Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Två bra böcker: Kjell Erikssons ”Kjell” och Lars Bill Lundholms ”Gamla Stan-morden”

by

lundholm-lars-bill-gamla-stan-morden
Jag har så dåligt samvete. Två böcker som jag läst med stor behållning och som jag inte hunnit recensera:
Kjell Erikssons självbiografiska roman ”Kjell” och Lars Bill Lundhollms deckare ”Gamla Stan-morden”.

Det är lite klurigt med bokrecensioner, eller inlägg om böcker: det är inte alltid de läses som mest direkt när de skrivs. De har så kallad ”long tail”, att många läser dem senare. De söker via någon sökmotor för att hitta mer information om någon bok och hittar blogginläggen.

Det har hänt att jag haft väldigt mycket att göra och därför bara skrivit några rader om en bok jag precis läst, för jag inte haft tid att skriva något längre. Då har det hänt att någon hittat dit ett år efteråt och då kommenterat att det är dåligt att skriva så kort.

Sådana sura kommentarer har gjort att jag fått lite skrivkramp när jag haft ont om tid och skjutit fram inlägg om böcker jag läst. Men nu har jag bestämt mig för att det är bättre att jag gör kortare inlägg, så det blir av, än att jag har ambitionen att göra okända personers förutfattade krav på andra till viljes.

Kjell Eriksson har i romanen ”Kjell” skrivit om sin uppväxt under 1980-talet i ett radhusområde i en förort till Stockholm. Kjell är överviktig och det får han höra och veta.
”Skogaholmslimpa och för mycket O´boy blev min diet och fick mig att växa och bli allt tjockare. Snart förföljdes jag av både jämnåriga plågoandar och skolsyster5 som satte mig på tvångsbantning.”

Kjell är trots allt en stark person, rätt trygg i sig själv och klarar uppväxten. Men jösses vad arg man blir på fantasilösa och oförstående lärare under bokens berättelse. Boken ger ändå hopp, envisa ungar som Kjell är värdens hopp.

Lars Bill Lundholm är romanförfattare och filmdramatiker. Han är kanske mest känd som författare till tv-serien Skärgårdsdoktorn, men han har också skrivet manus till flera internationellt prisbelönta thriller för film och tv. Gamla Stan-morden ingår i en deckarserie om kommisarie Hake och är den fjärde i serien.

En känd skådespelare, Peter Branting, hittas död utanför sin bostad i Gamla Stan och flera kändisar från verkligheten har gett inspiration till en del karaktärer i deckaren.

Spännande, lättläst och kul med en deckare som utspelar sig en hel del i Gamla Stan.

På baksidan av boken står:

När den lika omstridde som kände skådespelaren Peter Branting hittas död utanför sin bostad i Gamla Stan ställs den egensinnige kriminalkommissarien Axel Hake inför ett av sina mest spektakulära fall. Händelsen väcker enorm uppmärksamhet och Hake tvingas hantera såväl den upphetsade pressen som sin opportunistiske chef Seymour Rilke. Dessutom upptäcker Hake att charmören Branting haft kontakt med Hanna hans Hanna.

Så visst: jag kunde ha skrivit mycket mer och utförligt om de två böckerna, det är de värda. Men jag har inte mer tid idag och tänker att det är bättre att jag får gjort ett inlägg om dessa två böcker än att de ligger och väntar på tid jag kanske aldrig att göra något längre på dem.

Gamla Stan-morden
Lars Bill Lundholm
ISBN: 9789185801701

Kjell
Kjell Eriksson
ISBN: 978-91-37-13391-1

Smålandsposten har också recenserat Kjell Erikssons bok ”Kjell”.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Mando Diao: ”The Malevolence of Mando Diao”

by

mandodiao

Mando Diao är ett av Sverige mest kända och hyllade band. Det är ingen tvekan om det och har gjort en hel värld lycklig med sin musik ända sedan 1999. Under åren 2002-2007 hade bandet kontrakt med EMI och var synnerligen flitiga och genom det blev det en massa material som kom att gömma sig på baksidor, bonusspår och liveinspelningar som inte fick någon större spridning.

EMI har nu samlat dessa och nu i oktober släpptes en dubbel-cd med hela 39 spår samt en DVD. Det är mycket, det är t.o.m. för mycket. För när man lyssnar på dessa 39 spåren inser man att det är ingen tillfällighet att många av dem förpassades som bonus eller b-sidor – låtarna håller helt enkelt inte hela vägen.

Det blir mycket, för mycket av det goda. Man kan fråga sig för vem plattan har gjorts. Är det för fansen som missat alla spåren eller för samlarna som ska allt eller vem. Jag har svårt att se någon annan målgrupp för en i och för sig generös produktion. Vid en genomlyssning så blir det till sist en enda smet som blir allt för mycket av FM-rock. Det är inget som sticker ut, det är lite som fastnar. Varje spår hugger i nästa och det blir till sist bara anonymt och t.o.m. ganska intetsägande.

Mando Diao kan bättre, det har bandet visat. EMI:s påfund att samla alla dessa spår har egentligen inget annat syfte än att tjäna några kronor extra på gammalt överspelat material som borde ha fått stanna på b-sidorna och som tidigare bonusmaterial. Jag lär i varje fall inte lyssna mer, tyvärr.

