Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: 3 vintrar på Uppsala stadsteater – engagerande men för mycket experimenterande

by

3 vintrar
Manus Tena Štivičić
Översättning Amanda Svenssion
Regi Anja Suša
Scenografi Ulla Kassius
Kompositör Igor Gostuški
Dramaturg Marie Persson Hedenius
Koreografi Damjan Kecojevic
Kostym Maja Mirković
Mask Ella Carlefalk
Ljus Mats Öhlin
Premiär på Uppsala stadsteater 21 september 2019
Medverkande: Anna Carlson, Lolo Elwin, Göran Engman, Jakob Fahlstedt, Madeleine Ferraud Norberg (praktikant), Alexander Lindberg (praktikant), Bashkim Neziraj, Crister Olsson, Mikaela Ramel, Moa Silén, Natalie Sundelin, Logi Tulinius, Elisabeth Wernesjö

En inblick i tre generationer kvinnor från Kroatien, från tiden då det var en del av Jugoslavien, från tiden då Jugoslavien sprack och från tiden då Kroatien gick med i EU. Publiken passerar genom ett interaktivt museum på vägen in i salongen. Därefter utspelar sig tre dygn genom en rekonstruktion av minnen med nedslag i Kroatiens historia. Efter kommunismens övertagande 1945, Jugoslaviens sammanbrott 1991 och Kroatiens ansökan om inträde i EU 2011.

Det är en stor brist på berättelser på svenska teaterscener från den delen av Europa – och ändå ligger det så nära oss och de flesta av oss har säkert bekanta eller vänner med sina rötter från det forna Jugoslavien. Föreställningen ger en inblick i Kroatiens många ansikten men emellanåt vill föreställningen för mycket. Det är som om regissören inte litar på den spännande berättelsen i sig utan måste experimentera med uttrycken, speciellt i andra delen då scengolvets stora vita underlägg fylls med jord och skådespelarna kravlar runt där. Det är synd, det blir för mycket då handlingen i sig är tillräckligt engagerande.

När jag var i tjugoårsåldern tränade jag karate. På karateklubben hade jag många träningskompisar som var från Jugoslavien. De var alla svenskar men samtidigt jugoslaver då de hade föräldrar som kommit därifrån för att arbeta i Sverige. Det var aldrig något särskilt med de. De var ju födda i Sverige och var som oss andra. Men plötsligt en dag började det: en av dessa med jugoslaviska rötter påpekade för mig att en av mina vänner med jugoslaviska rötter var muslim. ”Det märks på namnet”, påpekade personen. Det var så uppdelningen av Jugoslavien först märktes för mig.
Det gick snabbt och plötsligt fanns inte Jugoslavien och människor var plötsligt serber eller kroater eller slovener eller bosnier. Jugoslavien omfattade hela eller delar av det område som idag utgör staterna Bosnien och Hercegovina, Kroatien, Kosovo, Nordmakedonien, Montenegro, Slovenien och Serbien. Vägen dit gick genom ett blodigt inbördeskrig där grannar plötsligt blev fiender.

Detta är länder om inte ligger så långt från oss. Jag tror att de flesta som bor i Sverige känner några som har rötter därifrån. Ändå får vi så sällan höra berättelser därifrån. Jag blev så fascinerad av den här teaterföreställningen där vi fick följa en familj genom tre generationer, främst speglat genom kvinnorna. Det är mycket som utspelat sig under mindre än hundra år. Vi får möta Rosa, som var partisan och kämpade för att Jugoslavien skulle bli socialistiskt, vi för följa hennes dotter Maša och Mašas döttrar, speciellt Lucija som bryter med familjens traditioner genom att gifta sig kyrkligt och gifter sig med en man som är för kapitalismen.

Berättelsen fascinerar mig och av och till känns det som att jag vill kliva upp på scen och delta i diskussionerna. Kroatiens utveckling speglar mycket av vad många kan associera till: från att ha varit en del i ett socialistiskt drömprojekt som föll samman till att bli ett självständigt land och nu en del i EU. Det finns många intressanta frågor om äganderätt, om frihet och en stark gestaltning av den lilla människans försök att anpassa sig till samhället. Jag saknar dock frihetsaspekten och det övervakningssamhälle som många berättat om från de forna öststaterna. Socialismen behandlade lite väl okritiskt.

