Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Sirocco och vindarnas rike – vindlande vacker, rolig, spännande och poetisk

by

Sirocco och vindarnas rike
Betyg 4
Svensk biopremiär 30 augusti 2024
Regi Benoît Chieux

En vindlande vacker, rolig, spännande och poetisk animerad berättelse om två systrar, Julia som precis fyllt fem år och storasyster Carmen, åtta år, som dras in i en magisk portal till vindarnas rike, en fantasivärld från böcker som en väninnan till deras mamma skrivit. En hyllning till fantasin och dess läkande kraft.

Julia, den minsta, är rätt jobbig. Hon kan inte sitta still en sekund. De kommer till Agnes, som är författare och väninna till deras mamma. Agnes ska passa dem medan deras mamma är på väg på en fotbollsturnering med ett pojklag hon har hand om. Stackars Agnes hade totalt glömt bort att hon skulle passa flickorna. Agnes har suttit uppe hela natten och skrivit på en bok. Hon ber Julia och Carmen att sitta lugna i vardagsrummet och läsa en bok medan Agnes sover en halvtimme för att orka med att hitta på något med dem.

Julia gnäller en del när hon och hennes syster ska ta det lite lugnt en stund. Då händer något magiskt. En levande leksak dyker upp hos dem. Leksaken har kommit vilse och vill tillbaka till sin värld i fantasin. Leksaken ritar upp en hopphage där sista steget är en portal till en fantasivärld, vindarnas rike. Julia är inte något barn som tänker efter utan hoppar med, rakt genom portalen, till äventyret. Då måste storasyster också följa med, hon måste förstås skydda sin lillasyster.

Jag tycker mycket om sättet animeringarna är utförda. De är mjuka och vågliknande. Julia och Carmen möter farligheter och en elak borgmästare men de träffar också nya vänner, som operasångerskan Selma. För att kunna ta sig tillbaka till sin värld måste de tillsammans med Selma söka upp Sirocco som styr de farliga vindarna. Men gör han det? Selma är inte överens med flickorna om att Sirocco är så ond.

På ett mjukt och ändå spännande sätt tar denna berättelse upp frågor om sorg och saknad, om vänskap och lojalitet och systerskap och om att våga möta det som skrämmer. Och att våga se bakom fördomar om vem som är ond och vem som är god.

Den visas på bio med svenskt tal och det fungerar mycket bra. Målgruppen är barn och vuxna som tar med sig barn. Som vuxen blir jag hänförd över filmen även om jag såg den utan medföljande barn. En magisk berättelse som helt suger in mig i fantasins värld. En film för alla åldrar.

Animatören Benoit Chieux har skapat en fabulös saga som blandar poesin och stämningen från Studio Ghiblis mästerverk med de psykedeliska och färgstarka effekterna från The Beatles’ Yellow Submarine. Sirocco och vindarnas rike är ett episkt sagoäventyr som garanterat tar med hela familjen på en oförglömlig drömlik resa!

Filmen vann publikens pris på Annecy Animation Festival. Den är skriven av Alain Gagnol som Oscarsnominerades 2012 för En katt i Paris. I ett pressmeddelande beskrivs filmen:
Animatören Benoit Chieux har skapat en fabulös saga som blandar poesin och stämningen från Studio Ghiblis mästerverk med färgstarka effekterna i stil med The Beatles’ Yellow Submarine. SIROCCO OCH VINDARNAS RIKE är ett episkt sagoäventyr som garanterat tar med hela familjen på en oförglömlig drömlik resa!

Jag skriver under på vartenda ord i den beskrivningen.

Filmrecension: femton noll tre nittonde januari två tusen sexton – förenklad och berättar ingenting

by

Screenshot

femton noll tre nittonde januari två tusen sexton
Betyg 2
Svensk biopremiär 6 september 2024
Regi Petra Bauer och Marius Dybwad Brandrud

En dokumentär om en mamma som förlorat en son i en skjutning och den andre sonen blev svårt skadad. Detta är en film jag skulle vilja tycka om och kunna ge högt betyg. Men tyvärr missar den målet. Berättelsen går i kringelikrokar och vi får inte svar på de frågor vi har. Filmen är fokuserad på mammans sorg och är  för privat för att kännas som att det berör oss andra. Det är för mycket som aldrig berättas. Egentligen får vi inte reda på mycket om mammans sorg heller och inte särskilt mycket om pojkarna, varken den som dog eller den som överlevde till ett liv i rullstol.

