Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

skivnytt

Underbara Anna Järvinens tredje album är på gång: Anna Själv Tredje

by


Anna Järvinen är oerhört suggestiv när hon uppträder live. Hon är en av de mest spännande svenska sångerskorna. I mars kommer hennes tredje album: ”Anna Själv Tredje”.
Pressmeddelandet kring detta är skrivet lika poetiskt, mytiskt och suggestivt som om det vore Anna Järvinens sång, det är skrivet av författaren Joar Tiberg:

På slutet satt Martinson och lekte mest, med ett torrt löv bara, såg det falla,
knöt det.
Tralla, med orden. Tralla med ordjävlarna. Björling. Genitiv s:en – som
skimrar till och försvinner lika fort igen.
Jag ser dem, när jag hör Anna Järvinens nya låtar. Det duger. Jag duger. Längre går inte att komma. Det svåra är väl att bli där en stund – sen
kommer ju i alla fall nåt underbart svart jävla lok och kör över en… Tack
och lov.

Och så tänker jag på vad Arnold sa, han hette väl så, föräldralös han med, när jag gick förbi. Han pekade – har man bara en ko behöver man aldrig å
svält.
De där små sega krilsande fjällkorna. Den kärleken.
De behövde ju nästan ingenting – några ljungkvistar, det som stack upp.
Ibland fick man ju bära ut dem.
Men de gav så feta droppar – och smöret.
Ett slags glitter. Musik.

Den som förvänta sig ironi får vända sig nån annanstans.

Man kan väl kalla tonerna härinne för vad fan man vill – om man vill…
Svart sol.
Glitter.
Vi lever.

Och vad ska jag då säga om den ohyggliga intelligensen, den ohyggliga professionalismen i den här musiken

Det som leker i det ohyggliga, det prasslande ljudet, torrt löv.
Som faller.

Man kan säkert säga nånting om störtningarna och skreden i ljudlandskapet, de hisnande inbromsningarna.
Men man behöver inte.

Kanske är det det denna ordljudkonst vill säga. Tig oss.

Gärna för mig.
Jag är med.

Och detta tigande kan gärna tralla. Det är inte konstigt. Det är bara konst.

/Joar Tiberg – Författare

——

Anna Själv Tredje är Anna Järvinens tredje album och hennes första på Stranded rekords. Albumet är inspelat i Göteborg av Mattias Glavå som även producerade Anna Järvinens debut ”Jag fick en feeling”. Både den och Anna Järvinens andra album ”Man var bland molnen” blev mycket varmt mottagna och nominerades till fyra respektive tre grammisar.

Anna Själv Tredje släpps på LP/CD den 30:e Mars 2011.

Mer om Anna Järvinen på hennes hemsida annajarvinen.se eller Anna Järvinens Facebook.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Foo Fighters släpper nytt album den 8 april

by


Foo Fighters släpper nytt album den 8 april och ingen av deras svenska fans har väl missat att de spelar på Stockholm Stadion i juni?

Albumet som släpps den 8 april är är inspelad i Dave Grohl’s garage hemma i Kalifornien och producerad av Butch Vig och mixad av Alan Moulder.

http://foofighters.com/
http://www.facebook.com/foofighters
http://twitter.com/foofighters

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Skivrecension: Jester – Strange Days

by


Jester – Strange Days
Betyg: 2

Jester är Jonatan Lundberg med rötterna i Norrland, men där många andra grupper och artister spelar på detta norrlandsattribut så försöker Jester tvätta bort Deportees-stämpeln och göra något större. Frågan är om det verkligen är rätt val? Det är så lätt att hamna i skvalpopsträsket om man inte hittar sin nisch.

Jag har ingenting konkret att invända mot direkt när jag lyssnar på albumet men när jag ska försöka beskriva det i ord så är det klyschorna som ryker fram och det är väl ganska symptomatiskt för själva musiken också – jag saknar ett lyft. En förhöjning, något extra. En särprägel.