Jag tycker också att berättelsen är engagerande och att det inte hade behövts så mycket experimenterande med formen. Det experimenterande blir av och till för övertydligt och ställer sig ibland i vägen för berättelsen. Hoppas vi får möta fler teateruppsättningar och filmer som skildrar de senaste hundra åren i det forna östblocket.

Filmrecension: Om det oändliga – ett mästerverk om mänsklighetens tillvaro på gott och ont, i smått och stort

by

Om det oändliga
Betyg 5
Svensk biopremiär den 15 november 2019
Regi Roy Andersson
Filmlängd 76 min

Ett mästerverk om mänsklighetens tillvaro. Om det lilla och det stora, med humor och konstnärlig fingertoppskänsla.
Frågan är om inte Roy Andersson är den största svenska filmregissören genom tiderna.

Vi får följa med på en resa genom mänsklighetens uttryck, på gott och ont. Där är olika karaktärer, olika scener, en del hör ihop andra är självständiga – men allt binds samman av temat: ”Människan och det oändliga”.

Roy Andersson går skickligt i Brechts fotspår. På en svensk scen i Stockholm går ju nu en uppsättning av Brechts Tolvskillingsoperan som i stort sett bryter mot allt Brecht står för (den föreställningen är mycket underhållande vilket inte är samma sak som att vara typiskt Brecht). Roy Anderssons Om det oändliga är går mycket tydligare i Brechts fotspår. Brecht ville att den som går på teater (i det här fallet film) ska vara medveten om att det är film/teater, handlingen ska inte dra in betraktaren så till den grad att hen helt associerar sig med karaktärerna. Pjäsen/filmen får gärna vara underhållande men samtidigt seriös och publiken ska efteråt gå hem med känslan av att ha upptäckt något nytt och känna lust att förändra saker. Allt detta uppfyller Roy Andersson med råge med Om det oändliga.
Brecht är inte den enda av de stora drama-teoretikerna Roy Andersson förknippas med. Jonathan Romney från Screen Daily har skrivit om Roy Andersson och filmen:
… Andersson has been so consistently committed to honing down his unique brand of melancholic tragicomedy that even Samuel Beckett would have to tip his hat to him in mournful admiration.

Den som sett tidigare filmer av Roy Andersson, och speciellt den senaste (En duva satt på en gren och funderade på tillvaron) känner igen hans speciella filmiska uttryck med stilenliga foton med mycket stillhet och där det som sker och sägs tangerar det absurda. Det både roligt, mycket träffsäkert och mörkt på en och samma gång. Vi får möta en präst som lider svårt för han har börjat förlora sin tro på Gud, vi får möta en servitör som häller ut rödvin på en vit duk där en högst otrevlig fet man sitter och läser tidningen och helt nonchalerar servitören, vi för se föräldrar sörja sitt barn vid en kyrkogård, vi får se en man grubbla över varför hans ungdomsvän lyckats doktorera, vi får se Hitler i bunkern innan han tar livet av sig, vi får se en besegrad här ta sig fram i kylig snöbygd till internering i Sibirien, en kvinna vars klack går av på ena skon – livet i stort och smått.

Den centrala scenen för mig är lite drygt in i mitten av filmen där två unga människor sitter i ett kalt rum. Den unge mannen läser om energier och säger att allt är energi. Människor också och ingen energi kan ta slut utan allt fortsätter i det oändliga. Det bara ändrar form. Jag är mycket nyfiken på denna scen och skulle gärna vilka prata med Roy Andersson om just denna scen. Dessa tankar, teorier, om att allt är energi återfinns både hos naturvetare, kvantfysiker och inom new age-området. De andligt intresserade uttrycker samma sak om många vetenskapsmän.

Roy Andersson vann Silverlejonet för bästa regi vid årets filmfestival i Venedig för Om det oändliga. Om jag hade suttit i juryn hade jag röstat för att den fått pris som bästa film dessutom. Jag skriver helt under på vad David Ehrlich uttryckt i IndieWire:
You give Roy Andersson 76 minutes, and he’ll give you the universe.

Filmrecension: Beats – magiskt och hotfullt, vackert och fult – allt på en gång

by

Beats
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 september 2019
Regi Brian Welsh

En elektrifierande film om den elektriska musikscenen, om att vara ung och vilja göra uppror och om kärlek till musiken. Snyggt fotograferad i svartvitt. Fotot gör att det känns äkta, som om vi är med där det händer då rave var hett och drog i många ungdomar.

Handlingen utspelar sig i Skottland undre 1990-talet då den brittiska regeringen inför en lag som förbjuder människor (syftar främst på ungdomar) att samlas kring musik där rytmiska trummor är utmärkande. Musiken är givetvis högst påtaglig filmen igenom med band som The Belleville Three, Carl Craig, Leftfield, The Prodigy, Lee ‘Scratch’ Perry, Plastikman, LFO, Hudson Mohawke och Orbital.

Shanner och Johnno är två unga män som bor i samma, fattiga och slitna område. De har varit vänner sedan barnsben och nu är de på väg mot olika håll i livet. Lorn Macdonald som Shanner och Cristian Ortega som Johnno är fantastiska unga skådespelare. Vi lär se dem i fler filmer. Shanner är tuff och kaxig, på ytan, en streetsmart överlevare men ändå lojal och under den tuffa ytan är han både känslig och ledsen. Hans utgångspunkt i livet är inte den bästa. Han är arbetslös och bor tillsammans med sin äldre kriminelle bror Fido som misshandlar honom. Johnno är däremot på ytan både blyg och försiktig men innerst inne stark och tuff. Johnno bor med sin mamma och yngre bror och styvfar Robert som är polis.

Att Johnnos styvfar är polis krånglar till tillvaron både för Johnno och styvfadern när Johnno hittas med en grupp som olagligt samlats kring en högtalare med musik. De andra ungdomarna vill inte att Johnno ska följa med på rave, han kanske skvallrar till sin styvfar. För styvfadern är det oerhört generande att hans styvson hittas i ett sådant sammanhang.

Johnno är på väg att flytta med sin familj. Hans styvfar och mamma har fått tag på ett boende i ett finare område. De har krav och förväntningar på att Johnno ska sköta sig och avancera inom sitt jobb. Hans mamma och styvfar är inte alls förtjusta i att Johnno umgås med en person som Shanner, som de betraktar som avskum.

En dag exploderar allt. Shanner har fått tag på en inbjudan till en riktig ravefest och han övertalar Johnno att följa med, som ett sista äventyr tillsammmans. Det blir magiskt och hotfullt, vackert och fult – allt på en gång. Beats är en uppväxtskildring som träffar rakt in i hjärtat. En film där det går att känna med alla karaktärerna, alla är mänskliga och trovärdiga. En helt underbar film om att vara ung och det känns som att den äldre generationen inte begriper vad det handlar medan den äldre generationen vill skydda de unga från att hamna i missbruk och annan som kan förstöra deras liv.

Filmskaparen Steven Soderbergh som slog igenom 1989 med den unika filmen Traffic, Sex, lögner och videoband har producerat.

Filmrecension: Quick – filmen om den största svenska rättsskandalen

by

Quick
Betyg 3
Svenks biopremiär 20 september 2019
Regi: Mikael Håfström

En film om Sveriges största rättsskandal.
När Thomas Quick erkänner mord efter mord är polisen nöjd. När han döms för åtta mord kan han betraktas som Sveriges värsta seriemördare. Polis och åklagare har uppfyllt sin uppgift och allmänheten är nöjd, liksom anhöriga till mordoffren. Problemet är bara ett – alla erkännanden är osanna. Fabricerade av polis och utredares tryck och Thomas Quicks vilja att vara till lags. Belöningen för Quick blir ökad tilldelning av de ångestdämpande läkemedel han brukar.

När journalisterna Hannes Råstam och Jenny Kûttim börjar undersöka morden och ta kontakt med Quick visar det sig att hela historien är en stor rättsskandal. Filmen grundar sig på Hannes Råstams bok ”Fallet Thomas Quick – att skapa en seriemördare.” Filmen visar den grundliga research som utförs och om hur bevisen kan plockas ner ända till minsta förmodade benbit. Framför allt visar den hur Quick manipuleras att erkänna genom ledande frågor.

Trots många utmärkta skådespelare i alla roller är det ändå David Dencik som Quick som ger ett bestående intryck. Hans lite trevande samtal och artiga kontaktlöshet förklarar mycket. Råstam (Jonas Karlsson) och Kûttim (Alba August) har mer traditionella roller likt utredare i många polisserier.

Filmen är genomarbetad men lite för lång och tappar tempot ibland. En illustration till att all research tar lång tid? Att historien är känd i förväg minskar spänningen och filmen tänder inte.
Alla övertramp som sker i rättsmaskineriet och på Säters sjukhus är precis de man har förstått ska ske. När man ser exteriören från Säters sjukhus ryser man. Men med en sådan otrolig historia kunde det ha blivit en mer spännande film. När verkligheten är så galen önskar man att filmen hade tagit vara på dramatiken. En större rättsskandal är svår att tänka sig och filmen är välgjord men tyvärr alltför nedtonad.

Bokrecension: Gileads döttrar av Margaret Atwood

by

Gileads döttrar
Författare Margaret Atwood
Utgivningsdatum 2019-09-10
Förlag Norstedts
Översättare Annika H Löfvendahl, Inger Johansson
Originaltitel The Testaments
ISBN 9789113098838

Det var länge sedan jag läste en bok som helt slukade mig, som jag inte kunde slita mig ifrån och för att vara ärlig, jag satte mig och läste klart den när jag borde suttit med mina uppgifter på universitetet. Det var så spännande och jag bara måste veta hur det gick.

TV-serien Handmaid´s Tale som bygger på Margaret Atwoods roman Tjänarinnans berättelse har fängslat många. Berättelsen är stark, spännande och kryper under huden. Ett starkt skäl till att den är så berörande är att det än idag, i vår så kallade upplysta tid, finns många länder och sammanhang där kvinnor är förtryckta. I denna nyskrivna fortsättning på tjänarens berättelse utspelar sig händelserna femton år efteråt.

Margaret Atwood säger om den nya romanen Gileads döttrar i ett pressmeddelande:
”Kära bokläsare. Allt ni frågat mig om Gilead och hur den världen är uppbyggd har tjänat som inspiration för denna roman. Fast inte bara. Den andra inspirationskällan är den värld vi lever i idag.”

I boken får vi följa tre kvinnor, en äldre och två unga. Den äldre och en av de två unga lever i Gilead och den andra av de yngre bor i Kanada. Ett skrämmande förhållande som kommer fram är att de som arbetar i motståndsrörelsen för att hjälpa människor att fly från Gilead möter motstånd och svårigheter både från de kanadensiska myndigheterna och också från andra länder. Inga länder vill eller våga lägga sig i och störa Gilead, trots det enorma förtryck av kvinnor som råder där. Det är sorgligt att tänka på att det är likadant i världen nu, i verkligheten. Kvinnor är förtrycka i flera länder, som i Saudiarabien, Iran och en del andra rika oljeländer. Om det varit motsvarande förtryck av människor av andra skäl skulle världens nationer säkert lagt sig i och gett stöd åt motståndsrörelser.

Atwood skildrar så träffsäkert hur eliten alltid roffar åt sig och tillåter sig själv att vara korrumperad, oavsett vilken ideologi eller religion som styr. När ideologier eller religioner får styra ett samhälle ger detta utrymme för de mäktiga grupperna att göra vad de vill. Samtidigt lever också de mäktiga farligt, det är konkurrens om de finaste platserna på samhällstoppen.

En spännande del i Gileads döttrar är mötet mellan de två unga kvinnorna från var sin kultur, hur de båda är påverkade av sin uppväxt.

Jag ska inte berätta mer om handlingen för då förstör jag läsupplevelsen. Att läsa denna bok är väl ett måste för alla som älskar tv-serien. Margaret Atwood har ett rappt och mycket lättläst språk, berättelsen är spännande och flyter på.