotfullt.

Regissören Ari Aster har tidigare gjort Hereditary som också var krypande otäck – men den här gången kommer det otäcka ur människor som menar väl.

Filmen är två timmar och 30 minuter och trots att det var lång satt jag som klistrad i salongen. Fast jag hörde några kommentera efteråt att de tyckte den var lång. Jag tror att filmen ändå behövde den tiden för att bli precis så otäckt skrämmande och talande som den blev.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen, Skräck, Skräckfilm, Skräckfilmer

Filmrecension: Spider-Man: Far From Home

3 juli, 2019 by Hans Södergren

Spider-Man: Far From Home
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 juli 2019
Reg: Jon Watts
Manus Chris McKenna och Erik Sommers
Med Tom Holland, Jake Gyllenhaal, Zendaya, Samuel L. Jackson, Cobie Smulders, Jacob Batalon, Jon Favreau, Marisa Tomei m.fl.

Riktigt skönt med en actionhjälte-film som handlar om annat än att rädda hela universums. ”Spider-Man: Far From Home” är vänlig superhjältefilm som både är spännande men samtidigt handlar om livet och om kärlek och ansvar.

För den som är trött på de stora gesterna och universala krig är denna nya Spider-Man-film både lättsammare och mer lekfull, helt enkelt mer avslappnat underhållande. Ibland lite för töntig kanske, men det köper jag.

Den unga Peter Parker (spelas av Tom Holland) är på klassresa till Europa. Han har sett fram emot att på chansen att närmare lära känna MJ (Zendaya), som han är förälskad i. Han har planerat att visa sina känslor för henne genom att ge henne ett vackert smycke högt upp på Eiffeltornet.

Peter Parker är visserligen en superhjälte men samtidigt är han en 16-årig tonårspojke med allt vad det innebär. Men så enkelt kan det förstås inte vara när Spider-Man är någonstans. Mysterio (spelas av Jake Gyllenhaal) dyker upp och vill ha hjälp av Spider-Man.

I förra filmen, Avengers: Endgame, led Avengers en stor förlust då Tony Stark gick ur tiden. Den unge Spider-Man har en del förväntningar på sig, framför från Nick Fury (Samuel L. Jackson), som vill att Spider-Man tar större ansvar i superhjältarnas grupp.

Filmen är underhållande och spännande men låter Spider-Man också utvecklas och ställs inför frågan vad har han för ansvar med sina superkrafter?

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen, Spider-Man, Superhjältar

Filmrecension: Diego Maradona – årets sommarfilm

1 juli, 2019 by Hans Södergren

Diego Maradona
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 juli 2019
Regi Asif Kapadia

En stark, intressant, fascinerade och välgjord dokumentär om Diego Armando Maradona, en av världens främsta fotbollsspelare genom tiderna. Vi får följa argentinaren Maradona från hans uppväxt i en fattig familj i en förort utanför Buenos Aires och hans karriär och stora framgångar, motgångar och livet idag.

Vi får se när han hyllas i det italienska laget Napoli under 1980-talet och är den pelare som laget kunde stötta sig på i dess enastående framgångar. Men så möter Italien Maradonas Argentina i VM-finalen i Italien. Maradonas Argentina vinner och Maradona gör avgörande mål och därefter vänder hans hyllningar i Italien till att han blir hatat och avskydd. Från att ha varit älskad blir han hatad. I den vevan ökar Maradonas missbruk av kokain och hans fall närmar sig.

Regissören har haft tillgång till mer än 500 timmar tidigare opublicerat material om och med Maradona. Som helhet känns filmen både ärlig och den visar både positiva livshändelser och det negativa.

Som i alla bra dokumentärer handlar filmen om mycket mer än en biografi för en person. Genom skildringar av Maradonas uppgång och motgångar får vi en inblick i den internationella fotbollsvärlden och den italienska närmast fundamentalistiskt religiösa fixeringen vid fotboll.

En stark film, berörande – årets sommarfilm.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmrecension, Fotboll, Maradona, Recension, Scen

Filmrecension: Yesterday – det går inte att låta bli att gilla den

25 juni, 2019 by Rosemari Södergren

Yesterday
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 juni 2019
Regi Danny Boyle
I rollerna: Lily James, Himesh Patel, Kate McKinnon, Ed Sheeran, Michael Kiwanuka, Sanjeev Bhaskar, Sarah Lancashire med flera.

En hyllning till Beatles och den odödliga musik dessa fyra Liverpool-musiker gav åt världen. Har någon glömt hur fantastiska deras låtar är, såväl musikaliskt som textmässigt, lär hen få en rejäl påminnelse. Det är en njutning att luta sig tillbaka i biosalongen och låta musiken flöda.

