Scenkonst

Teaterkritik: Sisyfos i vardagsrummet

4 oktober, 2026 by Ulf Olsson

Lisette T. Pagler, Joonas Heikkinen, Robert Fux och Matilda Ragnerstam. Foto från repetitionen av Sisyfos i vardagsrummet, urpremiär 2 oktober på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Leonard Stenberg

Sisyfos i vardagsrummet
Regi Aksel Pettersson
Kostym Cajsa Oscarsson
Mask Anna Jensen Arktoft
Kompositör Ringa Manner
På scen Matilda Ragnerstam, Bahador Foladi, Lisette T. Pagler, Robert Fux och Joonas Heikkinen
Urpremiär 2 oktober 2026 på Kulturhuset Stockholm Stadsteatern
Scenografi och ljus: Markus Granqvist

I pjäsen första scen sitter fem människor och försöker skriva något eget, klokt och intressant. Men det blir liksom ingenting trots allas stora drömmar om att bli sedda, att lyckas och att komma framåt, inte bara i texten, utan i livet som helhet. Men det blir mest några meningslösa rader som ”idag skiner solen”. Alla håller på med något slags meningslöst arbete utan slut på livets flesta områden. Man försöker övertyga sig själva och varandra om att det bara handlar om att välja. Med vad ska man välja och hur vet man att man har valt rätt. Tänk om allting tar slint och återvänder in i tomheten. Föreställningen utgår från myten om Sisyfos. När Sisyfos, enligt legenden, med våld hamnar i dödsriket får han en chans att bli fri och återvända till livet. Då gäller det att lyckas med uppgiften att rulla upp ett stenblock över en kulle. Han försöker och försöker men varje gång han tror sig ha lyckats händer något som gör att stenblocket rullar tillbaka ner i avgrunden. Det är bara att börja om igen, igen och igen. Sisyfos fortsätter med sitt meningslösa arbete utan slut i något som verkar vara en evig uppförsbacke. Han går helt upp i sitt sisyfosarbete.

Frågan är om myten fungerar som en metafor för vardagslivet. Svaret är, ja det gör den. Den kan få oss att reflektera över om det är något som vi själva arbetar med utan slut i våra liv. Där vi sitter fast i det gamla och väntar på något nytt, som ständig går oss förbi, därför att vi inte kan, vill, ser eller vågar fånga det som kanske visar sig. Dock blir vissa scener ibland övertydliga och kan kortas ner utan att förloras sitt budskap, ja kanske till och mer göra budskapet tydligare. Mitt i allt det ibland helt absurda, skrikiga och meningslösa sprids ändå humorn, skratten och glädjen, på scenen och bland publiken. Vi håller på och håller på och kan trots allt skratta åt det hela. Trots allvaret i alla vardagens mer eller mindre meningsfulla slit, stora beslut, felaktiga beslut och icke-beslut kan humor och skratt lysa igenom. På scenen, bland publiken och i verkliga livet. Myten fungerar som metafor för våra arbetsliv.

De fem skickliga skådespelarna verkar ha roligt på scenen.

Teaterkritik: Antikrist – ger nog ingenting för den som inte sett filmen

27 september, 2026 by Rosemari Södergren

Antikrist
Av Lars von Trier
Dramatisering Annika Silkeberg
Regi och bearbetning Ada Berger
Scenografi och kostym Daniel Åkerström Steen
Ljus Jesper Larsson
Peruk och mask Thea Holmberg Kristensen
Ljud Evelina Kyrk
Dramaturg Claes Peter Hellwig
Premiär 26 september på Målarsalen på Dramaten

Lars von Triers film Antichrist sätts upp på scen på Dramaten. Det blir egentligen inte Antichrist, eller Antikrist som titeln stavas hos Dramaten. Det blir Sanna Sundqvist och David Book som spelar Antikrist. Inte helt lyckat. Ingen skugga må falla på skådespelarna Sanna Sundqvist och David Book. De är duktiga och gör vad de kan med det manus och de regianvisningar som finns, likaså alla som jobbat med scenografi, kostym, ljud och ljus. Inget minus på deras arbete. De får alla mina applåder. Men föreställningen i sin helhet ger nog inte mycket för den som inte sett filmen. Det är alldeles för mycket som hänger på att man sett filmen och har den i uppdaterat minne.

