Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recension av tv-serie: Designated Survivor säsong 3

by

Designated Survivor säsong 3
Betyg 4
Premiär på Netflix i juni 2019

Den första säsongen av Designated Survivor var intressant på flera sätt. Kiefer Sutherland spelar Tom Kirkman, en kabinettssekreterare som oväntat blir USA:s president efter en attack mot Washington dödat de flesta politiker. Varje parti ska enligt en bestämmelse placera en av sina medlemmar på ett säkert ställe när det amerikanska parlamentet har möten. Då hela parlamentsbyggnaden med alla politiker sprängs blir Kirkman president.

Det är både roligt och intressant att se hur en person som aldrig tänkt sig bli en framstående politiker plötsligt, mitt i värsta krisen, måste leda ett land. Efter ett tag blev handlingen mer en thriller då jakten på vilken grupp som låg bakom attentatet tar över som huvudhandling. Det är lite synd, eftersom det intressanta med serien är krocken mellan att vilja vara en hygglig, anständig människa och att vara en av världens mäktigaste politiker med allt var det för med sig är seriens mest intressanta tema.

Kirkman har fru och två barn och hur familjen hanterar att plötsligt vara så påpassade och uppassade är berörande. Ett minus för alla säsonger är att Kiefer Sutherlands karaktär liksom hans fru och några av hans närmaste medarbetare är lite för gulliga och söta i sina karaktärer, lite för rättrådiga och perfekta.

Säsong två var för mig en transportsträcka – men nu har säsong tre kommit och den är riktigt bra. Kirkmans period som president börjar närma sig sitt slut och han beslutar sig för att ställa upp i presidentvalet, som en oberoende kandidat. Han tackar nej både till att ställa upp för demokraterna och republikanerna. Där finns förstås paralleller till vad som hände i Frankrike med valet av Macron. Finns det egentligen något som är oberoende?

Kirkman går ut med att han ska vara folkets röst och ta hänsyn till folket i motsats till de förljugna politikerna. Där finns förstås paralleller till både Trump och andra politiker som gått ut med att vara anti-elit. Fast Kirkman då är en god populist som kämpar för transpersoner rätt, för papperslösa och olika utsatta grupper.

Säsongen tar upp många av nutidens politiska konflikter och ställer också frågan om det går att vara politiker utan att vara en del av det politiska skedet. Fortfarande är Kirkman lite för symptisk och rättrådig, men som helhet tycker jag ändå serien är väl värd att se.

Filmrecension: Five Feet Apart – en Hollywoodproduktion i dess sämsta mening

by

Five Feet Apart
Betyg 1
Svensk biopremiär 14 juni 2019
Censur: 7 år i vuxens sällskap (annars 11 år)
Regi Justin Baldoni
I rollerna Haley Lu Richardson, Cole Sprouse, Moises Arias m fl.

En film som tar upp en av de många glömda grupper i samhället och i världen som alltför sällan finns med i film eller annan kultur. Tyvärr görs skildringen och berättelsen alldeles för sentimentalt och förutsägbart enligt Hollywood-manér när det är som sämst.

I centrum för handlingen står tre tonåringar med svår cystisk fibros. Jag skulle vilja att filmen var riktigt bra. Hur är det att som ungdom leva med en sjukdom som hindrar dem från att leva som de flesta andra ungdomar. Att leva i väntan på att få en lungtransplantation och veta att i bästa fall lever de ytterliga fem år om och när de får nya lungor. Hur är det att leva som ung och vara så infektionskänslig att ingen får röra vid en och att hålla distans rent fysiskt till alla andra på grund av den stora infektionsrisken?

Handlingen kretsar kring 17-åriga Stella Grant som vistas på en avdelning på ett slags sjukhus där ungdomar med cystisk fibros vistas. Hon väntar på att få en nya lungor. Hon tillbringar massor av tid med att videoblogga. Hon sitter med sin bärbara dator och snackar och spelar in. Suck. Det är väldigt klichéartat skildrat. Där dyker upp en ung man, Will, som hon blir väldigt irriterad för han verkar inte ta ansvar för att sköta sin medicinering och sin sjukdom. Det visar sig snart att anledningen till att Stella är extremt noga med att alla ska sköta sina sjukdomar beror på att hennes syster dött för snart ett år sedan. Stella är därmed sina föräldrar enda barn kvar i livet och hon känner ansvaret tungt att överleva trots att sjukdomen inte har god prognos.

