Jessie Ware

Bestival, dag 3
8 september 2012

Lördagen är den dag då Bestival-publiken klär ut sig. Årets tema var wildlife så festivalområdet blev en safari full av besökare som klätt ut sig till olika djurarter. Efter att ha strosat runt och sett en och annan ströakt på olika scener blev min första riktiga spelning för dagen MS MR på Psycheldelic Worm-scenen. Precis som namnet antyder är MS MR en duo bestående av en miss och en mister. De vill förbli anonyma. De kommer från Brooklyns djupaste vråer men gör en slags gotisk electropop som känns väldigt anpassad för Storbritannien. De tolkar Patrick Wolf och skulle kunna bli bästisar med Charli XCX. På scen får de sällskap av två medmusiker vilket gör det mer till en liveupplevelse än om det bara hade varit samplade instrument. Missens röst är dramatisk på samma sätt som Florence från Florence + the Machine är i vissa lägen och hon sjunger ofta om hopplöshet och misär. I singeln Hurricane, vilken spelas som sista låt, sjunger hon bland annat ”welcome to the inner workings of my mind / so dark and foul, I can’t disguise”. Om du inte har sett musikvideon till Hurricane så gör du bäst i att göra det så fort som möjligt. Den slår Lana Del Reys Video Games i antal 90-talreferenser per sekund. Betyg: 3.

Efter att Azealia Banks föga förvånande ställde in sin spelning snurrades schemat på Big Top-scenen runt så att Jessie Ware började en timme senare. Detta resulterade i viss förvirring. Några som tagit sig till scenen hade antagligen förväntat sig att se Disclosure (som ju remixat Running) istället, men de som hittat rätt bjöds på en fantastisk belöning. Om MS MR var dramatiska så vrider Jessie Ware, som i sann Bestival-anda är utklädd till en katt, redan i öpnningslåten Devotion upp dramatiken ytterligare ett snäpp. Hennes starka R&B-röst möter reverbdränkta gitarrer och sofistikierade 80-talsljudbilder på ett sätt som gör låtarna väldigt stora och mäktiga. Innan Taking in Water beklagar hon sig för att vara förkyld men det märks inte på rösten överhuvudtaget. 110% i all ära, men det bästa sparas till sist. Wildest Moments och Running älskas av publiken och det känns som att en ny prinsessa av pop är född. Betyg: 4.

Efter lite klassisk funk/soul i form av Sister Sledge och Earth, Wind & Fire var det nordirländska Two Door Cinema Clubs tur att inta Main Stage. Bandets energi är imponerande och smittar av sig till hela publikhavet. För bara två år sedan gav Two Door Cinema Club ut sin debutskiva Tourist History men britterna älskar sin dans-punk och suktar efter allt som påminner om Bloc Party eller Franz Ferdinand, så det är inte helt konstigt att Two Door Cinema Club redan kan spela på en så här stor scen. Det bjuds även på material från den nyss utgivna uppföljaren Beacon, framförallt Sleep Alone går hem hos publikmassan. Under Pyramid får bandets frontman Alex Trimble publiken att knäppa fingrarna i takt till musiken. Annars är det äldre låtar som What You Know, Something Good Can Work och avslutningsnumret I Can Talk som är höjdpunkter. Spelningen, som är som ett enda långt indiedisco, är en perfekt uppvärmning inför New Order som är kvällens huvudakt. Betyg: 4.

Oavsett vad du tycker om maskinen som numera är New Order är vi nog alla överens om att de saknar sin motor i oborstade basisten Peter Hooks frånvaro. Han är lika viktigt för New Order som Ian Curtis var för Joy Division. Varje låt är ett stycke musikhistoria och deras inflytande på dagens elektroniska musik går inte heller att undgå. Men till en början känns det väldigt darrande. Regret funkar. The Perfect Kiss med den medföljande videon om stadsliv är dessutom riktigt bra. Men det är undantag, det känns som att någonting saknas.

Efter en timme händer något och Bernard Sumners skämt blir plötsligt lite roliga. Blue Monday tillhör dagens höjdpunkter och det är rätt charmigt när Sumner skämtar om att stämma Morrissey innan bandet river av Temptation. Och engelsmännen tröttnar aldrig på att sjunga Love Will Tear Us Apart. Låten utsågs nyligen av brittiska musikmagasinet NME till de senaste sextio årens bästa låt. Den avslutande hyllningen till Ian Curtis och Factory Records är snyggt gjord men när det står ”Forever Joy Division” på storbildsskärmen känns det som att de först kan bli sams med Peter Hook för att denna solidaritet mot Joy Division ska bli trovärdig och inte bara ett billigt sätt att vinna sympatier och extra pengar i kassan. Betyg: 3.

Foto: Emma Andersson