Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Stockholm

Anna von Hausswolff på Södra Teatern

by


Anna von Hausswolff släppte sitt debutalbum ”Singing from the grave” i början av maj – och det hyllades av alla kritiker. Men hon var hajpad också före albumet kom och det talades om henne bland många musikintresserade. Så det var med höga förväntningar jag begav mig till konserten på Södra Teatern.

Ridån gick upp och en ensam ung kvinna läste ett poem och slog på en triangel. Det var magiskt och gav tonen på vad vi hade att vänta oss: inte bara en musikföreställning utan något mer: som när musik växer och är konst och teater och performance.

Den unga kvinnan sprang ut och in trädde två kvinnor: en som satt sig med en akustisk gitarr och en ung kvinna med långt ljus hår som satte sig vid den stora flygeln. Det var Anna. Kvinnan som stått med triangeln var hennes syster Maria von Hausswolff.

Första sången – Track of time – spelade hon munspel till. Akustisk gitarr, munspel, flygel och Annas sång – det var som Bob Dylan-inspirerat på något sätt. Och jag kände på en gång att trots att jag gillade debutalbumet är hon ännu bättre live.

Det var ett varierat program. Efter några sånger med den akustiska gitarren till stöd till hennes sång och flygel gjorde hon några sånger helt själv med flygeln.

Då märks det verkligen vilken stämma hon har. Det har väl sagts förr: men hur kan en så liten och ung kvinna ha så stark röst och säga så mycket med sin röst och sina sånger? Det är inte texterna bara utan hur hon utför sångerna.

Sedan kom trummisen och elgitarristen in på scen och det blev ös och full fart. Som rock med flygel.

Behöver jag säga att publiken inte ville sluta applådera? Det blev två extranummer varav det ena är en av mina favoritlåtar med henne då hon gör en cover på [ingenting]:s ”Medan vi sov”.

Både [ingenting]:s version och Annas version kan du lyssna på här förresten:

[ingenting]: Medan vi sov
Anna von Hausswolff: Medan vi sov


Relaterat:
Recensioner av debutalbumet:
Sydsvenskan, Göteborgsposten, Dagens Nyheter, Helsingborgs Dagblad och Svenska Dagbladet och Aftonbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Editors på Berns – med filmklipp

by


Det var nog den bästa hittills av fyra konserter i år, såg jag att någon skrev på Twitter under Editors konsert på Berns.
Jag håller nog med, fast jag säger den bästa hittills av alla konserter jag sett i år, och den som följer Kulturbloggen vet att det är mer än fyra.

Editors är ett brittiskt indierockband från Birmingham som startade 2002. I början kallade de sig ”Pilot, The Pride and Snowfield”.

I början var de mer rockiga med betoning på gitarr men sedan tredje albumet – ”In This Light And On This Evening” – som släpptes 2009 har syntarna tagit över.

Berns hemsida skriver om bandet:

Om livet är så mörkt som det ter sig via Tom Smiths texter så står man med förundran över att han inte hoppat från bron än men kanske är det något vi ska vara glada över. Med deras tredje album ”In This Light And On This Evening” så flyr Editors gitarrerna och beger sig in i ett landskap av analoga synthar, krautiga beats och tyska element flyter längs med det så engelska navet i berättelserna som är Smiths hjärtebarn. Det är kargt och monotont men likväl så känner man att man hittat hem.

Editors jämförs ofta med band som Echo and the Bunnymen, Joy Division, Interpol, och Coldplay. Tom Smith påminner lite om Coldplays frontfigur Chris Martin, faktiskt.

Fast fullt så mörkt blir det inte live. Det blir mer mäktigt istället, de fyller ut rummet och till flera av låtarna dansade de flesta i publiken i takt.

Bandets skivor:
2005 – The Back Room
2007 – An End Has a Start
2009 – In This Light And On This Evening

Fast när de spelar utan synten låter gitarrerna som syntar ändå.

Relaterat: Recension av konserten i SVD.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Emergency Exit – Tana Maneva hittar nödutgången på Teater Giljotin

by

Teater Giljotin sätter upp Emergency Exit av och med performanceartisten Tana Maneva, Sahajo Project. Föreställningen som handlar om nedmontering av normer, rutiner och mänskliga blockeringar framförs till live elektronikmusik av Rikard Borggård.

Att Tana Manevas rollgestalt känner sig instängd är svårt att missa. Scenen avgränsas av snören som ger ifrån sig elektriska stötar när Tana kommer för nära.

Scenen består av ett bord, en stol och en hög med papper. Allt är vitt, även Tana Manevas kläder. Senare under föreställningen får scenen färg med hjälp av ljussättningen. Det tillkommer också en flaska med röd dryck och ett glas.

Det är fascinerande hur mycket Tana Maneva kan uttrycka bara med hjälp av sin kropp och lite diffust mummel.

Med en plågsam skärpa visar hon en rutinartad vardag vid skrivbordet då hon flyttar papper från en hög till en annan; en verklighet fylld av ständiga beslut – ja – nej – nu eller sedan. Man riktigt känner hur jobbigt det är för Tana att förflytta sig och hur ansträngande alla rörelser är att utföra.