Det som gör att premiär-föreställningen inte känns bra beror dels på meta-aspekten som inte tillför något och att själva temat om sorg kring ett förlorat barn är värd att tas mycket mer på allvar och inte springas ifrån och försöka göra något annat av det. En film som berört så många skulle mycket väl fungera utan att tillföras metateater. Att berätta om en av de djupaste och svåraste sorgerna ett par kan drabbas av behöver inte lättas upp och göras komiskt genom att skådespelarna berättar om sig själva och hur nära varandra de står. Det tillför inget till berättelsen alls.

Handlingen i korthet: Ett gift par försöker bearbeta smärtan efter ett barns död. Hon bryter ihop totalt och han, som är psykolog, bestämmer sig för att själv sköta hennes terapi. Men i stället för att möta och besegra sina demoner faller hon allt djupare in i mörkret.

Sanna Sundqvist och David Book leker med rollerna de spelar och allvaret görs till något att skratta åt. Det är inte deras spel som är fel, de gör vad som står i manus och vad de ska göra. Men det tillför inget till ett drama som i sig är starkt nog att bära sig själv. Föreställningen börjar med att Sanna Sundqvist står nära publiken och berättar att hon har rollen som Hon och hon berättar om sig själv och om sitt samarbete med David Book. Senare i föreställningens gång återkommer skådespelarna som sig själva flera gånger och vid flera tillfällen berättar de kort vilka scener från filmen som teateruppsättningen nu valt bort och inte har med. Vi får också höra ett förinspelat tal av Sanna Sundqvist där hon berättar att hon suttit vid sitt barn kuvös. Jag har ingen aning om det är sant eller något som tillförts i manus för att vi ska tro på att hon liksom övriga i ensemblen förstår hur det är att förlora ett barn. Jag vet inte om det behövs att den som sätter upp ett teaterföreställning eller skapar en film eller skriver en roman om sorgen efter att ha förlorat ett barn själv upplevt det för att de ska bli äkta. Det är en helt annan diskussion. Men oavsett det så känns inte denna premiärföreställning engagerande eller äkta.

Tyvärr är det nog näst intill meningslöst att se denna uppsättning om man inte sett filmen. Lars von Triers film Antichrist hade premiär 2009 med Charlotte Gainsbourg och Willem Dafoe i huvudrollerna. Filmen liksom teateruppsättningen på Dramaten nu handlar om en man och en kvinna som förlorat ett barn, om sorgen efter att ha förlorat ett barn. Det finns inga regler för hur en sorg ser ut men ändå slarvas det i denna scenföreställning som inte lyckas visa en smärta som känns trovärdig. Vissa dialoger och scener lockar mest till skratt och verkar vilja framställa det absurda och löjeväckande i sorg. Ja det är tillåtet att skämta om allt och också om sorg efter ett barns död. Men det är lite trist att Dramaten, den svenska nationalscenen, inte vågar låta sorg och smärta bära en föreställning.

Teaterkritik: Helan och Halvdan ställer upp – en fantastisk hyllning till kulturens alla gräsrötter

5 maj, 2026 by Rosemari Södergren

Helan och Halvdan ställer upp
Manus och musik Håkan Johnsson
Regi Håkan Johnsson, Klas Wiljergård, Victor Morell
Ljus Michael Forsberg
Ljud Josefin Johansson
Scenografiassistent Fabian Wetterrot
Mask Susanne von Platen
Rekvisita Petra Jansson Bolinder
På scenen Helan: Klas Wiljergård, Halvdan: Victor Morell, Fredrik: Fredrik Meyer
Premiär 5 maj 2026 på Soppteatern/Kafé Klara, Kulturhuset stadsteatern i Stockholm

En underbar hyllning till kulturens alla gräsrötter. En föreställning som sprudlar av scenglädje och som gör att jag går hem med lyckliga steg.