Vissa låtar glimrar trots det till lite extra, det första spåret Outerspace och tredje spåret Granted är båda bedårande på sitt egna vis och skulle mycket väl kunna göra sig rättvisa i valfri spotifylista för levandeljuskvällar. Jonatans röst är len, behaglig och i schack – på gränsen till smörtråkig men det får funka på något smått souligt sätt.

Låten Leave us alone kan tänkas komma att vevas på radio i framtiden om den blir upplockad. Kanske är jag lite bitter över att Jester inte lever upp till mina förhoppningar kring norrlandsmusiker, de som skämt bort oss med realism, excellent lyrik och skönsång med dialekt. Men det verkar som i aspirationen om något mer så hamnar Jester i ett mellanläge som kanske inte var helt avsiktligt. Det pampiga men tomma pianoplinkandet säger inget nytt och sentimentaliteten blir aldrig riktigt äkta. Jag misstänker att någonstans i jakten på perfektion så tappade man bort det viktigaste i musiken, nämligen känslan. Den äkta, råa känslan. Till dess att Jester finner den igen så är det lite schlagervibbar över allting.
Ge albumet och Jester en chans, det kan hända att det faller dig precis i smaken – om inte så har du bara missat en timme av ditt liv.

Helsingborgs Dagblad har också recenserat.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

The Mommyheads kommer till Sverige och släpper nytt album

by


Legendariska bandet ‘The Mommyheads’ släpper sin nya fullängdare ‘Delicate Friction’ i Sverige 18e Mars och backar upp lanseringen med en två veckors turné, berättar deras manager.

Själv håller jag precis på att lyssna på recensionsexemplar av deras kommande album. Ett av spåren: Just Give Me a Reason, är jättebra.

Här är pressmeddelandet:
’’The Mommyheads are invigorating and technically masterful’’ skrev Indie File om bandet i början av 90-talet.
‘’and play music that is neither all headtrip or all audible morphine, neither all pop or all jazzy stylings. They use harmony smartly, like an instrument to itself. Their songs are tight, snazzy pearls’’.

Detta är det Mommyheads (Adam Elk, Dan Fisherman, Michael Holt och Jeff Palmer) vi lärde känna på Dromedary Records i mitten av 90-talet. Ett vackert, fulländat band vars musik ofta beskrevs av musikjournalisterna som ”perfekt pop.”

1993, när bandet presenterades för Dromedary Records, hade de redan byggt upp ett betydande anseende i indie kretsar, spelat in en mängd vinyl singlar för olika lablar, och även CD fullängdare för Fang Records och Simple Machines. Dromedary fick möjlighet att släppa ‘Flying Suit’ uppföljaren ‘Coming in beauty’.

Dromedary visste att ‘Flying Suit’ var en bra skiva, men när Magnet om ‘Coming in beauty’ skrev; ”…thinking person’s pop, neither irritatingly intellectual or dauntingly progressive; they never forget the power of the solid backbeat and a great melody. And man, they rock onstage!’, började de inse hur lyckligt lottade de var att ha träffat de här killarna.
Under de påföljande USA turneerna, där deras vägar korsades med bl a The Posies och Guided By Voices, skaffade de sig en ständigt ökande fan base.

The Mommyheads uppnådde kultstatus i Nordamerika under 90-talet, turnerade oavbrutet, släppte fyra kritikerrosade album, och påverkade en hel generation
alternativa band med sin unika stil av progressiv, märklig, melodisk, svängig pop. 1997 skrev de på för Geffen Records och släppte ett femte album producerat av Don Was, och
spelades flitigt på radio.

Efter ett uppehåll på tio år återförenades bandet och släppte ett nytt självlanserat album, ‘You’re Not A Dream’.