femton noll tre nittonde januari två tusen sexton – det är filmens titel vilket betyder ”klockan 15.03 19:e januari 2016” och det är det datum då Carolina Sinisalo fick sitt livs värsta besked. Carolina Sinisalo är på bröllopsresa när hon får ett telefonsamtal. Det har skett en skjutning i hemmets trappupggång i Rinkeby. Hennes yngsta son är död och den äldre ligger i koma. Mammor glömmer aldrig sådana tidpunkter och datum. Ett namn på filmen som alla föräldrar som förlorat ett barn förstår.

Jag hade önskat att jag ärligt kunde ge denna dokumentär högre betyg. Men tyvärr sätter den igång många, många fler frågor än den svarar på och den är alldeles för privat, personlig utan att det känns som att det gäller andra eller att vi lär oss något av denna dokumentär. Det känns som att filmen framför allt är ett medel för mammans sorgbearbetning, vilket är fint men som inte gör att den blir intressant för mig eller andra som förlorat ett barn. Sista fjärde-delen av denna dokumentär är dessutom propaganda för Socialdemokraterna. Jag tycker inte det passar in att måla fram ett parti som det enda som kan ge hopp mot skjutningar.

Ett stort minus för filmen också för att den är så fotomässigt tråkig. Det är många, många stillbilder på hatthyllan med kepsar som jag förmodar är kvar från sonen. Det är många scener där vi ses mamman breda en ostmacka. Kanske ska det symbolisera den sista smörgåsen som Robin aldrig åt eller så handlar det om att mackor är den enda mat mamman kan få ner – fast kanske äter hon inte ens dem. Det är mycket vanligt att helt tappa matlust då en sådan djup förlust drabbar en mamma. Föräldrar som förlorar ett barn måste få hjälp att se till att de äter och får i sig vätska och att de kan sova. Filmen berör inte sådant som annars skulle kunna få många att förstå mer eller känna mer engagemang. Andra bilder som det är lite för mycket av är Carolina Sinisalo filmad bakifrån och vi ser bara en liten del av hennes bakhuvud och ena axeln. Vi får också se hennes tatueringar och att hon röker många gånger. Vad vill filmskaparna säga med det och varför upprepa det så ofta, som om vi inte förstår? Är det viktigt att se hennes bakhuvud, är det viktigt att veta att hon har många tatueringar och röker?

Ett annat stor minus är att vi aldrig får se eller höra något om sönernas pappa. Finns papporna inte med alls? Varför i så fall? Det är väl något som är viktigt att ta upp.

En fråga som inte heller berörs är varför blev de skjutna. Var de någon gäng-kriminell som blev arg på dem, var det ett misstag, var de själva med i något kriminellt? Ingen människa förtjänar att bli skjuten. Om en femtonåring varit med i ett gäng är det ändå ingen ursäkt till att skjuta honom. Varför får vi inte veta något om det? Sorgen för en förälder är självklart oändligt djup oavsett om barnet varit med i ett gäng eller inte.

Vad får vi veta om Robin, som blev dödskjuten? Mycket litet. Vi får veta att han rökte och att han spelade mycket tv-spel och att han gärna åt smörgåsar. Det är nästan det enda vi får veta. Jag känner att det är en stor miss som gör filmen mycket mindre intressant.

Mot slutet av filmen samlas Carolina Sinisalo med några andra kvinnor i lägenheten. Har de också förlorat barn? Det vet vi inte eller är de aktiva socialdemokrater? Det är mycket luddigt. Det vi får reda på är att det ska bildas en kvinnogrupp för socialdemokraterna i deras förort och de pratar om att partiet Nyans är farligt då det vill vrida tillbaka samhället hundratals år. Det har de förmodligen rätt i. Men det känns kluvet när hälften av kvinnorna är klädda i slöjor som visar att de tror på en religion där kvinnor inte ens får be med män och inte får gå in till moskéer i samma dörr som män. Den religionen som säger att kvinnor måste klä sig i slöja är inte direkt en religion som står för jämställdhet mellan könen. Det har genom historien funnits flera religioner och samfund som på liknande sätt satt upp bestämda regler för hur kvinnor ska klä sig och uppföra sig till skillnad från männen som har helt annat frihet. Vad nu politiken eller religionen ens skulle ha med filmens tema att göra är oklart.

