Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

singer/songwriter

Ron Sexsmith kommer till Stockholm

by

Den kanadensiske singer-songwritern Ron Sexsmith gästar Sverige i vår. Den 25 april spelar han solo på Göta Källare.

Här ett pressmeddelande:

Ron Sexsmith är välkänd för sin melankoliska folkpop som med enkla eleganta gitarrmelodier och fina texter fått en stor publik i Sverige. Han har varit här ett flertal gånger och senast var 2008. 1991 kom Rons debutalbum och sedan dess har han släppt ytterligare tio skivor på olika bolag. Den 28 februari släpps hans nya album ”Long Player Late Bloomer”. Lyssna på ett första smakprov. På det nya albumet har Ron valt att samarbeta med den kanadensiske producenten Bob Rock som arbetat med bl a Metallica, The Cult och Mötley Crüe. Medverkar på albumet gör en lång rad välkända musiker bl a gitarristen Rusty Anderson (Paul McCartney), bassisten Paul Bushnell (Elton John, No Doubt) och keyboardisten Jamie Edwards och på trummor Josh Freese (Nine Inch Nails).

Biljetterna släpps den 3 februari.

Ron Sexsmiths hemsida.

Konsertinfo
25.4 Stockholm, Göta Källare

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Skivrecension: Oscar Danielsson med Stockholm – mitt hjärta

by

Stockholm – mitt hjärta tituleras som en annorlunda hyllning till Stockholm och är Oscar Danielssons femte album i ordningen. Det är också det första han inte producerat själv, det är Ola Gustafsson som även jobbat med Melissa Horn och Lars Winnerbäck som producerat.

Men det är inte bara en hyllning till storstaden utan till livet i sig självt, Stockholm – mitt hjärta är fyllt av berättelser om människor i olika skeden av livet, om förälskelse och utanförskap, om småstäder och om familjen.

Vissa låtar fastnar mer än andra, och vissa är inte alltid vad de ger sig ut för att vara. Den lokala akvarellisten ter sig vid första anblick som en hyllning till det mysiga och folkliga i en småstad, men jag kan inte låta bli att tycka att det är ett rosa skimmer över låten som inte har ett dugg att göra med verkligheten utan snarare med de föreställningar som alltid drunkar i småstadsmentalitetens skvaller. Kanske är skivan i sig mer en föreställning om livet än om livets verkliga svårheter men den är i så fall en underhållande sådan.

I konvolutet beskriver Oscar Danielsson själv Stockholm – mitt hjärta som en skiva med flera teman men jag tycker det går en röd tråd av mitt-i-livet genom alla spår. Det blir återblickar på uppväxten, beskrivning av småstaden och så (den i det närmaste obligatoriska) berättelsen om hur han sålt sin själ till djävulen när pengarna tog slut.

Det är kanske inget som omvälver min värld men det är sympatiskt, åtminstone för stunden. Den finaste berättelsen är den akustiska Besvärjelse som handlar om hur kärleken till ett barn överlever allt. Jag har trevligt i Oscar Danielssons sällskap. I alla fall för stunden.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Skivtips: Kristina Westin med In the back of my mind

by

Samma dag som Olof Palme blev mördad satt Kristina tillsammans med sin jazzsjungande mamma och sin ena bror på ett tåg från Östersund till Stockholm/Arlanda. Därifrån skulle de sedan flyga till Puerto Rico på Kanarieöarna. Kristina som var väldigt ung vid den här tiden hade ingen som helst aning om att hon bar på en extrem flygfobi förrän det var dags att gå ombord på planet. Med stegrande puls försökte Kristina håll sig fast i flygtrappan fast besluten om att stanna kvar på jordytan.

Att flyga har inspirerat Kristina till ett av spåren på albumet ”In the back of my mind” som hon släppte 1 december.

Om du gillar tjejer med gitarr som sjunger tänkvärda sånger om livet och om känslor ska du kika närmare på Kristina Westin. Ett ämne som återkommer i flera av sångerna är att bli sviken av någon man älskar.