Handlingen byggs upp kring två revyartister som kallar sig Helan och Halvdan. De har åkt till Stockholm för att inspireras. Men Halvdan har en hemlig plan. Han låser den som skulle ha en föreställning på Soppteatern och drar med sig Helan upp på scenen. Nu är det dags. Efter att tragglat på i åratal som revyartister i Nynäshamn utan att slå igenom och ofta inte få spela för en publiken på några få personer ska det nu genom Halvdans kupp spela för 150 personen på Soppteatern.

Vi får en timme magnifik och rolig underhållning med sång och ironi och också komiska iakttagelser av nutiden. Scenen med gästande amerikansk tv-pastor vars predikan/tal översätts till något helt annat lockar till skratt så jag hoppade på stolen.

Skådespelarna Klas Wiljergård och Victor Morell som spelar radarparet Helan och Halvdan som plötsligt tar över Soppteatern får högsta betyg för hur de presenterar och berättar sina anekdoter, sjunger och spelar upp sketcher både om livet som revyartist som aldrig lyckats slå igenom men om livets olika men också om livets konflikter i privatlivet och med grannar och vänner. En skickligt skriven och framförd mix att livet.

Givetvis är föreställningen samtidigt en hyllning till Helan och Halvan (smale engelsmannen Stan Laurel (”Halvan”) och den amerikanske tungviktaren Oliver Hardy (”Helan”) och alla som inspirerat nutidens och tidigare generationers scenarbetare men är också en hyllning till publiken som genom åren kommit och deltagit och låtit sig underhållas och fått något att tänka på, uppleva något, känna något och beröras av det som händer på scen eller på film.

Publiken var totalt engagerad och både sjöng med ofta och applåderade i takt. Denna soppteater-föreställning är en gedigen föreställning rakt igenom: från skådespelarna som både sjunger bra och är trygga på scen till pianisten och skådespelaren Fredrik Meyer som både är en skicklig musiker och bra skådespelare. Jag ger högsta betyg till hela ensemblem och alla som bidragit, alla i produktionen, både ljud, ljus,

Bra sångoch musiker på scen till allt som görs av scenarbetare som inte stå på scen, som ljud, ljus, kostym, mask och rekvisita och scenografi och alla som jag inte nämner. Tillsammans har de skapat en föreställning där varje detalj säger något och fyller sin uppgift för helheten.

Bakgrund om regissören och skådespelarna på scen (från teaterns hemsida)
Håkan Johnsson är textförfattare och dramatiker, senast aktuell med bland annat Per Anderssons Kardborreshow, den turnerande monologen Bokslut och den historiska komedin En Redig Oreda på Gunnebo Slott.

Klas Wiljergård är skådespelare, regissör och manusförfattare i en rad scen-, tv- och filmproduktioner. Aktuell som regissör för Pjäsen som går åt helvete på Göta Lejon, Oss swingers emellan på Intiman och Grease på Rondo.

Victor Morell är skådespelare, utbildad vid Teaterhögskolan i Malmö. Setts i flera produktioner på Dramaten och Chinateatern. På Västmanlands teater gjorde han Mozart i Amadeus. Sedan 2024 medverkar han i Tomas Ledins bygdespel Höga Kusten.

Fredrik Meyer är utbildad vid Teaterhögskolan i Stockholm. Han har medverkat i flera produktioner på Kulturhuset Stadsteatern och har tidigare även arbetat på Östgötateatern, Folkteatern i Gävle och på Malmö Dramatiska Teater. Tillsammans med skådespelaren Jonas Karlsson har Fredrik skrivit pjäsen För kärleks skull, som spelats på Dramaten. Han har också medverkat i dramaserien Ett litet rött paket på TV. Med Albin Flinkas har Fredrik gjort flera uppskattade musikprogram om bland andra Jacques Brel, Barbro Hörberg och Lars Forssell.