Filmens distributör skriver om vad filmens skapare vill:
Tillsammans vill de synliggöra hur skapandet av minnen kan vara ett sätt att sörja och samtidigt mobilisera. Carolina gör motstånd mot våldet som drabbat hennes familj och mot majoritetssamhällets förenklade berättelser om det våld som präglat Sveriges förorter sedan början av 2000-talet.

Hmm. För mig är denna film mycket mer en förenklad berättelse än något jag får till mig från svenska massmedier eller från majoritetssamhället. Vad nu majoritetssamhället ska betyda. Jag tycker en del journalistik lyckats mycket bättre med att lyfta fram människor som drabbats än vad denna dokumentär gör. Jag är besviken. Dokumentären är förenklad och berättar egentligen inget. Den kunde berättat mer om pojken Robin som blev dödad eller mer om föräldrars sorg eller mer om vad som ligger bakom skjutningarna. Vi får inga svar eller ens försök till svar.

Filmrecension: Maria Montessori – en film med flera styrkor

by

Maria Montessori
Regi Léa Todorov
Betyg 4
Biopremiär 30 augusti 2024

Vad som börjar vackert, en voice over som läser ett brev från en moder till hennes barn, övergår snart i någonting helt annat: ett hjärtknipande och förkrossande övergivande. När modern ses lämna sitt barn bakom sig och resa vidare utan honom känns det svårt att förstå – både för henne och för tittaren. Resten av speltiden blir inte ett försvarstal för detta, men ändå en förklaring och ett försök för henne att hitta tillbaka till sitt barn och för oss att kanske inte ursäkta handlingen men ändå förstå den bättre. Vilket filmen lyckas alldeles utmärkt med att måla upp för oss.

Detta historiska drama med utgång i verklighetens läkarprofil Maria Montessori (som har en hemsida i montessori.se för den som vill läsa in sig på henne före eller efter filmen) som var en tidig kvinnlig läkare och första i sitt slag att utöva rollen i Italien – dock på grund av samhällssynen och konservativa krafter någonting hon fick göra obetalt då det ansågs vara en manlig yrkesutövning. Vilket läkarstudierna redan gjorde, och hon antogs av misstag då hennes namn blandades ihop med Mario – vilket var vad hon senare döpte sin egen son till. Och lika mycket som det handlar om en historisk person, lika mycket handlar filmen om samhällets snäva begränsningar gällande kön och makt. Hur kvinnor motarbetades, förväntades vara lydande hemmafruar i ständig beroendeställning av sina jobbande män. Filmen blir därmed en lika viktig påminnelse om hur samhället såg ut på den tiden – men också hur långt vi har kommit sedan dess. Vilket ger tyngd till filmens originaltitel La nouvelle femme – en ny kvinna, eller snarare en modernare kvinna – som banade väg för inte bara kvinnor utan forskningen och pedagogiken.

Hela handlingen kretsar dock inte kring Maria utan även kring underhållaren Lili som efter sin moders död får ett barn att ta hand om, och då det är av samhället fördömt som ”idiot” på grund av sin neurodivergenta handikapp är hon av rädsla för att pressen ska skriva ned hennes karriär och liv så flyr hon Paris för Rom i hopp om att undslippa nedlåtande artiklar och ryktesspridning. Hon har passats upp av en prins genom sitt jobb och lockats med ett rum i staden vilket hon nappar på för att undkomma pressen och hoppas kunna smälta in i sin nya anonymitet. Dock är hon inte helt inkognito där, utan känns igen av tidigare vänner och bekanta. Samtidigt försöker hon få barnet inskriven på ett läroinstitut för ”idioter” (återigen ett kvitto på dåtidens modernitet och hur långt vi kommit) där Maria Montessori är läkare – och först försöker hon bara bli av med barnet, men efter att få se hur mycket de kan lära sig och utvecklas med Montessoris metoder stannar hon kvar och låter sig häpnas både av de nya metoderna men också sina egna känslor.

