Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokblogg

Bokrecension: Jag heter Shylock – nja en lam version av Köpmannen i Venedig

by

jag-heter-shylock

Jag heter Shylock
Författare Howard Jacobson
Förlag Wahlström Widstrand
Utgiven: 2016-04
Översättare: Manne Svensson
ISBN: 9789146229841
Serie: The Hogarth Shakespeare

Shylock är jude. Han går varje dag till kyrkogården för att konversera, samtala, med sin avlidna fru Leah. En dag möter han Simon Strulovitch på kyrkogården. Strulovitch är där för att besöka sin mors grav. Strulovitch är också jude – men de två har aldrig umgåtts, det är väldigt olika varandra. Tror de. Strulovitch får ett infall och bjuder hem Shylock.

Det visar sig att de har en hel del likheter ändå. Strulovitch fru är visserligen inte död, men hon är inte särskilt levande heller. Hon har en svår sjukdom som gör henne sängliggande och helt okontaktbar.

Shylock är en bitter man, hans fru är död och hans dotter har lämnat honom. Shylock har vaktat för hårt på sin dotter.

Strulovitch har problem med sin dotter. Trots att Strulovitch inte är troende jude, aldrig går till synagogan eller bryr sig om eller tror på gud kräver han att hans dotter ska gifta sig med en jude, när hon gifter sig.

Berättelsen är skriven av Howard Jacobson och bygger på Shakespeares pjäs Köpmannen i Venedig. I år är det Shakespeare-jubileum, det är 400 år sedan han förmodligen dog. Shakespeare-året märks inte särskilt väl i Sverige. Romanen ”Jag heter Shylock” är ett beställningsverk på grund av Shakespeare-året. Flera berömda författare har fått i uppdrag att skriva en roman som bygger på något av Shakespeares draman.

Jag tycker inte direkt om Howard Jacobsons version av Köpmannen i Venedig. För det första tycker jag hans version kräver att läsaren känner väl till Shakespeares version, Köpmannen i Venedig. Dessutom tycker jag att Howard Jacobson låser in Shakespeares berättelse och gör den mindre öppen, den för färre tolkningsmöjligheter. Shakespeares storhet förminskas helt enkelt.

Howard Jacobsons berättelse säger mig ingenting om livet eller samhället, den talar inte till mig. Den är alldeles för fokuserad på judar och handlar alldeles för mycket om vad judar är och inte är och hurdana de är och hur de bemöts. Vadå? Människor är människor och jag vägrar tro på att judar skulle vara särskilt mer giriga än andra grupper. Berättelsen är alldeles för fokuserat på att reda ut vad judar är.

Om syftet på något sätt skulle vara att dra paralleller till hur muslimer idag kan bli slagpåsar och utsatta för diskriminering så fungerar inte den parallellen alls.

Människorna som berättelsen handlar om är alla så otroligt välbärgade och rika att jag inte heller på grund av detta kan ta till mig något av berättelsen. Jag känner inte som kan leva så totalt obekymrad om pengar och vältra sig i sådant överflöd – det blir en totalt ointressant berättelse.

Shylock och Strulovitch är båda fäder till döttrar som de överbeskyddar. Jag är själv mor till söner – och kan inte därför heller direkt associera till dessa överbeskyddande fäders beteende.

I stort sett tror jag berättelsen bara ger något till den som kan Shakespeares Köpmannen i Venedig och därför tycker det är lite kul att se hur HJ tolkar pjäsens handling. Berättelsen står inte för sig själv och är inte särskilt intressant i sig själv.

Dagens Bok har också recenserat denna Shakespeare-inspirerade roman.

Små svarta lögner av Sharon Bolton – stark, gripande, trovärdig

by

sma-svarta-logner

Små svarta lögner
Författare: Sharon Bolton
Utgiven: 2015-10
Översättare: Carl G. Fredriksson och Lilian Fredriksson
ISBN: 9789176454190
Förlag: Modernista

Små svarta lögner är till sitt format en psykologisk deckare, med betoning på psykologisk. Vi får dyka djupt in i tre människors själ och hjärtan på ett trovärdigt sätt och som fångar in mig och mitt engagemang. Det här är verkligen en sådan roman jag har svårt att slita mig från. Jag vill läsa och läsa, veta mer och mer.

