Jester – Strange Days
Betyg: 2
Jester är Jonatan Lundberg med rötterna i Norrland, men där många andra grupper och artister spelar på detta norrlandsattribut så försöker Jester tvätta bort Deportees-stämpeln och göra något större. Frågan är om det verkligen är rätt val? Det är så lätt att hamna i skvalpopsträsket om man inte hittar sin nisch.
Jag har ingenting konkret att invända mot direkt när jag lyssnar på albumet men när jag ska försöka beskriva det i ord så är det klyschorna som ryker fram och det är väl ganska symptomatiskt för själva musiken också – jag saknar ett lyft. En förhöjning, något extra. En särprägel.
Vissa låtar glimrar trots det till lite extra, det första spåret Outerspace och tredje spåret Granted är båda bedårande på sitt egna vis och skulle mycket väl kunna göra sig rättvisa i valfri spotifylista för levandeljuskvällar. Jonatans röst är len, behaglig och i schack – på gränsen till smörtråkig men det får funka på något smått souligt sätt.
Låten Leave us alone kan tänkas komma att vevas på radio i framtiden om den blir upplockad. Kanske är jag lite bitter över att Jester inte lever upp till mina förhoppningar kring norrlandsmusiker, de som skämt bort oss med realism, excellent lyrik och skönsång med dialekt. Men det verkar som i aspirationen om något mer så hamnar Jester i ett mellanläge som kanske inte var helt avsiktligt. Det pampiga men tomma pianoplinkandet säger inget nytt och sentimentaliteten blir aldrig riktigt äkta. Jag misstänker att någonstans i jakten på perfektion så tappade man bort det viktigaste i musiken, nämligen känslan. Den äkta, råa känslan. Till dess att Jester finner den igen så är det lite schlagervibbar över allting.
Ge albumet och Jester en chans, det kan hända att det faller dig precis i smaken – om inte så har du bara missat en timme av ditt liv.
Helsingborgs Dagblad har också recenserat.
Läs även andra bloggares åsikter om recension, skivnytt, Jester, popmusik