Allt är ångestladdat och tungt. Men till slut klarar Tana av att bryta ned det som begränsar henne och hittar nödutgången. Så det är ändå i en positiv anda som vi lämnar denna performance.

Av och med: Tana Maneva, Sahajo Project
Originalmusik: Rikard Borggård
Ljusdesign: Anders ”Shorty” Larsson
Scenografi: Youlian Tabakov
Kostym: Ekaterina Sisfontes

Emergency Exit spelas på Teater Giljotin den 6 – 8 maj klockan 19.00. Se vidare på www.teatergiljotin.se

Foto: Ekaterina Sisfontes

Relaterade artiklar:
Expressen
Dagens Nyheter

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Belle & Sebastian klara för Popaganda

by


Med sommaren i antågande är det väl fel att säga att man längtar efter något i slutet av augusti? Men det går inte att komma ifrån: den underbara mysiga indiepopfestivalen Popaganda lockar alltmer:
Dagens artistsläpp:
Belle & Sebastian klara för Popaganda

Popaganda 27-28 Augusti – Stockholm, Eriksdalsbadet

Alldeles för länge har vi bitit oss i tungan för att inte avslöja oss. Det har varit en sann prövning att inte få berätta att Belle & Sebastians första festivalspelning i Sverige kommer att äga rum på Popaganda i augusti.

Vi var många som nästan älskade ihjäl Belle & Sebastians skivor på 90-talet. På ytan kunde musiken verka lågmäld, men bakom den blyga fasaden rymdes de allra mest perfekta popmelodierna och de mest klarsynta berättelserna som gav våra hårt prövade tonårssjälar hopp.
Hopp om att det fanns andra som oss, och hopp om popmusiken.

Sedan 1996 har Belle & Sebastian förgyllt pophimlen med berättelser om mobbade barn, nördighet och sexuella fantasier, inte sällan med politiska undertoner. Deras första skiva ”Tigermilk” släpptes bara på vinyl i 1000 exemplar, men efter stora framgångar med andraskivan ”If you’re feeling sinister” trycktes debuten upp i en andra utgåva och den allt större fanskaran fick tillgång till den.

Sedan dess har Belle & Sebastian släppt ytterligare fem fullängdsskivor, och en mycket imponerande samling ep:s. 2003 släpptes ”Dear catastrophe waitress”, och i samband med det bytte bandet skivbolag och producent. Många blev oroliga för att Belle & Sebastian skulle anpassa sig till den breda publikens smak, men det stod snart klart att Belle & Sebastian aldrig skulle kompromissa med sin musik.
Musiken har fått lite mer driv, snyggare sång och några fler gitarrer och trumpeter. Kanske har den blivit lite vuxnare.

Samtidigt finns Belle & Sebastians själ och hjärta alltid kvar bland skolgårdens misfits. Det spelar ingen roll när din högstadietid utspelade sig. Belle & Sebastian kommer alltid att vara din allra bästa musikaliska snuttefilt, som inte sviker bara för att du råkar bli gammal.

I slutet av 2010 kommer Belle & Sebastians första skiva på över fyra år. Vi är löjligt glada över att de kommer till Eriksdalsbadet för att ge festivalsommarens största och mest efterlängtade popkonsert. Och äntligen är det ingen hemlighet längre. Nu kan vi alla vara glada och längta tillsammans.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Martha Wainwright till Stockholm med Piaf-turnén

by


8 juli – Stockholm, Berns – datum och plats för Martha Wainwrights konsert i Sverige.
Ur ett pressmeddelande:

Med det bagage som det medför att vara född i en släkt vars medlemmar har gjort ett så stort avtryck på musikhistorien kanske man hade trott att Martha Wainwright skulle göra ett annat karriärsval än att stå på scen. Men, likt sin excentriske bror Rufus Wainwright är det inför publiken som Martha var född att spendera sin kreativa tid. Och spendera den väl gör hon!

I egen regi har Martha Wainwright gjort succé med sin spruckna röst som reciterar explicita texter, texter som sällan speglar verkligheten genom något censur. ”Bloody Motherfucking Asshole” var tillägnad sin far och hans uppfostringsteknik (eller saknaden utav den). Nog känns det oerhört befriande att höra Martha deklamera världen för hur den är.

Så när nu Martha har valt att tolka Edith Piaf , en kvinna vars liv i stora delar var tumultartat, kan det tyckas självklart. Två starka kvinnor som i detta decennium kolliderar och blir till ett. Är det någon som kan manifestera Piaf så är det Martha. Punkt. ”Sans Fusils, Ni Souliers, A Paris” som skivan heter är ett mästerverk där femton av Piafs verk dras genom det Wainwrightska filtret och mynnar ut i ett par ytterst sköna chansoner.

Live kommer det här att sparka något fruktansvärt; på det grymma och intima sättet som vi känner en sådan enorm kärlek för. Like it, love it, igen och igen och igen!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,