Handlingen utspelar sig på Falklandsöarna och redan det är väldigt intressant och lärorikt, om nu ordet lärorikt är vettigt att använda om en roman. Det är fascinerande att få möta livet i samhället på denna ö som ligger nära Argentina med som är brittisk. Naturlivet och klimatet, människorna och hur de lever där är på flera sätt annorlunda mot livet här i Skandinavien. Jag får läsa om valar som i stora flockar tar sig upp på stranden där de sakta dör – och när människorna kämpar för att baxa dem tillbaka i havet återvänder valarna upp på stranden för att dö. För människorna finns inget annat att göra än att döda valarna för att deras död ska bli så smärtfri som möjligt.

Handlingen i boken kretsar kring två kvinnor Catrin och Rachel och en mat, Callum, en skotte som kom till Falklandsöarna under kriget mot Argentina. Catrin och Rachel har varit bästa vänner sedan barnsben och när de båda har två barn, två söner var, händer en förfärlig olycka. När Rachel passar Catrins två söner lämnar hon dem en stund ensamma i sin bil och barnen kommer åt handbromsen och bilen far ut över ett stup och ner i havet. Barnen dör och Catrin kan inte förlåta. Hon går in i djup sorg och stark vrede.

Catrins öde griper tag i mig. Självklart. Alla som känner mig förstår. Jag har ju själv förlorat ett barn, en son. Jag känner så igen mig i hennes känslor även om min son inte dog på liknande sätt, men hur Catrin mår känner jag så väl igen. Hur hon inte längre kan engagera sig i det ytliga liv alla springer runt och tjafsar med, hur hon inte vill umgås med människor utan bara håller upp en mask av normalitet. För det som sorglösa människor menar är normalt är bara ytlighet och okunnighet och livets samma mörker. Vi som drabbats av stor tung känner det så totalt meningslöst att hålla på med vardagslivet. Vi vill bara slippa ifrån. Jag känner så väl igen Catrins känslor.

Romanen börjar när treårsdagen för hennes barns död närmar sig. Hon har planerat för att den dagen utföra en hämnd för sina dödade barn och sedan verkar det som om hon tänker dö själv. Det är för min del högst trovärdigt. Så kan en människa med djup sorg mycket väl tänka och agera. Det skrämmande är just att det vanliga samhället är så uselt rustat för människor med sorg.

Vi får också följa Rachel, den kvinnan som genom sitt slarv gjorde att Catrins två söner dog. Rachel har det lika hemskt i detta lilla samhälle. Ingen vill vara vän med henne, hon är ju orsaken till två barns död.

Catrins planer på hämnd får hinder av att ett litet barn från en turistande familj försvinner och hela ön engagerar sig för att söka efter det försvunna barnet. Situationen förmörkas av att under de senaste tre åren har två barn till försvunnit – och inte återfunnits. Har de råkat ut för olyckor? Hamnat i havet? Eller har de råkat ut för en pedofil? Ortsbefolkningen och polischefen är övertygade om att det måste vara olyckor – om det är någon pedofil måste det i så fall vara någon turist. Ortsbefolkningen känner varandra och ingen av dem kan vara pedofil, menar de.

Sharon Bolton lyckas så väl skildra livet på denna rätt isolerade ö-värld. Det är intressant, gripande, starkt, trovärdigt och en roman som ger mig mersmak på denna författare.

De stora dammarna av Elechi Amadi – ett mästerverk

by

de-stora-dammarna

De stora dammarna
Författare: Elechi Amadi
Utgiven: 2015-08
Översättare: Torsten Hansson
ISBN: 9789174995534
Förlag: Modernista

Amadis sorgliga saga De stora dammarna är ett angrepp på dogmatiska patriarkala system, på religioners maktanspråk, på den historiska kausalitetens och det historiska skrivandets lättfärdighet, skriver Raoul J. Granqvist i förordet till detta mästerverk till roman. Granqvist formulerar romanens tema.