Det visar sig, förstås, att unge Will inte kan få en transplantation för han har fått en bakterie som sätter stopp för det. Han var i stort sett redo för att transplantationen när bakterien slog till.

Ja det är mycket sorgligt. Det ena sorgliga radas upp efter det andra samtidigt som ungdomarna så gärna vill leva vad de uppfattar som ett normalt ungdomsliv.

Trots att Cole Sprouse har rollen som Will fick jag tvinga mig att lida mig igenom filmen. Cole Sprouse som är känd från tv-serien Riverdale där han spelar Jughead är en av de bästa kommande unga skådespelarna. Men det räcker förstås inte. När filmen är alltför sötsliskig, alltför förutsägbar och ja, det är helt enkelt en Hollywoodproduktion i dess sämsta mening. Dramaturgiskt har den flera vändningar som inte riktigt håller. Så synd på ett ämne som får alldeles för lite uppmärksamhet.

Bokrecension: Utan nåd av Fredrik Virtanen

by

Utan nåd
Författare: Fredrik Virtanen
Utgiven: 2019-04
ISBN: 9788293670575
Förlag: Gloria Forlag AS

Fredrik Virtanen var en av de 34 kända männen som blev utpekade från oktober 2017 till januari 2018. Han var också en av de 33 som inte dömdes för brott. Den enda som blev dömd var den så kallade Kulturprofilen. Trots detta blev Virtanen av med jobbet, mordhotad och mer eller mindre tvingad att fly utomlands.

Utan nåd är Virtanens egen berättelse om vad som hände under revolutionshösten 2017 och dess efterspel. Han börjar med en beskrivning av sitt tölpaktiga liv och beteende fram till och med år 2007. Den första delen av boken är en rak och klassisk kändisbiografi där sex, sprit och droger är de viktigaste beståndsdelarna. Det är 20 bag in box och 5 gram kokain på Marstrand. Men det är också självhat och ånger.

Han citerar ur Kafkas Förvandlingen: “När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt”. Citatet representerar den, enligt honom, bisarra händelseutvecklingen som utgör del två i boken. Instagramkändisen (han nämner henne aldrig vid namn) anklagar honom för våldtäkt, Expressen publicerar sin sexsidiga artikel – Virtanen kallar den nekrolog- och Svenska Dagbladet står för det största pressetiska haveriet i tidningens historia. Möjligen vore ett citat från Processen mer lämpligt, då temat i boken är just det fruktansvärda i att vara anklagad utan möjlighet att försvara sig.

Del tre är en kronologisk berättelse som sträcker sig från januari till november 2018. I januari tar Virtanen en lång promenad ut till Ingarö, en sträcka på 3-4 mil. Promenaden som litterärt grepp är vanlig och fungerar oftast bra, författaren får möjlighet att hantera alla känslor och upplevelser som passerat, en slags inre monolog utspelar sig. Virtanen reflekterar över livet, sanningen och skrivandet. Februari och framåt ägnas främst åt mediekritik, och det är här undertiteln -en rannsakning framkommer tydligast. Rannsakningen bör nog ses som dubbelriktad, dels rannsakar han sig själv, dels medierna.

Det intressanta med Virtanens bok är inte huruvida han är skyldig eller ej, den saken är redan avgjord i två domstolar: den rättsliga prövningen och den i medier/sociala medier, som Virtanen kallar lynchjustis. Det intressanta är inte heller hur mycket Virtanen ber om ursäkt eller hur mycket han tar avstånd från sitt tölpaktiga beteende. Det intressanta är mediekritiken och hur ett drev fungerar. De traditionella medierna övergav pressetiken för att få klick, enkelt uttryckt. Medierna ville befinna sig på rätt sida och förstod inte att de inte ska vara på någon sida. Den objektiva journalistiken fick ge vika för den goda sakens skull. Virtanen beskriver detta på ett mångordigt och tydligt sätt, med mängder av exempel. Till och med SVT är en av de som publicerar storyn om 14-åringen som sökte prao hos Virtanen, där han ska ha svarat “Så pass mycket att du vill ligga med mig?”. Att Virtanen skrev det som svar till något helt annat, nämligen “Fredrik, jag avgudar dig!”, är inget som SVT orkade eller ville ta reda på. De gick på 14-åringens berättelse rakt av, och hängde på i drevet. När 14-åringen, som nu är 25 år, får frågor om detta i Uppdrag granskning tar hon det med en klackspark. Hon gick ut med storyn för att stötta Instagramkändisen. Virtanen utpekades som pedofil på helt felaktiga grunder. Men i revolutioner är det alltid några som offras.

