• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Opera

Operarecension: Musiken sätter tonen för Ålevangeliet på Folkoperan

28 april, 2022 by Ulrika Sandhill

Foto: Sören Vilks

Ålevangeliet
Musikalisk ledning Marit Strindlund
Dirigenter Marit Strindlund/Emil Eliasson
Regi Tobias Theorell
Scenografi och kostym Ulla Kassius
Video Johannes Ferm Winkler
Ljus Åsa Frankenberg
Mask och peruk Therésia Frisk
Ensemble:
Baryton Olle Persson
Tenor Wiktor Sundqvist
Mezzosopran Linnea Andreassen
Instrumentalist på EWI Emil Jonason
Gästande körer Mikaeli kammarkör/Lilla kören, Folkoperans orkester
Urpremiär på Folkoperan 27 april 2022

Boken Ålevangeliet, som Patrik Svensson, kulturjournalist på Sydsvenskan, skrev för ett par år sedan, fick ett varmt mottagande och blev en storsäljare i flera länder. Inte konstigt det. Boken är en liten pärla, som genom att beskriva relationen mellan far och son, ålfisket som knyter dem samman och redogöra för ålens gåtfulla väsen, lyckas skapa en berättelse om själva livsgåtan, vår existens.

Boken har nu blivit till en opera som uruppfördes på Folkoperan den 27 april. Och hur kommer man då på att göra en opera på boken i fråga? Ja säg det. Jag går dit utan några speciella förväntningar. Musiken är nyskriven av den unga kompositören Emmy Lindström, som jag inte tidigare känner till. Librettot står Stina Oscarsson för, som jag uppskattar som en djup och reflekterande fritänkare. Det bådar i alla fall gott.

Inne på scenen sitter orkestern iklädd gula reflexvästar och kören uppställd i orangea fiskarbyxor som en passning till pappan i boken som förutom ålfiskare är asfaltsläggare.
Orkestern börjar spela, och hör och häpna, musiken är förvånansvärt vacker!

Ouvertyren framförs av blåsinstrument och är inte en typisk ouvertyr utan nedtonad men tonal och stämningsfull. Scenen är sparsmakad men effektfull. En ljusramp längst fram projicerar en vattenyta, där en ål emellanåt simmar fram. En ål har också en huvudroll i uppsättningen. Det är klarinettisten Emil Jonason, tillika kompositörens man, som pantomimlikt och svartklädd rör sig i och mellan scenerna och spelar instrumentet EWI, ett slags elklarinett.

De andra två huvudkaraktärerna på scenen är fadern, asfaltsläggaren och ålfiskaren, framförd av Olle Persson, baryton, och sonen, gestaltad av Wiktor Sundqvist, tenor. Och för att få in en kvinnlig sångsolist finns också ytterligare en huvudroll i form av en vetenskapskvinna, spelad av mezzosopranen Linnea Andreassen, som i sina sångnummer framför den ålfakta som det finns gott om i boken.

Verket är gåtfullt och stämningsfullt. Emmy Lindströms musik utgår från berättelsen och vågar vara vacker. Hon vågar göra bakåtblickar och låna av både barocken, romantiken, folkmusiken och filmmusikgenren för att nämna några, utan att det på något sätt blir kitschigt. I stället har hon en alldeles egen touch, där hon också väver in intressanta elektroniska ljudspel i orkesterklangen. Inte minst genom det alldeles magiskt mångsidiga instrumentet EWI som kastar sig mellan det lättsamma och det avgrundsdjupa.

I ett pressmeddelande läser jag att Stina Oscarsson ville ”försöka skriva ett verk som med samma lätthet som Hjalmar Gullbergs Förklädd gud skildrar existensens allra största frågor”.
Jag är inte säker på att hon har lyckats. Nu är det visserligen svårt att uppfatta orden som sjungs, och det är inte heller orden som gör föreställningen. Men när jag läser librettot tycker jag att det bitvis är förvånansvärt platt. Men stycket nr 10 fångar väl egentligen in vad det hela handlar om: Man föds och man dör.

