Way Out West

Way Out West: Deafheaven stenhårt men vackert

9 augusti, 2014 by Redaktionen

Deafheaven, Linné
Way Out West 9 augusti 2014
Betyg:4

Är Deafheaven ett black metal-band som klippt sig, bytt ut nitarna och grisblodet till tighta jeans, skjortor och en Drake-tröja, eller är de ett shoegaze-band som skruvat upp tempot en aning och börjat vråla ut texterna? Sanningen ligger nog någonstans däremellan. Det enda vi vet för givet är att om det finns en festival Deafheaven hör hemma på så är det Way Out West. Ja, till och med mer än de skulle passa vid Glasklockorna i Gävle.

Kalifornska Deafheaven är nog det hårdaste vi hört och förmodligen någonsin kommer att få höra på denna etablerade festival. Men det känns inte annat än rätt, som om de skapades för varandra. Redan vid första ögonkastet på Sunbather är det tydligt att det inte är en vanlig black metal-skiva och bara några sekunder in i Dream House bekräftas självklarheten.

Publiken som lyckats ta sig upp till den tidiga speltiden strömmar fram till Linnétältet som lyckligtvis gjorts om till ett mycket mer lämpat, mörkt, intimt tält som passar perfekt. Och ingen lämnar besviken. Kompositionen trollbinder och growlandet knyter samman konceptet som ett kompleterande instrument snarare än något avskräckande. Det är kraftfullt, majestätiskt, oerhört vackert.

Det har diskuterats ifall post-metal är en legitim genre och de flesta tycker nog den är obehövlig i ett redan överflödigt hav av etiketter. Men om vi ska beskriva det George Clarke, Kerry McCoy, Daniel Tracy, Stephen Clark och Shiv Mahera ägnat sig åt de senaste fyra åren med ett (två?) ord är det utan tvekan det bäst lämpade. Och att påstå att ett metalband inte bara kan uppträda på Way Out West utan även lyckas näst intill fylla Linnétältet redan klockan ett på dagen — samt bli tokhyllade av besökarna — låter ju nästan som en chimär.

Way Out West: Jungle ett band i mängden trots potential

9 augusti, 2014 by Redaktionen

Jungle, Trägår’n
Way Out West 9 augusti 2014
Betyg:2

Den mystiska electrosoul-duon från London säkrade sitt snabba genombrott genom att låta sexåriga breakdance-sensationen B-Girl Terra marknadsföra första singeln Platoon i en YouTube-video. Tidigare i år var det dags för skivsläpp och nu, drygt ett år efter Platoon-videon, står de på Göteborgsklubben Trädgår’n som del av Stay Out West-konceptet.

Cirka tio i två, tjugo minuter efter utsatt tid, uppenbarar de sig från röken ackompanjerade av djungelljud för sin första spelning någonsin på svensk mark. Publiken är med på noterna och charmeras av duon som deklarerar att de redan efter sju timmar tycker Göteborg är den vackraste staden de varit i under denna turné. Josh Lloyd-Watson och Tom McFarland vet vad de håller på med och uppträder som liveframträdanden är det enda de gjort i sina liv. Men någonting viktigt verkar saknas.

Deras musik må vara svår att kategorisera men när det kommer till kritan är det dessvärre inte mycket mer än modern radiovänlig pop. Jungles debutalbum hade något unikt som försvinner totalt i liveframträdandet som ser ut att sakna något väsentligt. I sitt försök att låta professionella har någonting försvunnit och det får motsatt effekt. De lyckas inte bli mer än ett band i mängden, ett band som desperat försöker vara unikt genom att låta som alla andra.

Jungles genomslagskraft garanterar att vi kommer att se dem snart igen, tills dess hoppas vi de har lyckats hitta och rätta sina brister och faktiskt leva upp till sin enorma potential.

Way Out West: Bill Callahans delikata lo- fi en välgörande kontrast

9 augusti, 2014 by Redaktionen

Bill Callaha, Azalea
Way Out West 8 augusti 2014
Betyg: 4

En vän på radio Göteborg blev lite förvånad över att jag tidigare missat ett för finsmakare så aktat namn som Callahan från USA. Denne sparsmakade singer songwriter fick mig att associera till T Bone Bunett, både vad beträffar utseende och musikaliskt hantverk. Men han är absolut unik, har autentisk framtoning och vet hur man gör bärkraftiga låtar. Han och övriga tre i bandet gör en väldigt stillsam entré på Azalea-scenen i eftermiddagssolen.

Att framträda tidigt på dagen är en otacksam uppgift eftersom ytan framför scen är ganska glest befolkad. Rent musikaliskt gör han sin grej utan större åthävor och jag tilltalas av vad jag hör. Han och det följsamma bandet är sannerligen en total motvikt till många av festivalutbudets artister, som bekänner sig till underhållningsbranschens ytlighet.

