Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Ben is back

by

Ben is back
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 februari
Författare och regissör: Peter Hedges
Stjärnor: Julia Roberts, Lucas Hedges, Courtney B. Vance, Kathryn Newton, Rachel Bay Jones, David Zaldivar

När Holly Burns (Julia Roberts), en medelålders kvinna förbereder sig för julafton dyker hennes drogberoende son Ben Burns plötsligt upp efter att ha varit på rehab i 78 dagar.

Hans närvaro tas inte emot med öppna armar av alla i familjen. Hans syster Ivy (Kathryn Newton) och hans styvfar, Neal (Courtney B. Vance) Hollys andra make, är inte särskilt positiva till att han dyker upp.

Det kan dessutom vara farligt för honom att hålla sig borta från rehab. Holly hamnar i kläm i en svår situation där hon försöker balansera i sitt liv som mor för fyra barn och ha tid för sin man, hon sitter fast mellan valen. Är moderskänslor alltid de viktigaste? Hon har en svår sits.

Filmen skildrar en hängiven mor och hennes kamp för att rädda sin heroinberoende son när alla andra tror att det inte finns något hopp. Holly offrar allt för att ge en ny chans till Ben, oavsett vad som krävs.

Filmens tragiska drama börjar på en dag som övergår till en lång skräckfylld natt när någon stjäl familjens älskade hund, Ponce, för att hämnas på Ben på grund av hans tidigare drogaffärer. Ben ställs inför en utmaning att hitta Ponce.

Peter Hedges (What’s eating Gilbert Grape) som regissör och författare har bevisat att han har ett djupt intresse av att skildra mänskliga problem i sina tidigare verk och han kommer tillbaka starkare än tidigare i Ben is back. Han behärskar att ända in i minsta detalj skildra även de enklaste mänskliga relationerna psykoanalytiskt. Han har förmågan att utveckla och berätta om människor och deras känslor. Hans son, Lucas Hedges (Boy, erased) spelar Bens roll väldigt vackert. Han är bara 22 år men han har redan gjort många roller i stora filmer som Three Billboards Outside Ebbing, Missouri, Manchester by the Sea och Lady Bird.

Julia Roberts lyser som den stjärna hon är i denna roll som en djupt plågad mamma. De andra stjärnorna är också bra.

Filmens handling utspelas i New York men har ett universellt budskap till hela världen eftersom missbruk har smärtsamma konsekvenser för missbrukarna och deras släktingar överallt.

Jag uppmanar dig att ta dina tonåringars händer och ta med dem för att titta på den här filmen men glöm inte att ta med servetter för att torka dina tårar.

En citat ur filmen: Om du vore svart, skulle du inte hamna i rehab. Du skulle vara i fängelse.

Filmrecension: Mary Queen of Scots – fantastiskt välgjord tragedi

by

Mary Queen of Scots
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 februari 2019
Regi Josie Rourke
I rollerna: Saoirse Ronan, Margot Robbie, Jack Lowden, Joe Alwyn, Gemma Chan m fl.

Mary Queen of Scots fick sammanlagt två Oscarnomineringar, en för Bästa kostym och en för Bästa makeup & hår. Jag tycker att det var snålt. Filmen är en fantastiskt välgjord kostymfilm, så de två nomineringarna lär filmen ta hem. Men den skulle helt klart haft fler nomineringar. Det är ett historiskt, starkt berörande drama om två kvinnor som sitter på var sin tron under 1500-talet i England och Skottland, men egentligen har ingen av dem makt. Makten sitter männen på ändå. Och den kvinna som försöker spela med i männens maktspel och ta för sig, den kvinnan överlever inte.

Mary Stuart var arvtagare till tronen i Skottland men fanns också med bland de som kunde göra anspråk på den engelska tronen efter drottning Elizabeth I. Mary Stuart var katolik och när hon var 15 år tog protestanter över i Skottland, likaså var England protestantiskt och drottning Elizabeth var protestant. Mary Stuart skickades då till Frankrike för att gifta sig med den franske kejsaren. Frankrike var katolskt. Som 16-åring blev hon krönt till drottning i Frankrike men som 18-åring blev hon änka.

Som 18-årig änka återvände hon till Skottland för att göra anspråk på den skotska tronen, där hennes halvbror regerade. Hon är fast besluten att härska som mer än bara en galjonsfigur. På så sätt hotar hon många andra som är ute efter makt och framför allt får hon mäktiga fiender inom den protestantiska kyrkan, eftersom hon är katolik. Hon gör också öppet anspråk på att ärva den engelska tronen efter drottning Elizabeth.