UNRECOGNIZED till tre svenska scener – Malmö Stadsteater, Göteborgs Stadsteater och Dramaten i samarbete

9 april, 2026 by Redaktionen

UNRECOGNIZED samlar teaterkonstnärer från Sverige, Kosovo, Ukraina, Georgien och Nordmakedonien. Urpremiären äger rum i Skopje den 10 oktober, varefter föreställningen spelas på Malmö Stadsteater, Göteborgs Stadsteater och Dramaten i november.

Malmö Stadsteater, Göteborgs Stadsteater och Dramaten inleder ett samarbete kring det internationella teaterprojektet UNRECOGNIZED. Efter urpremiären i Skopje i oktober 2026 spelas produktionen på alla tre teatrar i november 2026, med skådespelare från respektive ensemble och en gemensam lansering i Sverige. Föreställningen samlar scenkonstnärer från fem europeiska länder.

Ett pressmeddelande berättar:
– UNRECOGNIZED förenar konstnärliga perspektiv från flera delar av Europa och sätter dem i dialog med en svensk publik. Det är en föreställning som känns både samtida och angelägen, säger Petra Brylander, VD och konstnärlig ledare för Malmö Stadsteater, Linda Zachrison, konstnärlig chef för Göteborgs Stadsteater och Mattias Andersson, teaterchef och konstnärlig ledare för Dramaten.

Inspirerad av myten om Tauris – ett avlägset, fientligt land i utkanten av den kända världen – utforskar UNRECOGNIZED ett rum där försummade historier, intima minnen och osäkra framtider kolliderar. Sex skådespelare från olika delar av Europa bär med sig sina erfarenheter in i en scenisk väv av dokumentärt material, humor och poetiska bilder.

I detta okända territorium möter spöken från det förflutna nutidens rädslor, vilket väcker angelägna frågor om sanning och glömska – om överlevnad och det omöjliga i att helt lämna det förflutna bakom sig.

UNRECOGNIZED är skriven av dramatikerna Davit Gabunia (Georgien) och Jeton Neziraj (Kosovo). Föreställningen rör sig mellan antik myt och samtida europeiska erfarenheter och utforskar marginalisering, exil och minne – med humor och skärpa. Här ställs berättelser om offer mot en samtid där människor fortfarande tvingas betala priset för konflikter, makt och gränser.

Produktionen samlar teaterkonstnärer från Sverige, Kosovo, Ukraina, Georgien och Nordmakedonien. Urpremiären äger rum i Skopje den 10 oktober, varefter föreställningen spelas på Malmö Stadsteater, Göteborgs Stadsteater och Dramaten i november. Därefter fortsätter turnén till Ukraina, Georgien och Polen. En turné i fler europeiska länder planeras till 2027 och 2028.

I ensemblen medverkar de svenska skådespelarna Ellen Jelinek från Dramaten, Maria Salomaa från Göteborgs Stadsteater och Johannes Wanselow från Malmö Stadsteater. Övriga i ensemblen är Kateryna Kisten från Kyiv (bosatt i Stockholm), Kato Kalatozishvili från Tbilisi och Shkëlqim Islami från Skopje.

Spelperiod:
Urpremiär i Skopje 10 oktober
Kosovo: 3-8 november
Malmö Stadsteater: 13, 14, 15 november
Göteborgs Stadsteater: 18 november
Dramaten: 21, 22 november

UNRECOGNIZED
Av: Davit Gabunia (Georgien) and Jeton Neziraj (Kosovo)
Regi: Data Tavadze (Georgien)
Musik: Nika Pasuri (Georgien)
Scenografi, ljus- och videodesign: Ludde Falk (Sverige)
Medskapare av text: Kateryna Kisten (Ukraina)
Producent: Anders Öhrn (Sverige)

UNRECOGNIZED är samproducerat av: Qendra Multimedia (Pristina), Royal District Theatre (Tbilisi), Örnproduktion (Stockholm), Theatre on Pechersk (Kyiv), Albanian Theatre Skopje (Skopje), Malmö Stadsteater (Malmö), DRAMATEN (Stockholm), Göteborg Stadsteater (Göteborg).

