Les Ambassadeurs på Way Out West
8 augusti 2014
Betyg 4
Med tanke på storleken och mångfalden kan man fråga sig om det är vettigt med en term som afrikansk musik. Finns det ett specifikt afrikansk temperament? Jag vet bara att tonspråket är annorlunda i jämförelse med den afroamerikanska musik vi är vana vid. För mig har radions Lennart Wretlind haft stor påverkan. Var antagligen via honom jag upptäckte Fela Kuti, King Sunny Adé och Mory Kante. Och albinoprinsen Salif Keita från Mali såg jag spela i Göteborg för cirka tjugo år sedan. Denna gång sjunger den fransktalande, kortväxta, svartklädda mannen med sin ljusa stämma tillsammans med tio andra på scen. Om jag fattat rätt är detta delar av den grupp han en gång slog igenom med, fast förstärkta med grammyvinnannde gitarristen Amadou Bagayoko samt uppburne Cheick Tidane Seck.
Med ett tassande klickande tungt sound sätter de igång utan krusiduller. Tre slagverkare och basist håller takten. Att utgöra komp i en sådan här massiv wall of sound-formation måste vara ett enformigt jobb. En ovan mottagare har nog svårt att tillgodogöra sig denna lite tradiga musikaliska drapering. I nästan ingen komposition görs någon tonhöjning eller rytmisk förskjutning. Den melodiska variationen hämtas från gitarr och framför allt från från den glimrande Cheick Tidane på klaviatur. Han sjunger också ett njutbart stycke i slutet på konserten och gjorde överhuvudtaget många eleganta medryckande inpass. Traditionsenligt finns i det stora bandet en musiker som trakterar kora, ett västafrikanskt 21-strängat klotformat stränginstrument. Han är förstås skicklig, men får märkligt nog inget soloistutrymme. Längst fram på scen finns också två körsångerskor iförda granna vita klänningar och huvudbonader.
Les Ambassadeurs var festivalens i särklass mest kulturella inslag, vars ihärdiga dansvänliga beat uppskattades av publiken. Måste särskilt framhålla ett stycke som varade i kanske drygt tio minuter. En suverän låt i ett snabbare tempo featuring Amadou Bagayoko som kändes som en hyllning till legendaren Fela och till James Brown. Förflyttades i tanken till James Brown live 1971 med oemotståndliga bröderna Collins i bandet. När de västafrikanska musikerna vi applåderade plötsligt insåg att tiden var ute gjorde de vågen.
Text: Mats Hallberg