Det är en rätt mörk del av mänsklighetens historia som skildras, men svek, uppror och konspirationer, med makthungriga människor som kan offra sin bästa vän i kampen om makt.

En av filmens intressanta spår är skillnaderna mellan Mary och Elizabeth. Elizabeth gifter sig inte och beter sig mer som en man, men hon anpassar sig också och när det är jobbiga beslut låter hon männen ta dessa beslut. Mary däremot ger sig inte utan är envis in i det sista. Nu tror jag inte hennes öde beror på att hon var kvinna som försökte ha makt. Eller i alla fall var det bara en del i vad som orsakade hennes öde. Det är många män som faller offer i maktkamper också. Och kampen mellan katoliker och protestanter var hård och grym och hon var nog blåögd som trodde att det skulle gå att alls regera som katolik under den tid då protestanterna tagit över.

Saoirse Ronan i rollen som Mary Stuart Margot Robbie i rollen som drottning Elizabeth I borde båda fått nominering för sina rollprestationer.

Filmrecension: White Boy Rick – njae

by

White Boy Rick
Betyg 2
Svensk biopremiär 1 februari 2019
Regi Yann Demange
I rollerna: Matthew McConaughey, Richie Merritt, Jennifer Jason Lee, Eddie Marsan m fl.

En 15-årig pojke, Rick, blir tvingad av polisen att infiltrera en drogkartell med svarta. Rick bor tillsammans med sin pappa i 1980-talets Detroit, en stad som är korrumperad på alla plan. Några poliser har dragit ut på krig mot den försäljning av den vidriga drogen drack som härjar i staden. Poliserna har högt ställda mål, de vill komma åt stadens korrumperade borgmästare och en de mutade poliserna.

Filmen bygger på verkliga händelser och det är alltid en utmaning att skapa drama av verklighetens människor. Jag är tveksam till resultatet i den här filmen. Rick spelas av ännu rätt okända Richie Merritt. Vi kommer säkert att se mer av honom även om hans rollprestation inte är särskilt imponerande i den här filmen. Han har i stort sett samma ansiktsuttryck hela tiden, oavsett vad som händer.

Det är också lite svårt att känna sympati för Rick efter ett tag. Han bor med sin pappa, grannar till farfar och farmor. Såväl Rick och hans pappa som farmor och farfar bor i egna hus, inga lyxhus men ändå egna hus. Även om de inte är rika tillhör de inte de allra lägsta. De borde egentligen kunna försörja sig på annat än de kriminella vapenaffärerna som sedan utökas till knarkförsäljning.

Rick har en syster som han tycker mycket om, hon går nästan under på grund av sitt drogmissbruk. Trots detta kan Rick gå in för att bli knarkhandlare. Där förlorar han alla mina sympatier.

Filmen har väl som syfte att visa hur den lilla människan utnyttjas och hamnar i kläm när myndigheter spelar sina spel. Rick blir manipulerad av det system som ska beskydda honom, bara för att överges av sina poliskontakter och slutligen bli dömd till livstids fängelse. I filmen påpekas att han fått längre fängelsestraff än män som dömts för mord. ”Jag har inte mördat någon”, säger Rick. Hoppsan. Har inte crack dödat många? Han är skyldig till många människors död.

Filmen bygger också väldigt mycket på stereotyper av svarta kriminella som vi sett i många filmer redan liksom de svarta kvinnorna som är bra nära porrartister och ovanpå de alla de korrumperade poliserna. Det är en film vars innehåll vi sett många gånger tidigare och då i bättre förpackning.

Filmens behållning är Matthew McConaughey i rollen som Ricks pappa, Richard Wershe Sr. Han är en duktig skådespelare och gör en mycket trovärdig roll och en pappa som det går att känna med. Kanske filmen skulle fått högre kvalitet om den handlar mer om pappans synvinkel.

Filmrecension: The Favourite – en unik underbar film

by

The Favourite
Betyg 5
Svensk biopremiär 25 januari 2019
Regi Yorgos Lanthimos
I rollerna bland annat Olivia Colman, Emma Stone och Rachel Weisz

Den grekiske filmregissören Yorgos Lanthimos hittills bästa film, enligt mig. Yorgos Lanthimos är redan kultförklarad och har radat upp en lång rad kritiker-hyllade filmer. Jag har inte tillhört hans största fans. Ingen film av honom har jag ogillat men jag har inte höjt dem till skyarna heller. Men nu har han skapat en helt unik film, otroligt rolig och tankeväckande, snygg, elegant, ironisk och absurd. Den är nominerad till bästa film inför Oscarsgalan. Om den inte vinner är det skandal. Den har fått tio Oscarsnomineringar och det skulle inte förvåna mig om den kammar hem de flesta av dessa kategorier.