Nu, tolv år efter deras självbetitlade Geffen plattan, är The Mommyheads redo att släppa nya plattan ‘Delicate Friction’ och då alla i bandet är passionerade Nordeuropa fans, väljer de att premiär lansera och turnera här och hoppas på en ömsesidig lång romans med sina nordiska fans.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annika Norlin intervjuar Andreas Mattsson inför nya albumet

by

Andreas Mattssons nya ”Kick death’s ass” släpps 18 februari. Annika Norlin från Säkert! har intervjuat honom.

När började du med den här skivan?
11/10 2007 kl 15.08 enligt datorn. Då började jag spela in en låt som jag trodde skulle vara med på mitt andra album. Nu kom den inte med, men i alla fall.

Hur visste du att den var färdig?
Jag gjorde några låtar till tv-serien Våra vänners liv på våren 2010. Två av dem blev så bra så att jag kunde ta med dem på min skiva. Och när jag räknade visade det sig att jag hade tio låtar som jag var nöjd med.

Berätta om titeln.
Jag såg en dvd med Richard Pryor. Han är rolig. Han pratade om hur John Wayne hade cancer och hur han opererade hjärtat och hur han kicked death’s ass. Det lät bra. Och jag behöver en titel för att känna att skivan är klar. Något som liksom fokuserar alla låtarna. Och allt man gör som är någon sorts kreativt arbete handlar väl i botten om att kicka death’s ass, att leva vidare.

När du och jag jobbade ihop för några år sedan märkte jag att du gick mycket på känsla. Du kunde till exempel säga ”Nu ska jag kolla på den där krigsfilmen i kväll, och sedan ska jag gå hit i morgon och lägga den där gitarren, så den blir arg nog.” Hur har du arbetat med den här skivan?
Eftersom mina egna skivor tar sån tid att göra så behöver jag inte dopa mig på det sättet. Jag kan vänta till en dag när jag känner mig arg om jag behöver spela något argt. Men precis som det finns method acting kan man ju tillämpa method singing eller method playing. Jag blev full en kväll, bara för att jag skulle sjunga in en låt nästa dag, och ville få den där tonen i rösten som man kan få när man är bakfull. Men det var så mycket tekniskt trassel den dagen, antagligen för att jag var just bakfull, och det tog sån tid, så bakfyllan försvann och jag hör det knappt själv. Det är ett hårt jobb ibland.

Din förra soloskiva, The Lawlessness Of The Ruling Classes, blev ju väldigt älskad. Hur skiljer sig Kick Death’s Ass från den?
På Lawlessness gjorde jag lite som jag tror att man gör elektronisk musik: om man vill att det ska låta mer lägger man på ett till instrument. Den här gången spelade jag istället starkare på exempelvis gitarren. Jag spelade också mer utan att tänka så mycket i förväg. Jag spelade liksom mer till musiken. Pelle Gunnerfeldt som mixat skivan tycker att jag har blivit mer samspelt med mig själv, och det stämmer nog. Men annars är det väl liknande ämnen som tas upp, och liknande ackord, och liknande röst. Fast den här gången spelar jag inte precis allt själv.

Vilken är din egen favoritlåt på skivan och varför?
Oftast är det I Am Seventeen. Den blev som jag hoppades att den skulle bli. Lång och med rätt atmosfär.
Vilka andra medverkar på skivan?
AA spelade jag in på musikhögskolan i Piteå. Jag var inbjuden för att föreläsa en dag, och för att spela in en låt med studiomusikereleverna en dag. De var väldigt bra på att spela och sjunga. Married With Kids och It Could Happen spelade jag in med 2/3 av Tape, Johan Berthling och Tomas Hallonsten, (den sista tredjedelen, Andreas Berthling, var tekniker), i deras studio. På 24 Bar Boogie spelar Anders Hernestam från Weeping Willows etc trummor. Pelle Gunnerfeldt har mixat.

Vad har inspirerat den här skivan?
Det gamla vanliga: Livet, folk, böcker jag läst, filmer jag sett, musik jag hört.

Intervjuat av Annika Norlin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,