Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bok

Grattis Maria Hamberg till Ivar Lo-priset

by

Maria Hamberg får fackföreningsrörelsen Ivar Lo-pris för 2012, berättar ett pressmeddelande.

I motiveringen står:
Träffsäkert och utan övertoner visar hon kvinnors utsatthet i miljöer där arbetsvillkoren är starkt präglade av manliga värderingar.

Priset är ett av de största svenska litteraturpriserna, på 125.000 kronor och delas ut på Ivar Lo Johanssons födelsedag den 23 februari 2012. Sven Lindqvist, Sara Lidman, Kerstin Ekman, Per Anders Fogelström och Elsie Johansson är några av de som tidigare fått Ivar Lo-priset.

Dagens Nyheter skriver om Maria Hamberg:
Hamberg lyfts fram som en av arbetarlitteraturens förnyare och tidigare har hon bland annat gett ut romanerna ”Greklandssommaren” och ”Drömfabriken”.

Relaterat:
Svenska Dagbladet och Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Bokrecension: Dewey Decimal

by

Titel: Dewey Decimal
Författare: Nathan Larson
Förlag: Voltaire Publishing

Dewey Decimal är en dystopisk och postapokalyptisk skildring placerad i en nära framtid. Sjukdom, terrorattacker och börsens kollaps har decimerat New Yorks befolkning och förstört infrastrukturen.

Dewey Decimal bor i ett allmänt bibliotek och har till uppgift att katalogisera böckerna där. När han inte utför mord på uppdrag av den skumme  distriktsåklagaren i New York.

Deweys minne är dåligt och det han minns litar inte på. Han vet inte vem han är och vill inte veta. Han gör sitt jobb och återvänder sedan till böckernas trygga värld.

Dewey Decimal är en slipad mördare men också tvångsmässigt renlig ach kan bara ta sig fram genom vänstersvängar. Allt annat förstör hans ”system”. Mer får vi inte veta om honom i den här boken men två till är utlovade.

Det är modigt att debutera i en genre där storheter som Phillip K. Dick (Blade Runner) har satt sitt avtryck. Även om det är Nathan Larsons första bok måste jag jämnföra. Hans berättande har inte flytet och inlevelsen som ett sådant här scenario kräver. På sina håll hänger historien helt enkelt inte ihop. Det är lite irriterande när huvudpersonen i en mening har händerna fängslade bakom ryggen men sedan stoppar en hand i fickan. Av fortsättningen framgår att han ännu har händerna bakom ryggen. Dialogen blir för ordrik och mycket av den potentiella spänningen försvinner i alltför mycket snack. Som därmed förlorar sin tuffhet. Kanske beror detta på översättningen, den känslan får jag ibland. En genomläsning på  engelska skulle kanske ge besked men jag har bara läst på svenska.

Trots dessa brister höll historien mig intresserad och jag läste ut boken ganska snabbt. Min nyfikenhet på vart den här historien bär är tillräckligt stor för att ge Nathan Larson fler chanser. De rent narrativa bristerna (som möjligtvis har med översättningen att göra) gör inte nödvändigtvis Nathan Larson till en dålig författare. Kanske bara oerfaren.

När han inte skriver dystopiska deckare är Nathan Larson musiker, känd som medlem i musikgruppen A Camp. Ytterligare två böcker om den tvångsmässige yrkesmördaren Dewey Decimal är planerade.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kerstin Ekman nominerad till Sveriges Radios Romanpris 2012 (av något underligt skäl var den inte nominerad till Augustpriset)

by

Kerstin Ekmans så hyllade roman ”Grand final i skojarbranschen” är en av sex böcker som är nominerade till Sveriges Radios Romanpris 2012. Av något outgrundligt skäl var den romanen inte nominerad till Augustpriset.