Men det är inte bara historien om 14-åringen som är stötande. Det drev som uppstod mot Uppdrag granskning-journalisten Lina Makboul är bedrövlig. Instagramkändisarna – de blev fler och fler – gjorde allt för att undergräva hennes trovärdighet. Bland annat anklagades hon för att vara jävig, eftersom Virtanen träffat hennes bror på en grillfest för många år sedan. Instagramkändisarna uppmanade till massanmälningar redan innan programmet sänds. Hur är det ens möjligt att anmäla något som ännu inte hänt? Att över huvud taget granska metoo på ett kritiskt sätt var nästintill omöjligt. Virtanens bok lär inte vara den sista om de pressetiska och moraliska snedstegen 2017-2018.

Boken går däremot inte så långt att den kritiserar hela metoo-rörelsen. Det är en personlig berättelse och bör läsas som en sådan. Ibland känner jag sympati med Virtanen. Han lämnar barnen nere i farstun för att själv låsa upp dörren, om någon skulle ha placerat en bomb i hallen så är han den enda som stryker med. Han funderar på att råka ut för en olycka genom att ställa sig framför fyrans buss. Därmed inte sagt att det inte går att känna sympati för de som blivit utsatta för övergrepp. Det är här problematiken kring metoo uppstår. Man var tvungen att välja sida, är du inte med oss, är du emot oss. Journalisterna valde sida, medan “vanligt folk” okritiskt delade inlägg utan tanke på konsekvenserna för den utpekade. Det är fullt möjligt att Virtanen var ett svin utan att det rättfärdigar uthängningar och publiceringar.

Virtanens position som feminist och profil på Sveriges största tidning och hans eget förflutna var ingredienserna som gjorde att han fick både “SD-männen” och “Instagramvänstern” efter sig. Att de motsatta grupperna fick en gemensam fiende var unikt. Analyserna av det här är ytterligare en dimension av boken, där han ibland svävar iväg lite väl långt. Kriget mot terrorismen, Bush och Trump kunde gott ha hoppats över.

Virtanen skrev boken för att få upprättelse. Terapeutiskt metoo-skrivande från en som nu känner till båda sidorna av ett drev. Sedan boken skrevs har han fått viss upprättelse i och med de fällningar PON (Pressens opinionsnämnd) har utdelat. En personlig upprättelse lär vara svårare att få. Många har nog redan en fast bild av honom och om vad som har hänt.

Filmrecension: Amazing Grace med Aretha Franklin – njae

by

Amazing Grace
Betyg 2
Svensk biopremiär 23 augusti 2019

Två kvällar konsert med Aretha Franklin från 1972 är förstås en stor händelse för alla hennes fans. Men som film, nja.

De två konserterna spelades in i baptistkyrkan New Temple Missionary Baptist Church i Los Angeles. Aretha Franklin var då en av soulmusikens främsta namn med elva raka listettor och hon ville spela in ett album med gospelmusik, som är hennes musikaliska rötter, uppväxt som dotter till en predikant.

Hon valde att spela in gospelalbumet, som blev hennes legendariska livealbum Amazing Grace, i en kyrka med publik istället för i en studio. Albumet må vara stort och legendariskt men som film når det inte samma höjd. De två konserterna spelades av ingen mindre än Oscarsvinnande regissören Sydney Pollack som var anlitad att fånga konserterna på film.

Först nu, 47 år senare, kommer resultatet i en film. Och jag förstår varför det inte blev någon film direkt. Där är många löjliga missar där man ser kameramän, ljudtekniker och andra av inspelningspersonalen. Det gör dock inte så mycket, det har sin charm.

Filmkvaliteten är inte av någon större kvalitet. Det blir lite för många täta närbilder där jag ser varenda svettdroppe på Aretha Franklin och övriga musiker. Det tillför liksom inget, det berättar inget.