Filmen har flera styrkor och teman den knyter an handlingen till. Som det hur barn mår bäst och utvecklas mest med kärleksfull och omtankesfull metodik, eller som Maria uttrycket det: lärandet genom moderns oändliga kärleksfullhet. Hur hon fick kämpa för att leva sitt liv på sina egna villkor, men samtidigt se till barnens bästa både i lärande och utvecklande, och stångas mot samtidens mer patriarkala och tillika konservativa krafter som såg det som bäst att göra saker som de alltid gjorts. Men det porträtteras alltid med tyngd, utan skönmålande lättja eller hjälteporträtt. Och hennes ovilja att gifta sig då hon sett hur hennes egen moder föll offer för det och tystades blir lika mycket en språngbräda för hennes liv i frihet som ett problematiskt hinder i hennes liv som leder in oss till en lika hemsk som hjärtskärande mardrömsscenario. Ett annat tema som utforskas i filmen är musikens explosiva kraft – när Lili spelar piano för de ”idiotiska” barnen blir de inte bara glada och dansanta utan öppnar också upp nya rum inom dem – bevisligen för att musiken når våra själar utan att ta omvägen genom vårat intellekt utan slår rot i oss direkt i en något primal rot inom oss som kanske varken kan eller bör förklaras utan just bara kännas och upplevas. Fint så.

Som tur är kommer Lili och Maria bara närmare varandra med tiden och möter en mecenat som bidrar med pengar till ett hus för att låta utveckla den för dåtiden nya Montessoripedagogiken vilken skulle bli lika livsomvälvande för hennes själv som för forskningen och läkarkonsten. Vilket är vackert i sig – hur så osjälviska kvinnor slogs för att barn som inte kunde föra sin egen talan ändå fick rätt till bra vård och lärande. Och hur det hjälpte inte bara dem utan så många därefter. Vilket vi kan se kvitto på än idag, i filmen och i samhället runtom i världen. Fint så.

Filmrecension: Memory – tankeväckande om vad minnet betyder för vår personlighet

by

Memory
Betyg 3
Svensk biopremiär 23 augusti 2024
Regi Michel Franco
I rollerna Jessica Chastain och Peter Sarsgaard

En fängslande och tankeväckande film om minnen. Vad gör våra minnen med oss och vem är vi när våra minnen försvinner? Hur mycket av vår personlighet sitter i våra minnen? Det är många funderingar som sätter fart då jag ser denna film.

De två huvudkaraktärerna symboliserar två olika förhållanden till minnet. Sylvia (spelas av Jessica Chastain) lever ett väl inrutad liv som hon helt ägnar åt AA-möten, sitt jobb på ett boende för människor med olika funktionshinder och sin tonårsdotter. Hon bär med sig svåra minnen från uppväxten och tonåren då hon var både alkoholist och drogberoende. Alkoholens och drogernas dimma var hennes sätt att fly från sina hemska barndomsupplevelser och samtidigt förde missbruket med sig att hon utsattes för ännu mer övergrepp. Men vad är sant och vad är lögn? Alla hennes minnen verkar inte vara sanna. Hon brottas med att inte bli trodd, hennes minnen ifrågasätts. När då något händer som sätter igång minnen av övergrepp under tonåren blir hon överbevisad om att hon minns fel.

En kväll är Sylvia på ett återförening med gymnasiet hon gått. En av männen där förföljer henne till hennes bostad. Hon lyckas ta sig in i sin lägenhet utan att han kommer med in. Till sin förvåning upptäcker hon nästa morgon att han somnar utanför hennes port. När hon går ner till honom minns han inte vad han gjorde där eller varför han sovit där på trottoaren.

Mannen som somnade utanför hennes port är Saul (spelas av Peter Sarsgaard), filmens andra huvudkaraktär. Saul har också svåra problem med sitt minne, men av en helt annan karaktär. Exakt vad han drabbats av redogör filmen inte för. Det är inte nödvändigt heller att veta den medicinska beteckningen. Närmast kan den liknas vid den form av demens som många drabbas av när de är äldre, men han har drabbats redan i medelåldern. Det är kortminnet som försvinner. Det är svårt att minnas vad som precis hänt och varför medan barndomens och uppväxtens minnen kan vara glasklara. Det är så klart ett svårt hinder i livet att plötsligt glömma bort totalt var man är och varför. Saul har en bror som ser till att han får hjälp och som också kan stoppa Sauls möjlighet att handla på sitt kreditkort. Det kan betraktas som ett övergrepp över Saul men å andra sidan kan det samtidigt vara ett skydd för honom. Saul skulle mycket väl kunna bli lurad på många sätt av samvetslösa personer som upptäcker att han inte minns att han redan köpt något.