Det här är en kostymfilm och en helt underbar berättelse om en maktkamp mellan tre kvinnor, i ett hov där människor mest är till för prydnads skull där de stoltserad med sina löjliga peruker.

Handlingen kretsar kring drottning Anne (spelas av Olivia Colman, som nog gör sitt livs roll här) i 1700-talets England. Drottningen var gravid 17 gånger lyckades inte få ett enda barn som levde mer än några dagar. Huset Stuart dog ut med henne. I filmen är hon en bitter, rätt förvirrad medelålders kvinna med en nära vän, Lady Sarah Marlborough. Det är egentligen Lady Sarah (spelas av Rachel Weisz) som styr. Drottningen behöver inte befatta sig med något av rikets angelägenheter, det sköter Lady Sarah.

Så anländer Lady Sarah kusin Abigail (spelas av Emma Stone) som blivit utfattig då hennes far gått i konkurs och sålt henne till en fet tysk. Hennes kusin låter henne få vistas vid hovet och sakta börjar drottningen få tycke för Abigail och då börjar en grym maktkamp mellan de två kusinerna. Drottningen spelar med i det fula spelet.

Filmen är elegant gjord och en film jag kommer att se flera gånger.

Fakta om regissören Yorgos Lanthimos (från wikipedia) regisserade reklamfilmer, musikvideor och kortfilmer på 1990-talet. Han gjorde långfilmen Kinetta från 2005 tillsammans med en grupp vänner som gick med på att arbeta gratis. Hans nästa film, Dogtooth från 2009, blev ett internationellt genombrott och vann bland annat Un certain regard-priset vid filmfestivalen i Cannes, Bronshästen vid Stockholms filmfestival och en Oscarsnominering för bästa icke-engelskspråkiga film. Manuset skrevs tillsammans med Efthymis Filippou som sedan dess har varit medförfattare till alla Lanthimos’ filmer. Dogtooth följdes 2011 av Alper och 2015 av den engelskspråkiga debuten The lobster, för vilken Lanthimos vann Prix du Jury i Cannes och nominerades till Oscar för bästa originalmanus. Hans andra engelskspråkiga film, The killing of a sacred deer, vann manuspriset vid filmfestivalen i Cannes 2017.

Han är gift med skådespelerskan Ariane Labed.[3]

Filmrecension: Escape Room

by

Escape Room
Betyg 3
Svensk biopremiär 1 februari 2019
Regi Adam Robite
I rollerna: Deborah Ann Woll, Logan Miller m fl.
Censur: 11 år i vuxens sällskap (annars 15 år)

En slags skräckfilm som får godkänt av mig för att den av och till är spännande även om den ofta är för mycket. Kanske har den ett syfte, ett tema, att säga något om vart det kan bära hän när människor är så rika att de kan betala för vad som helst och samtidigt så uttröttade på den underhållning och spel som finns och behöver ännu mer action, att alltid måste bli värre och värre i en spiral som inte går att hejda. Eller så har filmskaparen inget större syfte utan vill bara underhålla oss lite genom att skrämma oss.

Sex främlingar hamnar instängda i ett rum som visar sig ingå i ett spel som sker live. Varje rum de hamnar i är en dödsfälla och de måste använda all sin tankekraft och helst också samarbeta för att hitta ledtrådar och kunna öppna dörren och ta sig ur rummet. Fast då väntar ett nytt rum med en ny dödlig utmaning.

De sex främlingarna upptäcker snart att de inte är där av en slump. Den som arrangerat spelet vet det mesta om dem. De har alla något gemensamt som gjort att spelets skapare ville ha just dem in i spelet.

En film kan handla om de mest underliga världarna från yttre rymden men i det universum som ryms i filmens berättelse måste det råda logik. Escape Room saknar viss sådan logik. Att bygga upp detta avancerade livespel skulle vara extremt dyrt och hur skulle det kunna ske i all hemlighet? Där brister filmens logik – eller så finns det en ännu otäckare logik: det sker med myndigheternas godkännande.

Skådespelarna är duktig och jag tror att flera av dem och speciellt Taylor Russell som spelar den smarta unga tjejen Zoey Davis (spelar i Lost in Space) kommer vi att se mer av i andra filmer och tv-serier. Hon har definitivt gjort sin internationella debut nu.