– Jag har min vän Tic att tacka för att jag blev sångare. När jag var 24 föreslog han att jag skulle träffa SBTRKT, helt enkelt eftersom vi bodde så nära varandra. Men vi kom bra överens och jag gillade hans musik, berättar den numera tjugoåttaårige Jessie Ware när jag möter upp henne på Berns där hon nyss avslutat sitt soundcheck inför kvällens spelning.
Ute visar termometern femton minusgrader och Stockholm är helt täckt i snö. Jessie har nyss kommit hit med flyg. Hon är trött, men det märks att hon är glad över att vara här.
– Jag har aldrig varit med om sådan här kyla tidigare, men jag gillar Stockholm. Det känns friskt och rent. Jag har varit här en gång tidigare med Sampha när vi spelade in musikvideon till Valentine (som du kan se nedan).
Efter samarbeten med just SBTRKT och Sampha, fixstjärnorna inom södra Londons elektroniska musikscen, blev den före detta sportjournalisten en av årets mest omtalade artister när hon tidigare i år gav ut sitt Mercury Prize-nominerade debutalbum Devotion.
– Samarbetet med SBTRKT fick mig att inse hur mycket jag uppskattade elektronisk musik och att det var något jag ville ha med på mitt soloalbum. Fast det fick inte bli för mycket, först och främst är jag en sångerska.
Du har kallats ”den felande länken mellan Adele, SBTRKT och Sade”. Vad tycker du om den jämförelsen?
Jessie: Jag är ett stort fan av Sade. Hon är en influens. Jag tycker även om hur Adele framför sina låtar och hur uppriktiga hennes texter är, men jag tycker vi är rätt olika. Jag ser det som en komplimang att omnämnas i ett så talangfullt sällskap.
Vilken musik växte du upp med?
Jessie: Jag har alltid tyckt om soul, R&B och gammal jazzmusik som Ella Fitzgerald, Billie Holiday och Frank Sinatra. Jag brukade sjunga Summertime i skolan när jag var liten.
När började du sjunga?
Jessie: När jag gick i skolan, men det var inte så seriöst. Jag tog bara klassiska lektioner en gång i veckan.
Vad ville du åstadkomma med ditt album?
Jessie: Jag ville göra något som både mina vänner och min mor skulle kunna tycka om, men framför allt så ville jag göra något som jag själv gillade. För om ingen annan skulle vilja lyssna skulle jag vara den som lämnades kvar med det.
Är du förvånad över hur många som lyssnar på din musik?
Jessie: Det är ingenting jag hade förväntat mig, men jag hade förhoppningar om att turnera utomlands vid den här tidpunkten i min karriär. Nomineringen i Mercury Prize var ett fantastiskt slut på vad som har varit det bästa året i mitt liv. Jag är fortfarande lite omtumlad. Bara att bli nominerad är ju fantastiskt.
Hur viktiga har artister som Katy B varit för dig?
Jessie: Katy B öppande upp för kvinnliga soulsångerskor att göra elektronisk musik. Hon var med och gjorde det populärt igen. Om inte hon hade nått sådana framgånger hade antagligen inte jag heller kunnat bli så populär. Hon har varit ett stöd. Artister från London supportar varandra faktiskt väldigt mycket.
Din skiva har ju en dramatisk sida också med låtar som Taking in Water. Vad handlar den låten om?
Jessie: Den handlar om min bror. Det var faktiskt den första låten jag skrev med Kid Harpoon som jag även skrev Wildest Moments och Night Light med. Låten var mitt sätt att tala till min bror när jag inte kunde göra det face to face. Ursprungligen var den influerad av Alicia Keys och The Weeknd även om man inte längre kan höra det.
Varför döpte du albumet till Devotion?
Jessie: Det var första låten jag skrev med Dave Okumu som producerade skivan. Det var då allting föll på plats och jag började förstå vilken typ av artist jag ville vara. Dessutom gillar jag hur feminint och passionerat det låter.
Vilka är dina planer för nästa år?
Jessie: Nästa år kommer jag turnera. Förhoppningsvis börjar jag skriva på ett andra album. För tillfället känns mitt huvud något blankt, men jag är säker på att inspirationen kommer.
Porträttfoto: Emma Andersson, konsertfoto: Jonatan Södergren
