Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

blues

Skivrecension: Graveyard – Lights Out

by

Artist: Graveyard
Titel: Lights Out
Betyg: 4
Release 24 oktober 2012

Graveyard följer upp succén ”Hisingen Blues” med nya albumet ”Lights Out”. Albumet ”Hisingen Blues” gick in etta på albumlistan, prisades på både P3 –guld och Grammis för årets hårdrock samt belönades med första-placeringen på tidningen Close Ups sammanfattning över 2011 års bästa album.

Det är alltid svårt att göra en uppföljare. ”Lights Out” är en värdig uppföljare: lite tyngre, lite mörkare och ännu mer bluesrock. Graveyard fångar den djupa känslan av bluesrock så tungt att det är svårt att tro att det är ett relativt ungt band från Sverige och inte ett band från den tid då bluesrocken tog över världen.

Graveyard har turnerat nästa övermänskigt mycket under senaste åren och lär ha gjort över 100 gig på två kontinenter, dåde under egen flagg och som förband till Motörhead, Iron Maiden och Deep Purple.
I juni gick de in i studion med producenten Don Alsterberg, som även satt framför mixerbordet på ”Hisingen Blues”. Resultatet är det nya albumet ”Lights Out”.

Första spåret är en stark, ångestfylld uppgörelse med människans krigiska förflutna och nutid i ”An Industri of Murder” och sedan följer en mycket bra albumblandning med både lugnare, mer eftertänksamma rockbluesballader som ”Slow Motion Countdown” och mer fartfyllda rockigare spår.

I ett pressmeddelande säger Axel Sjöberg, trummisen:
– Titeln Lights Out sammanfattar känslan på albumet och känslan vi har som band. Att vi lever i en konstig tid där ingenting är som det verkar.

Ingenting är som det verkar. Det är sant. Men Graveyard har satt ner foten ordentligt och visat att bandet kan fortsätta skapa starka rockalbum.

Du har väl inte missat Kulturbloggens intervju med Graveyard? Läs den här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Skivrecension: Joe Bonamassa – Driving Towards The Daylight

by

Artist: Joe Bonamassa
Titel: Driving Towards The Daylight
Betyg 4
Släpps 23 maj

Joe Bonamassa är född i maj 1977. Jag kan knappt fatta att han inte är född på 50- eller 60-talet. Hans bluesröst är så fylld av livserfarenhet. Det är äkta klassisk blues med så mycket känsla i som kommer ur hans gitarr och hans röst.

Nya albumet är mycket väl komponerat och sammansatt. Där är några rivigare, rockigare spår och där är underbara balladen ”Driving Towards The Daylight” och där är vemodiga ”A Place In My Heart” som rymmer så mycket äkta blues att det knappt går att låta bli att gråta.

”Driving Towards The Daylight” är en av de bästa bluesplattor som släppts på länge. Det är blues hämtat från dess rötter: rivigt, vemodigt, stökigt och med en gudomligt gitarrspel.

Fem av spåren har Bonamassa skrivit: det stökiga öppningsspåret Dislocated Boy, titelspåret och första singeln Driving Towards The Daylight, I Got All You Need, Heavenly Soul samt Somewhere Trouble Don’t Go. Bland övriga låtar kan nämnas Bonamassas versioner av Tom Waits New Coat Of Paint, Bill Withers Lonely Town, Lonely Street och A Place In My Heart av Bernie Marsden. Plattan avslutas med en duett med den Australiske nationalklenoden Jimmy Barnes på hans hit från 1987 Too Much Ain’t Enough Love.