Handlingen utspelar sig i Afrika i en tid då varken mobiltelefoner eller datorer eller Internet existerade. Två byar, Chiolu och Aliakoro, vars krigare förut stridit sida vid sida, befinner sig i fejd med varandra över rättigheterna till fisket i dammen Wagaba. Konflikten eskalerar genom en rad dramatiska händelser, gestaltad av en författare lika hemvan i romantraditionen som i dramatiken.

Den ena byn anser sig ha rätten till att fiska i denna damm där fiskarna leker och det går i stor sett att plocka fisken med händerna. Den andra byns män smyger sig till dammen nattetid för att tjuvfiska. Byn med fiskerätten fångar några av dessa tjuvfiskare och därmed är konflikten i full gång. Tjuvfiskarna anser att de egentligen är de rätta ägarna av dammen – och det ena ger det andra. Det finns män i båda byarna som försöker lugna ned konflikten, men de står maktlösa infår krigshetsarna.

Kvinnor och barn finns också, men de är maktlösa och har ingen inflytande över vad som händer. Däremot drabbas både kvinnor och barn hårt av striderna. De förlorar män och fäder, de får svälta och de blir sjuka.

Romanen är stark och Elechi Amadi fångar mänsklighetens beteende så träffsäkert. Det märks att författaren också är dramatiker. Han skriver sparsmakat och exakt. Det är så skönt att läsa en roman där språket är snyggt men inte överdrivet målande och nästan helt befriat från metaforer. Hela berättelsen i sig är en symbol för människors ojämlika samhällssystem och girighet över naturtillgångar som gör att människor krigar och tar till våld.

Magnus Eriksson i Svenska Dagbladet uttrycker detta bra:
Elechi Amadis roman De stora dammarna om en strid mellan två byar i östra Nigeria är dialogburen, men samtalen varvas med en krönikeartad saklighet som ger prosan klassisk resning.

Elechi Amadi [född 1934] är en nigeriansk romanförfattare och dramatiker, vars verk ofta handlar om hemlandet före kontakten med väst. Han är mest känd för den fristående romantrilogin Konkubinen [The Concubine, 1966], De stora dammarna [The Great Ponds, 1969] och Slaven [The Slave, 1978], vilka alla utspelar sig före kolonialtiden.

Dagens bok har också recenserat romanen.

Främlingar på ett tåg av Patricia Highsmith – mycket intressant att läsa den sextio år gamla deckaren idag

by

highsmith_framlingar_pa_ett_tag_omslag

Främlingar på ett tåg
Författare: Patricia Highsmith
Förlag: Modernista
ISBN: 978-91-86021-83-2 [inb]
978-91-7499-806-1 [e-bok]

Modernista ska ha en stor eloge för sitt idoga arbete med att regelbundet ge ut klassiker. Modernista är ett av de förlag som märks allra mest inom återutgivningens område, utan att för den delen tumma på utgivning av ny litteratur. Patricia Highsmiths ”Främlingar på ett tåg” var unik i sitt slag när den kom 1950 och snappades snabbt upp av Alfred Hitchcock och blev en film med som hade premiär 1951 och är producerad av Warner Bros. Filmen regisserades av Alfred Hitchcock. Skådespelare är bland andra Farley Granger, Ruth Roman, Robert Walker, Leo G. Carroll, Kasey Rogers och Patricia Hitchcock, dotter till filmens regissör.