Man föds och man gör allt för att frigöra sig från sitt ursprung
Bara för att en dag vakna upp och inse att man måste göra hela den långa resan tillbaka
Men man hinner aldrig riktigt fram
För oavsett hur långsamt sekunderna går så är livet över på ett ögonblick

Detta skildras på scenen genom det lågmälda men varma relationen mellan den åldrande fadern och sonen – ännu mitt i livet. Och parallellt genom ålens liv – som enskilt exemplar och som djurart som om den försvinner tar med sig dess ännu olösta gåtor i djupet.

Essensen i berättelsen är väl just den, att somt glider oss ur händerna och att allt inte går att förklara – men att det kanske är just det som skänker livet poesi.

Om dessa poänger verkligen framkommer av att se operan utan att man läst boken, vill jag dock ha osagt. Men det är ändå en vacker och intressant uppsättning – inte minst tack vare den begåvade Emmy Lindströms musik. Så den är definitivt värt att gå och se – och höra!

Arkiverad under: Opera, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Folkoperan, Opera, Operarecension

Operarecension: Cosi fan tutte – så nära originalet man kan komma?

10 mars, 2022 by Ulrika Sandhill

Foto: Mats Bäcker & Nadja Sjöström

Cosi fan tutte
Team
Dirigent Henrik Schaefer/Gunvald Ottesen
Regi Ulrike Schwab
Scenografi och kostym Rebekka Dornhege Reyes
Ljus Åsa Frankenberg
Mask och Peruk Therésia Frisk
Dramaturg Jürgen Otten
Upphovsmakare Musik Wolfgang Amadeus Mozart
Libretto Lorenzo da Ponte
Svensk översättning Carin Bartosch Edström
Musikaliskt arrangemang Henrik Schaefer, Fredrik Högberg

Det är något med Mozarts opera Cosi fan tutte som regissörer ständigt tycks stångas med. Hur mycket man än älskar musiken så kommer på köpet librettot om kvinnans nyckfullhet och ack så bristande karaktär. På det pryda 1800-talet ansågs librettot för omoraliskt, idag är det förstås för politiskt inkorrekt.

Originalhandlingen för den som inte känner till den är i korthet: Två systrar är förlovade med varsin tjusig officer. Soldaterna träffar en äldre, luttrad man, Alfonso, som talar om för dem att alla kvinnor kan frestas till otrohet, även deras fästmör. Mannen och officerarna ingår ett vad som officerarna är säkra på att vinna, de vet ju att deras fästmör bara älskar dem! Ett villkor är att officerarna måste lyda Alfonsos order under det närmaste dygnet. Alfonso lurar kvinnorna att deras fästmän måste dra ut i krig, och strax efter att de tagit ett smäktande avsked, dyker det upp två män (misstänkt lika fästmännen, fast med stora mustascher) som gör allt för att charma och förföra de bägge systrarna. Systrarna är ståndaktiga, men efter träget uppvaktande faller först den ena och till slut den andra (och de faller till råga på allt för den andras fästman in disguise). När de är i färd att skriva äktenskapskontrakt hörs plötsligt trumvirvlar, kriget är slut, officerarna kommer lägligt tillbaka (samtidigt som de två friarna jagas iväg) och ser med förskräckelse vad som är på gång. Men som den opera buffa den nu är, försonas de alla ändå, även om slutet är ovisst. Ingen vet om det blir några giftermål eller inte.

Foto: Mats Bäcker & Nadja Sjöström

Sensmoralen är att kvinnorna är nyckfulla och svaga, men att man ändå kan välja försoning och till och med kärlek.

När den tyska, prisbelönta regissören Ulrike Schwab nu sätter upp Cosi fan tutte på Folkoperan, tacklar hon det förmenta librettoproblemet genom att helt enkelt att skriva om handlingen. Ulrike skippar den här delen med förvecklingarna och gör Alfonsos vad till ett slags experiment som alla fyra medvetet går in i och som handlar om att vrida och vända på konceptet evig trohet och kärlek genom att prova nya roller och partners.