Joe Bonamassa släpper inte bara nytt album ny i vår. Hans nya web-TV-serie Countdown To Daylight hade premiär 3 april och har sänt en gång i veckan tio veckor. Serien innehåller några aldrig tidigare visade intervjuer och scener från inspelningen av nya plattan:

”Driving Towards The Daylight” är Bonamassas trettonde. Plattan är producerad av Kevin ”Caveman” Shirley som bland annat producerat Black Crowes, Aerosmith, Led Zeppelin och Europe. Detta är parets sjunde samarbete. Shirley har den senaste året även producerat Bonamassas bäst säljande platta Dust Bowl (2011),

För att utmana Bonamassa och sätta honom i ett nytt sammanhang anlitade man en unik grupp musiker som inkluderade Aerosmiths gitarrist Brad Whitford, gitarristen Blondie Chaplin, trummisen Anton Fig, keyboardisten Arlan Schierbaum, basisterna Michael Rhodes och Carmine Rojas, gitarristerna Pat Thrall och Harrison Whitford (Brads son!) samt Jeff Bova & The Bovaland Brass på blås. Resultatet blev ett riktigt bluesalbum som det osar från.

Här hittar du Joe Bonamassas You Tube-kanal.

Relaterat: Intervju i Aftonbladet med Joe Bonamassa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

John Mayall kommer till Stockholm hösten 2012

by

Inte för att jag just nu vill tänka på att det kommer en höst efter sommaren. Våren har ju knappt kommit och än mindre sommaren. En tröst då är förstås att få uppleva riktig tung blues, det om något gör att vi står ut med hösten. Den legendariska bluesmusikern John Mayall kommer till Stockholm och spelar på Debaser Medis den 7 november 2012.

Här ett pressmeddelande:
John Mayall är kanske den Brittiska bluesens mest betydelsefull artist.
Mayalls far var mycket jazzintresserad, och den unge John tilltalades starkt av bluesens legendarer såsom Leadbelly.
Han lärde sig själv att spela gitarr, piano och munspel. 1956 började han spela blues med halvprofessionella band såsom The Powerhouse Four och The Blues Syndicate. I början av 1960-talet flyttade han till London och bildade där den grupp han blev känd med, John Mayall’s Bluesbreakers, år 1963 John har gett ut skivor sedan 1965 och ”skolat” många av den bästa engelska blues gitarristerna genom tiderna,
Eric Clapton, Peter Green, Mick Taylor för att nämna några. Mayall tilldelades 2005 Brittiska Imperieorden.

Här rapporterade Kulturbloggen om konserten senast John Mayall var i Stockholm.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Skivrecension: Barr – Atlantic Ocean Blues

by

Band: Barr
Album: Atlantic Ocean Blues
Betyg: 3
Release: 25 april 2012

Många gånger har jag upprörts över recensenter som ägnar en halv A4 åt att totalsåga en skiva för att sedan konstatera att “… men egentligen så ogillar jag ju all sorts [infoga valfri musikgenre]”. Idag ska jag själv försöka ge rättvisa åt en skiva som inte riktigt är min genre, men inslag av country och psychedelica, men som jag allt tyckte förtjänade en chans.

“Barr” är ett kvartett, fyra män som är yngre än jag hade föreställt mig, från Stockholm och Finspång. Patrik Andersson, sång, gitarr och låtskriveri, har tidigare spelat i bl.a. Moneybrother. Bandets första skiva, “Skogsbo is the place” från 2008, spelades in i ett övergivet torp; med “Atlantic Ocean Blues” ville bandet ta ett nästa steg, kliva in i en riktig studio, komma närmare sin egen sound och hylla “havet, solen, rymden och musiken som färgats av dessa element”.

Atlantic Ocean Blues är en värdig uppföljare till debutskivan. Från Skogsbo har musiken flyttats ut till Atlantiska havet och Korea, låtarna rymmer berätteler om naturupplevelser, människor och scener ur krig i fjärran länder. Det är elgitarr, mycket sång i många lager, stora trumman, repetitiva långa slingor, och melodier och sound för mina tankar till både Neil Young, 70-tal och Dungen, fast (tyvärr?) med mindre flöjt. Låtarna är täta, rena, stämmiga; sounden avrundad, men många låtar lever också något av ett dagssländeliv: de är vackra i det ögonblicket jag lyssnar på dem men lyckas inte riktigt stanna kvar efteråt.

