samhälle

Det är fruktansvärt att höra om den 23-årige mannen som knappt kunde andas och som ringde 112 för att få hjälp – och som nonchalerades och dog. Nu har tydligen sjuksköterskan som tog emot samtalen fått sparken. Och alla skyller på henne. Ur Svenska Dagbladet:

Den sjuksköterska på SOS Alarm som tog emot samtalet från den döende 23-åringen hade flera tidigare klagomål mot sig.
– De handlade om problem i bemötandet, säger Johan Hedensiö, VD på SOS Alarm.
Enligt honom skulle en ambulans ha skickats till 23-åringen redan under samtalets första minuter.

När jag läser utdrag ur ett av nödsamtalen i Aftonbladet är det tydligt att den unge mannen bemöttes med fruktansvärd nonchalans:
Emil: Hjälp, alltså jag får panik.

Senare under samtalet hörs hur Emil återigen vädjar om en ambulans, fortfarande utan gehör från sjuksköterskan på SOS.

För det anhöriga finns ingen hjälp att få, egentligen. Även om den syndabock tas fram är mannens liv slut. Det är så hemskt.
Frågan är dock: vad har de som är anställda för att svara i telefonen hos 112 för anvisningar. De sitter och kan avgöra liv och död. Om den här sjuksköterskan haft klagomål tidigare borde arbetsgivaren åtgärdat det. Arbetsgivaren har ansvar för att se till att de som sitter på dessa poster är kompetenta.

Arbetsgivaren kan inte svära sig fri från det inträffade. Det är deras ansvar att ha kompetent personal.

Jag är osäker på att det här bara var ett fall med en ovanligt klantig sjuksköterska.

För några veckor sedan var jag totalt utslagen i en influensa som slog sig både på andning och magen. Jag kunde inte behålla någon mat, ingen vätska: allt rann ut. Samtidigt hade jag hostattacker där jag tappade andan. Jag var helt slut, trött, orkade ingenting. Till slut ringde jag sjukvårdsupplysningen. De uppmanade mig att ringa min husläkare. Det är bara det att klockan var 09.00 och alla tider hos husläkaren var slut för dagen. De tar slut på en kvart: slussen för att ringa till husläkaren startar 08.00.
Dessutom var jag alldeles för trött och utslagen för att ta mig någonstans och eftersom jag varit utan vätska i flera dagar insåg jag att jag var rätt sjuk.
Jag orkade inte fortsätta diskutera med sjuksköterskan som envisades med att jag skulle ringa min husläkare (som ju inte går att ringa utan bara har en automatisk telefonsvarare som vid den tiden på dagen bara meddelar att dagens akuttider är slut). Jag sade det till sjuksköterskan och sedan orkade jag inte prata mer utan jag svimmade.

Tror ni jag fick någon hjälp? Nej.
Fast jag överlevde, i alla fall. Kanske för att jag har anhöriga som var i närheten och kunde hjälpa mig.

Det är en stor brist i svenska sjukvården att när vi är för sjuka för att ta oss till akuten, då är det svårt att få hjälp. Den sjuksköterskan jag talade med ville inte heller hjälpa mig, fast jag var svårt sjuk. Troligen är det inte samma sjuksköterska eftersom mitt samtal gick till sjukvårdsupplysningen.

Jag är övertygad om att det finns en regel för alla som jobbar vid sådana akuttelefoner att de ska undvika ambulans. Kanske jobbar de efter premissen: ”Är de riktigt sjuka ringer de efter ambulans själva.”

Så jag tycker inte arbetsgivaren kan frånsäga sig ansvaret för det som inträffat – varken i den tragiska händelsen med den 23-årige mannen eller andra som bemöts med liknande iskyla.

Det handlar om mer än om hur en enskilda sjuksköterska möter hjälpbehövande. Det handlar om hur sjukvårdssystemet byggts upp och om hur svårt det är att få hjälp för den som är svårt sjuk. Sedan har förstås varje enskild människa ansvar för sina handlingar. Men det gör inte att arbetsgivaren kan två sina händer som en feg Pontius Pilatus.

Relaterat:
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, EXPR1, EXPR2, EXPR3, EXPR4, EXPR5.

Läs även andra bloggares åsikter om sjukvård, samhälle, 112