Foto: Mats Bäcker & Nadja Sjöström

Det hela utspelar sig i nutid, ibland på en drömsk, bedagad lekplats med symboliska element som ett gigantiskt clounhuvud och en 1800-talsgunghäst, ibland på ett sjavigt fiskeläger där stora plastsjok och diverse skrot flutit i land. Det är i de här miljöerna som Despina, Alfonsos kvinnliga motsvarighet och partner in crime regerar, hon som i originaluppsättningen är en piga, men som här är något slags slug trixter-fe. Slutet är även här oklart, men överraskande nog är att det är de dessa båda cyniker som går till altaret på slutet. Lärdomen, i alla fall enligt programbladet, är att kärlek alltid är ett beslut.

Librettot i all ära, men det är ju musiken som är huvudpoängen. Och hur lät nu den? Bra, generellt. Sångarna var gjorde mycket fina insatser var för sig och de lät ljuvligt tillsammans. Det jag saknade var orkesterklangen. Orkestern var decimerad till det yttersta och bestod faktiskt bara av 15 personer, en på varje instrument, och det var tyvärr för lite. Men uppvägde gjorde den lek med främmande instrument som ackordeon och vibrafon som suggestiv stämningsförmedlare.
Och helheten? Bra! Själva handlingen vet jag ärligt talat inte om den funkar i den här tappningen heller. Man det gör faktiskt ingenting. Jag tror att Ulrike Schwab har lyckats fånga själva nerven i operan med sin uppsättning. Föreställningen är en härlig och upplyftande happening med en slags apokalyptisk skönhet som hon lyckas kombinera med humor, charm, nerv, närhet och folklighet. Sångarna är med oss i publiken. Rummet utnyttjas maximalt och de kommunicerar direkt med oss. Vi har roligt och vi ser att de har roligt. Kanske är det precis så som man upplevde opera på Mozarts dagar när den var underhållning för folket och inte hade stelnat till finkultur. Så även om handlingen har glidit långt från Lorenzo da Pontes originallibretto, är ligger den nog den här uppsättningen närmare originalet i själva känslan än många andra uppsättningar lyckats med.
Bra jobbat, gå och se den! säger jag.

Ensemble
Fiordiligi: Sanna Gibbs
Dorabella: Ann-Kristin Jones
Ferrando: Wiktor Sundqvist
Guglielmo: Richard Hamrin
Don Alfonso: Joa Helgesson
Despina: Micaela Sjöstedt
Orkester: Folkoperans orkester

Foto: Mats Bäcker & Nadja Sjöström

Arkiverad under: Opera, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Folkoperan, Opera, Operarecension

Recension av opera: Argenore av Vilhelmina av Bayreuth – helt underbar opera online

18 oktober, 2021 by Rosemari Södergren

Argenore av Vilhelmina av Bayreuth
Text och musik Vilhelmina av Bayreuth
Musikalisk ledare och arrangemang Peter Spissky
Orkester Camerata Øresund
Regissör Ditte Hammar
Scenograf och ljus- och videodesigner Markus Granqvist
Kostym och maskdesigner Matilda Hyttsten
Koreograf Julia Gumpert
Maskör Elin Bergström / Anna-Lisa Shorky
Producent Minttu-Maria Jäävuori / Anna Jonsson Björck
Premiär online 16 oktober 2021
I rollerna Maria Sanner, Martin Vanberg, Elin Skorup, Josefine Andersson, Hanna Fritzson, David Risberg och Jonna Ljunggren
Operabesökare Martin Hendrikse
Filmatisering Bombina Bombast
Ljudupptagning Take5
Foto Klara G

En helt fantastisk operaupplevelse: musiken, sångarna, scenografin, inspelningen och vad handlingen förmedlar. Bakom operauppsättningen ligger Den Andra Operan och Malmöbaserade scenkonstkollektivet Bombina Bombast. Argenore av Vilhelmina av Bayreuth hade premiär på Confidencen den 18 september. Den korta spelperioden sålde slut direkt. Därför är det så underbart att föreställningen har spelats in och nu kan ses online.

På grund av pandemin har flera teaterföreställningar, konstutställningar och andra kulturevenemang visats online. Ibland med bra resultat, ibland med sämre som när jag deltog online i ett pressmöte om Bob Hunds musikal och allt var hur suddigt som helst, helt omöjligt att se. Men denna föreställning, Argenore av Vilhelmina av Bayreuth, är istället desto skickligare och proffsigt genomförd. Det är klart att uppleva en föreställning live på plats är en stor upplevelse, men denna inspelning är ett ypperligt exempel på att online kan tillföra mycket och ge många fler möjlighet att uppleva kultur.