Det är soul och det är mjuk rockmusik och det är country.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Skivrecension: Gareth Liddiard – Strange Tourist

by

Gillar du det australienska bandet The Drones? Då kan singer/songwriter-albumet Strange Tourist med Gareth Liddiard vara något för dig. Gareth spelar till vardags i framgångsrika australiensiska bandet The Drones. Med the Drones har han turnérat jorden runt några varv och kammat hem ett Austrialian Music Prize.

Nu gör han solodebut. Det är melankoliskt och påminner om David Gray och det är spröda vackra toner från den akustiska gitarrer. En riktig mjuk singer/songwriter att överleva vintermörkret med.

Som det står i pressutskicket, vilket är rätt bra beskrivet:

Domedagsklockorna klingar ödsligt i en övergiven kyrka; ekot drar fram över den australiensiska outbacken och dränker sorgsna själar längs vägen. Likt en pastor som delger sin predikan tvingar Gareth Liddiard åhörare att böja sig för hans sotsvarta bekännelser.

Om fattiga ord ska beskriva The Drones så hamnar vi någonstans där; i landet mellan 16 Horsepower och Suicide, mellan Neil Young och US Maple, och mellan träsket och torra land drar de fram likt en karavan av obekväma själar. Liddiards karaktäristiskt feta accent ger ytterligare tryck för politiska undertoner och spruckna kärleksförklaringar. Monotona rytmer och vildsinta, ettriga gitarrer ger rösten en duk att måla på.

Flertalet tidningar och skribenter har öppet delgivit dem sin kärlek och 2006 vann de Australian Music Prize för sitt album (med det milslånga namnet) ”Wait Long by the River and the Bodies of Your Enemies Will Float By”. I höstas släpptes ”Havilah”, deras senaste album, i Australien och nu i år väljer de att turnera världen runt för att låta en skara av förväntansfulla människor ta del utav en akt som saknar motstycke just nu.

Om man mot all vett och sans vill undslippa att bli berörd av The Drones får man nog låsa in sig i en blykammare nere på havets botten och låta en burk med starka sömnpiller ackompanjera skvalpet omkring för när du väl satt din fot i konserthallen är du fast.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Dylan LeBlanc på Södra Teatern, Stockholm

by

En ung man med stökig uppväxt, ett naturbarn har det sagts, spelar och sjunger som en gud. Jag tycker mig ha hört det förut. Ändå växte förväntningarna i väntan på konserten. Mycket beroende på det flitiga lyssnandet på debutskivan “Paupers Field” (Spotify).

Dylan LeBlanc @Södra Teatern Dylan LeBlanc @Södra Teatern

Så igår kväll tog han Södra Teaterns scen i besittning. Inte med buller och bång utan koncentrerat och något lågmält till en början. Han gör helt enkelt sin grej och vart efter konserten lider ökar nerven. Inför femte låten gör han något oväntat. Han bjuder upp ”First Aid Kit” på scenen att sjunga med och jag ryser av välbehag.

Dylan LeBlanc @Södra TeaternDylan LeBlanc @Södra Teatern

Dylan LeBlanc är en skön ung man som klarar att etablera en bra kontakt med publiken trots lång flygresa och en av American Airlines krossad gitarr. Dylan LeBlanc, som fick skivkontrakt samma dag som han blev myndig har en lysande framtid framför sig. Detta var en mycket fin konsert och det måste framhållas att Södra Teaterns scen och rum passar utmärkt i sammanhanget.

Förband: ass, Andreas Söderström. Akustisk hardcore skulle man kunna säga. Bra. …..

Dylan LeBlanc spelar på Södra Teatern Södra Teatern, Stockholm

Samtliga bilder: © Anders Löwdin. Se fler bilder på konserten med Dylan LeBlanc här.

Läs vad vi tidigare har skrivit om Dylan Leblanc.

Mera läsning:
Dylan LeBlanc webb.

@DN.se – Dylan LeBlanc: ”Paupers Field”.
@Guardian – Dylan LeBlanc: ’Songs are like headstones to me’
@BBC – Dylan LeBlanc Paupers Field Review
@Spinner – Dylan LeBlanc Interview: SXSW 2010
@Hear ya Dylan Leblanc – Pauper’s Field [Album Review]

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , .