Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Bokrecension: Gileads döttrar av Margaret Atwood

by

Gileads döttrar
Författare Margaret Atwood
Utgivningsdatum 2019-09-10
Förlag Norstedts
Översättare Annika H Löfvendahl, Inger Johansson
Originaltitel The Testaments
ISBN 9789113098838

Det var länge sedan jag läste en bok som helt slukade mig, som jag inte kunde slita mig ifrån och för att vara ärlig, jag satte mig och läste klart den när jag borde suttit med mina uppgifter på universitetet. Det var så spännande och jag bara måste veta hur det gick.

TV-serien Handmaid´s Tale som bygger på Margaret Atwoods roman Tjänarinnans berättelse har fängslat många. Berättelsen är stark, spännande och kryper under huden. Ett starkt skäl till att den är så berörande är att det än idag, i vår så kallade upplysta tid, finns många länder och sammanhang där kvinnor är förtryckta. I denna nyskrivna fortsättning på tjänarens berättelse utspelar sig händelserna femton år efteråt.

Margaret Atwood säger om den nya romanen Gileads döttrar i ett pressmeddelande:
”Kära bokläsare. Allt ni frågat mig om Gilead och hur den världen är uppbyggd har tjänat som inspiration för denna roman. Fast inte bara. Den andra inspirationskällan är den värld vi lever i idag.”

I boken får vi följa tre kvinnor, en äldre och två unga. Den äldre och en av de två unga lever i Gilead och den andra av de yngre bor i Kanada. Ett skrämmande förhållande som kommer fram är att de som arbetar i motståndsrörelsen för att hjälpa människor att fly från Gilead möter motstånd och svårigheter både från de kanadensiska myndigheterna och också från andra länder. Inga länder vill eller våga lägga sig i och störa Gilead, trots det enorma förtryck av kvinnor som råder där. Det är sorgligt att tänka på att det är likadant i världen nu, i verkligheten. Kvinnor är förtrycka i flera länder, som i Saudiarabien, Iran och en del andra rika oljeländer. Om det varit motsvarande förtryck av människor av andra skäl skulle världens nationer säkert lagt sig i och gett stöd åt motståndsrörelser.

Atwood skildrar så träffsäkert hur eliten alltid roffar åt sig och tillåter sig själv att vara korrumperad, oavsett vilken ideologi eller religion som styr. När ideologier eller religioner får styra ett samhälle ger detta utrymme för de mäktiga grupperna att göra vad de vill. Samtidigt lever också de mäktiga farligt, det är konkurrens om de finaste platserna på samhällstoppen.

En spännande del i Gileads döttrar är mötet mellan de två unga kvinnorna från var sin kultur, hur de båda är påverkade av sin uppväxt.

Jag ska inte berätta mer om handlingen för då förstör jag läsupplevelsen. Att läsa denna bok är väl ett måste för alla som älskar tv-serien. Margaret Atwood har ett rappt och mycket lättläst språk, berättelsen är spännande och flyter på.

Teaterkritik: Spår på Arena Satelliten – rolig och allvarlig och träffar rakt in i nutiden

by

Foto: Sean Lewthwaite

Spår
Manus och regi Karin Bjurström
Koreografi Timothy Pilotti
Ljusdesign Philip Öhlund
Scenografi Karin Bjurström
Urpremiär på Arena Satelliten i Sollentuna 18 september 2019
I rollerna: Mia Poppe, Timothy Pilotti, Joakim Lang, Nadine Holmberg, Kerstin Ahlin, Jessica Eklund, Greta Westling, Ella Desurmont, Tyra Bjurström, Nils Bodner

Gå och se. Spår är en föreställning som jag hoppas högstadieklasser och gymnasieklasser i norra Stockholm – och för den delen andra delar av Stockholm också – bokar för att se tillsammans och sedan diskutera. Spår, som är skriven av Karin Bjurström, handlar om …

I rollerna finns två utbildade skådespelare och åtta ungdomar. Det är hoppfullt och inspirerande att se dessa duktiga ungdomar agera på scen. Dessa unga skådespelare har alla förutsättningar att gå vidare inom scenkonsten: de agerar trovärdigt och är duktiga både med sitt tal och sina rörelser. Flera av dem har roller där dans ingår och det syns att de är tränat dans. Att ungdomar kan medverka och sätta fokus på viktiga frågor för ungdomar ger inspiration.

Pjäsen utspelar sig på ett ungdomshem någonstans i Sverige där två av personalen gör en föreställning tillsammans med ungdomarna. Den pjäs de repeterar tillsammans bygger på den ryska författaren Fjodor Dostojevskijs roman ”Brott och straff”. Romanen tar upp frågan om vad som kan få en människa att begå svåra brott, som att mörda. Ungdomarna diskuterar pjäsens tema och ibland går det hett till, känslorna svallar.

Vi kommer nära pjäsens karaktärer som alla har olika bakgrund, olika händelser som gjort att de hamnat på ungdomshemmet. Genom ungdomarna ställs frågor som jag tror många, både unga och gamla, brottas med. Är vårt liv förbestämda? Går det att bryta ett utanförskap? Vad kan vi påverka i våra liv?

En sak jag uppskattar extra med pjäsen är att en viktig del är romanen från 1866. Det visar hur litteratur skriven för 150 år tillbaka kan säga oss något också idag. De frågor vi människor möter i våra liv idag är samma frågor som människor brottats med i alla tider.

Spår är Teater norras andra pjäs i projektet Territorium, som stöds av Sollentuna kommun och Stockholms läns landsting. Projektet vars utgångspunkt är ungdomars verklighet har som syfte att förebygga utanförskap, motverka segregation, stärka ungdomars självkänsla, samt inspirera till kreativitet.

Pjäsen är både rolig och allvarlig, den har mycket att säga och den träffar rakt in i nutiden och många ungdomars tankar. Den är också mycket välgjord. Ungdomarna imponerar i sina rolltolkningar och musik och ljud förstärker berättelsen.

Pjäsen ger mycket att tala om, att fundera kring och diskutera. Jag vet inte hur länge projektet ska fortgå, men om projektet ska ta itu med ännu en pjäs hoppas jag att de kan ta ett steg till med att binda samman nutid med klassiker: kanske bygga på något av antikens grekiska mästerverk?

Foto: Sean Lewthwaite

Filmrecension: Josefin & Florin

by

Josefin & Florin
Betyg 3
Svensk biopremiär 20 september 2019
Regi: Ellen Fiske och Johanna Karlberg

När singelmamman Josefin börjar tala med den unga killen Florin, som sitter utanför mataffären och tigger, anar hon inte vad som skall hända. Åtta månader senare gifter de sig, lyckligt nykära. Trots skillnader i ålder, nationalitet och kultur uppstår kärlek. Livet är romantiskt och båda är lyckliga. Men vardagen kommer med sina krav och kulturskillnader är inte alltid så lätta att överbrygga.
Florin är romsk rumän och hans familj i Rumänien har krav att han skall hjälpa dem med pengar. Familjen antar att han tjänar mycket pengar nu när han bor i Sverige. De förstår inte att han inte har inkomst. Josefin är förstående men inser att det måste bli ett stopp.
Kontakten med det svenska samhället är inte lätt. Florins besök på SFI för att lära sig svenska är ett svårt steg för en kille som arbetat med händerna och aldrig har studerat. När Florins pappa och bröder kommer på besök tar Josefin det mesta med gott humör men när han försvinner till Rumänien blir förhållandet satt på prov.

Filmen är en skildring av ett äktenskap med många utmaningar. Att två personer älskar varandra skildras äkta men att även hur relationen har problem. Josefin är både stark och kär, men också 6-barnsmor och hon mognar under filmen. Omgivningens reaktion på deras förhållande nämns bara i förbigående. Till exempel kallas deras hus
”Lilla Rumänien”. Man hade gärna velat se mer hur de blev bemötta i samhället. När tiggare bara diskuteras som ett kollektivt problem och man glömmer att alla är människor och individer blir det här en viktig film. Eventuella fördomar man har med sig till biosalongen smälter inför Florins sneda leende och hans bekymrade funderingar.

En dokumentär om två personer som möts i kärlek och vågar satsa på den.

Filmrecension: Ad Astra – en yttre och en inre resa

by

Ad Astra
Betyg 4
Regi James Gray
Svensk biopremiär 20 september 2019

En mäktig rymdfilm med Brad Pitt som får beröm av många internationella filmkritiker för sin roll som astronauten Roy McBride som far till solsystemets yttersta gräns för att söka efter sin far, Clifford McBride (spelas mycket bra av Tommy Lee Jones). Clifford McBride skickades ut på uppdrag att leta efter former av intelligent liv i universum men har varit försvunnen i tre årtionden.

Trots det storslagna perspektivet med rymdtemat är det en film som lika mycket handlar om nära relationer, det är en far-son-berättelse, som ibland blir lite för söt. Men att spegla universums storhet och de existentiella frågorna i en nära relation har sina poäng samtidigt.

Trots att Brad Pitt hyllas så för sin roll blir han emellanåt lite för mycket en Rambo i rymden, då han löser problem som uppstår lite för enkelt och lite för snabbt. Världen det utspelade sig i var tankeväckande men Brad Pitt var för mycket av actionhjälte för att det skulle bli riktigt medryckande.

Gillar du science fiction och rymdfilmer som berör frågorna kring existensen kommer du säkert att gilla den här även om den inte kommer upp till samma mästerliga nivå som Interstellar är det en sevärd film som sätter igång funderingar kring vad liv är och vad människor är.

I och för sig är filmen delvis spretig. Den är djupt filosofisk, den är fylld av action, den har vackra rymdbilder, fina närbilder (fotot av den hyllade svenske Hoyte Van Hoytema), den handlar om mänsklig psykologi och far-och-son-förhållandet. Å andra sidan gör det filmen bredare och djupare. Den hade förlorat på att bara vara action eller bara filosofisk. Nu skildrar den både en yttre och en inre resa.

Rymden är i extra fokus i år då det är femtio år sedan de amerikanska astronauterna, Neil Armstrong, Buzz Aldrin och Michael Collins, landade på månen med Apollo 11 som var den första bemannade rymdfärden som landade på månen, höjdpunkten i NASA:s Apolloprogram och en milstolpe i rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjetunionen. Sedan dess har det skapats flera storfilmer som utspelas i rymden, flera som ligger mer åt äventyrsformatet. Med Ad Astra tar regissören James Gray plats bland de filmskapare som gjort mer än så, som skapat en rymdfilm som handlar om de existentiella frågorna.

Bokrecension: Lyktsken av Michael Ondaatje – ett krig som är över, men egentligen inte

by

Lyktsken
Författare: Michael Ondaatje Översättning: Andreas Vesterlund
Förlag: Natur&Kultur
Utgivningsdatum:2019.03.30
ISBN: 978-91-27-15930-3

En magisk upplevelse i barndomen kan lätt uppfattas annorlunda i fall man kommer i kontakt med den vid ett senare skede i livet. Det behöver inte innebära att objektet för ens fascination från barndomen försämras, men ofta får man som äldre en annan sorts insyn när det gäller vissa upplevelser. Att se om en film eller att läsa en bok som man läst i barndomen kan uppfattas mycket annorlunda, ibland förstår man kanske nya skämt som man inte kunde förstå när man var liten, eller så uppfattas ett visst objekt som mer platt, mer svartvitt, utan en gråzon. Mycket under barndomen uppfattas starkt och påverkar vår livssyn senare i livet. Detta kan nog gälla det mesta. Filmer, böcker, människor, föräldrar… Särskilt föräldrar när det gäller ”Lyktsken”.

Om det är någonting som Michael Ondaatje lyckas suveränt med så är det att skapa en kontrast mellan det som är upplevt under barndomen och ens uppfattning av den upplevelsen senare en livet. En sorts insyn, en personlig analys av en upplevelse man påverkats starkt av; och läsaren är hela tiden med i denna resa. Samtidigt tappar Ondaatje inte balansen mellan barndomens magi och de mer analyserande återupplevelserna. På sätt och vis är det nästan som att återuppleva sin egen barndom som vuxen. Känslan är i alla fall densamma.

För huvudkaraktären (Nathaniel) i ”Lyktsken” handlar dessa återupplevelser mycket om att försöka förstå det som helt enkelt inte gick att förstå i barndomen, en process där huvudkaraktären hanterar sina tankar och sina känslor till sin omgivning, och särskilt till sina föräldrar som lämnar London efter kriget för att åka till Singapore. De lämnar Nathaniel och hans syster Rachel i lägenheten tillsammans med en man som Nathaniel och hans syster börjar kalla för Nattfjärilen. Snart dyker det upp flera andra underliga karaktärer i Nathaniel och Rachels omgivning, och det är dessa karaktärer tillsammans med Nathaniels föräldrars ovanliga yrken som lämnar många frågor i Nathaniels huvud. Denna process – att försöka förstå sig själv, sin omgivning och sitt arv – får Nathaniel att framstå som en väldigt realistisk karaktär, lätt att känna igen sig i.

Förutom den uppenbara kontrasten mellan Nathaniels magiska barndom och de tankar han senare får i livet finns det även en stark kontrast mellan det lugna och det stormiga i romanen. Å ena sidan finns det inte mycket tydlig spänning på ytan, men djupt nere någonstans stormar det; för trots att kriget är över är det ändå inte över, i alla fall inte för många av oss. På det sättet har boken flera skikten och ju djupare man kommer ner desto mer stormigt blir det, för trots att striden är över har processen att komma över denna strid bara börjat. Detta gäller inte bara människor som hanterar individuella problem men också länder som hanterar nationella problem. Michael Ondaatje har i flera böcker varit suverän på att balansera mellan magi och realism men när det kommer till ”Lyktsken” är det just denna mänskliga bräcklighet, denna behandling av efterkrigets sår som får boken att stå ut.