”Främlingar på ett tåg” är en av den amerikanska litteraturens mest klassiska debutromaner. Guy Haines är på väg med tåg för att skilja sig från sin otrogna fru. Där möter han Bruno Anthony – som föreslår att de ”utbyter mord” med varandra. Bruno Anthony hatar sig far och Guy Haines fru är ständigt otrogen mot honom och väntar barn med en annan, men ändå skjuter hon upp deras skilsmässa hela tiden. Nu har Guy träffat en annan kvinna som är mycket snällare, älskvärdare och som han vill bygga ett nytt liv med. Om Bruno mördar hans fru och Guy i gengäld mördar Guys far är det ju perfekt, menar Bruno. Ingen kommer att upptäcka det, eftersom ingen vet att de två någonsin träffat varandra.

När den kom var den rätt unik i sitt slag. Den skiljde sig från många deckare genom att brottet inte görs i början och vi vet hela tiden vilka som är mördare. Spänningen ligger i det psykiska, hur de drivs till att begå morden och hur denna handling påverkar med själsligt, andligt, psykiskt och till och med fysiskt. Den har flera nivåer den kan läsas på. Det finns också homoerotiska inslag, under ytan. Författaren fick brottas med den tidens fördomar mot hennes homosexualitet.

Jag tycker det var spännande att läsa den utifrån hur samhället ser ut idag, mer än sextio år senare. Övervakningen över västvärldens medborgare är idag så mycket större att brotten inte alls hade kunnat utföra lika lätt. De pratar med varandra i telefon vid några tillfällen, det skulle ha synts direkt på telefonlistor idag. Att de varit på samma tåg och suttit i samma kupé hade också funnits registrerat, via deras betalkort. De flesta betalar ändå en tågbiljett med sitt kort, speciellt den första tågresan där de träffas, då morden inte var påtänkta ännu.

Det jag hade svårt med i boken var karaktärerna. Det var svårt att känna någon sympati med någon av de två huvudkaraktärerna, Bruno och Guy. De bryts båda sakta ned av sitt brott, också Bruno som låtsas inför allt och alla och sig själv att han är känslokall och utan samvete plågas ändå undermedvetet av vad han gjort. Han är ändå svår att känna sympati för, han är så alkoholiserad att det är äckligt att läsa om honom. Det är också svårt att se att han blivit så väldigt illa behandlad av sin far som han menar.

Inte heller Guy kan jag känna någon särskilt sympati för. Samhället idag är också väldigt annorlunda, en skilsmässa går så mycket smidigare att få igenom idag. Hans fru är väldigt barnslig och egoistisk. Det är lätt att förstå att han inte vill vara tillsammans med henne. Men att han inte kan stå emot Bruno är lite svårt att tro på.

Berättelser kan dock läsas på flera sätt, den har flera bottnar och det ska bli intressant att se hur den förvaltas när den förmodligen kommer upp på biografer i en ny version. Regissören David Fincher, skådespelaren Ben Affleck och författaren Gillian Flynn arbetar just nu på en ny storfilm baserad på boken, uppger Modernista..

Dagens bok har också recenserat ”Främlingar på ett tåg”.

Renhet av Jonathan Franzen – jag dras in i människornas öden fast jag blir rätt arg på dem

by

renhet

Renhet
Författare: Jonathan Franzen
Språk: Svenska
Utgiven: 2015-10
Översättare: Rebecca Alsberg
ISBN: 9789173375481
Förlag: Brombergs

I Renhet av Jonathan Franzen får vi följa Pip Tyler som lär känna grundaren till The Sunlight Project, en Wikileaks-liknande organisation som leds av en karismatisk man, Andreas Wolf. Franzen har tidigare haft stora framgångar med sina romaner Tillrättalägganden och Frihet. Renhet är en mörk komedi om ung idealism, trohet och mord, skriver bokförlaget om romanen.

Romanen innehåller flera berättelser och delvis får vi se samma händelse skildras ur olika synvinklar, beroende på ur vems ögon vi ser det som berättas. Ett huvudspår är dock relationen mellan barn och mödrar – och då i synnerhet mödrar som fastnat i sitt ego och älskar sitt barn mest för att det gör att hon därmed kan älska sig själv. Hon älskar att vara en mamma. Barnet ser hon egentligen inte.