Filmens tredje huvudkaraktär är Sylvias dotter, Anna (spelas av duktiga Brooke Timber) som får dra ett tungt lass. Sylvia är ingen dålig mamma, snarare är hon något överbeskyddande då hon inte vill att Anna ska råka ut för övergrepp och annat som kan hända när ungdomar festar. Men då Sylvias minnen blir för svåra är det Anna som får träda in och bli förälder åt sin mamma.

Jag hade dock önskat att skildringen gick mer på djupet, att den följde upp frågeställningar kring minnet på flera nivåer. Ett plus är att alla karaktärer är mänskliga och begripliga även om det alltid är tragiskt att se ett barn, som Sylvias dotter, som på flera sätt måste bli en mamma för sin mamma. Det blir en intressant utveckling när två människor med helt olika problem med minnet lär känna varandra. Men jag skulle önska att filmen tog sitt tema på mer allvar. Delvis blir den lite för förutsägbar. Tyvärr. Den är absolut sevärd med duktiga skådespelare och den sätter igång tankar och funderingar.

Memory är Michel Francos guldlejonnominerade drama med Jessica Chastain (Zero Dark Thirty, Molly’s Game) och Peter Sarsgaard (Mannen med järnmasken, Boys Don’t Cry).

Filmrecension: Bröderna Andersson – en av de bästa dokumentärerna jag sett på länge

by

Bröderna Andersson
Betyg 5
Svensk biopremiär 23 augusti 2024
Regi Johanna Bernhardson

Relationerna till syskon är ofta de relationer vi har i livet längst. Denna mångfasetterade dokumentär skildrar fyra bröder uppväxta under 1940- och 1950-talet i Göteborg. Fyra syskon vars liv och relationer jag tror många av oss som är uppväxte under mitten av 1900-talet i Sverige kan känna igen sig i. Hur vi växer upp och går åt olika håll, ofta flyttar till andra orter, ibland andra länder – och helt enkelt tappar bort kontakten.

Denna dokumentär är enastående inte bara för att den berättar om något som gäller många. En av dessa bröder är Roy Andersson, en av de internationellt kända svenska filmregissörerna.

Bröderna Andersson skildrar ett möte med och relationerna mellan fyra bröder: Kjell, Leif, Ronny och Roy Andersson. De växte alla upp i under 1940- och 1950-talet i ett arbetarklass-område i Göteborgstrakten. De bodde med sina föräldrar i två rum och kök, föräldrarna sov i det ena rummet och bröderna i det andra.

Fyra bröder växte upp i ett arbetarklasshem i femtiotalets Göteborg. En av dem blev den världsberömde filmskaparen Roy Andersson, en levde som hemlös, en fångade uppväxten med super-8-kamera och en är regissören Johanna Bernhardsons pappa. När berättelsen börjar har bröderna inte träffat varandra på tio år. Johanna anar att tiden är på väg att rinna ut och bestämmer sig för att försöka återförena dem innan det är för sent.

Filmen är mycket tankeväckande och säger mycket om samhällsklasser och Sverige under tiden då det så kallade folkhemmet byggdes. Många kan säkert känna igen sin egen familj eller släkt i filmen och hur olika liv bröderna eller syskonen fick. En av dessa fyra bröder blev internationellt hyllad filmregissör, Roy Andersson. En av bröderna fastnade i droger och bodde mest på gatan eller i härbärgen och dog tidigt.

Denna dokumentär låter oss komma mycket närmare Roy Andersson än jag tror att någon annan regissör skulle lyckas med. Regissören, Johanna Bernhardson, är nära släkting till Roy. Hon är dotter till en av hans bröder. Det märks att Roy Andersson är mer bekväm med henne än jag skulle tro att han skulle vara om det var en dokumentär-filmare som inte stod honom nära.

Hur kan livet bli så olika för fyra bröder? Johanna Bernhardson skildrar med värme den relation som ofta är vår längsta i livet – syskonrelationen. Denna film är en av de bästa dokumentärer jag sett på länge. Den berättar både om syskonrelationer i Sverige under en tid då många flyttade från den plats de föddes, en tid då familjesammanhållningen blev lösare inom många svenska familjer och släkten – och samtidigt låter denna dokumentär oss komma närmare Roy Andersson än jag tror en dokumentär om enbart honom skulle komma.