Scenkonst

Landet utom sig
Av/regi och koreografi Anna Vnuk efter Lars Tunbjörks bilder
Scenografi och kostym Jenny Kronberg
Ljus Johan Sundén
Mask Rebecca Afzelius
Medverkande Siri Hamari, Emma Österlöf, Astrid Drettner, Sanna Persson Halapi, Linda Kunze, Bahador Foladi, Emil Almén, Emil Hedayat, Ossi Niskala, Robert,Malmborg, Ludde Hagberg, Danylo Vorobiov, Franz Engman, Mika Höglund Steinberg och Ottilie Krystek
Kör Näktergalningarna
Premiär Kulturhuset stadsteatern 12 december 2025

Anna Vnuks Landet utom sig på Kulturhuset Stadsteaterns stora scen är en säregen och fantasifull tolkning inspirerad av Lars Tunbjörks fotobok. Glansfullt och humoristiskt med stänk av allvar och vemod väver hon samman dans och rörelse med vilt pumpande musik, sång och lite teater.

Ibland ligger föreställningens fokus helt i Tunbjörks bilder, ibland rör sig Anna Vnuk intressant nog över dess kanter. Eller med andra ord från det av många svenskar sörjda folkhemmet där allt verkar gå uppåt till ett nytt hårt land. Titeln kan tolkas som om landets själ känner förtvivlan.

Det är en stor ensemble med dansare och skådespelare som tillsammans bygger dramat. Ibland förenas de i vardagliga scener exempelvis från ett midsommarfirande på en campingplats och ibland får en eller ett par dansare ta över scenen i mer idébaserade nummer.

Den lyckade starten sker med den närmast ikoniska bilden av den gigantiska Kalles kaviartuben som man kan kliva in i. Denna konstruktion som vuxna ivrigt köar till är en rutschkana som skapar barnslig glädje, men kan även ses som ett flygplan på väg mot nya tider.

Överhuvud taget präglas mycket i föreställningen av lekfullhet, ett ändlöst solande utan tanke på dess negativa effekter, korvgrillande och glättiga schlagerlåtar som Fyra bugg och en cocacola och Ooa hela natten.

Men just när förnöjsamheten börjar kännas tjatig kan den slå över i vemod och mörker. Alkoholism som håller på att förgöra en människa eller ett oskuldsfullt djur – måhända ett offerlamm – som dödats av någon illvillig och ett skarpt varningsrop om högerkrafter som växer sig allt större idag.

En ljuvlig scen, som på ett positivt sätt bryter av vardagslunken, är också den mot fonden av en utsökt persisk matta i storformat. Bahador Foladi sätter snabbt rollen som en invandrare som längtar intensivt efter det land som han tvingats lämna.

Scenen mot slutet där en ny generation vill skuffa undan den gamla etsar sig också fast. Liksom att motvilligt förlika sig med rollen som pensionär. Anna Vnuk låter detta svåra steg inramas av en hjärtlig kram och ett vackert skymnings-snöfall.

Som väntat är det dansen och koreografin som gör mest avtryck i Landet utom sig. Teatern hamnar lite tråkigt i periferin och utgörs främst av små insprängda monologer om människan som materia eller kalla det material. Kanske för att det är så de kan ses genom en kamera?

Ensemblen är fint samspelt och fungerar främst som ett kollektiv. Sol och värme dominerar och kostymerna speglar självfallet det- kortkorta shorts, bikiniöverdelar, jeans, grälla utanpåskjortor och fula badbyxor. Det är mycket bara bringor och solbrända ben som exponeras och även i en lång scen obekymrad nakenhet. Det är givetvis modigt av Siri Hamari att visa upp en mogen kvinnokropp på teaterscenen. Men egentligen ett onödigt inslag.

Medveten falsksång av kända låtar blandas med körsång av seniorerna i kören Näktergalningarna som mot slutet sällar sig till ensemblen. Musiken är vid två tillfällen uppskruvad på så hög volym att golvet i teatersalongen vibrerar, något jag tidigare enbart upplevt på rockkonsert.

Anna Vnuks Landet utom sig är absolut värd att se för dess udda stilgrepp, snygga koreografi och läckra scenografi. Premiärpubliken syntes älska den. Främst bör påpekas är denna föreställning i grunden en hyllning till Lars Tunbjörks fotobok med samma titel. Den som vill fördjupa sig i hans både inhemskt och internationellt uppmärksammade gärning som fotograf kan besöka Kulturhusets utställning som pågår till 18 januari.

Foto Leonard Stenberg

En berättelse om smärta
Manus och regi Malin Axelsson
Scenografi och kostym Zofi Lagerman
Ljus Tobias Hallgren
Kompositör Christian Gabel
Medverkande Bianca Cruzeiro, Robert Fux, Sandra Huldt och Victor Iván

Smärta kan ta över en människas liv helt, skapa kaos i vardagen och krossa relationer. Den är dessutom ett osynligt lidande vilket gör att omgivningen har svårt att förstå hur dåligt den som drabbas mår. Har smärtan ingen uppenbar orsak kan det också kännas omöjligt att få hjälp. Om det mörka hål smärtpatienter faller ned i har Malin Axelsson, som själv plågats av smärta, skrivit en absurd komedi.