Dagens Nyheter skrev i sin recension om att Den Andra Operan har vigt sin verksamhet åt att lyfta fram musikhistoriens bortglömda kvinnor. ”Argenore” är deras största triumf hittills, såväl vokalt som visuellt. Jag kan inte annat än hålla med. Också online. Det är starkt och jag blir helt hänförd och tagen.

Handlingen utgår från ett kung Argenore och hans barn och det är revolt, syskonkärlek och kamp för att vara sig själv och ta egna val.

Fakta om Vilhelmina av Bayreuth:
Vilhelmina av Bayreuth var en av 1700-talets största kulturpersonligheter och hon gjorde Bayreuth till ett operacentrum genom att omge sig med de bästa musikerna från både Tyskland och Italien. Hon lät även bygga det barockoperahus i Bayreuth som idag står med på Unescos världsarvslista. Ryktet om hennes gärning skulle senare locka dit tonsättaren Richard Wagner.

Ett extra plus för inspelningen är att utöver filmatisering av hela verket får vi se vad som händer bakom scenen, vi får komma närmare de människor som gör föreställningen möjlig. Det är ett bra sätt att ge mervärde åt en inspelning.

Digital spelperiod: 16 oktober till 14 november 2021

Arkiverad under: Opera, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Opera

Teater och opera måste satsa mer online

18 december, 2020 by Rosemari Södergren

Kulturen har fått ta en stor smäll under restriktionerna under pandemin av covid-19. En del kulturarbetare menar att de utsatts för en form av yrkesförbud. Jag förstår dem och kan hålla med om att det inte är logiskt att det inte får vara med än åtta personer i publiken i en stor ishall med plats för tusentals medan det är helt tillåtet att packa in människor som sillar i bussar och köpcentrum. Det är alltför uppenbart att kommersialismen hyllas mer än kulturen. Jag vägrar att tro att detta virus smittar mer om man sitter med långt avstånd på ett kulturevenemang än om man trängs och andas på varandra i en skumpig buss.

Men jag tycker kultursfären måste anpassa sig mer. Teater och opera kan fungera jättebra online.

Tänk på sändningarna som gjorts från amerikanska operascener och brittiska teaterscener via Folkets Bio. I dessa sändningar kan man få både mycket nära bilder och se scener på avstånd. Det kan egentligen tillföra väldigt mycket och vara stora upplevelser. Ibland kan det ge mer än att sitta på en plats flera hundra meter från scenen i en salong. Den enskilde betraktaren kan uppleva mycket via en föreställning online.

Genom att sända föreställningar online kan många fler se föreställningar än de som släpps in i en teatersalong. Ett demokratiskt uppdrag rent av. Och vilken möjlighet för teatrar och operahus att nå ut bredare till en ny publik, som säkert också i framtiden vill komma och se föreställningar på plats i testerna.

Det går alldeles utmärkt att ta betalt för föreställningar online. Det går att bara ge tillgång till exakt den tid då föreställningen ges om man så vill. Eller att ge den som betalat två dagar på sig att se föreställningen. Möjligheterna är många.

Hur det än blir med vaccinet och nya muteringar av viruset eller kommande kriser i samhället och världen behövs kulturen. Och den måste anpassa sig och öppna mycket mer för att finnas tillgänglig online.

Arkiverad under: Krönikor, Kulturpolitik, Opera, Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Covid-19, Opera, Pandemi, Restriktioner, Teater

Opera: Coraline på Folkoperan – underbart med en operasalong fylld av barnfamiljer

15 februari, 2020 by Rosemari Södergren

Coraline
Musik Mark-Anthony Turnage
Libretto Rory Mullarkey (efter Neil Gaimans roman Coraline)
Översättning Carin Bartosch Edström
Musikalisk ledare Anna-Maria Helsing
Dirigent Anna-Maria Helsing, Marit Strindlund
Regi Aletta Collins
Biträdande regi med ansvar för Sverigeuppsättningen N Deborah Cohen
Scenografi Giles Cadle
Ljus Matt Haskins
Kostym Gabrielle Dalton
Mask och peruk Therésia Frisk
Magikonsulter Richard Wiseman, David Britland
Dramaturg Magnus Lindman
Koreograf foajénumjer Jan Alexandersson
Premiär på Folkoperan, Stockholm, 15 februari 2020