Det enda som stör i början är återigen ljudet, vilket som vanligt handlade om att basmuller dränkte den i övrigt finkänsliga musiken Blev bättre efterhand med den saken. Äntligen fick jag lyssna på en diskret trumslagare, som ofta fyllde i med vispar, klickljud eller kantslag. Till slut önskade jag ändå att diskrete Adam Jones skulle fått större utrymme. Sologitarristen Matt Kinsey stod desto mer i blickfånget.

Han var mannen som såg till att med svajarm och pedaler liva upp vad som annars hade kunnat bli en i längden lite sövande tillställning. Var underbart att höra Matt Kinsey och hans läckra inlägg fyllda av väl avvägda mängder fuzz, rundgångar och distortion i annars enkelt uppbyggda sånger. Var en skön blandning av klösande dissonans och varsam långsamhet. Den gråhårige frontmannen som tidigare kallade sig Smog, för dagen iförd ljus kostym, har en mörk ganska ordinär röst som funkar i sitt sammanhang.

Jag var en förstågångslyssnare vars förväntningar infrriades med råge.
Text: Mats Hallberg
Foto: Jonatan Södergren

Way Out West: Mac DeMarcos tokigheter går hem hos publiken

9 augusti, 2014 by Jonatan Södergren

Mac DeMarco, Liseberg (Polketten)
Way Out West 8 augusti 2014
Betyg: 4

Senast Mac DeMarco spelade på svensk mark var på Lilla Hotellbarens scen som bara sträcker sig ett par centimetrar över golvet. Det har hänt mycket sedan dess — bland annat släpptes hans andra fullängdare Salad Days tidigare i år — och över tusen personer hade tagit sig ut till Lisebergs hamnområde för att se den kanadensiska låtskrivarens spelning på Stay Out West. Det är nog inte bara hans genialiska låtskrivarförmåga och sinne för melodier som lockar. På scen har han en karisma som få, det är alltid underhållande och man vet aldrig riktigt vad som kan hända.

På Polketten bjuds det på en givmild låtlista som bland annat innefattar spontana tolkningar av Californication och Yellow, där trummisen respektive basisten tar över ”sånginsatsen”. Låtar som Passing Out Pieces och Chamber of Reflection sticker ut med sitt synthdrivna sound, medan Let Her Go framförs i en ny, snabbare tappning som jag inte riktigt föredrar framför studioversionen. En och annan ny låt, exempelvis Brother, känns lite anonym och hade gärna fått bytas ut mot My Kind of Woman eller Freaking Out the Neighbourhood, men annars finns det inte mycket att klaga på. I avslutande Still Together kastar sig Mac DeMarco ut i publikhavet och crowdsurfar till en stolpe i mitten av området, klättrar upp för att slänga sig ned igen. En galen avslutning på en underhållande spelning som alla som var på plats kommer minnas en lång tid framöver.

Föjande låtar spelades:

Salad Days
The Stars Keep On Calling My Name
Blue Boy
Treat Her Better
Cooking Up Something Good
Passing Out Pieces
Let Her Go
Ode to Viceroy
I’m a Man
Brother
Rock and Roll Night Club
Chamber of Reflection
Still Together

Foto: Emma Andersson

Way Out West: Sharon Van Etten visar upp en förvånansvärt underhållande sida

9 augusti, 2014 by Jonatan Södergren

Sharon Van Etten, Linné
Way Out West 8 augusti 2014
Betyg: 4

En tidig speltid resulterade i att Sharon Van Etten inte riktigt fick den publik hon förtjänade. Klockan ett på förmiddagen är det många som ännu inte hunnit ta sig in till Slottsskogen. Ändå kändes den ofta brutalt självutlämnande singer-songwritern från Brooklyn som en passande öppning på festivaldagen. Mellan de mörka och personliga låtarna bjöds det på betydligt mer leenden, charm och humor än senast jag såg henne för två år sedan. Baserat på låtarnas innehåll är det ju annars lätt att ta Van Etten för en rätt surmulen typ, vilket i själva verket inte kunde vara längre från sanningen.

Sedan sist jag såg henne har hon även släppt det utmärkta albumet Are We There, varifrån sju av de nio låtarna som framförs idag plocka. Även om jag saknar ett par låtar från tidigare album som Tramp och Epic, vilka kunde gett konserten en något annorlunda dynamik — exempelvis mer drivande låtar som Serpents och Peace Signs eller ack så vackra Love More — råder det ingen tvekan om att det är hennes senaste album som är hennes starkaste och mest eklektiska hittills. Hon hoppar mellan såväl akustisk och elektrisk gitarr som keyboard. Höjdpunkterna kommer mot slutet med ett känsloladdat framförande av Your Love is Killing Me följt av desto lättsammare Every Time the Sun Comes Up som bland annat innehåller den uppmärksammade textraden ”I washed your dishes but I shit in your bathroom”.

Följande låtar spelades:

Afraid of Nothing
Taking Chances
Tarifa
Save Yourself
Nothing Will Change
Break Me
All I Can
Your Love is Killing Me
Every Time the Sun Comes Up

Way Out West

Footer

Om oss