Sverigepremiär för Han den andre av Monica Isakstuen på Göteborgs stadsteater

5 april, 2026 by Redaktionen

Ensemblen i Han den andre: Ashkan Ghods, Beata Hedman, Caroline Söderström och Morten Vang. Foto: Jonas Kündig.

Kärleksrelationens uppgång och fall är i all sin dråplighet och sensualism, egensinnigt fångad av Monica Isakstuen, en av Norges mest framstående författare och dramatiker. För översättning och regi står Annika Silkeberg. Sverigepremiär för Han den andre 11 april 2026 på Lilla Scen.

Ett pressmeddelande berättar:
Runt karaktärerna Jag och Du dansar ett, vad det verkar, bländande och provocerande lyckligt kärlekspar, Han den andre och Hon den andra. Med skratt, bråk och missförstånd skildras vardagen där passionen gått upp i rök och där självtvivlet kryper in under skinnet. Kunde livet sett annorlunda ut?

— I en samtid där våra mest intima relationer framställs som mer utbytbara än någonsin, där valfrihet ofta leder till vilsenhet, och där vi ständigt jämför oss med andras till synes perfekta liv — i sociala medier, i fiktionen, i och kanske framförallt i våra egna fantasier — sätter Isakstuen fingret på i vår tids kanske mest brännande fråga: Hur vet vi vad som är ”rätt” liv? Hur känns det? När vet vi? säger Linda Zachrison, konstnärlig chef för Göteborgs Stadsteater.

I ensemblen ser vi Ashkan Ghods, Beata Hedman, Caroline Söderström och Morten Vang.

Monica Isakstuen debuterade 2008 med diktsamlingen Sånn, borte och fick sitt genombrott med romanen Vær snill med dyrene 2016. Det är emellertid som dramatiker Isakstuen verkligen har nått ut över sitt lands gränser och det är här på Göteborgs Stadsteater som hon nu för första gången presenteras på en institutionsteater i Sverige.

Annika Silkeberg är regissör, översättare och skrivare. Hon har regisserat på bland annat Dramaten, Kulturhuset Stadsteatern och Aarhus Teater i Danmark och är efter fyra år som husregissör vid Den Nationale Scene i Bergen tillbaka i Sverige. På den senare regisserade hon Monica Isakstuens pjäs DETTE ER IKKE OSS som 2023 belönades med det prestigefyllda norska Ibsenpriset.

Fredrik Arsæus Nauckhoff arbetar med musik, ljuddesign och videoprojektioner till teater, dans, kortfilmer och konstutställningar runtom i Skandinavien. Han var nyligen aktuell med musik till dansföreställningen TECTONIC på Dansehallerne i Köpenhamn och Bora Bora i Århus. Han driver tillsammans med Annika Silkeberg och bland andra Jens Sethzman scenkonstgruppen suddenART.

Den 17 april hålls ett Eftersnack med ensemblen. Samtalet börjar cirka tio minuter efter föreställningens slut och pågår under 30-40 minuter.

Intervju med Monica Isakstuen, se här!

Han den andre
Sverigepremiär 11 april på Lilla Scen
Av: Monica Isakstuen
Översättning och regi: Annika Silkeberg
Musik och videodesign: Fredrik Arsaeus Nauckhoff
Scenografi och kostymdesign: Annika Silkeberg
Maskdesign: Gunilla Bjerthin
Ljusdesign: Nicklas Jörgner
Ljuddesign: Dan Andersson
Textdramaturg preproduktion: Mari Moen
Föreställningsdramaturg: Sisela Lindblom,
Förlag: Colombine teaterförlag

Föreställningen är cirka 1 timma och 40 minuter lång.

Scenkonst

Footer

Om oss