Ingemar E. L. Göransson,
Bloggar också på Ingemars nya blogg

Relaterat: Aftonbladet, Värmlands Folkblad, Dala-Demokraten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Recension: Seasick Steve: Man from another time

by

Redan när jag läser genom låtlistan vet jag att det här kommer att bli intressant. För återigen stöter jag på en artist som jag inte vet något om eller har hört förut. Men med spår som döpts till ”Diddley Bo”, ”Happy (to have a job)”, The Banjo Song”, och ”Seasick Boogie” lockas jag snabbt att börja lyssna.

Och lika snabbt sugs jag in i de historier som Seasick Steve sjunger om. Och han gör det med känsla och med en röst som är skön att lyssna på. Soundet är avskalat och speciellt. Stundtals är det uppenbart att han är influerad av John Lee Hooker, och lyckas skapa en mix av gammal och ny blues, som i slutänden känns modern.

Seasick Steve, eller Steve Wold som han egentligen heter, lämnade sitt hem i Kalifornien som 14-åring och började luffa runt världen, för att många år senare hamna i Norge, där han i sextioårsåldern släppte sitt debutalbum ”Cheap”.

”Man From Another Time”, som det senaste albumet heter, är en passande titel. Symbiosen mellan gammal och ny blues, en specialsträngad gitarr, låttexter om hopp och förtvivlan, som framförs av en sextioårig man som låter som han är trettiofem, innebär 50 minuter och 33 sekunders skön lyssning. Lägg till det faktum att Seasick Steve har ett coolt vitt skägg så har du allt som behövs för ett fantastisk bra bluesalbum.

sika-seasick-steveSika
Som också bloggar på Lunki and Sika.

Relaterat: Recension i Svenska Dagbladet.

Seasick Steve LIVE – NEW ALBUM – Man From Another Time

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Karin Wahlberg: Camilla och lögnen

by

karinwahlberg
Karin Wahlberg är en av de kvinnliga deckarförfattarna som nått höga försäljningssiffror under senare år. Och min favorit, för övrigt. Hennes böcker om den kvinnliga överläkaren Veronika och kriminalkommissarie Claes Claesson i Oskarshamn känns trovärdiga och intrigerna är föga tillkrånglade.

”Camilla och lögnen” är den första deckare av Wahlberg som vänder sig till en yngre läsekrets. Det är en bok som jag själv skulle önskat mig om jag var 12, 13 år. Den håller absolut för att läsas av en äldre publik också. Dramatiken är även nu fast förankrad i en vardag som många känner igen. Själv minns jag omedelbart hur det var att gå i skolan, det obehag jag kände inför dubbeltimme i fysik som låg sist på dagen – i åttan, för 30 år sedan.

Karaktärerna är också trovärdiga. Huvudpersonen Camilla upptäcker att hennes storebror döljer något. Hon finner en skokartong med en hemlighet i en garderob. Oron för brodern blandas med det egna tigandet, som blir till lögn. De vuxna i hennes omgivning vill väl men Camilla väljer ändå hellre att tala med sin döda mor i fantasin än med pappa och hans nya flickvän.

Det är spännande och läsvärt även bortsett från själva deckartråden. En bok att unna unga läsare, helt enkelt.

Lilly Hallberg

Karin Wahlberg
Camilla och lögnen
Förlag: B Wahlströms
ISBN 9132155654
ISBN-13 9789132155659

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Nya illustrationer lyfter Alice i Underlandet

by

ALICE jacket

Sagovärlden i ”Alice i Underlandet” hör till den västerländska litteraturens klassiker, älskad av både barn och vuxna. Ramberättelsen är genialt enkel, en flicka ramlar ner i ett kaninhål och där nere väntar gestalter och äventyr som påminner om drömmarnas vindlade vägar.

När nu Wahlström ger ut en nyutgåva med den oavkortade texten är det med illustrationer av Robert Ingpen, en prisbelönt australiensisk konstnär, enligt förlaget. Jag hade aldrig sett hans bildvärld tidigare men den känns med en gång bekant och samtidigt ny. Som illustrationer till Lewis Carrols text fungerar de utmärkt. De både understryker det dunkla, drömlika i berättelserna och ger med sin detaljrikedom en exakt belysning vid skilda tillfällen.

Som barn läste jag delar av texten i tioårsåldern, samma ålder som den riktiga flickan Alice var i då hon först fick höra berättelserna under en utflykt, berättade av Lewis Carrol. Han var lärare vid den skola i Oxford där hennes pappa var dekan. Alice och systrarna blev så överväldigade av sagorna läraren berättade att de bad honom skriva ned dem. Jag fann dem också fascinerade, kände ett sug efter att få veta vad som mer väntade i underjorden, men samtidigt djupt skrämmande och hotfulla.

Robert Ingpens bilder fångar mästerligt barnets blick i mötet med de vitt skilda fantasikaraktärerna, många väsenskilda från den ständigt smilande Solkatten. Det är som att Alice känsla är återgedd i varje penndrag. Och det allmänmänskliga i berättelsen är även uttryckt i bilderna. Det rika bildmaterialet lyckas med det som är en del av textens storhet; att lämna åt läsarens fantasi att fylla i mening. Och det är också kanske en viktig anledning till att de ter sig så tidslösa, på samma sätt som berättelsen om Alice i Underlandet.

Text: Lilly Hallberg

”Alice i Underlandet”
Lewis Carroll
(Översättning: Christina Westman)
Illustrationer: Robert Ingpen
Förlag: B. Wahlströms
ISBN 10: 91-32-15664-2
ISBN 13: 978-91-32-15664-9

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,