Jag kan dock erkänna att dramaturgiskt är filmen inte något storverk. Den har duktiga skådespelare i alla roller men lite synd att Lily James så ofta hamnar i samma fack: den söta kloka unga kvinnan. Handlingen är både klyschig, fylld av klichéer (framför allt om den onda kommersialiseringen av musikvärlden) och oerhört förutsägbar med en sensmoral vi fått oss förmedlat tusen gånger. En sensmoral som skulle kunna är ett arv från medeltidens moraliteter.

Handlingen kretsar kring en ung man, Jack (spelas av Himesh Patel), som jobbar i en matvarubutik i en engelsk kuststad och på sin fritid skriver egna låtar och uppträder på pubar, men hur han och hans manager, Ellie (spelas av Lily James) kämpar lyckas han inte slå igenom. Efter att ha fått äran att spela på en riktig musikfestival men inte dragit någon annan publik är fyra småknattar och sina närmaste vänner bestämmer han sig för att nu får det vara nog. Nu ger han upp och slutar med musiken. På vägen hem blir han påkörd av en buss, hamnar medvetslös på sjukhus medan resten av världen får uppleva en kort stund av elstopp. Över hela världen blir det el-avbrott en mycket kort stund.

När Jack vaknat upp upptäcker han efter ett tag att ingen mer än han själv känner till Beatles. När han googlar på Beatles finns inga träffar på Liverpoolbandet. När han spelar låten ”Yesterday” får han beröm för hur bra den är. Han fortsätter att spela låtar ur Beatles enorma låtskatt och alla hyllar honom som en enastående låtskrivare.

En dag blir han upptäckt av den världskända musikern Ed Sheeran som erbjuder Jack att vara förband på hans turné och nu kommer världssuccén för Jack. Fast det gnager inom honom att veta att han egentligen inte har skapat denna fantastiska musik som han hyllas för.

Trots att filmen rent handlingsmässigt inte är någon höjdare har den flera roliga detaljer och hänvisningar till Beatles och populärkulturen – så stunden i biosalongen gick så snabbt. Filmen bjuder på en välkommen hyllning till Beatles och en del skratt också. Det går inte att låta bli att gilla filmen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Beatles, Filmrecension, Recension, Scen

Recension av tv-serie: Designated Survivor säsong 3

23 juni, 2019 by Rosemari Södergren

Designated Survivor säsong 3
Betyg 4
Premiär på Netflix i juni 2019

Den första säsongen av Designated Survivor var intressant på flera sätt. Kiefer Sutherland spelar Tom Kirkman, en kabinettssekreterare som oväntat blir USA:s president efter en attack mot Washington dödat de flesta politiker. Varje parti ska enligt en bestämmelse placera en av sina medlemmar på ett säkert ställe när det amerikanska parlamentet har möten. Då hela parlamentsbyggnaden med alla politiker sprängs blir Kirkman president.

Det är både roligt och intressant att se hur en person som aldrig tänkt sig bli en framstående politiker plötsligt, mitt i värsta krisen, måste leda ett land. Efter ett tag blev handlingen mer en thriller då jakten på vilken grupp som låg bakom attentatet tar över som huvudhandling. Det är lite synd, eftersom det intressanta med serien är krocken mellan att vilja vara en hygglig, anständig människa och att vara en av världens mäktigaste politiker med allt var det för med sig är seriens mest intressanta tema.

Kirkman har fru och två barn och hur familjen hanterar att plötsligt vara så påpassade och uppassade är berörande. Ett minus för alla säsonger är att Kiefer Sutherlands karaktär liksom hans fru och några av hans närmaste medarbetare är lite för gulliga och söta i sina karaktärer, lite för rättrådiga och perfekta.

Säsong två var för mig en transportsträcka – men nu har säsong tre kommit och den är riktigt bra. Kirkmans period som president börjar närma sig sitt slut och han beslutar sig för att ställa upp i presidentvalet, som en oberoende kandidat. Han tackar nej både till att ställa upp för demokraterna och republikanerna. Där finns förstås paralleller till vad som hände i Frankrike med valet av Macron. Finns det egentligen något som är oberoende?

Kirkman går ut med att han ska vara folkets röst och ta hänsyn till folket i motsats till de förljugna politikerna. Där finns förstås paralleller till både Trump och andra politiker som gått ut med att vara anti-elit. Fast Kirkman då är en god populist som kämpar för transpersoner rätt, för papperslösa och olika utsatta grupper.

Säsongen tar upp många av nutidens politiska konflikter och ställer också frågan om det går att vara politiker utan att vara en del av det politiska skedet. Fortfarande är Kirkman lite för symptisk och rättrådig, men som helhet tycker jag ändå serien är väl värd att se.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Amerikansk politik, Designated Survivor, Politik, Recension, TV-serie

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 29
  • Sida 30
  • Sida 31
  • Sida 32
  • Sida 33
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Betyg 5 (5) Det är inte direkt enkelt … Läs mer om Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in