Pip Tyler, som egentligen är döpt till Purity, har ingen aning om vem som är hennes far. Hon är bokens huvudkaraktär och i början blev jag ofta rätt arg på henne samtidigt som jag kände med henne. Hon har så mycket bitterhet i sig och har en förmåga att alltid förstöra för sig. Hon han inte lita på att någon egentligen tycker om henne. Hon har växt upp med sin ensamstående mamma som vägrar att tala om vem som är hennes pappa. När hon får chansen att praktisera hos The Sunlight Project, en Wikileaks-liknande organisation som spårar och avslöjar hemligheter över hela världen, ser hon möjligheten att genom dem hitta sin far. Grundaren till organisationen är den karismatiske visselblåsaren Andreas Wolf som blev känd för världen när Berlinmuren föll.

Romanen spänner över generationer och kontinenter. Ytterst handlar den om lögner; mellan stater, inom företag och i familjer. Hur de binder oss samman och påverkar våra liv in i varje liten detalj.

Hanna Fahl, DN, som intervjuat Jonathan Franzen i samband med att romanen släpptes skriver:
Romanen ”Renhet” är hans femte, och den handlar om internet. Man skulle också kunna säga att den handlar om föräldraskap. Eller om Östtyskland, eller ett mord, eller sökandet efter sanning, eller om att vara i en kärleksrelation som sedan länge surnat och ruttnat. Den går också att beskriva som en uppväxtroman, ett myllrande dickenskt coming of age-äventyr. Förmodligen är det mest korrekt att säga att den handlar om allt ovanstående samtidigt.

SVD skriver:
Efter att i flera böcker ha skärskådat samtidens familjekonstruktioner med satirisk udd flyttar Jonathan Franzen, i sin nya episka roman, den kritiska blicken mot samtidsfenomen som feminister, eko-aktivister och kultförklarade visselblåsare.

Romanen tog tag i mig, jag kunde inte låta bli att läsa, samtidigt som jag mådde nästan illa av att så tydligt se hur nästan alla människor förstör för sig själv. Hur svårt det är att vara ärlig och hur omöjligt det verkar vara att ha en relation under många år. Jag har väldigt svårt att förstå mig på dessa mammor som är så inkräkta i sig själva att de aldrig kan sätta sitt barns behov i första rummet. Hon staten eller karriären eller deras egen skönhet måste gå i första hand. I flera fallen är mamman psykiskt sjuk och då undrar jag hur det kan få fortgå att hon kan få förstöra sitt barns uppväxt utan att någon reagerar. Jag har så svårt att känna igen mig eller andra i det som Jonathan Franzen skriver om.

Jag undrar förresten, vad han tycker om att översättaren använder ordet hen i några meningar. Finns det ett ord på amerikanska som är precis vad ordet ”hen” är i svenskan med allt det ordet signalerar? På sidan 200-201 har översättaren översatt till:
De enda nu levande amerikanska författare som Charles inte hatade var numera i stort sett hans egna studenter och före detta studenter, och om någon av de senare fick en smula framgång var det bara frågan om hur lång tid det skulle ta innan hen också nonchalerade honom, svek honom och därmed hamnade hen på hans lista.

En sak som sänker bokens kvalitet i sin helhet en hel del är att Jonathan gärna använder väldigt mycket ord och säger samma sak om och om igen på olika sätt, han drar ut lite väl mycket på bakgrundshistorierna och han är rätt glad i metaforer – och det värsta är en hel del klichéer som att han talar om tyskt rena drag och han kan beskriva en kvinna som mycket vacker utan att egentligen beskriva vad som är vackert. För mig är kanske en vacker kvinna något helt annat är vad han menar. Hur kan han vara så säker på att just vad som är vackert är något som alla tänker likadant om.

Visst, det är en bok som drar in mig i människornas öden fast jag blir rätt arg på dem. Jag kan inte lägga undan den utan vill läsa klart. Samtidigt förstår jag inte riktigt att han är så hyllad som en så stor nutida författare. Boken är absolut godkänd men inte något mästerverk.