Way Out West

På VIP-området tipsade jag i vimlet Leif Pagrotsky om bloggens bevakning, x-ministern som i första maj-tal ”skrytit” om WOW.

Jag har ganska stor rutin, främst från jazz- och filmfestivaler. Var kritisk efter första festivalen och har sedan dess bara gjort ett besök för Kraftwerks skull. Premiäråret underpresterade majoriten av de medverkande (utbudet var på förhand spännande, lika attraktivt som Lollipop drygt tio år tidigare) Arrangörerna framstod som ovänliga jämfört med de många gånger jag varit på Skeppsholmen.

Utan att ha prövat på att spela något instrument, grundlades mitt genuina musikintresse då jag blev tonåring. Hade samtidigt förmånen att få fribiljetter till konserter på Scandinavium. Detta var under 70-talets första halva. Under ett antal år var jag skivsamlare, men idag står den inspelade musiken oftast orörd. Föredrar tystnad i hemmet. Har däremot aldrig tappat lusten för att utsätta mig för livemusik, läsa om musik (biografier och dylikt) eller att formulera mig om musikaliska upplevelser.

Med sex långa nätter i bagaget äntrade jag Slotstskogen med ett utifrånperspektiv. Senaste året har jag nämligen främst recenserat för ansedda Orkesterjournalen. Idag vet jag att genialitet och enkelhet kan gå hand i hand. I en presentation av mig som musikälskare måste jag ändå erkänna en periodvis överdosering av virtuoser. Kanske just därför fick den frenetiskt bankande trumslagaren i Queens of the stoneage respektive i Kurt Vile & Violators mig att må fysiskt illa. Ville fly från oväsendet och då snackar vi inte i första hand volym. En annan akt som jag egentligen inte alls lyssnade på, men på väg mot kvällens första skrivobjekt, inte kunde låta bli att fnysa åt var Neutral Milk Hotel. Vad de just då spred från Azaleascenen lät otroligt fantasilöst och taffligt.

Apropå lite skrattretande Motörhead ska ett tack riktas till några jag var ganska njugg mot. Rebecca & Fiona lyckades faktiskt överrösta Lemmy och hans band om man befann sig i tältet.

Av de jag hade förväntningar på blev Neneh Cherry totalt sett en besvikelse, vilket berodde på att hennes sällskap på scen bjöd på en tröttsam överkörning. Av någon anledning uteblev förväntade rysningar när Neko Case lirade.

Har förstått att på SOW fanns guldkorn för kännarna. Jag som novis chansade. Första natten kom jag inte in på Liseberg för att jag befann mig vid fel insläpp. Andra natten hörde jag vacker avskalad musik på Operan i form av danska Broken Twin. Dumt nog var jag efteråt nyfiken på ovan nämnda Kurt Vile, trotsade sålunda uppmaningen don´t believe the hype. Visst var det kul att gå före kön och hamna i pressloge, men spelningen sög. Tredje natten mellanlandade jag på Avenyn där min funkvän Emrik dj:ade. Vi ventilerade WOW en stund och sedan kom Håkan Hellström förbi. På Lisebergs dansbana såg jag vad min kollega rubricerade som feminsistiskt väckelsemöte. Tyckte tyvärr att Cleo (som jag intervjuat) och Kristin ur Femtastic saknade de riktiga musiker jag sett dem med tidigare.

Av min betygsättning framgår annars att jag gillade mycket. Bland svenska akter gjordes flera fynd: Mapei, Jenny Wilson, Annika Norlin, slutklämmen på Robyns respektive Neneh Cherry´s gig och Icona Pops sprittande öppning. Förutom de utländska akter jag recenserat i positiva ordalag blev jag förtjust i Darkside, Slowdive samt Blood Orange. Och jag märkte vilken hög kapacitet Janelle Monae och hennes tajta band besitter.
Beträffande sist nämnda yrväder hade jag hoppats på mer groove och mindre av ösig rock. Var stundtals för spretigt och skrikigt i maxläge. Vidare är det anmärkningsvärt att ingen nämnt hur hon lekte erotisk domptör gentemot dansarna, medan åtskilliga reagerade över skönt svängiga Outkast´s backdrop. Vad de visade var onödigt, fast inte i närheten av lika idiotiskt som drogpropagandan från Snoop Dogg på Liseberg (jag var där).

Har i övrigt inga incidenter att rapportera om. Logistiken för de i snitt 27. 000 deltagarna/dag verkar ha fungerat. Lite trist att läktare saknades denna gång och för kortvuxna personer är det endast Flamingo som är en bra placerad scen. Var väl förspänt med faciliteter som mat, dryck och toaletter. Med gott resultat åt jag vegetariskt två gånger. Två stora scener gör att det inte blir några pauser, förseningar inträffade lyckligtvis inte. WOW är inte känt för att lyssnarvänligt ljud. Här finns onekligen förbättringspotential, även om man lyckades ibland. För mig var det också störande med energisk dj på VIP-avdelningen samtidigt som högtalare från två scener skickade ut hög volym.

Vad gäller line up var det skralt med affischnamn i år. Den tillresta hipsterpubliken kommer tydligen ändå. Om en läser reportage från WOW slås en av hur mycket som händer. Känslan av att befinna sig utanför medelpunkten är frustrerande men ofrånkomlig, fast meningen är knappast att någon ska gilla alla artister. Jag missade det mesta av SOW, happenings i den så kallade Dungen, branschkonferensen och alla filmer.

Var sammantaget en utmattande och berikande upplevelse att för första gången vara press på en stor festival som gick av stapeln intill min hemstad.
Text: Mats Hallberg