De sex romaner som nominerats till Sveriges Radios Romanprise Nominerade:
Magnus Dahlström: Spådom
Kerstin Ekman: Grand final i skojarbranschen
Eva-Marie Liffner: Lacrimosa
Kristian Lundberg: Och allt skall vara kärlek
Sara Mannheimer: Handlingen
Hassan Loo Sattarvandi: Belägring

Ett pressmeddelande berättar:

– Det är fantastiskt bra böcker i år och ett stort ålders- och erfarenhetsspann bland författarna. Gamla rävar samt relativt oprövade kort skriver om allt från författarskapets vedermödor till kärlekens helande kraft, säger Elin Claesson, programledare för Romanpriset.

Den sju personer starka lyssnarjuryn får i dagarna reda på att de är årets lyssnarjury som nu ska läsa och bedöma de nominerade romanerna. Diskussionerna om böckerna sänds sedan i P1 i mars.

Sveriges Radio delar varje år ut ett romanpris till ”en framstående svensk roman ur det gångna årets produktion”. Prissumman är på 30.000 kr.

Det unika med detta pris är Lyssnarjuryn. Den förnyas varje år och består av bokläsande radiolyssnare i olika åldrar och med skiftande yrken som skrivit och anmält sitt intresse. Jurymedlemmarna läser de sex nominerade romanerna, diskuterar dem och utser tillsammans pristagaren. Delar av diskussionerna sänds i radio.

Nomineringslistan sammanställs av en kritikergrupp med god överblick över den aktuella utgivningen.

Mer information samt Kulturnytts recensioner av böckerna finns här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Zanna söker svar – en bok om stora frågor, Stadsmissionens första barnbok

by

Titel: Zanna söker svar – en bok om stora frågor
Författare: Inger Ekbom
Förlag: Gothia Förlag AB
Redaktör: Hanna Håkansson
Omslag och grafisk form: Anna Hild
Illustrationer: Cecilia Nabo
ISBN: 978-91-7205-824-8

”Zanna söker svar – en bok om stora frågor” handlar om tioåriga Zanna som flyttar till en ny lägenhet med sin mamma när föräldrarna skiljer sig. Zanna ska vänja sig både med en ny lägenhet, en ny livssituation och en ny skola.

Boken är den första barnboken som Stadsmissionen är med och ger ut.

Det är en lättläst bok med mycket fina bilder av Cecilia Nabo.

Vi får följa Zanna i korta avsnitt hur hennes vardagsliv och olika frågor tas upp som vänskap, familjens ekonomi och annat som rör sig i en tioårings tankar. Varje avsnitt avslutas med en liten fråga att fundera vidare kring. Det slår mig hur barnböcker förändrats sedan min barndom och vilken respekt för ett barns tankar en sådan här bok bygger på.

Visst kan den vara lite överpedagogisk, men jag tror boken framför allt passar perfekt för skolklasser. Att ett avsnitt läses högt, kanske av en elev och inte av läraren och sedan kan man prata om ämnena. Att prata i hela klassen kan vara svårt, då kan det vara bra att dela in klassen i mindre grupper, eller låta barnen skriva uppsatser eller rita bilder kring frågorna.
Redan att ställa frågorna och sätta igång tankarna är nyttigt. Att fundera kring frågor om hur en människa kan påverka sitt eget liv eller frågor kring relationer och annat är bra. Ju mer vi faktiskt reflekterar kring livets olika problem och livets villkor, desto mer rustade blir vi för livet.

Här kan du läsa mer om boken hos Stockholms Stadsmission.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Bengt Ohlsson: Rekviem för John Cummings – suger in mig i hans tankar

by

Titel: Rekviem för John Cummings
Författare: Bengt Ohlsson
Formgivare: Lotta Kühlhorn
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: 201108
ISBN10: 9100126373
ISBN13: 9789100126377

Bengt Ohlsson berättar om John Cummings, gitarristen i Ramones, artistnamn Johnny Ramone.