Det börjar med att Dolores är på sin mammas begravning och sörjer över hennes bortgång och hur kort ett liv är. Plötsligt faller hon samman och snart börjar en smärta sprida sig i kroppen. Först är det stortån, sedan hela foten och så benet och hon börjar halta. Samtidigt pressar hon sig att fortsätta som innan smärtan slog till. Hon har ju så mycket att glädjas åt och hantera. Ett attraktivt yrke som väderpresentatör som många avundas henne, en omtänksam och huslig man och en dotter som ska skjutsas mellan olika aktiviteter.

Men gradvis tar smärtan över tillvaron bit för bit. Dolores orkar inte med jobbet eller familjen och söker sig desperat gång efter gång till vårdcentralen för hjälp. Efter att ha tagit ett flertal prover förklarar dock läkaren att hon är helt frisk. Har hon ont ändå kan hon väl ta en Alvedon, eller kanske skulle terapi vara en möjlig lösning.

Dolores slår rödglödgat ilsket ifrån sig råden. Tror han inte att hon har testat värktabletter och terapi menar han är hon är psyksjuk? Aldrig att hon skulle gå till en psykolog. Ändå hamnar hon omsider hos en sådan eftersom hennes granne känner till en mycket omtyckt sådan.

För den snygge, bildade och som det verkar mycket empatiske André faller Dolores handlöst. Äntligen någon som lyssnar på henne, förstår hennes smärta och delar hennes kärlek till böcker och resor – främst till hennes favoritstad Paris då.

När hon ger sig hän i det hon inbillar sig är kärlek mellan de två verkar smärtan underbart nog hålla sig i schack. Men så fort hon är hemma är den tillbaka och jagar henne. Dolores är beredd att satsa allt- även det arv hon fått efter sin mamma – på André.

När den lycka hon sett framför sig med André krossas och Tommy vill ta ut skilsmässa för han träffat en annan och han dessutom får vårdnaden om dottern faller Dolores ända ned till samhällets botten.

Det är härligt uppfriskande och välkommet med en pjäs direkt skriven för teatern. Malin Axelsson, som exempelvis tidigare bearbetat succén Jösses flickor – återkomsten, vet också hur man ska få en text att leva och beröra. En berättelse av smärta som spelas på Kulturhuset Stadsteatern har dessutom ett ovanligt och samtidigt allmängiltigt ämne. Föreställningen understryker att smärta, speciellt långvarig smärta, inte får finnas i vårt samhälle där alla ska vara högpresterande med kropp och psyke i perfekt trim.

Det går självfallet inte enbart att skriva ett allvarligt drama om att leva med smärta. Det vore alltför tungt. Men samtidigt är det ett aber att drastisk humor är en så stor del av föreställningen. Ibland tenderar handlingen att falla över i situationskomik och tappa fokus – skådespelare spelar på skratten så att säga- och dialogen kan bli väl skrikig. Men sådant kan förstås ha att göra med premiärnerver.

Bianca Cruzeiro har som Dolores en både häftig och ansvarsfull roll att hantera. Hon lyckas effektfullt och välbalanserat skildra denna karriärkvinna som kollapsar och den isande fruktan att smärtan som så oförklarligt slagit till aldrig ska gå över. Precis som det är för smärtpatienter i verkligheten.

De bäst fungerande och verkligt roliga scenerna är terapisessionerna mellan Dolores och psykologen André – skickligt gestaltad av Victor Iván. Det visar sig omsider att han inte är så intresserad av att hjälpa henne, utan hellre pratar om sin egen smärta och inre kris. Det säger han självsäkert att han tänker skriva en bok om trots att han inte är någon författare. ”Varför ska alla skriva böcker idag om det lidande de anser sig ha varit utsatta för? Var blev empatin med sina medmänniskor av? frågar Dolores. Det är bara att nicka medhåll. Det släpps ju en flod av sådan inåtvänd autofiktion.

Robert Fux gör med lågmäld humor och allvar Dolores make. En ovanlig roll för honom som han klarar utmärkt. Tommy försöker verkligen stötta och hjälpa henne men orkar till slut inte. Avgörande blir givetvis när hon förälskar sig handlöst i André och vill resa iväg med honom.

Sandra Huldt spelar grannen som med uppenbar förtjusning lägger sig i Dolores liv och kanske till och med njuter av hennes smärta. Samtidigt skryter Lena om att hon ägnar sig åt socialt arbete och hjälper hemlösa. Grannen är en grovhuggen och trashig karaktär som vet att ta för sig. Hennes vilda utspel vinner publikens gunst. Omsider tar Lena också med överlägsenhet över det Dolores förlorat.

Öppningsscenens ekande tomhet med en vit orgel prydd med rosor i fokus är en stämningsfull bild av begravningen. Omsider fylls scenen med alltmer dekor, en tydlig beskrivning av Dolores och familjens tilltagande kaos. Att en stilig ljuskrona hängs upp känns lite udda. Men förklaring kommer …

Slutet av föreställningen är starkt, speciellt scenen då Dolores är beredd att ta sitt liv känns riktigt otäck. Totalt sett är En berättelse om smärta en angelägen och underhållande föreställning om den folksjukdom som smärta är, men den skulle ha tjänat på att humorn och volymen skruvats ned.