Att bandet, som de själva nämner, “la cello, harmonium och tvärflöjt åt sidan” var säkerligen ett medvetet val och resultatet i bandets anda. Årets skiva har lyfts upp, den är vidsträckt och slät, men känns också mindre personlig och mer som en skiva att ha i bilen. På så sätt är den inte bara en uppföljare, utan även en pendant till debuten som var “nära inpå”, raspig och sårbar, och betydligt mer folkig än jag hade vågat föreställa mig (och där var vi ju nästan tillbaka i mina hemtrakter). Den genuiteten, känslan av att vara med i torpet, saknas, och lyssnaren har flyttats på betraktaravstånd, men även detta ett val, antar jag.

“Atlantic Ocean Blues” är en skiva som bärs upp av tre markanta låtar, resten har små höldpunkter men fungerar mer som kuliss. Skivan lever kanske inte upp till de förväntningarna som bandet bygger i sin egen beskrivning (man borde aldrig prata om att skapa något helt eget…), men sett för sig är den välgjord och rätt så vacker!

Bästa spår: Atlantic Ocean Blues, The Mountains, Yalu River Song

Text: Elisabeth Schriefer

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Skivrecension: Spiritualized – Sweet Heart Sweet Light

by

Spiritualized
Nytt album: Sweet Heart Sweet Light
Betyg 4
Release: 16 April

Jason Piece alias Spiritualized har haft olika epoker – och vi kan aldrig vara helt säkra på vad hans nästa album ska ha för inriktning. Han har haft tunga, ångestfyllda perioder med inte särskilt lättlyssnad progressiv rock och han har haft religiösa perioder med vackra gospelsånger. Fast vad han än släpper ifrån sig finns det en kärna som gör att vi känner att det är Spiritualized. Känner är nog rätt ord, för Spiritualizeds musik talar till alla känslor.

Hans sjunde studioalbum ”Sweet Heart Sweet Light” sammanfattar på något sätt alla hans epoker. Pressmeddelandet berättar att tiden sedan det kritikerrosade albumet ”Songs In A&E” från 2008 varit kantrat av svårigheter. Återhämtningen efter en dubbelsidig lunginflammation 2005 var en lång process, ett förlopp Spaceman skildrade på ”Songs In A&E”. Vägen tillbaka lät honom dock inte bara släppa det ovan nämnda albumet, utan möjliggjorde också en världsturné där Spiritualized framförde det omåttligt hyllade ”Ladies And Gentlemen… We Are Floating In Space” på båda sidor Atlanten. Inte långt därefter, efter att inspelningen av ”Sweet Heart Sweet Light” var färdigställd, insjuknade Spaceman igen. Sjukdomen som lämnade honom hemmabunden i över 6 månader spenderade Spaceman med att mixa det nyinspelade materialet.

Resultatet är en skiva som känns väldigt mycket Jason Piece, med en blandning av alla hans stilar, där är spacemusik, proggrock, psykedeliskt, brittpop, blues och gospelslingor. Det känns som en skiva där vi kommernärmare honom eftersom låtarna är inte så i detalj genomorkestrerade och de kvinnliga soulbakrösterna är inte lika betonade som i de senaste albumen.

Washington Post skriver om albumet

There’s nothing here that comes close to popcorn music — Pierce doesn’t do popcorn music — but by Spiritualized standards, “Sweet Heart” is almost accessible. Songs come in at reasonable lengths, and although most don’t have hooks, they’re almost conventionally structured, and anchored in way that keep them from floating off into the ether.

“Hey Jane” is eight-plus minutes of wobbly organ and a pinballing beat; it’s one of only a few songs that don’t make reference to Pierce’s health problems (which include double pneumonia and liver disease). “Sometimes I wish that I was dead,” he croons on the rollicking roots-rock-meets-space-opera “Little Girl,” because “only the living can feel the pain.” And that’s one of the happy songs. “I Am What I Am” represents the apotheosis of Pierce’s Americana aspirations. Co-written by blues legend Dr. John, it’s a stunner, a gospel song for the chillout tent.

Låtlistan:
Huh (intro)
Hey Jane
Little Girl
You Get What You Deserve
Too Late
Headin’ For The Top Now
Freedom
I Am What I Am
Mary
Life Is A Problem
So Long You Pretty Thing

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,