Boken är ingen biografi utan roman men ändå har Bengt Ohlsson förstås samlat in fakta och bygger på verkligheten men låtit fantasin vidareutveckla och fördjupa berättelsen. Det är skickligt, fascinerande. Bengt Ohlsson berättar i jag-form och han träffar så rätt att jag upplever det som att det är Johnny Ramone som berättar, att jag är inne i hans tankar.

Bengt Ohlsson bryter totalt med rockmyten och börjar berättelsen flera år efter att John lämnat Ramones, bandet är i princip nedlagt och av en ren slump gör han en läkarundersökning som visar att han har prostatacancer. Vi får följa honom under sjukdomen och hans minnen, han gör ett slags bokslut över sitt liv, försonas med sina tillkortakommanden och ser igenom sin barndom, ungdom och tiden som stjärna.

Han gillade president Reagan, armén och ville ha amerikanska baser utomlands. Han verkar rejält egocentrerad och relationen med hans flickvän Linda tycks helt ske på hans villkor och allt kretsar kring honom. Han är långt ifrån någon sympatisk person.

Ramones var ett amerikanskt punkrockband bildat i Queens, New York i mars 1974, och som räknades till ett av de tidigare punkrocksbanden. Alla medlemmar i originaluppsättningen ändrade sitt efternamn till Ramone (ett smeknamn som ibland använts av Paul McCartney för att undvika uppmärksamhet vid resande).

För mig betydde Ramones inget särskilt, när de var som störst lyssnade jag på helt andra band. Men att gilla Ramones är ingen förutsättning för att ta till sig boken. Det spelar ingen roll om läsaren någonsin lyssnat på en enda låt med Ramones. Romanen handlar om livet och dess villkor. Kanske det är en fördel att inte vara ett Ramones-fan och därför se berättelsen som en roman som hämtat inspiration från en verklig person.

Det är en stark fängslande berättelse och alla som i sin närhet haft någon som tynat bort i aggresiv cancer känner igen mycket.

Genom att berätta om hur John Cummings i och med insikten om sin kommande död betraktar världen genom ett särskilt filter har romanen något att säga om allas våra liv

Den var nominerad till Augustpriset, vilket jag tycker den var väl värd. Den har ett flyt i språket och drar in mig i hans tankevärld, känslor och minnen.

Kanske är det så att vi som inte är fans av Ramones uppskattar romanen mycket mer. Martin Aagård som recenserat den för DN är betydligt mer kritisk än jag, han är till och med bitvis riktigt arg i sin recension (Martin Aagård skriver annars i Aftonbladet men eftersom författaren Bengt Ohlsson brukar medverka i DN måste recensionen göras av någon utanför redaktionen):
Bengt Ohlssons roman är hursomhelst ingen Ramoneslåt, om någon hoppats på det. Här finns inga euforiska utbrott eller koncentrerade cynismer.
”Rekviem för John Cummings” påminner snarare om The Dictators, ett annat New York-band som påstår sig ha uppfunnit punken. Det är bitvis tungt, men alltför osvängigt, fantasilöst och långsamt.
Men precis som The Dictators milt uttryckt självgode sångare ”Handsome Dick” Manitoba kan Bengt Ohlson från och med nu skryta om att han var först.

Det kan ingen ta ifrån honom. Han har skrivit den första romanen om punkgenerationens definitiva död.

Johan Hilton i Expressen är mer inne på samma linje som jag:

Jag kan inte påminna mig om en roman som på ett liknande sätt lagt sig så nära den bedövande långtråkigheten i en långsam och nyckfull död, men som ändå varit så oupphörligt fängslande.
Ohlssons svala och utvädrade, nästan kyliga, prosa befinner sig miltals ifrån både Ramones brötighet och desperationen i vetskapen om att snart inte längre vara en del av den här världen, och skapar just därför en osäkerhet i romanen, en spänning och förtvivlad smärta, som sätter sig som en kniv i hjärtat.

Fler recensioner:
Svenska Dagbladet och Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,