Ta en av nutidens största kompositörer av opera (Mark-amthony Turnage) och en av nutida mest intressanta manusförfattare (Neil Gaiman) och ge dem i uppdrag att skapa en opera med barnfamiljer som målgrupp och du får succén Coraline. Denna opera är en samproduktion av Folkoperan, Royal Opera House i London och Opéra de Lille, Theater Freiburg och Victorian Opera. Coraline är en äventyrsopera för hela familjen baserad på Neil Gaimans kultbok. Libretto Rory Mullarkey och med nyskriven musik av Mark-Anthony Turnage.

Coraline är underbar, spännande, magisk och kan helt klart tala till barn. Dess målgrupp är barn från nio år och uppåt. Också som vuxen engageras jag av handlingen. Musiken är stark och det är seriös operamusik med en del jazzinfluenser. Ett bra initiativ för att få en ny generation att upptäcka och älska opera.

Huvudpersonen är den elva-åriga flickan Coraline som har flyttat in ett nytt tillsammans med sina snälla men självupptagna föräldrar. Föräldrarna har fullt upp med sina projekt och sina karriärer. Pappa håller på att utveckla en maskin som kan bli en viktig lösning för vårt tids stora fråga: miljön och klimatet. Hans maskin ska nämligen kunna förvandla sopor till stoft. Men som de flesta barn får uppleva får också också Coraline uppleva att alla dagar inte är soliga och underbara. När varken mamma eller pappa har tid för henne och ute öser regnet ner och hon får inte gå ut i ovädret och lunchen dessutom består av kålrots-soppa bestämmer hon sig för att undersöka vad som finns bakom den dörr som underliga röster varnat henne för.

Där hittar hon en magisk värld, en spegelvänd kopia av vår värld men där allt är mycket bättre. Maten är underbar, med chokladtårta till efterrätt. Hennes vanliga föräldrar har kopior där som är mycket givmildare och vill ge henne vad hon än önskar och de behöver inte ens jobba utan kan ägna all sin tid åt att umgås och vara med Coraline. Allt är som en fluffig dröm. Bara en sak är skum. Ingen person har ögon. Där ögonen borde sitta finns knappar. Coraline får erbjudande av sin nya mamma i spegelvärlden att stanna där för alltid. Det enda hon behöver göra är att byta ut sina ögon mot knappar. Coraline känner på sig att något är skumt, trots att alla är så underbart snälla och givmilda.

Moralen i budskapet är tydlig, förstås. Överflöd är inte alltid samma sak som kärlek. Och att vara en del av en äkta gemenskap är inte alltid en dans på rosor. Det gör inget att det finns ett tydligt budskap, kanske lite övertydligt till och med – där finns också delar av handlingen som förmedlas på flera nivåer och en del saker som inte sägs ut lika klart. Jag tänker på hur det magiska i den spegelvända världen också är en metafor för fantasi, drömmar och kultur – och att det inte bara finns i en egen värld med en stängd förr emellan. Den finns också i vår vanliga värld och i vår vardag, om vi vill öppna våra ögon.

Föreställningens handling bygger på Neil Gaimans bok om den modiga flickan Coraline, som  är en fantasyklassiker som även gjorts som animerad långfilm. Det var underbart med en operasalong fylld av barnfamiljer – och jag tror att barnen också tyckte om den.

MEDVERKANDE
CORALINE Robyn Allegra Parton
MAMMAN/ DEN ANDRA MAMMAN Jacqueline Miura
PAPPAN/ DEN ANDRA PAPPAN Fredrik Zetterström
MR BOBO Ulrik Qvale
MISS SPINK Hillevi Martinpelto
MISS FORCIBLE Ingrid Tobiasson
SPÖKBARN 1 Lovisa Sandenskog
SPÖKBARN 2 Ulrik Qvale
SPÖKBARN 3 Helgi Reynisson
ORKESTER
KammarensembleN

Arkiverad under: Opera, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Folkoperan, Opera, Operarecension, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Sida 4
  • Sida 5
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 24
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in