Bra dokumentärer berättar någon om tidsepoken, om samhällets utveckling eller något annat mer än att skildra en person. När filmbolaget ändå väntat i 47 år kunde de väl ha ansträngt sig och tagit med klipp och fakta från annat håll och berättat något mer. Nu blir det tyvärr bara en rätt tafflig inspelning av två konserter som finns på ett berömt album.

Året är 1972, och efter 11 raka listettor tar soulmusikens gudmor Aretha Franklin ton i New Temple Missionary Baptist Church i Los Angeles. Två kvällars konsertmagi som ska förevigas i hennes legendariska livealbum Amazing Grace. På plats finns även Oscarsvinnande regissören Sydney Pollack, anlitad att fånga konserterna på film. Men sedan dess har dessa magiska kvällar förblivit osedda, och först nu – 47 år senare, får de se dagens ljus. Amazing Grace är en upplyftande, atmosfärisk upplevelse som tar dig tillbaka till 70-talets amerikanska gospelkyrkor – en omistlig lisa för själen.
Jag förstår att många som älskar gospel kommer att gå man ur huse för att se filmen och de får säkert ut mer av den, eftersom det är deras specialintresse. Men som film tycker jag inte den håller något högre kvalitet. Tyvärr.

Filmrecension: Rött kort – hugger tag i mig totalt

by

Rött kort
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 juni 2019
Regi Soheil Beiiraghi

En film om kvinnors ofrihet i länder som Iran som utspelar sig kring några kvinnliga iranska fotbollsspelare. Jag inte tror någon kan se den och förbli oberörd. Jag har svårt att skaka den av mig, jag blir både arg och ledsen över kvinnors situation i detta land som är så styrt av patriarkatet.

Afrooz är huvudpersonen. Hon är stjärnan i ett damfotbollslag i Iran och efter många års hårt arbete blir hennes dröm sann: laget är i final i slutspelen i Malaysia. Redan när tjejerna i laget är på väg ut till den match som tog dem till slutspelen ser vi en kvinna, som slags lagledare, träda in i omklädningsrummet och ge stränga order inför matchen: slöjorna måste täcka helt, inte ett hårstrå för synas, ingen tatuering får synas och de får inte visa överdrivna känslor på plan. Och innan de går ut på plan samlas det för en kort bön till Allah.

Laget vinner och går till slutspelen, tack vare Afrooz. Men när hon tillsammans med lagledare och övriga laget, ska checka in på planet blir hon stoppad. Hon får inte resa för hennes man har dragit tillbaka hennes resetillstånd. I Iran får kvinnor inte resa utomlands om deras män inte skriver under ett tillstånd för dem. Kvinnor får inte ta ett arbete heller utan att ha ett underskrivet intyg av sin make.

Flera kvinnor ger henne sitt stöd och ge henne rådet att vara snäll och underdånig för att få mannen att skriva under. Det är emot Afrooz personlighet men hon gör ett seriöst försök att vara snäll mot sin man. Hon vill egentligen skilja sig men då han vägrar gå med på skilsmässa kan hon inte bli skild.

Filmen visar på så många sätt hur ett så patriarkaliskt samhälle påverkar medborgare, hur många kvinnor lär sig att fjäska för männen och vi ser också att en del kvinnor tycker att det är Afrooz eget fel då hon inte är tillräckligt ödmjuk och underdånig.

Afrooz har stöd av en kvinnlig advokat som kämpar för kvinnors rättigheter. Då lagen är stenhård och tydlig måste advokaten och Afrooz försöka påverka genom att få fram situationen i traditionella medier och i sociala medier. Afrooz får stort stöd på twitter och instragram bland annat, men lagen är som den är och om hennes man inte skriver under intyget får hon inte åka.

En styrka i filmen är att den inte säger allt rent ut heller. Det finns flera scener i filmen som kan tolkas på lite olika sätt, det är upp till betraktaren. Filmen är så stark och så berörande att jag helt glömmer att jag sitter i en biosalong och jag känner med Afrooz och jag blir så arg på hennes man och hans ego. Jag blir så engagerad att jag inte lägger märke till om fotot är bra eller inte, om ljudet är bra eller. Berättelsen hugger tag i mig totalt.

Det är deprimerande att så många kvinnor runt om i världen lever under ett sådant mansförtryck – och att så lite görs för att ge kvinnor stöd i sin kamp.